Archive for november, 2011

Var har vi vårt centrum?

Nov 30

I går var jag inbjuden att närvara vid invigningen av ett nytt pastoralt centrum. Det var Stockholms katolska stift under ledning av biskop Anders Arborelius som inbjöd mig, troligen för att detta nya centrum ligger på Brunnsgränd 4 i Gamla stan. Jag blev oerhört väl mottagen, runtvisad, introduecerad till en lång rad katolska präster och lekmän och tillsammans med Lennart Molin från Sverige Kristna Råd och civilminister Stefan Attefall placerad längst fram i det blivande kapellet i samband med biskopens invigningsandakt.

Jag blev glad över denna värme som strömmade emot den lutherska grannen. Än gladare är jag över att det nu finns två trossamfund representerade i Gamla stan där reformationen började.  Vi nalkas varandra – inte för att uppslukas av endera parten utan för att finnas tillsammans. Vi har nu våra centra nära varandra. Vår expedition ligger på Stortorget, pastoralcentrets expedition på Brunnsgatan, ett ”stenkast” från varandra.

Visst är vi olika med olika syn på äktenskap, med olika syn på påveämbetet, med olika syn på kyrkostruktur (även om vi just där står nära varandra med den episkopala strukturen). Men, samtidigt, vi står nära varandra i tron på vår Herre och Mästare Jesus Kristus. Så länge Han får vara vårt centrum, vår utgångpunkt och vårt riktmärke, den som bär och den som omsluter, kommer vi alltid att finnas nära varandra.

När olika röster har höjts i oro över kyrkans profil, vart Svenska kyrkan är på väg, vill jag säga, vis av samtal med både biskopar, präster och lekmän, att kyrkan ÄR på väg och kommer alltid att vara på väg, men så länge vi har ett klart och tydligt centrum i Jesus Kristus – Gud inkarnerad, korsfäst, död och uppstånden, kan vi vara på väg och utvecklas. Det ligger i reformationens väsen att vara ständigt pågående. Men centrum måste vara klart och tydligt. Åter igen: Solus Christus, Sola Fide, Sola Gratia, Sola Scriptura och Sole Deo Gloria! Där och endast där har vi vårt centrum. Utifrån det kan vi föra dialog med var och en som vill föra dialog, i stolthet och öppenhet. Då är det inte farligt för vi vet var vi har vårt centrum.

Kära katolska grannar, välkomna till Gamla stan – platsen där reformationen startade!

Filed Under: Okategoriserade

Välsignat Nytt Kyrkoår!

Nov 27

Idag är det 1:a advent och om någon timme ska jag bege mig till Storkyrkan för att fira högmässa tillsammans med flera prästkollegor, två körer, konfirmander och inte minst tillsammans med alla de hundratals människor som säkerligen kommer att finnas i kyrkan idag! Jag gläder mig och tycker att det är underbart!

Temat för min predikan idag är ”En förändring måste vara möjlig!” Så är det! Min predikan handlar om de förväntningar på förändring som fanns på Jesu tid i det av Rom ockuperade Palestina och vad Jesus uttryckte med sitt åsneridande in mot en av Jerusalems stadsportar. Predikan handlar vidare om den ockupation som vi kan vara drabbade av genom tankar, bekymmer, oro av olika slag o s v och om vår längtan efter förändring och vad Jesu intåg i vårt eget liv, vår egen tillvaro kan betyda i ett sådant sammanhang. Genom Jesus och med Jesus är en förändring möjlig i våra egna liv. Inte som en ”quick fix” – en snabblösning men som en bärande vetskap om att Du och jag inte är utlämnade till oss själva, utlämnade till egna misslyckanden eller det lyckade. Nej, Jesus som dött på korset för Din skull och min skull och som genom sin uppståndelse visat att döden inte har sista ordet, att det destruktiva i våra egna liv inte har sista ordet, delar vår egen situation. När vi är ockuperade av oro och allt det andra, är han där, är han med! Detta är evangelium! Det är därför som jag vill och kan önska alla Er, kära bloggläsare och bloggdebattörer ett riktigt Välsignat Nytt Kyrkoår!

