Archive for januari, 2012

Be på tunnelbanan, i bussen, på tåget…

Jan 31

Martin Luther lär ha sagt: ”Ju mer jag har att göra desto mer måste jag be!” Det är en god hållning. För alla oss som har smartphones finns nu Tidegärden som en gratis ”app”. Jag har laddat ned den och använt den. Den är ett utmärkt komplement till många andra appar och ff.a så är den en ständig påminnelse om bönens betydelse. I Stockholms stift gjordes reklam på buss och tunnelbana för bön under devisen ”trådlös uppkoppling” med fri suport i församlingarna. Det var en bra påminnelse om bönens stora möjlighet.

I dessa uppkopplingens tidevarv med trådlösa nätverk och WiFi och allt vad det heter och alla lösenord för att komma rätt och kopplas upp är det makalöst att vi har bönen som möjlighet. Vi får be med vilka ord vi vill. Jesus själv visade oss en möjlighet att be genom att be herrens bön. Den är en underbar bön som i princip innehåller allt och på många sätt går att fördjupa. I gudstjänsterna i Stockholms stift använder vi i de flesta kyrkor den nya översättningen men många enskilda ber den gamla översättningen. Det viktiga är inte vilken översättning vi använder. Det viktiga är att be den bönen och att be över huvud taget.

Bön är inte att smita ifrån ett engagemang. Att be är nödvändigt för att orka engagemanget! Ora et labora (bed och arbeta) är den gamla klosterdevisen. Låt oss göra detta. ”Appen” är ett gott hjälpmedel!

Pröva själv!

 

Filed Under: Okategoriserade

Må vi aldrig tiga! Må vi alltid kämpa!

Jan 26

Djupt tagen av stundens allvar, djup och utmaning lämnade jag för en stund sedan Stockholms stora synagoga. Vi har idag firat Raoul Wallenbergs 100- årsjubileum ( ett jubileum som kommer att uppmärksammas på olika sätt hela året) och förintelsens minnesdag. Egentligen är förintelsens minnesdag imorgon men då firas Sabbat i synagogan och i många judiska hem så då är det svårare att ha en åminnelse på det sätt som var idag. Kanske har Ni som läser min blogg sett direktsändningen som var på TV2 kl 18.00? Kanske greps Ni lika mycket som jag? Ljuständning, tal av olika sorter, sång och musik och bön och en fylld synagoga med överlevande och släktingar till överlevande, hedersgäster från regering och riksdag, Israels ambassadör, tidigare statsminister Göran Persson som tog initiativet till den bok om förintelsen som delades ut till alla niondeklassister för många år sedan och som nu fick ett hedersdiplom från föreningen för de överlevande, och med kungen och drottningen närvarande. Det var en stark och viktig stund, en manifestation inte bara till åminnelse utan en manifestation mot all antisemitism och främlingsfientlighet som slår ut som pestbölder på många håll i Sverige och där Raoul Wallenberg har blivit en förebild för oss alla i att stå upp. ”Jag har inget val”. Orden är hans. Måtte de orden också vara på våra läppar i kampen mot antisemitismens och främlingsfientlighetens djävulska tryne som dyker upp i både väntade och oväntade sammanhang!

Vi må ha olika gudsuppfattningar, vi må ha olika tolkningar av de heliga skrifterna, vi må ha olika sakramentssyner och andra trosuppfattningar, men låt oss tillsammans oavsett tro, oavsett tolkningstankar stå upp för ett samhälle där människovärde och respekt får prägla vår syn på varandra. Låt oss som delar den monoteistiska traditionen och tillsammans med alla andra gudstroende stå upp för ett samhälle där vi kan glädjas tillsammans över varandras trosutövningar! Låt oss som är bröder och systrar stå upp för ett samhälle i regnbågens alla färger där vi, bildligt talat (och kanske också bokstavligt i olika sammanhang) vandrar hand i hand i ett Sverige som har generositeten som grundprincip, som står upp mot främlingshat, mot våld och förtryck i alla dess former! Må min egen kyrka tala högt om detta i ord och handling tillsammans med många, många andra.  Ja, må vi aldrig tiga! Må vi alltid kämpa!

