Skilda synsätt – samma kyrka.

I skrivande stund pågår inspirationsdagar om dopet här i Stockholms stift. Dopfestivalen är rubriken (Här ska Du kunna lyssna till de stora huvudföredragen). Dopet i sig är så oerhört viktigt. När jag säger så menar jag inte att dopet är viktigt enbart för att vi ska få fler kyrkoavgiftsbetalande medlemmar. Jag menar heller inte att dopet är nödvändigt för att inte hamna i helvetet. I slutänden är det Guds sak och ”den som dör får se”. Men jag menar att dopet som ett tecken på Guds gränslösa nåd och kärlek är oerhört viktigt i ett samhälle där vi talar så mycket om duktighet och duglighet. Dopet som en påminnelse att Guds kärlek är den korsfästa kärleken som visar oss att inget kan skilja oss från den kärleken, varken död eller liv – den påminnelsen, det tecknet, behöver vi, både Du och jag och alla andra. Det ska inte tvingas på någon i övernitiskhet men det ska ständigt erbjudas – gratis – av nåd.

I samband med gårdagens samlingar kring dopet med många olika temata blev jag ombedd att ingå i en panels skulle samtala om hur mycket som ryms och inte ryms inom Svenska kyrkans tro och lära. Det var inte helt lätt att hålla en inledning men jag vill ändå dela med mig av den till Er alla. Lisbeth Gustafsson ledde samtalet kring ”skilda synsätt samma kyrka” och Dagenjournalisten Elisabeth Sandlund, kyrkoherden i Nacka församling Carl Dalbäck och jag samtalade.

Här är min inledning: Hur mycket ryms i samma kyrka? Finns det gränser? Jag är domprost och kyrkoherde i enförsamling som inom territorialgränserna inrymmer kyrkor med helt olika profil.S:t Jacobs kyrka har kommit att få den tydligaste hbtq-profilen i vårförsamling där det regelbundet firas queermässor, där Pridefestivalen hade delar av sitt kyrkliga hem, en kyrka där prideflaggan satt uppspänd på
kyrktornet. S:ta Clara kyrka någon knapp kilometer från S:t Jacob delar inte
den teologiska profilen. Där finns medarbetare som bärs av övertygelsen att man
kan hjälpa en homosexuell att bli kvitt sin något felaktiga läggning.  Hur mycket ryms?

När vi lanserade storstadsprogrammet i S:t Jacobs kyrka med konstutställningar, spektakulär musik, utmanande tidning o s v myntade vi ett uttryck som kommit att betyda mycket för mig: 99 språk och inga trösklar. Så får det vara!

Svenska kyrkans huvuduppgift är klar och tydlig: Vi ska tala tydligt om Jesus! Vi ska göra Honom känd, trodd, älskad och efterföljd! Uppgiften är tydlig – men vägen dit
måste bygga på de många språkens uttryckssätt. Vår bekännelse som är vår grund
måste vara tydlig. Vi måste veta vad vi vill och vad vår tro vilar på. För mig
är det självklart att det bara finns en Gud. Gud är inte kristen. Gud är inte
muslim. Gud är inte jude. Gud är inte något annat religiöst heller. Gud är inte
religiös. Gud är Gud. Men Gud möter oss som tydligast i en judisk man i landet
Judeen mellan 4 och 7 före Kristus. Gud är inkarnerad, förkroppsligad i Jesus
Kristus. Det är vad orden om Jesus som Guds son vill uttycka. Gud älskar så
gränslöst att Gud dör och uppstår för vår skull i Jesus Kristus och Gud är
verksam här och nu. Detta, menar jag, måste vara en grund för kyrkans självförståelse
– en sorts ram och språngbräda på en gång. Med detta som grund kan vi tala
olika språk. Då kan vi mycket väl inom en och samma gudstjänst ha en imam som
reciterar ur Koranen, en rabbin som reciterar ur Psaltaren och en biskop som
predikar. Inom ramen för det sagda kan vi fira olika typer av gudstjänster och
också profilera oss olika. Det går kanske att sänka ned en sorts pepparkaksform
över kristenheten inom Svenska kyrkan genom olika förbud och påbud. Men till
vilken nytta? Ibland tänker jag på det välkända uttrycket mångfald istället för enfald.
En mångfaldens kyrka där tusen blommor får blomma och 99 språk talas utan
trösklar. Det är en generositetens kyrka men hela tiden med Jesus Kristus i
centrum och fokus.

Det sagda betyder dock inte att allt kan vara tillåtet. Kyrkan har en ämbetssyn som vi
inte ruckar på. Kyrkan har en äktenskapssyn som inte går att ändra på där två
personer som älskar varandra har möjlighet att gifta sig om en av dem tillhör
Svenska kyrkan. Dessa saker är ordningsfrågor med djup teologisk grund. Det
handlar inte om en pk-kyrka – en politiskt korrekt kyrka. Det handlar om en
kyrka som vill tala tydligt om Jesus på ett inkluderande sätt.

Finns det då en gräns och när går den gränsen? Det är svårt att säga. Kanske går det inte attpeka på gränsen förrän gränsen är överträdd och då kan det vara så dags…Personligen tyckte jag det var svårt att en församling anställde en imam, men jag gladde mig att imamen Ottman kunde och kan arbeta på Fryshuset. För att arbeta i
Svenska kyrkan i det utåtriktade arbetet ska man tillhöra Svenska kyrkan,
kyrkogårdsarbetare undantagna. En imam tillhör en annan religion och det är
skillnader mellan våra religioner annars skulle vi inte behöva flera
religioner. En kyrka som bara talar om Gud och som på något sätt känner sig
generad över att tala om Jesus, har nog svikit sitt uppdrag.

Kan en identitet bli till i samtal om tron, i relationer, i gudstjänstfirande etc? Kanske måste vi tala om både identitet och identiteter. Svenska kyrkan har en identitet men
sedan finns det olika identiteter eller profiler inom olika församlingar – och
åter igen; så måste det få vara. En identitet är heller inget statiskt. En
identitet bygger på utveckling och förändring – ett sorts växande. Men hela
tiden måste grunden finnas – grunden som är korsets Herre.