Filed Under: Okategoriserade

Vad får jag säga?

Nov 23

Den frågan finns nog i många prästers tankar just nu. Skolbarnen kommer till våra kyrkor i adventstid för att titta på krubban, för att höra något om varför vi firar advent. Några kanske kommer till en ”adventshögtid”. Jag minns när jag var församlingspräst i en annan församling än min nuvarande. Skolklass efter skolklass kom. Vi skickade ut inbjudan med tidsangivelser och inbokningsmöjligheter och skolorna svarade JA och kom och var med. Jag talade om Jesu intåg i Jerusalem, om adventsljus och adventskalender. För dem som inte kom till julavslutning talade jag om julevangeliet redan i adventssammanhang. men det var kyrkan som inbjöd och skolorna som tackade ja.

Nu funderar de flesta präster över om de i skolsamlingssammanhang i kyrkorna får tala profilerat om Jesus, om man törs läsa välsignelsen. Jag kom att tänka på Riksmötets öppningsgudstjänst. Förut var det en del av riksmötesprogrammet på öppningsdagen. Riksdagsorganisationen kallade ledamöterna till en gudstjänst i Storkyrkan. Det blev protest mot detta. Lösningen blev att Stockholms domkyrkoförsamling inbjuder och varje ledamot är fri att komma eller fri att göra det som han/hon behöver göra istället.

Man skulle kunna tänka sig att den lokala kyrkan inbjuder den lokala skolan till advents- och/eller julhögtid i kyrkan och att det står fritt för alla de som vill komma att få göra detta med den/de lärare och rektor som vill och att de övriga är kvar på skolan och gör något annat. Att gå i kyrkan måste få vara frivilligt, men då skulle också prästen få dela med sig av det allra finaste som vi har i kyrkan, nämligen Guds välsignelse – en välgångsönskan över och i livet, utan att några antireligiösa (för de är ju oftast de som reagerar – inte så särskilt ofta de muslimska eller judiska trossyskonen) ska behöva flyga i taket.  På samma sätt skulle det kunna vara en sommarhögtid i kyrkan – men en högtid som ska vara väl utformad, spännande att vara med på och samtidigt frivillig inom ramen för skolans organisation.

Och ärligt talat – jul- och adventsfirandet är en del av svensk kulturtradition, också i kyrkan. Det märker vi nog över hela landet eftersom kyrkorna fylls av människor som inget hellre vill än komma in och få ta del av både konsertmusik, psalmsång och budskapet om honom som red in på en åsna i Jerusalem, budskapet om Gud som blivit människa och möter oss i ett litet flyktingbarn utan bostad.

Detta budskap kan presenteras för skolbarn på ett respektfyllt sätt också i ett multi-sammanhang.

Det borde kunna gå att vara kristet profilerad, inbjuda skolklasser och värna om mångfalden samtidigt.

Filed Under: Okategoriserade

Det luktar 1930-tal!

Nov 18

Med tillstånd av Gustav III bildades den första judiska församlingen i Stockholm
på 1770-talet. Men det fanns  judar i Sverige långt innan dess, om än få. Judiska pojkar har alltid omskurits som ett tecken på att de tillhör det judiska folket – ett folk som enligt 1 Mosebok slutit förbund med Gud – det abrahamitiska förbundet, ett förbund som också muslimerna hänvisar till. Nu vill prästen, debattören och författaren Annika Borg, ordförande i Humanisterna Christer Sturmark, professor Torbjörn Tännsjö med flera förbjuda manlig omskärelse i Sverige annat än av medicinska skäl. Debattartikeln som återfinns i Dagens Nyheter idag (http://www.dn.se/debatt/darfor-maste-regeringen-stoppa-omskarelse-av-pojkar) hänvisar till att Vårdförbundet ställt sig bakom detta förbud.