Gud, Du som är fredens och fridens Gud, Du som visat oss på att kärleken alltid är större, ge oss, Dina barn, kraft och mod att stå upp för Ditt rike, för shalom i det samhälle och i det sammanhang där vi lever, rör oss och är till. Amen

Filed Under: Okategoriserade

Var inte rädd!

Jan 21

De orden återkommer gång på gång i de bibliska texterna. Ofta är det himmelska budbärare som yttrar dem till rädda människor. Kanske är en av de viktigaste grubdstenarna i det kristna budskapet just detta att rädslan inte har sista ordet.

Vi lever i en värld som på många sätt präglas av hot och rädsla. Så många människor runt om i vår värld går rädda till sängs och vaknar rädda. Rädslan för att inte överleva dagen, rädslan för att en nära och kära inte ska öveleva, rädsla för attacker, rädsla för fienden, rädsla för att inte orka, men också i vår egen vardag en rädsla för att inte hitta ett arbete, rädslan att inte kunna dra in pengar till mat och husrum, rädslan att inte duga, rädslan att inte klara av. Så mycken rädsla och mitt i allt detta – det himmelska budskapet: Var Inte rädd! Budskapet från Gud handlar inte om lösningar på alla problem, inte om en bedövning bort från den problemfyllda vardagen. Nej, det himmelska budskapet handlar om att rädslan och vanmakten inte behöver ha sista ordet. Gud delar vår vardag, delar vår egen situation. Vi är inte ensamma. Du är inte ensam!!

I den tilliten får vi leva. Gud har blivit människa, Gud har visat oss en livsväg genom Jesu Kristi ord och gärning. Gud har visat oss på vårt eget värde, Ditt och mitt gränslösa värde, genom Jesu död och uppståndelse. Korset handlar om kärlek, Guds kärlek till Dig och mig. För Jesu Kristi skull behöver vi inte vara rädda.

När jag, på min blogg, läser om alla som talar om synkretism och som krampaktigt värnar om den ‘rätta läran’ tänker jag att det är ett uttryck för rädsla. Naturligtvis förespråkar jag inte synkretism även om jag beskylls för det. Jag skulle inte drömma om att blanda religioner i någon sorts allmän smet av gudomlighet – det som ibland kan kallas för privatreligiositet. Men de som hugger mot det som kan vara tre-religionersmöte i gustjänstsammanhang där man är väl medveten om vad som är vad, tror jag gör det i rädsla och brist på tillit. Vi som är kristna får hålla oss nära korset, nära Jeus Kristus. Han är vår frälsare och Herre. Men i den näheten och i tilliten till den treenige Guden behöver jag inte vara rädd för andra religionsutövare, adra trosåskådningar. I tillit till Gud, såsom jag förstår Gud som kristen, kan jag be till den ende Guden tillsammans med andra som har andra trosuppfattningar. Det finns inga andra gudar. Gud är en och samtidigt, såsom jag som kristen förstår Gud, treenig. Men vi kan inte tala om att tillbe andra gudar när vi talar om t ex Allah eller JHVH.

Ska vi alls tala om andra gudar är det kanske snarare mamons olika inkarnationer, d v s vårt eget begär, våra egna lustar, vår egocentrism etc, allt det där som vi dagligen får omvända oss ifrån.

Var inte rädd, säger de himmelska budbärarna i Bibeln! Vi får leva i tillit till Gud, i tillit till Jesus Kristus och då kan vi möta andras trosuppfattningar, be tillsammans i respekt för den andre och i stolthet över vårt eget. Det är inte synkretism – det är syskonskap.

Var inte rädd!

Filed Under: Okategoriserade

Skilda synsätt – samma kyrka.

