Archive for februari, 2012

Vem får föda barn?

Feb 29

I kristen tradition säger vi att barn inte är en rättighet utan en gåva. Det låter vackert och tänk om det ändå var så att varje barn sågs som en gåva, en gåva man skulle vårda med stor kärlek och ömhet, en gåva som man gläder sig åt, bekymrar sig över, engagerar sig i hela livet! Nu vet vi att det inte är så. Alltför många barn mår uruselt i sina familjer. Alltför många barn har, i princip, en familj, ett hem – men inte i realiteten. Många vuxna (män och kvinnor) misshandlar sina barn. Många barn föds in i destruktiva förhållanden. Många barn vågar knappt bo hemma beroende på bristen på reell omsorg.Tänk om världen ändå vore bättre! Tänk om barn alltid sågs som just den gåva jag först beskrev.

Flera kristna ledare menar att barn ska födas in i en familj där både pappa och mamma finns. Visst kan man tänka sig adoption för ensamstående föräldrar men fler och fler länder ställer sig tveksamma till det. Samtidigt ges denna möjlighet och personligen känner jag minst en (möjligen fler fast jag just nu i skrivande stund inte kommer på namn) som adopterat som ensamstående förälder. Det har gått bra och det gläder inte bara mig utan naturligtvis många.

Nu har flertalet av Alliansens partier beslutat sig för att godkänna insemination – en form av assisterad befruktning. Det gör att den dagen detta blir lagligt i Sverige slipper den ensamstående kvinnan låta utföra insemination utanför Sveriges gränser.

Är detta upprörande ur kristet perspektiv? Ja, det är det om man menar att bara en pappa och en mamma i en särkönad relation kan få barn eller ska ha barn. Man säger då naturligtvis att vi är skapade olika som man och kvinna och i denna olikhet förenas vi och resultatet blir ( i bästa fall?) ett barn.

Enligt Svenska kyrkan är äktenskapet en livslång relation som bygger på ömsesidig kärlek och respekt. Äktenskapet är öppet för både samkönade och särkönade par. I den relationen är tanken på barn en viktig del. Idag är det möjligt för biologiska kvinnor (skiljer för säkerhets skull mellan juridiskt kön och biologiskt kön) att föda barn. Lesbiska par har idag en självklar rätt till assisterad befruktning genom insemination. Detta, menar jag, är mycket positivt.

Med tanke på att ensamstående personer har möjlighet idag att adoptera kan jag inte heller se att inseminationsmöjligheten skulle vara så väsenskild från adoptionsmöjligheten. Vilka är då vi att förmena en ensamstående människa möjligheten att, genom insemination, också få föda, vårda och värna ett barn, att vara en god förälder, att ge barnet goda värderingar etc? En person kan dessutom vara ensamstående i förhållande till vårdnadsansvaret för ett barn men inte ensamstående gällande andra viktiga relationer som också kan vara med och omge det lilla barnet. Jag kan inte se att insemination utförd under säkra förhållanden i Landstingets regi skulle strida mot en kristen livssyn oavsett om barnet kommer att ha en eller två biologiska föräldrar.

Låt oss som kyrka och som kristna stödja såväl ensamstående föräldrar som föräldrapar i deras omvårdnad av sitt/sina barn. Låt oss utveckla former och sammanhang där man som förälder verkligen upplever att man kan hämta kraft, stöd, hjälp i tuffa tider. Vi som kristna har mycket att ge och säkert mycket att lära. Låt oss därför uttrycka vår glädje över varje efterlängtad graviditet.

När ett barn döps i Svenska kyrkan läser vi de underbara Jesusorden från Makrus evangelium 10:13-16 Dessa verser, som handlar om att Jesus välsignar barnen, vill också uttrycka Guds glädje över och kärlek till varje enskilt litet (och stort) barn, en glädje som inte handlar om hur barnet kom till  utan att barnet finns.

Vi har mycket att lära av Jesus!

Filed Under: Okategoriserade

Han, hon, hen?