För en judisk familj är det viktigt att alla känner samma samhörighet i familjen. En judisk familjs grundläggande identitet formas av bland annat att ett gossebarn omskärs innan det har blivit åtta dagar gammalt. Denna omskärelse är ingen könsstympning likt kvinlig omskärelse. Denna omskärelse hindrar inte pojken att senare i livet ha njutningsfyllda sexuella relationer i vare sig barnalstringssyfte eller som enbart ett uttryck för kärlek till sin kontrahent.

Att likt skribenterna jämföra omskärelse med en påhittad rit i en påhittad religion är genant. Ännu mer genant blir det att jämföra omskärelsen med barnaga.

Om judarna (och även muslimerna) tvingas upphöra med omskärelsen (som idag antingen görs på sjukhus eller av en speciellt utbildad omskärare som gör det tillsammans med en sjuksköterska) måste de antingen fara till ett annat land och låta barnet bli omskuret där eller i smyg omskära barnet eller flytta från Sverige.

Fram till idag är det tillåtet med manlig omskärelse i Sverige. Om det förbjuds försvåras situationen för judar och muslimer. Det enklaste för dem är då att bo i ett land som tillåter omskärelse och som har en större förståelse för deras religion, deras liv.

Det luktar 1930-tal om den artikel som publicerades i DN idag! Jag kan bara djupt beklaga mina judiska och muslimska vänner!

Låt oss som kristna istället stå upp för våra judiska och muslimska syskons rätt att utöva sin religion i Sverige idag och framöver där omskärelse av pojkar på det sätt som nu sker i de seriösa sammanhangen får fortsätta att ske!

Filed Under: Okategoriserade

Var möter vi Jesus?

Nov 12

Var möter vi Jesus? Det är en fråga som får mångas blickar att riktas uppåt. Himlen, tänker många. I himlen möter vi Jesus själv. Det tror jag också. En gång på den yttersta dagen ska jag få möta min Herre och min mästare ansikte mot ansikte. För mig är Jesus Gud. Fadern, Sonen och den Heliga Anden är ett eller en. Så då, på den yttersta dagen, möter jag Gud själv och bekänner förhoppningsvis, likt Paulus att Jesus Kristus är Herre (Fil 2:11).

Var möter vi Jesus? Kanske tänker vi på mässans gåvor, nattvardens bröd och vin? Jo, där är han. Nattvardens bröd symboliserar inte Jesus själv. Nattavrdens bröd är Kristi kropp, är Jesus i brödets gestalt. Vi får ta emot honom så nära som en smak på vår tunga. Likadant är det med vinet (oavsett alkoholstyrka) i mässans sammanhang. Det är Kristi blod, inte bara som en symbol utan reellt! Hoc est, detta är – säger Martin Luther. Så när vi tar emot Kristi kropp som är för Dig och mig utgiven och Kristi blod som är för Dig och mig utgjutet, tar vi emot Jesus själv. Det är stort!! Det är ett mysterium!

Var möter vi Jesus? Kanske någon tänker: i Bibelordet? Jo, det är klart att när vi läser i Bibeln och låter Ordet forma våra liv är det Jesus själv som är med och formar våra liv. När vi läser i Bibeln och upptäcker att Ordet har med min egen alldeles vanliga och vardagliga vardag att göra, är det Jesus själv som givit oss öppnade ögon. Det är fantastiskt!

Var möter vi Jesus? Kanske är det den allra största utmaningen att se att vi möter Jesus i vår medmänniska. När jag möter någon jag har svårt för är det Jesus jag möter. När jag möter någon som jag tycker mycket om, är det Jesus jag möter. När jag möter någon som jag inte känner, är det Jesus jag möter. Vi får älska Jesus och se Jesus i den andre. Vi får koncentrera oss på Jesus i den andre och uppleva den andre som ett Jesusmöte. Det är sannerligen inte enkelt men det förändrar. Det förändrar synen på den andre. Det förändrar relationen med den andre.