Jan 14

I skrivande stund pågår inspirationsdagar om dopet här i Stockholms stift. Dopfestivalen är rubriken (Här ska Du kunna lyssna till de stora huvudföredragen). Dopet i sig är så oerhört viktigt. När jag säger så menar jag inte att dopet är viktigt enbart för att vi ska få fler kyrkoavgiftsbetalande medlemmar. Jag menar heller inte att dopet är nödvändigt för att inte hamna i helvetet. I slutänden är det Guds sak och ”den som dör får se”. Men jag menar att dopet som ett tecken på Guds gränslösa nåd och kärlek är oerhört viktigt i ett samhälle där vi talar så mycket om duktighet och duglighet. Dopet som en påminnelse att Guds kärlek är den korsfästa kärleken som visar oss att inget kan skilja oss från den kärleken, varken död eller liv – den påminnelsen, det tecknet, behöver vi, både Du och jag och alla andra. Det ska inte tvingas på någon i övernitiskhet men det ska ständigt erbjudas – gratis – av nåd.

I samband med gårdagens samlingar kring dopet med många olika temata blev jag ombedd att ingå i en panels skulle samtala om hur mycket som ryms och inte ryms inom Svenska kyrkans tro och lära. Det var inte helt lätt att hålla en inledning men jag vill ändå dela med mig av den till Er alla. Lisbeth Gustafsson ledde samtalet kring ”skilda synsätt samma kyrka” och Dagenjournalisten Elisabeth Sandlund, kyrkoherden i Nacka församling Carl Dalbäck och jag samtalade.

Här är min inledning: Hur mycket ryms i samma kyrka? Finns det gränser? Jag är domprost och kyrkoherde i enförsamling som inom territorialgränserna inrymmer kyrkor med helt olika profil.S:t Jacobs kyrka har kommit att få den tydligaste hbtq-profilen i vårförsamling där det regelbundet firas queermässor, där Pridefestivalen hade delar av sitt kyrkliga hem, en kyrka där prideflaggan satt uppspänd på
kyrktornet. S:ta Clara kyrka någon knapp kilometer från S:t Jacob delar inte
den teologiska profilen. Där finns medarbetare som bärs av övertygelsen att man
kan hjälpa en homosexuell att bli kvitt sin något felaktiga läggning.  Hur mycket ryms?

När vi lanserade storstadsprogrammet i S:t Jacobs kyrka med konstutställningar, spektakulär musik, utmanande tidning o s v myntade vi ett uttryck som kommit att betyda mycket för mig: 99 språk och inga trösklar. Så får det vara!

Svenska kyrkans huvuduppgift är klar och tydlig: Vi ska tala tydligt om Jesus! Vi ska göra Honom känd, trodd, älskad och efterföljd! Uppgiften är tydlig – men vägen dit
måste bygga på de många språkens uttryckssätt. Vår bekännelse som är vår grund
måste vara tydlig. Vi måste veta vad vi vill och vad vår tro vilar på. För mig
är det självklart att det bara finns en Gud. Gud är inte kristen. Gud är inte
muslim. Gud är inte jude. Gud är inte något annat religiöst heller. Gud är inte
religiös. Gud är Gud. Men Gud möter oss som tydligast i en judisk man i landet
Judeen mellan 4 och 7 före Kristus. Gud är inkarnerad, förkroppsligad i Jesus
Kristus. Det är vad orden om Jesus som Guds son vill uttycka. Gud älskar så
gränslöst att Gud dör och uppstår för vår skull i Jesus Kristus och Gud är
verksam här och nu. Detta, menar jag, måste vara en grund för kyrkans självförståelse
– en sorts ram och språngbräda på en gång. Med detta som grund kan vi tala
olika språk. Då kan vi mycket väl inom en och samma gudstjänst ha en imam som
reciterar ur Koranen, en rabbin som reciterar ur Psaltaren och en biskop som
predikar. Inom ramen för det sagda kan vi fira olika typer av gudstjänster och
också profilera oss olika. Det går kanske att sänka ned en sorts pepparkaksform
över kristenheten inom Svenska kyrkan genom olika förbud och påbud. Men till
vilken nytta? Ibland tänker jag på det välkända uttrycket mångfald istället för enfald.
En mångfaldens kyrka där tusen blommor får blomma och 99 språk talas utan
trösklar. Det är en generositetens kyrka men hela tiden med Jesus Kristus i
centrum och fokus.

