Var inte rädd!


De orden återkommer gång på gång i de bibliska texterna. Ofta är det himmelska budbärare som yttrar dem till rädda människor. Kanske är en av de viktigaste grubdstenarna i det kristna budskapet just detta att rädslan inte har sista ordet.

Vi lever i en värld som på många sätt präglas av hot och rädsla. Så många människor runt om i vår värld går rädda till sängs och vaknar rädda. Rädslan för att inte överleva dagen, rädslan för att en nära och kära inte ska öveleva, rädsla för attacker, rädsla för fienden, rädsla för att inte orka, men också i vår egen vardag en rädsla för att inte hitta ett arbete, rädslan att inte kunna dra in pengar till mat och husrum, rädslan att inte duga, rädslan att inte klara av. Så mycken rädsla och mitt i allt detta – det himmelska budskapet: Var Inte rädd! Budskapet från Gud handlar inte om lösningar på alla problem, inte om en bedövning bort från den problemfyllda vardagen. Nej, det himmelska budskapet handlar om att rädslan och vanmakten inte behöver ha sista ordet. Gud delar vår vardag, delar vår egen situation. Vi är inte ensamma. Du är inte ensam!!

I den tilliten får vi leva. Gud har blivit människa, Gud har visat oss en livsväg genom Jesu Kristi ord och gärning. Gud har visat oss på vårt eget värde, Ditt och mitt gränslösa värde, genom Jesu död och uppståndelse. Korset handlar om kärlek, Guds kärlek till Dig och mig. För Jesu Kristi skull behöver vi inte vara rädda.

När jag, på min blogg, läser om alla som talar om synkretism och som krampaktigt värnar om den ’rätta läran’ tänker jag att det är ett uttryck för rädsla. Naturligtvis förespråkar jag inte synkretism även om jag beskylls för det. Jag skulle inte drömma om att blanda religioner i någon sorts allmän smet av gudomlighet – det som ibland kan kallas för privatreligiositet. Men de som hugger mot det som kan vara tre-religionersmöte i gustjänstsammanhang där man är väl medveten om vad som är vad, tror jag gör det i rädsla och brist på tillit. Vi som är kristna får hålla oss nära korset, nära Jeus Kristus. Han är vår frälsare och Herre. Men i den näheten och i tilliten till den treenige Guden behöver jag inte vara rädd för andra religionsutövare, adra trosåskådningar. I tillit till Gud, såsom jag förstår Gud som kristen, kan jag be till den ende Guden tillsammans med andra som har andra trosuppfattningar. Det finns inga andra gudar. Gud är en och samtidigt, såsom jag som kristen förstår Gud, treenig. Men vi kan inte tala om att tillbe andra gudar när vi talar om t ex Allah eller JHVH.

Ska vi alls tala om andra gudar är det kanske snarare mamons olika inkarnationer, d v s vårt eget begär, våra egna lustar, vår egocentrism etc, allt det där som vi dagligen får omvända oss ifrån.

Var inte rädd, säger de himmelska budbärarna i Bibeln! Vi får leva i tillit till Gud, i tillit till Jesus Kristus och då kan vi möta andras trosuppfattningar, be tillsammans i respekt för den andre och i stolthet över vårt eget. Det är inte synkretism – det är syskonskap.

Var inte rädd!

16 kommentarer

P-A Rudberg säger
21 januari 2012 – 05:32

Rädslan bygger murar mellan människor. När vi istället borde bygga broar.

Rädslan föder hat. När vi istället borde möta varandra med kärlek.

Rädslan gör att vi inte lever våra liv i dess fulla potential. När vi istället borde bejaka och ta vara på livets gåva.

Rudbeckius säger
21 januari 2012 – 06:43

Du tror att det bygger på rädsla, jag kan inte hålla med, det är i stor omsorg om människors liv och eviga väl som gör att jag inte vill leda någon människa till den tron att man kan be tillsammans med dem som förnekar Kristus.
Kärleken till vår Herre och medmänniskan får konsekvenser som du tydligen kopplar samman med rädsla. Det är tråkigt att du inte kan se detta.

P-A Rudberg säger
21 januari 2012 – 08:02

Om kärleken till vår medmänniska leder till att vi stänger ute och fördömer just vår medmänniska - då är något fel.

Rudbeckius svarar
29 mars 2024 – 08:31

Vad är utestängande och fördömande i att tro som apostlarna i fråga om äktenskapet?

Leif Ekstedt säger
21 januari 2012 – 08:18

Kärleken många gånger ha sekulära skäl .Det betyder inte att utestänga vår medmänniska.

