Återvinningscentralen.

Idag var jag iväg till utkanten av en stad i närheten av min semesterort. Jag skulle besöka återvinningscentralen. Med mig hade jag tunga säckar fyllda med sådant som skulle till containern för brännbart och annat som skulle till metallcontainern och ytterligare annat som skulle slängas i container för mer blandat hushållsavfall. Jag fick kunnig hjälp när det gällde något av det som jag skulle slänga.

Lätt om hjärtat for jag därifrån och kände att det var skönt att få slänga gamla saker som inte lägre behövdes och sådant som var rent skräp.

Något euforisk kom jag på hemvägen att tänka på syndabekännelsen. Ofta har många kritiserat den och ansett att den borde tas bort från gudstjänsten eller åtminstone inte ligga i början. ’Hur kul är det att få höra hur dålig man är nästan det första man gör i en söndagsgudstjänst? Och är man ovan kan det skrämma.’ Ungefär så har det låtit från dem som klagat. Men fylld av lättheten i mitt hjärta, lättheten över att ha fått slänga, tänkte jag att just det jag nyss hade upplevt är det egentligen med syndabekännelsen. Jag får komma till återvinningscentralen som är själva gudstjänsten och där får jag slänga mitt skräp, slänga allt det där som inte blev så bra, slänga allt det som tynger mig och som gick fel, slänga mina misslyckanden av alla olika sorter. Och Jesus Kristus, på vilken jag slänger allt (1 Petr 5:7) är den som återvinner allt. Men det som bara var skräp återvinner han, eller snarare återvann han, på korset så att alltihop kommer tillbaka till mig, fast som kärlek – Guds kärlek som övergår allt förstånd.

Jesus på korset liksom drar allt mitt inre skräp till sig, ungefär som ett svart hål lär dra allt i dess ’närhet’ till sig, i en sorts implossion där Guds kärlek blir det som blir kvar. Vilken återvinning! Ja vilken vinning! Trots alla mina misslyckanden, trots mina tillkorta-kommanden, trots allt det som jag bär på som handlar om att jag missat målet med tillvaron, d v s att älska Gud över allting och min nästa som mig själv, får jag ta emot Guds kärlek i den gudomliga återvinningen. Allt för att Gud, som också är kärleken, älskar mig så gränslöst att han gått i döden för mig och uppstått för mig.

När jag firar min söndags- eller veckomässa i kyrkan får jag tänka på återvinningscentralen, ja också se på kyrkan som platsen för just en sådan central och Gud i Jeus Kristus som den stora återvinnaren. Vilken befrielse! Vilken glädje!