Det sagda betyder dock inte att allt kan vara tillåtet. Kyrkan har en ämbetssyn som vi
inte ruckar på. Kyrkan har en äktenskapssyn som inte går att ändra på där två
personer som älskar varandra har möjlighet att gifta sig om en av dem tillhör
Svenska kyrkan. Dessa saker är ordningsfrågor med djup teologisk grund. Det
handlar inte om en pk-kyrka – en politiskt korrekt kyrka. Det handlar om en
kyrka som vill tala tydligt om Jesus på ett inkluderande sätt.

Finns det då en gräns och när går den gränsen? Det är svårt att säga. Kanske går det inte attpeka på gränsen förrän gränsen är överträdd och då kan det vara så dags…Personligen tyckte jag det var svårt att en församling anställde en imam, men jag gladde mig att imamen Ottman kunde och kan arbeta på Fryshuset. För att arbeta i
Svenska kyrkan i det utåtriktade arbetet ska man tillhöra Svenska kyrkan,
kyrkogårdsarbetare undantagna. En imam tillhör en annan religion och det är
skillnader mellan våra religioner annars skulle vi inte behöva flera
religioner. En kyrka som bara talar om Gud och som på något sätt känner sig
generad över att tala om Jesus, har nog svikit sitt uppdrag.

Kan en identitet bli till i samtal om tron, i relationer, i gudstjänstfirande etc? Kanske måste vi tala om både identitet och identiteter. Svenska kyrkan har en identitet men
sedan finns det olika identiteter eller profiler inom olika församlingar – och
åter igen; så måste det få vara. En identitet är heller inget statiskt. En
identitet bygger på utveckling och förändring – ett sorts växande. Men hela
tiden måste grunden finnas – grunden som är korsets Herre.

Filed Under: Okategoriserade

Vattnet gör naturligtvis ingenting i sig…

Jan 11

Orden är hämtade från Martin Luthers lilla katekes som var aktuell ”examensbok” i samband med präst- och diakonexamen i lördags. Det blev ett spännande samtal om katekesens innehåll, luthersk teologi i övrigt och om katekesens betydelse idag. Orden i rubriken handlar om dopet. Dopvattnet är ju vanligt vatten från någon lämplig vattenkran. Ibland kan dopföljet ha med sig eget vatten från någon sjö, från det Heliga Landet eller från Himalaya (jo jag har döpt ett barn i vatten från Ganges källa – rent vatten). Ordet är betydelsefullt för Luther. Vattnet är ett synligt tecken men vatten utan ord är bara ”vanligt vatten” och vinet och brödet utan Ordet är bara vanligt vin och bröd. Ordet är så grundläggande och med Ordet menar jag tre saker: 1) Det lästa Bibelordet såsom det förekommer i vår ordning för dop i Svenska kyrkans sammanhang och i ordning för nattvardsfirande. I det senare fallet är Ordet de instiftelseord som beskriver hur Jesus instiftade nattvarden. Orden i mässan är delvis hämtade från 1 Kor 11:23 och framåt. I dopets sammanhang kallar vi ibland Missionsbefallningen för dopets instiftelseord. ”…Gå därför ut och gör alla folk till lärljungar. Döp dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn…” (Matt 28:18 och framåt). Ordet är så viktigt! Men Ordet med stort O är ju också Kristus. Kristus är närvarande också i nattvardens gåvor. Det är Ordets andra betydelse. Utan Ordet är inte Ordet närvarande skulle man kunna säga. I Svenska kyrkans sammanhang måste en vigd präst läsa instiftelseorden över brödet och vinet liksom en vigd präst är den som, normalt sett, döper i Svenska kyrkans tradition. Undantag gällande dopet kan göras om det råder en krissituation där ingen präst finns tillgänglig. Något sådant undantag finns dock inte, mig veterligen, i Svenska kyrkan gällande nattvarden.