Feb 27

Hurdan är Gud? Gud är som en fader, som en moder, som en medbroder, som en medsyster. Gud är Gud – bortom alla beskrivningar, större än alla subjektsformer. Prästen Helena Myrstener skriver i Kyrkans tidning att Hen borde användas om Gud. Fortsätter vi med Han (utom i bibeltexter) riskerar vi att tänka på Gud som en grånad tjänsteman i slips och kostym.

Jag minns en gång då jag som ung präst bad mina konfirmander att måla en bild av Gud, såsom de tänkte sig Gud. Det blev en målningshög med 90% antropomorfa gudsbilder. En av konfirmanderna lämnade in ett tomt papper. Han kunde inte rita sin gudsbild. För mig var han den som kom närmast att måla av Gud, d v s det går inte. Det går inte att fånga in Gud i en teckning och det går inte att fånga in Gud i ord. Sedan 2000 år talar vi kristna, inspirerade av Jesus själv, om Gud som Fadern. Men vi kan också använda andra gudsbilder. Hos profeten Jesaja finner vi bilden av en moder. Vi har bilden av herden, av lammet som slaktas. Jag har i många sammanhang, både i predikan och på  min blogg använt ordet hen i respekt för alla dem som inte vill definiera sig som han eller hon. Men Gud är bortom alla definitioner, större än alla hon eller han eller hen.

Jag vill inte förespråka ett byte från han till hen då vi talar om Gud. Kanske kan vi ibland byta ut han eller honom mot Gud. Istället för att säga att Gud är god, han möter oss etc… skulle vi kunna säga: Gud är god och möter oss… När vi talar om Gud använder vi bilder. Det är vår enda chans. Låt oss använda många bilder men samtidigt påminna varandra om att de bara är just bilder. Jonas Gardell gav i ett sammanhang en gudsbild som spränger alla vedertagna gränser. Han sa ungefär följande: ”Gud är en lesbisk negerkvinna som står i himlen och kokar spagetti åt alla sina barn”. Det är en bild bland andra bilder som med min tolkning, vill uttrycka att Gud inte går att fånga in i färdiga begrepp, i välpaketerade formuleringar – lika lite som Guds omsorg kan fångas in. Den är gränslös. Om detta vittnade Jesu död och uppståndelse.

Utöver det nu sagda vill jag också påminna mig själv och alla läsare om att Gud kommit oss mänskligt nära i Jesus Kristus. Han kan vara en hjälp att ana hurdan Gud är. Han som var och är Gud.

Filed Under: Okategoriserade

Var var Du?

Feb 27

Frågan är en sammanfattning Jesu ord i Matteusevangeliets 25:e kapitel, de sista verserna. Det är en fråga som handlar om globalt ansvar. Vi befinner oss i början av fasteperioden – en period som inte bara påminner oss om Jesu lidande  eller vårt eget gudsförhållande utan också om världens lidande och vårt eget förhållande till dem som bor bortom våra gränser. ”Var var Du…?” Orden söker sig som en tagg rakt in i våra egna hjärtan och frågans innehåll handlar om hur mycket jag är beredd att bry mig om de som riskerar att dö i kylan just nu i Afghanistan eller om jag är beredd att dra mitt ”strå till stacken” för att påverka klimatet i bättre riktning, bidra till att människor i tredje världen ska kunna leva ett mänskligt liv med goda resurser för självförsörjning?

Var var du? Det är i alla dessa människor, systrar och bröder som kämpar för sitt liv, som drömmer om att kunna leva ett människovärdigt liv med mat, husrum, meningsfull sysselsättning etc. som vi möter Jesus själv. Är det rimligt att tusentals barn dör varje dag av svältrelaterade sjukdomar? Är det rimligt att jordens resurser är så snedutnyttjade så att en mindre del av jordens befolkning utnyttjar den största delen av jordens resurser? Är det rimligt?

Svenska kyrkans internationella arbete är livsviktigt. Nu under fasteperioden får vi konkretisera vårt eget engagemang genom att stödja kyrkans arbete i fasteinsamlingen. Varje krona betyder liv. Bössor, kollekthåvar, plusgirokonto etc. är viktiga kanaler som når fram, når fram till de som är drabbade, når fram till oss som behöver mer kunskap, når fram med akut hjälp och långsiktigt förändringsarbete. Ge därför en gåva för en rättvis värld (för mer information – klicka här)!

