Kärlekens väg 2012 och framåt.

I skrivande stund befinner jag mig på Marielund, Romersk katolska kyrkans stiftsgård ute på Ekerö strax utanför Stockholm. Ett antal tyska katolska präster och en tysk luthersk diakon samt ett anal svenskkyrkliga präster är samlade i Focolarerörelsens regi för att samtala om vad det innebär att leva Ordet, sett ur våra olika perspektiv. Det är en anda av ömsesidig kärlek där vi delar glädje och svårigheter, där vi ser likheter och skillnader, där vi samtalar om människors andliga längtan och hur vi som kristna kan svara upp mot den. Denna helg inleddes redan i torsdags med besök i ett antal innerstadskyrkor där vi fick möta ansvarig präst för att både se på kyrkan som sådan men också höra något om kyrkornas arbete. Likaledes beöke vi stora synagogan i Stockholm och fick den förevisad. Naturligtvis hade jag sett kyrkorna (varav Storkyrkan var en av dem) tidigare liksom synagogan, men att få dela denna rundvandring med mina katolska bröder var en stark upplevelse.

Under fredagen och lördagen har vi varit samlade här ute på Marielund. Vad vi ju omedelbart kan konstatera är att samtal med varandra är livsviktigt. Det är första steget. Andra steget är att se hur vi kan leva Ordet tillsammans i respekt för varandras kyrkotraditioner. Focolares spiritualitet handlar bl a om att leva med Jesus mitt ibland oss och om att leva det som Jesus sjäv levde på korset – ’Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig’. Den smärtan och gudsövergivenheten som Jesus upplevde på korset kan vi ana en bråkdel av i våra egna liv. En sådan smärta bland kyrkorna är att vi inte är ett, att det finns kyrkoskiljande tolkningar och uppfattningar. Men trots detta är det viktigt att se vad vi har gemensamt och då kan vi konstatera att vi har dopet gemensamt. Det är grundläggande viktigt. Dopet innehåller hela den kristna trons kärna. Inkarnationen, korshändelsen och uppståndelsen finns där. Därmed delar vi det allra met väsentliga. Vi har naturligtvis också Bibeln och bönen tillsammans. I den Romersk katolska kyrkan och i Svenska kyrkan står vi också liturgiskt nära varandra. Vår syn på altarets sakrament skiljer sig inte så mycket åt. Vår syn på den tidigare kyrkoskilljande tanken om rättfärdiggörelsen genom Tron allena är inte längre kyrkoskiljande.

Visst skiljer vi oss åt – inte minst i moralteologiska frågor. Synen på äktenskap, synen på sexualitetens utövande är olika i våra kyrkor. Men det ska inte behöva hindra både en mer officiell fördjupning av relationen liksom en lokal reell fortsatt närhet. Det handlar inte om att bli som den andre. Det handlar inte om en enhet där alla ska vara katoliker eller lutheraner. Nej, det andlar om att låta den ömsesidiga kärleken bygga en bro över olikheter så att ingenting kan skilja oss från varandra, så att vi kan glädjas med den andre och gråta med den andre. Olikheterna får vi tala om i respekt för varandra och i trohet mot det som är vårt, men den ömsesidiga syskonkärlekens väg är livsviktig i ett samhälle där mord sker dagligen, där människor saknar mat för dagen och tak över huvudet.

Kärlekens väg stavas ekumenik. Det ovan sagda gäller naturligtvis också de andra stora trossamfunden i Sverige. Vi får fördjupa vår kunskap om varandra i sann syskondialog och vi får se hur vi tillsammans kan ge ’kött’ åt Ordet i en värld som hungrar och törstar efter mening, efter andlig fördjupning och social rättvisa. Det finns egentligen bara en väg att gå och det är kärlekens väg. För att citera psalmförfattaren och poeten Bo Setterlind:’ det finns en väg till himmelen..den böjar här, den börjar nu, var än den går, den går till Gud.’ (Sv.ps 303:4) Jesus Kristus sjäv har visat oss den vägen – kärlekens väg där vi utmanas till enet – en enhet i mångfald. Låt oss ta den utmaningen, låt oss tillsmmans brinna för ekumenikens möjligheter och utmaningar – inte i okunnig naivitet, men i klok, stolt och respektfull glädje där vi får se på oss själva och den andre som Guds barn!

Det handlar om kärlekens väg!