Min tredje tolkning av Ordet är det förkunnade Ordet – predikan som har sin plats i olika sammanhang i kyrkans liv. Och det finns många typer av evangelieförkunnelse. Maria Schottenius skriver i dagens DN en delvis utmärkt artikel om kyrkomusiken och kyrkomusikerna. Hon slår ett slag för kavlitetsmusik väl medveten om att det kan vara fråga om tycke och smak. Hon håller fram vikten av att inte använda CD-spelare i kyrkans sammanhang. Och jag kan bara instämma i detta. Men samtidigt är det viktigt att vara lyhörd. Det finns, inte minst i begravningssammanhang, pastorala skäl att någon gång, efter samtal och överläggning, använda cd-musik vid en begravningsgudstjänst. men den får absolut inte ersätta musik som spelas på orgel och andra instrument ”live”. Det kan också finnas skäl att sjunga, vad jag och andra kan tycka är lite banala solosånger, just för att de ger uttryck för något som var viktigt i den avlidnes liv. Jag begravde en gång en ung person vars favoritsång var ”Tag mig till havet och gör mig till kung”. Organisten frågade om jag kände till texten. När jag tittade på texten såg jag att den innehöll sådant som kan tyckas mindre lämpligt att sjunga i kyrkan. Men på den begravningen blev den sakral.

Prästen Lars Collmar låter Jesus säga till en journalist när de guppar på en dörr i Hammarbykanalen i Stockholm att: ”alla sånger man blir glad av är psalmer”. De orden har gripit tag i mig. Vad är egentligen sakralt och profant? Det finns underbar musik som också fungerar i kyrkans sammanhang och som vi kanske skulle bedöma som profan. Å andra sidan har vi en enorm skatt som också måste hållas fram gällande sakral musik. I Storkyrkan och S:t Jacob har vi underbar musik som våra duktiga musiker framför med körer, orglar, orkestrar och solister. Det är fantastiskt! Men vi behöver både ock vid rätt tillfällen. Här gäller lyhördhet och fingertoppskänsla. Maria Schottenius är bra i sitt inlägg men en aning tillspetsad.

Vidare skriver hon om präster som talar på musikgudstjänster. Hon tycker att det räcker med att prästen läser en text. Vad Maria Schottenius i just denna artikel tycks missa är att vi är en evangelisk Luthersk kyrka där det predikade Ordet står högt i kurs. Hon klagar över präster som predikar ”vänligt, vardagligt om att sätta på ugnen, så att folk känner igen sig och inte tycker det är för distanserat och högtidligt”. Vår uppgift är att predika väl genomtänkt och genomarbetat och förkunna evangeliet på ett sådant sätt, för dem som lyssnar, att de tänker: ”Hit vill jag komma tillbaka”. Det predikade ordet är viktigt. Och är det gudstjänst så är det. Är det konsert, är det konsert. Och konserster kan och ska vi ha i kyrkorna. De kan också predika fast på ett annat sätt. ”Musiken tar vid där orden tystnar”, säger vi ibland. Men låt inte ordets förkunnelse och musikens förkunnelse ställas mot varandra. Låt de komplettera varandra och låta oss som är Verbi Divini Minister – Guds Ords Tjänare – ta vårt uppdrag på djupaste allvar utan att slarva liksom våra kyrkomusiker måste få ta sitt uppdrag på allvar. Tillsammans får vi göra Jesus själv, känd trodd, älskad och efterföljd. Det är ju det som är vårt gemensamma uppdrag och där är Ordet omistligt!

Filed Under: Okategoriserade

Bibelns stjärna och kärna.

Jan 6

Idag på Trettondedagen har vi i våra söndagsgudstjänster runt om i Sverige och så ock i Storkyrkan fått höra om de tre stjärntydarna som följde en makalös stjärna som ledde dem rätt ( så länge de inte avvek och inte litade till stjärnan).