Jesus själv utmanar oss:  ‘Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ (Matt 25:40)

 

Filed Under: Okategoriserade

Så roligt!!

Feb 23

Idag är det många i Sverige som gläds! Vi har fått en ny prinsessa! Vi gläds med kungafamiljen och allra främst med kronprinsessparet. Deras egen lilla flicka är född och vi andra säger: ”Så roligt!” För det är roligt och vi önskar naturligtvis den lilla flickan och hennes föräldrar all Guds välsignelse!

Det är stort att bli förälder och man kan ha sina fantasier innan om hur det ska vara, vad man ska hinna, vad man ska göra, hur man kan tänka och handla. Vi som är föräldrar vet att livet förändras radikalt i det ögonblick ens eget lilla barn är fött. I det ögonblick som man håller sitt barn i famnen inser man med blixtens kraft att det är en stor skillnad på egna barn och andras ungar. Det egna barnet är världens bästa, världens vackraste, världens klokaste, världens underbaraste oavsett allt – det är ju det egna barnet, och det är det viktigaste. Man inser också att alla planer man haft för vad man ska hinna, göra etc kraftfullt kommer att revideras…

Idag får vi glädja oss med kronprinsessan Victoria och prins Daniel och på avstånd vara med dem i deras nyvunna lycka, be för dem och önska allt gott för dem!

Samtidigt får vi påminna oss om att kronprinsesparet delar sin glädje med alla som föder eller på andra sätt får ett barn. Många vuxna kan av olika skäl inte få egna biologiska barn. Istället kanske man adopterar eller får fosterbarn, eller står nära ett syskonbarn eller ett annat barn. Vi behöver barnets närhet, var och en av oss. Vi behöver barnets klokhet – en klokhet som i sin enkelhet visar på Gud. Barnet är i sig en påminnelse om Guds kärlek . en kärlek som unikt mötte oss just i ett litet barn för 2000 år sedan, en kärlek som återspeglas i varje nyfött barn. Det nyfikna barnet, det öppna barnet, det oskuldsfulla barnet, barnet som gläds över livets under, det barnet är förebildligt för oss. Det barnet utmanar oss förnumstiga vuxna. Jesus själv påminde om det och höll fram barnet som en lärare för oss andra. Han sa: ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” (Mark 10:15) Barnet får undervisa oss om Gud, om Guds kärlek. Varje barn, oavsett allt, är just en lärare!

Idag gläds vi med kronprinsessan Victoria och prins Daniel och med alla andra nyblivna föräldrar som vi får önska allt det bästa  och vi får säga:

Så roligt! Grattis!

Filed Under: Okategoriserade

Kärlekens väg 2012 och framåt.

Feb 19

I skrivande stund befinner jag mig på Marielund, Romersk katolska kyrkans stiftsgård ute på Ekerö strax utanför Stockholm. Ett antal tyska katolska präster och en tysk luthersk diakon samt ett anal svenskkyrkliga präster är samlade i Focolarerörelsens regi för att samtala om vad det innebär att leva Ordet, sett ur våra olika perspektiv. Det är en anda av ömsesidig kärlek där vi delar glädje och svårigheter, där vi ser likheter och skillnader, där vi samtalar om människors andliga längtan och hur vi som kristna kan svara upp mot den. Denna helg inleddes redan i torsdags med besök i ett antal innerstadskyrkor där vi fick möta ansvarig präst för att både se på kyrkan som sådan men också höra något om kyrkornas arbete. Likaledes beöke vi stora synagogan i Stockholm och fick den förevisad. Naturligtvis hade jag sett kyrkorna (varav Storkyrkan var en av dem) tidigare liksom synagogan, men att få dela denna rundvandring med mina katolska bröder var en stark upplevelse.

