I kristen tradition säger vi att barn inte är en rättighet utan en gåva. Det låter vackert och tänk om det ändå var så att varje barn sågs som en gåva, en gåva man skulle vårda med stor kärlek och ömhet, en gåva som man gläder sig åt, bekymrar sig över, engagerar sig i hela livet! Nu vet vi att det inte är så. Alltför många barn mår uruselt i sina familjer. Alltför många barn har, i princip, en familj, ett hem - men inte i realiteten. Många vuxna (män och kvinnor) misshandlar sina barn. Många barn föds in i destruktiva förhållanden. Många barn vågar knappt bo hemma beroende på bristen på reell omsorg.Tänk om världen ändå vore bättre! Tänk om barn alltid sågs som just den gåva jag först beskrev.
Flera kristna ledare menar att barn ska födas in i en familj där både pappa och mamma finns. Visst kan man tänka sig adoption för ensamstående föräldrar men fler och fler länder ställer sig tveksamma till det. Samtidigt ges denna möjlighet och personligen känner jag minst en (möjligen fler fast jag just nu i skrivande stund inte kommer på namn) som adopterat som ensamstående förälder. Det har gått bra och det gläder inte bara mig utan naturligtvis många.
Nu har flertalet av Alliansens partier beslutat sig för att godkänna insemination – en form av assisterad befruktning. Det gör att den dagen detta blir lagligt i Sverige slipper den ensamstående kvinnan låta utföra insemination utanför Sveriges gränser.
Är detta upprörande ur kristet perspektiv? Ja, det är det om man menar att bara en pappa och en mamma i en särkönad relation kan få barn eller ska ha barn. Man säger då naturligtvis att vi är skapade olika som man och kvinna och i denna olikhet förenas vi och resultatet blir ( i bästa fall?) ett barn.
Enligt Svenska kyrkan är äktenskapet en livslång relation som bygger på ömsesidig kärlek och respekt. Äktenskapet är öppet för både samkönade och särkönade par. I den relationen är tanken på barn en viktig del. Idag är det möjligt för biologiska kvinnor (skiljer för säkerhets skull mellan juridiskt kön och biologiskt kön) att föda barn. Lesbiska par har idag en självklar rätt till assisterad befruktning genom insemination. Detta, menar jag, är mycket positivt.
Med tanke på att ensamstående personer har möjlighet idag att adoptera kan jag inte heller se att inseminationsmöjligheten skulle vara så väsenskild från adoptionsmöjligheten. Vilka är då vi att förmena en ensamstående människa möjligheten att, genom insemination, också få föda, vårda och värna ett barn, att vara en god förälder, att ge barnet goda värderingar etc? En person kan dessutom vara ensamstående i förhållande till vårdnadsansvaret för ett barn men inte ensamstående gällande andra viktiga relationer som också kan vara med och omge det lilla barnet. Jag kan inte se att insemination utförd under säkra förhållanden i Landstingets regi skulle strida mot en kristen livssyn oavsett om barnet kommer att ha en eller två biologiska föräldrar.
Låt oss som kyrka och som kristna stödja såväl ensamstående föräldrar som föräldrapar i deras omvårdnad av sitt/sina barn. Låt oss utveckla former och sammanhang där man som förälder verkligen upplever att man kan hämta kraft, stöd, hjälp i tuffa tider. Vi som kristna har mycket att ge och säkert mycket att lära. Låt oss därför uttrycka vår glädje över varje efterlängtad graviditet.
När ett barn döps i Svenska kyrkan läser vi de underbara Jesusorden från Makrus evangelium 10:13-16 Dessa verser, som handlar om att Jesus välsignar barnen, vill också uttrycka Guds glädje över och kärlek till varje enskilt litet (och stort) barn, en glädje som inte handlar om hur barnet kom till utan att barnet finns.
Vi har mycket att lära av Jesus!
Prenumerera
Förvisso har vi mycket att lära av Jesus om vi bara vill.
T.Ex. skall vi vara rädda om små oskyldiga barn, se till
att de har så trygga och säkra förhållanden som möjligt,
och då att de inte har bara EN förälder. Skillnaden i sä-
kerhet är ju stor. Om barnet har bara en förälder och
denne förolyckas, så har den ju ingen alls! Det är därför
som alla barn borde ha 2 st föräldrar – i värsta fall med
samma kön – men 2! En i reserv om olycka, skilsmässa
eller annat ont drabbar familjen. Något finns då kvar av
tryggheten i livet. Skillnaden är enorm. om bara en per-
son skall ansvara för ett barn – särskilt om den blir sjuk
och försvagad såsom vårdnadshavande. Sett ur barns
säkerhet, så är det mycket svagt med endast en vuxen
att lita till. SKYDDA BARNEN!
Vad roligt för alla reservföräldrar att vara just en reserv… hahaha
Då borde alltså 3 eller 4 vara bättre än 2 också….
Om man är ensamstående torde risken för skilsmässa närma sig noll.
”Skydda barnen” – sicket nys… du vill bara skydda dina egna värderingar mot förändring.
Sen skulle jag aldrig välja att vara ensamstående om jag inte haft ett mycket väl utvecklat nätverk (föräldrar, syskon, vänner etc) för att hjälpa mig vid ex sjukdom.