Martin Luther talar om Jesus Kristus som Bibelns kärna och stjärna. Jesus själv är naturligtvis vår stjärna som får leda oss i livet genom Bibelns ord, genom ”dopets bad och nådens bord” (Den Svenska psalmboken 42:1). Men hur kan vi förstå bibeltexterna? I tidningen Dagen stod det i årets första nummer att vi borde göra 2012 till ett Bibelläsningens år. Det håller jag med om. Men att läsa är en sak, att förstå är en annan, att leva Ordet är en tredje sak. Kanske kan vi börja med att läsa och begrunda. Vi som kristna får läsa med Kristus som ljus över texterna, som vår stjärna som leder oss rätt. Jesus Kristus själv tolkade texter. T ex använde han, även om det inte sägs explicit, det dubbla kärleksbudet som tolkning då han hade att döma äktenskapsbryterskan som skildras i Johannesevangeliets 8:e kapitel. När man samlas för att stena henne säger Jesus:  ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” (Joh 8:7) Kärleken till Gud och medmänniskan gick före textens bokstav. Så får vi läsa och förstå bibeltexterna- i kärlek till Jesus Kristus och till våra medmänniskor. Det gör inte texterna mindre allvarliga, mindre utmanande, men det ger oss kristna en vägledning.

Sedan kan det vara spännande att läsa texterna som de var tänkta då de skrevs. Man kan fråga sig: Till vem skrevs de? Vad ville författaren? Hur såg författarens samtid ut? I vilket sammanhang skrevs texten? Alla dessa frågor är viktiga, både då det gäller Gamla och Nya testamentet. Samtidigt kan det ge djupare förståelse åt den egna tron, öppna nya vidder av Ordet. De underbara orden från profeten Jesajas nionde kapitel om det folk som vandrar i mörkret blir med den läsningen inte alls en profetia om Jesus utan snarare något som skildrar en mörk tid där det ska komma en perfekt kung av Davids rot och stam som tillträder tronen och får ett antal tronnamn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes 9:6) Alla texter i Gamla testamentet kan läsas på ett sådant sätt att vi förstår mer av hur Gud talar i den hebreiska delen av Bibeln och vilken utgångspunkt våra judiska systrar och bröder har. Det är otroligt spännande och hjälper oss att ana än större djup av vår gemensamma Guds storhet.

När vi läser Nya testamentet är inte det viktigaste att allt verkligen har skett som beskrivs. Kanske kan vi ha en paulinsk utgångspunkt? Aposteln Paulus drev, med ”en dåres envishet” tanken på Jesu död och uppståndelse. Det var det viktiga för Paulus, han som var den första skribenten i Nya testamentet. Jesus Kristus har dött och uppstått! Inte ett ord om några underverk (förutom uppståndelsen förståss), jungfrufödslar etc. Nej, ”bara” detta enda budskap om befrielsen genom Jesu död och uppståndelse. Korset var i centrum för hans förkunnelse sida upp och sida ned i de brev han skrev och naturligtvis anknöt han detta till det kristna dopet där vi ”dör” och ”uppstår”. (Rom 6). När evangelisterna skrev sina skrifter, skrev de naturligtvis också med övertygelsen om att Jesus dött och uppstått som en bakgrund för allt annat. Evangelisten Markus är tydligast då han börjar sitt evangelium just med budskapet om något fantastiskt: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. (Mark 1:1) Vaddå för glädjebudskap? Jo, att Jesus dött och uppstått. Hurdå? Hur gick det till? Jo, så här… och så börjar evangelisten Markus att berätta. Inget sägs om Josef och Maria, om herdar stjärna och stjärntydare. nej, direkt på Jesu dop går Markus, brinnande av iver att få berätta om Honom som dött och uppstått.