Under fredagen och lördagen har vi varit samlade här ute på Marielund. Vad vi ju omedelbart kan konstatera är att samtal med varandra är livsviktigt. Det är första steget. Andra steget är att se hur vi kan leva Ordet tillsammans i respekt för varandras kyrkotraditioner. Focolares spiritualitet handlar bl a om att leva med Jesus mitt ibland oss och om att leva det som Jesus sjäv levde på korset – ‘Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig’. Den smärtan och gudsövergivenheten som Jesus upplevde på korset kan vi ana en bråkdel av i våra egna liv. En sådan smärta bland kyrkorna är att vi inte är ett, att det finns kyrkoskiljande tolkningar och uppfattningar. Men trots detta är det viktigt att se vad vi har gemensamt och då kan vi konstatera att vi har dopet gemensamt. Det är grundläggande viktigt. Dopet innehåller hela den kristna trons kärna. Inkarnationen, korshändelsen och uppståndelsen finns där. Därmed delar vi det allra met väsentliga. Vi har naturligtvis också Bibeln och bönen tillsammans. I den Romersk katolska kyrkan och i Svenska kyrkan står vi också liturgiskt nära varandra. Vår syn på altarets sakrament skiljer sig inte så mycket åt. Vår syn på den tidigare kyrkoskilljande tanken om rättfärdiggörelsen genom Tron allena är inte längre kyrkoskiljande.

Visst skiljer vi oss åt – inte minst i moralteologiska frågor. Synen på äktenskap, synen på sexualitetens utövande är olika i våra kyrkor. Men det ska inte behöva hindra både en mer officiell fördjupning av relationen liksom en lokal reell fortsatt närhet. Det handlar inte om att bli som den andre. Det handlar inte om en enhet där alla ska vara katoliker eller lutheraner. Nej, det andlar om att låta den ömsesidiga kärleken bygga en bro över olikheter så att ingenting kan skilja oss från varandra, så att vi kan glädjas med den andre och gråta med den andre. Olikheterna får vi tala om i respekt för varandra och i trohet mot det som är vårt, men den ömsesidiga syskonkärlekens väg är livsviktig i ett samhälle där mord sker dagligen, där människor saknar mat för dagen och tak över huvudet.

Kärlekens väg stavas ekumenik. Det ovan sagda gäller naturligtvis också de andra stora trossamfunden i Sverige. Vi får fördjupa vår kunskap om varandra i sann syskondialog och vi får se hur vi tillsammans kan ge ‘kött’ åt Ordet i en värld som hungrar och törstar efter mening, efter andlig fördjupning och social rättvisa. Det finns egentligen bara en väg att gå och det är kärlekens väg. För att citera psalmförfattaren och poeten Bo Setterlind:’ det finns en väg till himmelen..den böjar här, den börjar nu, var än den går, den går till Gud.’ (Sv.ps 303:4) Jesus Kristus sjäv har visat oss den vägen – kärlekens väg där vi utmanas till enet – en enhet i mångfald. Låt oss ta den utmaningen, låt oss tillsmmans brinna för ekumenikens möjligheter och utmaningar – inte i okunnig naivitet, men i klok, stolt och respektfull glädje där vi får se på oss själva och den andre som Guds barn!

Det handlar om kärlekens väg!

Filed Under: Okategoriserade

Ecclesia semper reformanda est – tankar om aftonen på Reformationsdagen.

Feb 12

Orden på latin är hämtade från den protestantiska reformatoriska rörelsen på 1500-talet. Det handlar om kyrkan som hela tiden är stadd i en pågående reformation. Som varande domprost i Stockholm, och i min tjänst en domprost i rakt nedstigande led till Olaus Petri som hängde i en korg i Storkyrkan och predikade de nya reformatoriska lärorna, gläds jag åt att vi mer och mer påminner oss om vårt reformatoriska arv och vad Martin Luther hade att bidra med gällande Kristuscentrering. På mitt skrivbord hemma i Gamla stan ligger just nu hans bok ”Om en kristen människas frihet” på mitt skrivbord. Jag har precis fått den från Verbums förlag i en upplaga där Göran Agrell ( tidigare direktor vid Stockholms teologiska institut och en stor lutherkännare) har skrivit inledande kommentarer.