Dan säger
21 januari 2012 – 10:27

Jag kan tänka mig att nitälskan för Gud och sanningen och hans kärlek kan göra att man lik Jesus vill driva månglarna ur templet. De som med värdslig viset predikar någon slags tolerans mot synden. Som klär toleransen i kärleksfulla ord när det egentligen inte känner Guds natur. Det är det som skrämmer mig mest i kyrkan. Fruktan att man anpassar sig efter världen istället för tvärtom.

Tomas säger
22 januari 2012 – 09:13

"Jesus är Herre". Det är kristen tro i tre ord. Varken judar eller muslimer accepterar detta. Då går det inte att säga att vi tillber samma Gud, tycker jag.

Till sist kokar det ner till vem som sitter på tronen. Är det inte Jesus så är det en idol, en avgud. SvK borde våga stå upp för detta, tycker jag.

Leif Ekstedt säger
22 januari 2012 – 10:09

Gud är som jag förstår allsmäktig!
Jesus var ju sonen som sändes till jorden!
Bibeln är en inspirationskälla för de kristna.
Kyrkomötet tycks vara något sekulär och politiskt.
Svenska Kyrkan har juridiska möjligheter att vända kappan efter vinden.
Det behöver inte blåsa speciellt hårt.

StaffanW säger
23 januari 2012 – 09:35

Åke Bonner skriver: ”När jag, på min blogg, läser om alla som talar om synkretism och som krampaktigt värnar om den ‘rätta läran’ tänker jag att det är ett uttryck för rädsla.”
Ett bekvämt men fegt sätt att argumentera. Frågan är vad vi skulle vara rädda för. Det har väl tydligt framgått att ingen motsäger sig möten med de som inte tror alls eller som tillhör en annan religion. Möten, samtal och dialog människor emellan är viktigt.
Vet inte hur Åke B definierar religionssynkretism. Uppenbarligen är t ex ockulta andedop i kyrkan OK (Oneness blessing i Engelbrektskyrkan baserad på indiern Sri Bhagavan vid Oneness university )- eller att en Dalai Lama görs till huvudperson i Gudstjänsten i Lunds domkyrka, eller att i kyrkorummet i Nacka kyrka inbjuds till ”Ny andlighet för vår tid” med en blandning ett dignande bord av religiösa tekniker: ”ayurvedaanalys, yoga, mindfulness, healing, auraanalys, deeksha och eurytmi”. Där ingick även grupphypnos som ledde kyrkobesökarna ner i avslappning med syfte att landa i ett tidigare liv. Eller det interreligiösa mötet i Uppsala domkyrka under ledning av ärkebiskopen. Mötet beskrivs som "Den multireligiösa ceremonin på ärkebiskopens klimatkonferens inleds med klockspel följt av en buddhistisk gonggong som mynnar ut i bland annat muslimskt böneutrop och kyrkklockspel. Övriga religiösa inslag i programmet är bland annat böner till den hinduiska urtidsmänniskan Purusha, Vishnu och Allah.”
Är inte detta just exempel på ”någon sorts allmän smet av gudomlighet” som Åke beskriver det?
Och den rätta läran – ska det tolkas som att det inte finns någon rätt lära. Det förklarar då Åkes syn på religionsblandning. Eller också finns det en rätt lära – men man ska inte nödvändigtvis hålla sig till den. Förklarar ocså Åkes syn på religionsblandning.
Nej, rädslan som jag m fl hyser – eller oro snarare, är att den utveckling mot mindre Jesus och mer nyandlighet inom SvK urholkar evangeliet och gör den kraftlös. Illustrerad av den skrift från kyrkans kansli som kyrkoherden i Svenska kyrkan i Torontorapporterade om. Där man presenteras Svenska kyrkan med följande centrala och identitetsförklarande formulering: "Svenska kyrkan är en idéburen organisation som arbetar nationellt och internationellt utifrån kristna värderingar." Begreppet "idéburen organisation" kommer från ett samarbete initierat av den svenska regeringen och är våra politikers försök att benämna likartade, socialt inriktade organisationer. Finns Jesus kvar i detta "idémanifest"?

Detta är en oroande utveckling - ungefär som om IOGT/NTO, i en tid av krympande medlemstal, skulle erbjuda vinprovarkväll – alltid skulle det väl locka några nya...

Åke Bonnier säger
23 januari 2012 – 11:43

"Sin enda grund har kyrkan i Kristus Frälsaren", skriver Olof Hartman i psalm 57 i vår psalmbok. Den grunden är kyrkans. Från den får vi inte vika. När det gäller nyandlighet är jag personligen mycket skeptisk!! Men jag vill inte jämföra t ex de tre monteistiska religionerna med nyandlighet. De abrahamitiska religionerna menar att det bara finns en Gud och det är Gud. Vi i den kristna traditionen, i den evangelisk lutherska kyrkofamiljen och i Svenska kyrkan som är en del av den världsvids kristna kyrkan med hemmahörighet också i den evangelisk lutherska traditionen, har Jesus Kristus som enda grund för vår gudsförståelse. Från detta får vi inte vika!! Nu vill jag inte döma ut det som Nacka församling erbjuder utan att ha hört med kyrkoherden vad syftet är. Ärkebiskopens interreligiösa klimatmöte i Uppsala var oerhört viktigt och i linje med behovet av att tillsammans uttrycka både respekt för och ansvar för skapelsen.