I ljuset av den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus får vi sedan också läsa Nya testamentet, läsa evangelierna och se hur de kan tala in i vårt eget liv, vad de kan säga mig i 2000-talets Sverige, in i min egen situation, in i mitt eget arbetsliv eller privatliv, in i min egen gudsrelation.

I slutänden handlar det också om att leva Ordet, att låta Jesus Kristus själv få forma inte bara vår förståelse, inte bara hjärnans begripande och hjärtats gripande utan också vårt eget konkretiserande där vi ser våra medmänniskor oavsett allt med Jesu blick – den blick som inte ville kasta stenar, den blick som upprättade och bekräftade. Må 2012 så bli ett Bibelns år där Bibelns Herre kan forma oss att leva den inkluderande kärleken, den som inte ser till etnisk bakgrund, sexuell identitet, religiös tillhörighet utan som ser människan, ser en medmänniska innanför alla våra snabba förförståelser.

Min förhoppning är därför också att 2012 får bli just ett Bibelläsningens år där texterna får fördjupa Ditt och mitt liv!

Ett tips på vägen är att ha en Bibelläsningsplan. För min del följer jag Svenska Bibelsällskapets ”Bibelläsning & bön 2012″. Den planen är utmärkt! Sedan gäller det att avsätta lite tid, helst varje dag, och läsa och be. Så låt oss under 2012 likt stjärntydarna bryta upp och våga iväg på något osäkert, spännande och förändrande – ett fördjupat liv med Jesus Kristus där Han som är Bibelns stjärna och kärna får vägleda oss.

”Led oss alltmer, o Jesus” i ordet in / och öppna våra ögon för nåden din. / Den djupa, rika kärlek som bor i dig /låt över varje hjärta få gjuta sig.”                    (Sv. ps 65:3)

God fortsättning på 2012 och God Bibelläsning!

 

Filed Under: Okategoriserade

Återvinningscentralen.

Jan 3

Idag var jag iväg till utkanten av en stad i närheten av min semesterort. Jag skulle besöka återvinningscentralen. Med mig hade jag tunga säckar fyllda med sådant som skulle till containern för brännbart och annat som skulle till metallcontainern och ytterligare annat som skulle slängas i container för mer blandat hushållsavfall. Jag fick kunnig hjälp när det gällde något av det som jag skulle slänga.

Lätt om hjärtat for jag därifrån och kände att det var skönt att få slänga gamla saker som inte lägre behövdes och sådant som var rent skräp.

Något euforisk kom jag på hemvägen att tänka på syndabekännelsen. Ofta har många kritiserat den och ansett att den borde tas bort från gudstjänsten eller åtminstone inte ligga i början. ‘Hur kul är det att få höra hur dålig man är nästan det första man gör i en söndagsgudstjänst? Och är man ovan kan det skrämma.’ Ungefär så har det låtit från dem som klagat. Men fylld av lättheten i mitt hjärta, lättheten över att ha fått slänga, tänkte jag att just det jag nyss hade upplevt är det egentligen med syndabekännelsen. Jag får komma till återvinningscentralen som är själva gudstjänsten och där får jag slänga mitt skräp, slänga allt det där som inte blev så bra, slänga allt det som tynger mig och som gick fel, slänga mina misslyckanden av alla olika sorter. Och Jesus Kristus, på vilken jag slänger allt (1 Petr 5:7) är den som återvinner allt. Men det som bara var skräp återvinner han, eller snarare återvann han, på korset så att alltihop kommer tillbaka till mig, fast som kärlek – Guds kärlek som övergår allt förstånd.

Jesus på korset liksom drar allt mitt inre skräp till sig, ungefär som ett svart hål lär dra allt i dess ‘närhet’ till sig, i en sorts implossion där Guds kärlek blir det som blir kvar. Vilken återvinning! Ja vilken vinning! Trots alla mina misslyckanden, trots mina tillkorta-kommanden, trots allt det som jag bär på som handlar om att jag missat målet med tillvaron, d v s att älska Gud över allting och min nästa som mig själv, får jag ta emot Guds kärlek i den gudomliga återvinningen. Allt för att Gud, som också är kärleken, älskar mig så gränslöst att han gått i döden för mig och uppstått för mig.