För mig blev detta en erfarenhet när jag satt och samtalade med Ulf Ekman i torsdags kväll. Jag hade aldrig mött honom annat än i mediala sammanhang, d v s läst om honom, studerat framgångsteologin något under 80-talet o s v. Jag hade verkligen mina förutfattade åsikter. Nu satt han där livs levande och var inte den Ulf Ekman jag hade tänkt mig. Jag mötte Jesus, precis som jag gör och gjort i andra människor. Det kan låta en aningen andligt överspänt men det var precis det jag gjorde. Jo, Ulf och jag hade olika uppfattningar. Jo, vi hade olika bibeltolkningar. Jo, vi stod delvis ganska långt ifrån varandra, men vi var bröder i Kristus och det förenade långt mer än något kunde skilja oss åt.

Min bön denna helg när temat är vaksamhet och väntan är att jag ska vara vaksam på Jesus i mina medsyskon, oavsett tro, oavsett andra typer av identiteter. Gud hjälp mig!

Filed Under: Okategoriserade

Ulf Ekman och undertecknad.

Nov 10

Vill Du se samtalet mellan Ulf Ekman och mig ? Gå in på http://www.stefansward.se/

Det blev en lyckad kväll med ett bra samtal! Tack till alla inblandade!

Filed Under: Okategoriserade

Ikväll kl 19.00!

Nov 10
Jo, det känns roligt och spännande att få sitta och föra ett samtal om det som bär både mig och många andra i våra liv och som jag gärna delar med andra! Kom och var med ikväll i Elimkyrkan!

Nedanstående är hämtat från Elimkyrkans hemsida:

Vad är kristen tro?

Välkommen till en intressant kväll med en utfrågning med domprost Åke Bonnier och pastor Ulf Ekman. Samtalet leds av Elimkyrkans Stefan Swärd.

Torsdag den 10 november kl 19:00

Elimkyrkan City, Storgatan 26, T-bana: Östermalmstorg

 

Åke Bonnier, domprost i Stockholms stift

 

Ulf Ekman, pastor i Livets Ord, Uppsala”

 

Filed Under: Okategoriserade

Värdevärnare och värdevarnare

Nov 9

Idag var jag inbjuden till Moderaternas kulturkommitté tillsammans med Lenas Posner Körössi från judiska centralrådet, Abd al Haqq Kielan från som representerade muslimerna, Stefan Gustafsson från CredoAkademin och Pelle Hörnberg från Pingst. Vår uppgift var att utifrån våra respektive trossamfunds tro och lära tala om vad vi önskar av en kommande kulturpolitik (och i viss mån gällande politik generellt). Det var spännande att lyssna tii de andra och det blev viktiga frågor och svar efteråt. Mitt inledningsanförande publicerar jag här:

”Först ett varmt tack för inbjudan till detta kulturpolitiska seminarium gällande, för min del, Svenska kyrkansverksamhet i det svenska samhället. Frågorna som ställts är viktiga ochsamtidigt är Svenska kyrkan, liksom alla trossamfund, mer än bara ett av flera samhälliga verksamhetsområden. Svenska kyrkans uppdragsgivare är naturligtvis
den Gud som vi, som är inbjudna idag, har gemensamt. Eftersom tron på en Gud,
som är alltings ursprung och mål, i någon form och på något sätt är det som vi
i Svenska kyrkan utgår ifrån, betyder det att vårt engagemang sträcker sig vida
över alla samhällsgränser. Kyrkans uppgift är att vara en värdevärnare men också,
med borttagande av två prickar – en värdevarnare.

När vi talar om kyrkan som värdevärnare inom kulturområdet handlar
det naturligtvis om de kulturskatter som vi har i form av oskattbara  byggnader och inventarier. Idag har vi, som
Markus Lagerquist nämnde och alla vet, möjlighet till kyrkoantikvarisk
ersättning och kyrkobyggnadsbidrag. Dessa är omistligt viktiga.