I den lutherska traditionen talar vi om många olika tolkningsmöjligheter baserade på de "sola" "endast" som Luther understryker. Det är farligt att tala om den rätta läran för det innebär att alla andra har fel. Om Svenska kyrkan står för den rätta läran har alla andra trostraditioner fel. Om Pingstkyrkan står för den rätta läran har alla andra med avikande trostolkning fel etc. Låt oss i stället konstatera att vi, i de olika kyrkofamiljerna, både inom och mellan samfunden, har olika trostolkningar och trosuppfattningar men att det finns så mycket, ja nästan gränslöst mycket som förenar oss. Inte minst förenas vi av vår Herre själv som har dött och uppstått för oss alla och som leder oss på Guds vägar genom den Heliga Anden, Gud som är närvarande och verksam också här och nu!

Det är något att ta fasta på! Det är något att glädjas över! I tillit till det törs vi både lyssna till, umgås med , fira högtider och manifestera med varandra över samfunds- och religionsgränser.

Sven Andersson säger
23 januari 2012 – 02:15

"Inte minst förenas vi..." Skriv hellre: Vi förenas av vår Herre själv, som har dött
för oss... den Helige Anden och Gud vår Skapare, etc. I div. frågor kan de kristna
samfunden ha olika uppfattningar och ändå innerst inne en gemensam grund.
Men när det gäller andra religioner, så må vi vara förstående och sumpatiskt
inställda, gärna utbyta tankar och umgås. Men GUDSTJÄNSTFIRANDET kan vi
rimligen endast ha med klart kristna samfund d v s de med "rätt lära", formulerad
i vår trosbekännelse. Andra resonemang verkar för mig helt knäppa och skulle
knappast kunna föras inom kristenheten utom i Svenska Kyrkan.
Visst kan vi ha interreligiösa klimatmöten och andra samlingar - men inte i kyrkan
och inte såsom gudstjänst för DÅ ÄR DET SYNKRETISM!

carolina säger
23 januari 2012 – 02:24

Staffan W,
Jag tycker det var fint med Dalai Lama i Lund, men det där du skriver om Nacka verkar nästan för märkligt för att vara sant. Masshypnos med syfte att bottna i tidigare liv? Är det verkligen sant? Att kyrkan bjöd in till detta?

StaffanW svarar
29 mars 2024 – 08:31

Carolina,

beträffande gudstjänsten i Lund läste jag vad en teologostuderande skrev i Sveska Kyrkans tidning den 19/4 2011. Har läst andra som också kommenterat i likande termer.

Sedan detta i Nacka Kyrka – främst källan är Stefan Gustavsson – finns en länk till hans inlägg här: http://www.credoakademin.nu/index.php/blog/blogpost/474

Även här finns andra källor om an söker på nätet.

Och – enstaka ”övertramp” kan man kanske överse med – men här handlar det om en medveten och av SvK’s ledning accepterad religionsblandning som jag känner leder bort från den kristna kärna som vill stå upp för.

Hälsn
Staffan

StaffanW säger
23 januari 2012 – 02:43

Åke, jag tror inte heller att någon enskild kyrka står för den rätta läran.
Men jag tror naturligtvis på att den kristna tron, och tron på Jesus Kristus som han beskrivs i Nya testamentet och i den apostoliska trosbekännelsen, är sann. Också SvK måste väl tro att det finns sanning i evangelierna och att Jesus menar allvar med det han säger och påstår. Ta t e x Johannesevangeliet där det är mycket tydligt hur starkt Jesus betonar vikten av att tro på honom. Och på hans eget anspråk att vara enda vägen till Gud och till frälsning.
Har insett att din egen biskop Caroline Krook inte tror på Jesus anspråk - men hoppet finns att du Åke gör det.

