Värdevärnare och värdevarnare

Idag var jag inbjuden till Moderaternas kulturkommitté tillsammans med Lenas Posner Körössi från judiska centralrådet, Abd al Haqq Kielan från som representerade muslimerna, Stefan Gustafsson från CredoAkademin och Pelle Hörnberg från Pingst. Vår uppgift var att utifrån våra respektive trossamfunds tro och lära tala om vad vi önskar av en kommande kulturpolitik (och i viss mån gällande politik generellt). Det var spännande att lyssna tii de andra och det blev viktiga frågor och svar efteråt. Mitt inledningsanförande publicerar jag här:

”Först ett varmt tack för inbjudan till detta kulturpolitiska seminarium gällande, för min del, Svenska kyrkansverksamhet i det svenska samhället. Frågorna som ställts är viktiga ochsamtidigt är Svenska kyrkan, liksom alla trossamfund, mer än bara ett av flera samhälliga verksamhetsområden. Svenska kyrkans uppdragsgivare är naturligtvis
den Gud som vi, som är inbjudna idag, har gemensamt. Eftersom tron på en Gud,
som är alltings ursprung och mål, i någon form och på något sätt är det som vi
i Svenska kyrkan utgår ifrån, betyder det att vårt engagemang sträcker sig vida
över alla samhällsgränser. Kyrkans uppgift är att vara en värdevärnare men också,
med borttagande av två prickar – en värdevarnare.

När vi talar om kyrkan som värdevärnare inom kulturområdet handlar
det naturligtvis om de kulturskatter som vi har i form av oskattbara  byggnader och inventarier. Idag har vi, som
Markus Lagerquist nämnde och alla vet, möjlighet till kyrkoantikvarisk
ersättning och kyrkobyggnadsbidrag. Dessa är omistligt viktiga.

Som kulturvärnare är Svenska kyrkan en stor musikalisk förvaltare. Vi förvaltar ett musikarv som gårtillbaka till medeltiden och ännu längre. Gregorianikens ursprung återfinns hos påven Gregorius den store på 500-talet och har sedan dess, in i dagens
kyrkomusikaliska liv, utförts till fromma för så många. Men Bach, Händel,
Schütz och många kompositörer, liksom Sven David Sandström och andra nutida
tonsättare av klassiskt och mer utmanande snitt betyder också oskattbart mycket
för kyrkans möjlighet att ge uttryck åt sådana värden som så många människor
omfattar. Kyrkomusiken vittnar ju om kyrkans budskap – ett budskap som också
handlar om människovärdesfrågor. Många gånger säger vi att musiken tar vid där
orden tystnar. För att möjliggöra att inte musiken tystnar runt om i våra
kyrkor borde det finnas större möjligheter till kulturstöd för den typen av
verksamhet än vad som finns idag.

Kyrkan som värdevärnare handlar naturligtvis också just om
människovärdesfrågan. Alla människor har lika värde, men alla människor
uppfattar inte detta och alla människor möter inte andra utifrån det
perspektivet. En av kyrkans viktigaste frågor är just att stå upp för
människovärdet. Det är en del av det vi kallar för evangeliet –
glädjebudskapet. Vår utgångspunkt är att varje individ, ni och jag och alla
andra, är oändligt älskade, oändligt värdefulla. Det är en värdegrund som får
konsekvenser. Vi vill i Svenska kyrkan värna om människors rätt att både känna
detta värde och bli behandlade utifrån det. Det får naturligtvis samhälleliga konsekvenser, och då måste kyrkan stå upp för detta och bli en sorts värdevarnare som höjer rösten, som är besvärlig, som lägger sig i alla möjliga olika sammanhang. Vi har
gjort det förr genom påskuppror och påskupprop.