När jag firar min söndags- eller veckomässa i kyrkan får jag tänka på återvinningscentralen, ja också se på kyrkan som platsen för just en sådan central och Gud i Jeus Kristus som den stora återvinnaren. Vilken befrielse! Vilken glädje!

Filed Under: Okategoriserade

Sekulär eller kristen etik?

Jan 2

I morse läste jag i Svenska Dagbladet ett genmäle av Christer Sturmark, Annika Borg och Bengt Westerberg gent emot Göran Rosenbergs inlägg i omskärelsedebatten (http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/rosenberg-har-fatt-det-mesta-om-bakfoten_6744059.svd). I genmälet skriver de tre om Tankesmedjan ‘Fri tankes ‘ uppgift. Bl.a annat förespråkar man en sekulär etik. Jag tror att alla goda krafter, oavsett livsåskådning måste vara med och tydliggöra etik, både i tanke, ord och handling – en etik som har sin grund i varje människas unika värde som ingen kan reducera.

Som kristen och som präst i Svenska kyrkan menar jag dock att det dessutom finns en kristen etik som tar sin utgångspunkt i Kristus – att Jesus dött och uppstått för kärlekens skull och att det är vår uppgift som människor att leva denna kärlek. Etik och människovärde hör ihop. Egentligen är det svårt att se att en sekulär etik håller i längden om den etiken innehåller tanken på att människan har ett oskattbart människovärde. Risken finns att människans värde omformuleras om inte värdet bygger på att någon annan än människan själv givit detta värde. Vi har avskyvärda exempel på detta i vår 1900-tals historia.

Som kristen menar jag att varje människa, oavsett allt, är en Guds skapelse. Som sådan har vaje människa oavsett allt ett gränslöst värde som inte är givet av människan genom en överenskommelse om människovärdet som sådant utan som är givet henne av Gud. Som kristen får jag utifrån detta bygga etiken utifrån kristet perspektiv där det dubbla kärleksbudet ( med dess judiska bakgrund i Gamla testamentet) och Jesu egna bud i Johannesevangeliet får vara riktningsvisare.

Att ateisterna vill skapa en ateistisk etik som förhoppningsvis har många likheter med den kristna etiken ska vi kristna hälsa med glädje och önska dem lycka till. Men vår uppgift som enskilda kristna, präster och kyrka är att stå upp för den kristna etiken med en kristen människosyn som förhoppningsvis får vara med och forma vårt samhälle.

I det multireligiösa och multikulturella samhälle vi lever i ska vi som kyrka inte vara så ‘buskablyga’! Nej, låt oss höja våra röster i tal och skrift och i handling för alla dem som marginaliseras. En etik där Jesus blir synlig i ord och handling, där människor blir synliggjorda, upprättade och bekräftade som de Guds älskade barn de och vi alla är – det är något att sträva efter!

Filed Under: Okategoriserade

I Jesu namn!

Jan 1

Det är temat för de närmaste dagarna under kyrkoåret. Men jag önskar att det ska få vara temat för hela detta år för oss alla, ja egentligen för hela vårt liv. Allt vi gör, allt vi tänker och säger borde få präglas av Jesus själv, präglas av kärleken till Gud, min medmänniska och mig själv.

Min bön i de första skälvande timmarna av detta nya år blir:

Herre visa mig Din väg och gör mig villig att vandra den. Må jag vara den som alltid tar kärlekens initiativ. Må jag så älska Dig över allting och  min nästa som mig själv. Må jag se Dig i min nästa och älska alla. Herre, hjälp mig att se på tillvaron ur min nästas perspektiv och må jag också ha kraft att älska dem jag har svårt för.

Ja, Herre Jesus Kristus, visa mig Din väg och gör mig villig att vandra den. Amen

Ett välsignat nytt år önskar jag Er alla!

Filed Under: Okategoriserade