Vår kyrka är en reformatorisk kyrka där evangeliet om Jesus Kristus som förkroppsligar Gud på ett helt unikt sätt, som undervisat i ord och handling om Guds rike och som själv förkroppsligar det riket samt som har dött och uppstått för var och en av oss och som genom den heliga Anden är närvarande mitt ibland oss, får vara i centrum. När vi lever i den fortgående reformationen gör vi det med Guds Ord som grund och vägledning men som måste tolkas i varje ny tid. Guds Ord är levande i den bemärkelsen att det berör och påverkar i nutiden. Guds Ord är präglat av Guds kärlek – en kärlek som inte ser till gränser, en kärlek som innesluter snarare än utesluter, en kärlek som upprättar snarare än trycker ned, en kärlek som bekräftar snarare än förnekar. Denna Guds kärlek, som Guds Ord är uttryck för och måste vara ett uttryck för, har sina tydligaste brännpunkter i inkarnationen och försoningshandlingen på korset.

I vårt samhälle där så mycket bygger på duglighet, på att vara accepterad, på att tillhöra, borde läran om inkarnationen och försoningen vara befriande. Egentligen borde vi kristna jubla mer över detta, som verkligen är evangelium – ett glädjebudskap. Ibland diskuterar vi vilka frågor som är mest angelägna för Svenska kyrkan. I många år har det varit strukturfrågor och fortfarande är de angelägna. Den nationella utredningen om pastoratsindelningar visar på detta. Visst ska vi tala om indelningsfrågor och förhoppningsvis hitta bra strukturer – där vi på ett klokt sätt hanterar ekonomi, administration o s v. Vi behöver det! Men allt detta tjänar bara ett enda syfte och det får vi inte tappa. Syftet är att evangeliet rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (eller räcks). Vårt fokus måste vara hur vi på många olika sätt, med många olika uttrycksformer kan hjälpa människor att upptäcka friheten i Jesus Kristus. Här behöver vi än mer ta vårt reformatoriska arv på allvar och se hur vi, än mer, kan tolka bibelordet in i vårt samhälle och vara angelägna röster mitt i ett samhälle och sammanhang där så många längtar efter livsmening, där så många känner sig utanför, där så många lever ett ytliv. Vad hjälper ett ”tjusigt” liv när tillvaron brakar? Vad hjälper allt det myckna ägandet, stiliga karriärer o s v, när livet gör en illa på djupet? Kyrkan (och då menar jag Svenska kyrkan) måste bli än tydligare med det befriande och bärande budskapet men översatt (i sann reformatorisk anda) så att dagens människor i dagens samhälle med dagens problem och glädjeämnen kan förstå, ta till sig och påverkas. Vår utmaning är att låta Bibelns ord få vara just levande Ord bland levande människor. Det är en enorm utmaning, men en utmaning som vi måste ta, både som kyrka och som enskilda kristna. Då är inte det viktiga om det är män eller kvinnor som bär ut budskapet, som förkunnar och som räcker sakramenten. Då är det ointressant om den vi möter är en han, hon eller hen. Det viktiga är att vi möter en medmänniska som vi i respekt kan räcka evangeliet – till förnyelse och glädje!

Min företrädare i tjänsten – Olaus Petri – vågade utmana på många olika sätt. Det sågs inte med blida ögonen från grannen i slottet Tre kronor. Men, evangelieförkunnelsen brände till, utmanade och var angelägen. Så får kyrkans budskap ljuda idag, i ny språkdräkt, i nytt sammanhang, men angeläget och berörande. Jag tänker varje gång jag ska predika och stå i predikstolen rakt ovanför Olaus Petri gravsten,  att människors reaktion borde få vara, både i Storkyrkan och i alla andra kyrkor; hit vill jag komma tillbaka!

Låt oss förkunna i ord och handling, både vi som är präster och alla andra. Låt oss i ord och handling tala tydligt om Jesus Kristus med ”99 språk” in i vår egen tid 2012, in i det sammahang där vi rör oss och är till.

Filed Under: Okategoriserade

Du är vad du gör!…eller?