Åke Bonnier svarar
29 mars 2024 – 08:31

StaffanW,
när vi talar om Jesus får vi utgå från Nya Testamentet. Det är allt vi kan läsa om honom. Men när vi läser vad Jesus sagt och gjort måste vi inse att det är fyra olika berättare som berättar om sin Herre och Mästare på fyra delvis lika och delvis olika sätt. Vi måste också minnas att evangelierna inte är skrivna av samtida journalister utan av brinnande kristna efter det att begreppet ”kristen” blev aktuellt. Deras syfte är att berätta om sin underbare Herre och mästare, berätta för andra att denne Jesus Kristus är värd allt, värd Ditt och mitt liv. Så är det! Han som är Gud i mänsklig gestalt, som levt och med stor sannolikhet vandrat runt i Galileen och som kommit till Judeen, som dött på ett romerskt kors, Han är värd allt. Varför det? Jo, han inte bara dog på korset. han uppstod igen, mot alla odds, från de döda och är ett med Gud och därmed närvarande och verksam i vår egen verklighet om vi bara förmår se det och förstå det. Om vi vilar i detta, om detta får bära oss, då kan vi i trygghet tillbe Gud tillsammans med andra som inte är kristna. Det handlar åter igen inte om synkretism, det handlar om att vara så djupt rotad i sitt eget att vi med frimodighet kan vara öppna för andras traditioner.

Interreligiös tillbedjan tycks vara en het potatis för många. Men jag vet vem som är min Herre och frälsare och då behöver jag inte oroa mig. Då blir allt annat Guds sak!

Gällande den rätta läran får vi lita på att Gud leder oss rätt i slutänden. Guds älskade och fria barn får pröva sig fram på olika sätt i olika kyrkor, inspirera varandra och inspireras av varandra. Med den grunden och det synsättet är det inte så viktigt med etiketter.

P-A Rudberg säger
23 januari 2012 – 07:19

Och så fortsätter vi att sätta etiketter på varandra...

När vi alla är bröder och systrar i Guds skapelse.

StaffanW säger
23 januari 2012 – 10:04

Åke, och PA. Tror inte vi kommer längre utan får inse att vi har olika syn på hur mycket tilltro vi ska ha till Bibeln och till Jesu ord. Känns gott att vi ändå kan diskutera detta på ett respektfullt sätt. Men jag är ändå förundrad över att så få inom svenska kyrkan vill stå upp för den trosbekännelse som man unisont läser i nästan alla gudstjänster. Skulle kunna kalla detta hyckleri, men avstår.

P-A Rudberg svarar
29 mars 2024 – 08:31

Jag har enorm tilltro till Gud och hur han talar till oss genom Bibeln.
Men min tilltro är lite mindre till människors tolkningar av densamma. Tolkningarna måste jag se utifrån min relation till Gud och utifrån de övergripande kärnvärdena i kristen tro.

Vad gäller trosbekännelsen så är det ett definitionsstycke som tillkommit tämligen sent. Det är inte en kontrollista för ”rätt kristen”, det är helt enkelt för begränsat för att vara det. Inte minst eftersom det skippar Jesus liv och verk på jorden.

Carolina säger
24 januari 2012 – 08:25

Tack för dina länkar Staffan. Märkligt.
Kanske är problemet att många människor idag vill men har svårt att stämma in i den där tvärsäkerheten: 'Jag vet vem som är min Herre och frälsare och behöver inte oroa mig'.

Många, jag själv inkluderad, är inte där. Jag behöver en kyrka som hjälper mig att sluta oroa mig, som hjälper mig att växa i tillit till just Kristus. Gud är stor och där finns många vägar, självklart, låt dem få finnas med, men kyrkans väg kan väl inte vara ayurveda, eller reinkarnationshypnos? Där blir det bara snurrigt för mig.

P-A Rudberg svarar
29 mars 2024 – 08:31

Kanske vi behöver en kyrka som hjälper oss att förstå att även om vi inte har alla svaren så kan vi lita på Gud?
Kanske vi behöver en kyrka som bejakar vårt ständiga sökande – pilgrimsvandringen?
Kanske vi behöver en kyrka som är mer fokuserad på målet än på att definiera vad som är ”fel” på vägen?

teologistudent säger
14 mars 2012 – 01:06

Finns det frälsning genom andra religioner än kristendomen?

Jag tolkar bibeln på ett sådant sätt att det inte gör det, tron på Jesus som frälsare och hans död och uppståndelse verkar vara det avgörande. Även traditionen ger klart stöd till en sådan tolkning, Och om detta är korrekt så borde det också innebära att vi har ett uppdrag att missionera till alla icke-kristna inklusive muslimer och judar.(kanske speciellt judar med tanke på att det var vad Jesus gjorde.)
Jag försöker acceptera alla människor, men det är skillnad på acceptans och att förleda dem, vilket jag tror att jag gör om jag inte betonar deras behov av att acceptera Jesus Kristus som frälsare.
Det handlar alltså inte om rädsla för deras trosuppfattning utan att vi kristna har av Jesus fått uppdraget att gå ut till människorna med evangeliet, hjälpa dem till frälsning och jag anser att det är det mest kärleksfulla man kan göra för någon annan människa.