Vattnet gör naturligtvis ingenting i sig…

Orden är hämtade från Martin Luthers lilla katekes som var aktuell ”examensbok” i samband med präst- och diakonexamen i lördags. Det blev ett spännande samtal om katekesens innehåll, luthersk teologi i övrigt och om katekesens betydelse idag. Orden i rubriken handlar om dopet. Dopvattnet är ju vanligt vatten från någon lämplig vattenkran. Ibland kan dopföljet ha med sig eget vatten från någon sjö, från det Heliga Landet eller från Himalaya (jo jag har döpt ett barn i vatten från Ganges källa – rent vatten). Ordet är betydelsefullt för Luther. Vattnet är ett synligt tecken men vatten utan ord är bara ”vanligt vatten” och vinet och brödet utan Ordet är bara vanligt vin och bröd. Ordet är så grundläggande och med Ordet menar jag tre saker: 1) Det lästa Bibelordet såsom det förekommer i vår ordning för dop i Svenska kyrkans sammanhang och i ordning för nattvardsfirande. I det senare fallet är Ordet de instiftelseord som beskriver hur Jesus instiftade nattvarden. Orden i mässan är delvis hämtade från 1 Kor 11:23 och framåt. I dopets sammanhang kallar vi ibland Missionsbefallningen för dopets instiftelseord. ”…Gå därför ut och gör alla folk till lärljungar. Döp dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn…” (Matt 28:18 och framåt). Ordet är så viktigt! Men Ordet med stort O är ju också Kristus. Kristus är närvarande också i nattvardens gåvor. Det är Ordets andra betydelse. Utan Ordet är inte Ordet närvarande skulle man kunna säga. I Svenska kyrkans sammanhang måste en vigd präst läsa instiftelseorden över brödet och vinet liksom en vigd präst är den som, normalt sett, döper i Svenska kyrkans tradition. Undantag gällande dopet kan göras om det råder en krissituation där ingen präst finns tillgänglig. Något sådant undantag finns dock inte, mig veterligen, i Svenska kyrkan gällande nattvarden.

Min tredje tolkning av Ordet är det förkunnade Ordet – predikan som har sin plats i olika sammanhang i kyrkans liv. Och det finns många typer av evangelieförkunnelse. Maria Schottenius skriver i dagens DN en delvis utmärkt artikel om kyrkomusiken och kyrkomusikerna. Hon slår ett slag för kavlitetsmusik väl medveten om att det kan vara fråga om tycke och smak. Hon håller fram vikten av att inte använda CD-spelare i kyrkans sammanhang. Och jag kan bara instämma i detta. Men samtidigt är det viktigt att vara lyhörd. Det finns, inte minst i begravningssammanhang, pastorala skäl att någon gång, efter samtal och överläggning, använda cd-musik vid en begravningsgudstjänst. men den får absolut inte ersätta musik som spelas på orgel och andra instrument ”live”. Det kan också finnas skäl att sjunga, vad jag och andra kan tycka är lite banala solosånger, just för att de ger uttryck för något som var viktigt i den avlidnes liv. Jag begravde en gång en ung person vars favoritsång var ”Tag mig till havet och gör mig till kung”. Organisten frågade om jag kände till texten. När jag tittade på texten såg jag att den innehöll sådant som kan tyckas mindre lämpligt att sjunga i kyrkan. Men på den begravningen blev den sakral.

Prästen Lars Collmar låter Jesus säga till en journalist när de guppar på en dörr i Hammarbykanalen i Stockholm att: ”alla sånger man blir glad av är psalmer”. De orden har gripit tag i mig. Vad är egentligen sakralt och profant? Det finns underbar musik som också fungerar i kyrkans sammanhang och som vi kanske skulle bedöma som profan. Å andra sidan har vi en enorm skatt som också måste hållas fram gällande sakral musik. I Storkyrkan och S:t Jacob har vi underbar musik som våra duktiga musiker framför med körer, orglar, orkestrar och solister. Det är fantastiskt! Men vi behöver både ock vid rätt tillfällen. Här gäller lyhördhet och fingertoppskänsla. Maria Schottenius är bra i sitt inlägg men en aning tillspetsad.

Vidare skriver hon om präster som talar på musikgudstjänster. Hon tycker att det räcker med att prästen läser en text. Vad Maria Schottenius i just denna artikel tycks missa är att vi är en evangelisk Luthersk kyrka där det predikade Ordet står högt i kurs. Hon klagar över präster som predikar ”vänligt, vardagligt om att sätta på ugnen, så att folk känner igen sig och inte tycker det är för distanserat och högtidligt”. Vår uppgift är att predika väl genomtänkt och genomarbetat och förkunna evangeliet på ett sådant sätt, för dem som lyssnar, att de tänker: ”Hit vill jag komma tillbaka”. Det predikade ordet är viktigt. Och är det gudstjänst så är det. Är det konsert, är det konsert. Och konserster kan och ska vi ha i kyrkorna. De kan också predika fast på ett annat sätt. ”Musiken tar vid där orden tystnar”, säger vi ibland. Men låt inte ordets förkunnelse och musikens förkunnelse ställas mot varandra. Låt de komplettera varandra och låta oss som är Verbi Divini Minister – Guds Ords Tjänare – ta vårt uppdrag på djupaste allvar utan att slarva liksom våra kyrkomusiker måste få ta sitt uppdrag på allvar. Tillsammans får vi göra Jesus själv, känd trodd, älskad och efterföljd. Det är ju det som är vårt gemensamma uppdrag och där är Ordet omistligt!