Kyrkan som värdevarnare vill varna för att människovärdet trampas på i en
flyktingpolitik som kan vara generösare. Kyrkan som värdevarnare vill stå upp för och påverka det orättfärdiga system där människor kommer i kläm genom utförsäkringar. Kyrkan som värdevarnare vill med, inte bara hela handen, utan bägge händerna, peka på och vara med och påverka barns och ungdomars rätt till en uppväxtmiljö där de kan känna sig älskade, sedda och bekräftade och där fattigdomsbegrepp i olika former inte längre handlar om dem som bor i Sverige. Jag tror att vi alla har en gemensam dröm – nämligen ett samhälle där var och en kan se sig i spegeln och vara glad att man är den man är och har möjlighet att växa till den invärtes människan och se andra i ögonen
och känna att man är glad att han eller hon får vara den han eller hon är och
också ges tillfälle att växa. Det betyder att vi måste värna ett mångkulturellt
samhälle där rädslans stenar rivs. Vi behöver därför också värna ett samhälle
där varje individ oavsett ålder och ekonomisk möjlighet kan ha tillgång, till
sådant som kan vara ”gödningsmedel i det inre växandet”; konst, teater,
litteratur, och musik i dess många olika former. En ökad kulturgenerositet gent
emot alla åldrar är därför viktig där en konkretion kan vara att återinföra fritt inträde på alla statliga museer. Reformationen hade aldrig haft den framgång som den hade om inte Gutenbergs kunskaper hade spritts. Boken betyder så mycket också för oss i de olika trossamfunden. Manad också av mitt efternamn vill jag understryka vikten att helt ta bort moms på litteraturen. Ett sådant beslut skulle ytterligare ge ännu fler möjlighet att både läsa och äga böcker.

Vi behöver självklart öka kunskapen om våra olika livsåskådningar. Livsåskådningsundervisningen i gymnasieskolorna borde få ta större plats bland kärnämnespoängen. Religionskunskapen har bara 50 poäng idag och är en A-kurs. Det är grundläggande men inte tillräckligt därför att kunskap på djupet, där man får möta
religionsföreträdare och företrädare för andra livsåskådningar i en
kunskapsgivande dialog, bidrar till att ta bort rädslan. Det trygga folkhemmet
finns inte idag. Rädslan för den andre finns i stor utsträckning i vårt
samhälle. Vi läser om det dagligen. Låt oss tillsammans göra något åt det!

I skolans sammanhang är det viktigt att återupprätta skolavslutningarna. De är en del av svensk kulturtradition där psalmsång och konfessionella uttrycksformer i respektfull
anda är av bärande betydelse.

Kyrkan som värdevärnare och värdevarnare hävdar också vikten av att låta studenter få ta sin egen livsåskådning på allvar, att ge studenter möjlighet att i universitetsmiljön utöva sin religiösa övertygelse utan att någon annan hindras i sin livsåskådningsutövning. Idag är detta inte en självklarhet.

Bästa alla, att skapa ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle där vi tillsammans kan arbeta, tillsammans verka, är mycket bättre än att skapa ett samhälle präglat av
begreppen vi och dem. Vi vill tillsammans med alla människor av god vilja bidra till
ett samhälle där alla får leva ett värdigt liv och dö en värdig död.

Svenska kyrkans verksamhet om 5 år kommer kanske att ha andra administrativa och geografiska strukturer. Men vi ska enligt Lag om Svenska kyrkan (1998:1591) vara en rikstäckande kyrka – en evangelisk luthersk kyrka. På vår reformator Olaus Petris tid dundrade kritiken från kyrkans håll mot kungen och övriga styrande. Kyrkan var värdevarnare och värdevärnare. Den uppgiften fortsätter vi att förvalta i sann evangelisk anda. Tillsammans med våra folkvalda vill vi skapa ett samhälle där religion är något naturligt snarare än något man som individ kan bli generad över. Vi vill vara
med och tillsammans med alla människor av god vilja skapa ett samhälle där inga
barn eller ungdomar ska vara reellt eller känslomässigt hemlösa, ett samhälle i
regnbågens alla färger med en flyktingpolitik som i större utsträckning öppnar upp
än stänger ute. Kyrkans röst kommer fortsätta att skalla för Han som är vår
uppdragsgivare säger: Allt vad ni vill att människor ska göra för Er ska ni också göra för dem! (Matt 7:12)”