Som kulturvärnare är Svenska kyrkan en stor musikalisk förvaltare. Vi förvaltar ett musikarv som gårtillbaka till medeltiden och ännu längre. Gregorianikens ursprung återfinns hos påven Gregorius den store på 500-talet och har sedan dess, in i dagens
kyrkomusikaliska liv, utförts till fromma för så många. Men Bach, Händel,
Schütz och många kompositörer, liksom Sven David Sandström och andra nutida
tonsättare av klassiskt och mer utmanande snitt betyder också oskattbart mycket
för kyrkans möjlighet att ge uttryck åt sådana värden som så många människor
omfattar. Kyrkomusiken vittnar ju om kyrkans budskap – ett budskap som också
handlar om människovärdesfrågor. Många gånger säger vi att musiken tar vid där
orden tystnar. För att möjliggöra att inte musiken tystnar runt om i våra
kyrkor borde det finnas större möjligheter till kulturstöd för den typen av
verksamhet än vad som finns idag.

Kyrkan som värdevärnare handlar naturligtvis också just om
människovärdesfrågan. Alla människor har lika värde, men alla människor
uppfattar inte detta och alla människor möter inte andra utifrån det
perspektivet. En av kyrkans viktigaste frågor är just att stå upp för
människovärdet. Det är en del av det vi kallar för evangeliet –
glädjebudskapet. Vår utgångspunkt är att varje individ, ni och jag och alla
andra, är oändligt älskade, oändligt värdefulla. Det är en värdegrund som får
konsekvenser. Vi vill i Svenska kyrkan värna om människors rätt att både känna
detta värde och bli behandlade utifrån det. Det får naturligtvis samhälleliga konsekvenser, och då måste kyrkan stå upp för detta och bli en sorts värdevarnare som höjer rösten, som är besvärlig, som lägger sig i alla möjliga olika sammanhang. Vi har
gjort det förr genom påskuppror och påskupprop.

Kyrkan som värdevarnare vill varna för att människovärdet trampas på i en
flyktingpolitik som kan vara generösare. Kyrkan som värdevarnare vill stå upp för och påverka det orättfärdiga system där människor kommer i kläm genom utförsäkringar. Kyrkan som värdevarnare vill med, inte bara hela handen, utan bägge händerna, peka på och vara med och påverka barns och ungdomars rätt till en uppväxtmiljö där de kan känna sig älskade, sedda och bekräftade och där fattigdomsbegrepp i olika former inte längre handlar om dem som bor i Sverige. Jag tror att vi alla har en gemensam dröm – nämligen ett samhälle där var och en kan se sig i spegeln och vara glad att man är den man är och har möjlighet att växa till den invärtes människan och se andra i ögonen
och känna att man är glad att han eller hon får vara den han eller hon är och
också ges tillfälle att växa. Det betyder att vi måste värna ett mångkulturellt
samhälle där rädslans stenar rivs. Vi behöver därför också värna ett samhälle
där varje individ oavsett ålder och ekonomisk möjlighet kan ha tillgång, till
sådant som kan vara ”gödningsmedel i det inre växandet”; konst, teater,
litteratur, och musik i dess många olika former. En ökad kulturgenerositet gent
emot alla åldrar är därför viktig där en konkretion kan vara att återinföra fritt inträde på alla statliga museer. Reformationen hade aldrig haft den framgång som den hade om inte Gutenbergs kunskaper hade spritts. Boken betyder så mycket också för oss i de olika trossamfunden. Manad också av mitt efternamn vill jag understryka vikten att helt ta bort moms på litteraturen. Ett sådant beslut skulle ytterligare ge ännu fler möjlighet att både läsa och äga böcker.

Vi behöver självklart öka kunskapen om våra olika livsåskådningar. Livsåskådningsundervisningen i gymnasieskolorna borde få ta större plats bland kärnämnespoängen. Religionskunskapen har bara 50 poäng idag och är en A-kurs. Det är grundläggande men inte tillräckligt därför att kunskap på djupet, där man får möta
religionsföreträdare och företrädare för andra livsåskådningar i en
kunskapsgivande dialog, bidrar till att ta bort rädslan. Det trygga folkhemmet
finns inte idag. Rädslan för den andre finns i stor utsträckning i vårt
samhälle. Vi läser om det dagligen. Låt oss tillsammans göra något åt det!