Feb 8

Nu är tanken att vi ska kunna jobba tills vi blir 75 år. För en hel del kan det vara positivt. Man vill hålla på, inte bli utrangerad p gr av att man blivit 67 år när man känner att krafterna fortfarande är kvar. Men ett 75-årsperspektiv kan man tänka nytt långt upp i åldern, göra ny karriär senare än 40-årskrisen o s v.

För många är arbetet själva identiteten. Jag är den jag har utbildat mig till, den som är anställd som, den som har arbetserfarenhet av… Under min tid som präst har jag begravt män i 65-års åldern som dött strax efter pensionen. Naturligtvis drabbades de av en dödlig sjukdom men deras förtidiga död hängde också samman med att de tappade sin identitet i samband med pensionen. Det fanns inget att leva för, ingen mening med livet.

Jag har tidigare skrivit på min blogg att vi inte är ”human doings” utan ”human beings”. Det finns en risk med den nya synen på pensionsåldern och det är att alltför mycket av människovärde knyts till att arbeta, att tjäna och vara lönsam. Vårt människovärde måste ha sin grund i något annat än vad vi gör eller äger. Det kan inte nog understrykas att vårt värde främst ligger i att vi är. Jag är gränslöst värdefull, inte för vad jag tjänar, inte för vad jag presterar, inte för vad jag kan bidra med i samhället, utan för att jag är den jag är. Det låter som en truism, men är inte en truism därför att så många har så svårt att ta detta till sig.

Det finns också en riks med det nya förslaget om pensionsålder att meningen med livet blir att prestera, att bidra till samhällets bästa genom fortsatta eller nya insatser. Kanske ska Du dessutom börja arbeta tidigare – redan i tonåren måhända  och sedan ytterligare upp till Du fyller 75 år. Meningen med livet blir då lätt något som är förknippat med duktighet och duglighet. Men meningen med livet handlar inte om produktion. meningen med livet är större än så.

Som kyrka och kristna måste vi tala högt om kristen etik och människosyn där, åter igen, varje människa är gränslöst älskad och gränslöst värdefull för den hon är och där det stora och revolutionerande mänskliga uppdraget sammanfattas i det dubbla kärleksbudet: ”Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv”. Det är meningen med livet. Det är vårt stora livsuppdrag där det handlar om att se att vi är insatta i ett sammanhang som är större än det vi kan ta på, mäta, väga etc. Det är ett sammanhang som handlar om att Du inte är övergiven – att det finns Någon som bryr sig om just Dig, någon som ser Dig för just den Du är, någon som tror på Dig som just den Du är, som vill Dig som just den Du innerst inne är. Men i detta finns också uppdraget att relatera till Din medmänniska, att se Din medmänniska med Jesu egen blick, den blick som ser en medbroder och medsyster. I det dubbla kärleksbudet finns också utmaningen att vända blicken mot sig själv, att se sitt eget värde – egentligen som en förutsättning för att kunna se en annan människas värde. Om detta må tala högt. Det handlar om livet och om det livsbejakande där vi inte är vad vi gör utan där vi är Du och jag -älskade och värdefulla, sedda och bekräftade.

Filed Under: Okategoriserade

Förstår Du vad Du läser?

Feb 4

Bibeln är vår heliga Skrift, Guds Ord, en kulturskrift, en intressant bok som varit och är betydelsefull inom så många områden, en bok som ligger till grund för den västerländska kulturen, en bok som består av 77 böcker, en bok som är svår att läsa, en bok som är underbar att läsa, en bok som givits ut i ett oräkneligt antal utgåvor och översättningar, en bok som… Ja, det finns många olika röster om och aspekter på den bok som för mig är livsviktig. Men förstår Du vad Du läser? Förstår jag vad jag läser och hur kan man läsa?

Den 24-26 februari har vi en bibelhelg i Storkyrkan och S.t Jacobs kyrka. Jag vill inbjuda Dig som läser min blogg att vara med. Du kan läsa mer om bibeltolkningshelgen här. Medverkande är biskop Eva Brunne, direktor Cristina Grenholm, direktor Göran Larsson och rabbinen David Lazar.

Kostnad: 200:- för hela helgen. Glöm inte att anmäla Dig!

VÄLKOMMEN!

Filed Under: Okategoriserade