I skolans sammanhang är det viktigt att återupprätta skolavslutningarna. De är en del av svensk kulturtradition där psalmsång och konfessionella uttrycksformer i respektfull
anda är av bärande betydelse.

Kyrkan som värdevärnare och värdevarnare hävdar också vikten av att låta studenter få ta sin egen livsåskådning på allvar, att ge studenter möjlighet att i universitetsmiljön utöva sin religiösa övertygelse utan att någon annan hindras i sin livsåskådningsutövning. Idag är detta inte en självklarhet.

Bästa alla, att skapa ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle där vi tillsammans kan arbeta, tillsammans verka, är mycket bättre än att skapa ett samhälle präglat av
begreppen vi och dem. Vi vill tillsammans med alla människor av god vilja bidra till
ett samhälle där alla får leva ett värdigt liv och dö en värdig död.

Svenska kyrkans verksamhet om 5 år kommer kanske att ha andra administrativa och geografiska strukturer. Men vi ska enligt Lag om Svenska kyrkan (1998:1591) vara en rikstäckande kyrka – en evangelisk luthersk kyrka. På vår reformator Olaus Petris tid dundrade kritiken från kyrkans håll mot kungen och övriga styrande. Kyrkan var värdevarnare och värdevärnare. Den uppgiften fortsätter vi att förvalta i sann evangelisk anda. Tillsammans med våra folkvalda vill vi skapa ett samhälle där religion är något naturligt snarare än något man som individ kan bli generad över. Vi vill vara
med och tillsammans med alla människor av god vilja skapa ett samhälle där inga
barn eller ungdomar ska vara reellt eller känslomässigt hemlösa, ett samhälle i
regnbågens alla färger med en flyktingpolitik som i större utsträckning öppnar upp
än stänger ute. Kyrkans röst kommer fortsätta att skalla för Han som är vår
uppdragsgivare säger: Allt vad ni vill att människor ska göra för Er ska ni också göra för dem! (Matt 7:12)”

Filed Under: Okategoriserade

Glöm inte bort det viktigaste!

Nov 7

Många olika tankar har förts fram i samband med kyrkomötets beslut gällande vigselrätten. Det är viktigt att många åsikter får komma fram. Alla behöver inte tycka lika. Det är också viktigt! Sedan är det en sak att vara prästvigd och en annan sak att inte vara det. Kyrkan ställer, genom olika typer av beslut, krav på sina biskopar, präster och diakoner, krav som på olika sätt har sin utgångspunkt i kyrkans tro, lära och liv.

När nu detta är sagt får vi inte glömma bort det viktigaste, den viktigaste – Jesus själv. Det är så lätt, för mig också, att fastna i kyrkoorganisation, i beslut om än det ena och än det andra. Och visst ska vi ha struktur, visst ska det finnas ordning och reda. Men det vikigaste är att förkunna evangeliet om Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne. I alla sammanhang har vi att föra ut detta – ett evangelium som handlar om Gud som blivit människa, om Gud som i Jesus Kristus undervisat i ord och handling och som för kärleks skull har dött och uppstått – en kärlek som rör alla oavsett vigningstjänster eller vigselbehörighet eller sexuell identitet eller religionstillhörighet eller etnisk bakgrund.

Kyrkan får inte svika kyrkans Herre och med kyrkan menar jag i detta fall oss alla. För vi är alla, som är tillhöriga, en del av Svenska kyrkan. Låt oss därför tala om kyrkan som ”vi” och inte som ”de” (biskopar, präster, diakoner, andra anställda, kyrkoråd och kyrkomötesdelegater, siftstyrelse etc). Du och jag som är medlemmar i vår kyrka är en del av den och representerar den där vi befinner oss. Vår uppgift, Din och min, är att föra fram det allra viktigaste, ja, att leva det allra viktigaste – tron på Jesus själv.

Mitt i allt annat är det vår viktigaste uppgift – en utmanande uppgift. Med heliga Birgitta vill jag be: ”Visa mig Herre din väg och gör mig villig att vandra den”.

Filed Under: Okategoriserade