Det synes som om det finns ett återkommande vuxenperspektiv i dagens kyrkliga debatt i socialetiska frågor. Samtidigt som man försvarar rätten till abort talar man om rätten att få barn… Allt fokus på föräldrarna!?
Men pappor med barnlängtan då? Hur gör en ensamstående man? Ska lagen bli konsistent bör också denna faktor finnas med.
JA! De singelkillar som vill ha barn måste slå sig samman med de som verkar för att surrogatmödraskap ska bli lagligt.
Ingenting hindrar ensamstående män från att bilda en egen förening och kämpa för sin fråga. Vi ensamstående kvinnor har genom föreningen Femmis kämpat i åtta år för denna fråga. Vi har inte väntat på att någon annan intressegrupp ska föra vår talan.
För de singla männen kommer det vara klart att det ensamstående föräldraskapet är en godkänd form av föräldraskap (i och med detta) – så de har “bara” den reproduktiva delen att kämpa för – surrogatmödraskapet!
Tack!! Vilket fint inlägg i debatten.
/Hälsar en mycket lycklig mamma till ett mycket efterlängtat barn!
Tack för ett mycket varmt och fint inlägg i debatten!
/LU
Från en som inget hellre vill än att lagförslaget går igenom – tack för ett jättebra inlägg!!
Tack!
Tack igen !!!!
Det låter så fint, men när man granskar saken är det ändå så att du tar föräldrarnas parti på bekostnad av barnens perspektiv. Det är så viktigt för föräldrar att få biologiska barn, men samtidigt berövar man barnen rätten till sitt biologiska ursprung, för detta spelar naturligtvis inte samma roll för barnet som för föräldern. Jag sörjer över att höra en domprost uttala sig på det här sättet. Varken Bibel eller Barnkonventionen håller du dig till.
Familj innefattar Pappa + Mamma och eventuella barn.
Hur svårt kan det vara???
Så har det bara varit en mycket kort tid i vår historia. Tidigare har alltid familjen innefattat mostrar, fastrar, farbröder, morbröder, farföräldrar, morföräldrar.
Ditt familjebegrepp är ett modernt påhitt som fråntar barnet många viktiga perspektiv i dess inlåsning.
PA
Du lyckas alltid feltolka och omtolka allt. Familj är har varit och kommer alltid vara grundbyggstenen i ett samhälle. Den utökade familjen är naturligtvis viktig, men att sätta detta mot varan är fullständigt absurt. I skapelsen ligger att man+ kvinna ger oftast barn.
Att en kultur vänder sig emot det, framkallar bara en självförverkligad dödsdom. Dödens kultur (som påven riktigt kallar den) är gudsfrånvänd, barnfrånvänd och verklighetsfrämmande.
Allt gott (inkl familjeliv)!
Anders G,
Nej, kärnfamiljen är en mycket sentida företeelse. (Det finns faktiskt gränser för hur mycket fakta du kan förneka för att försöka hitta försvar för dina åsikter.)
Varför ska vi prioritera biologi före kärlek?
PA
Kärlek som du använder begreppet är flum!
Kärnor och familjen är reella hårda entiteteter. Då, nu och så länge jorden består.
Allt gott.
Anders G,
Är viljan att låta barn växa upp i en konstellation där de är älskade och respekterade flum???
Nu får du väl ändå ge dig?
Din fixering vid mänskliga invanda mönster och regelverk leder inte med nödvändighet till vad som är bäst – vare sig för barn eller någon annan.
Och ditt förnekande av fakta (t ex kärnfamiljens begränsade historiska existens) håller inte. Det inser nog även du.
Jag blir lite förundrad över att ingen tar upp det större perspektivet i barns rätt till vuxna. Varför är det bara en far och en mor som krävs? Varför tar ingen upp barns rätt till fastrar, farbröder, mostrar, morbröder, farföräldrar och morföräldrar?
Tidigare i vårt samhälle fanns alla de människorna med i barnets omgivning och skapade mångfald, trygghet, inspiration etc. Men idag så handlar det bara om ”far och mor”.
Och hur ska vi se på adoptioner om det biologiska perspektivet nu är så livsavgörande? Ska vi skuldbelägga adoptivföräldrar och adopterade som bara känner sig knutna till sina adoptivföräldrar? (För det är vad som görs här i den överbiologiserade familjesynen.)
Och hur ställer vi oss till styvföräldrar? Är de liksom mindre värda?
Detta säger jag med barnens bästa för ögonen. Det handlar om barns rätt till kärlek, inte till en biologisk koppling. Kärleken är störst!
PA
Adoptivföräldrar behövs mer än 25% abort. Men det är en svår grej och ofta går det mindre bra. Men varför experimentera med barn i olika konstulationer. Det är ju en livsfarlig väg.
Ad fontes! Back to the roots!
Anders G,
Nu får du väl ändå sansa dig??? Att påstå något så hårresande befängt som att adoption ofta går mindre bra saknar helt faktagrund!!!
Att så bortse från kärlekens betydelse för barns uppväxt och trygghet skrämmer mig. Djupt.
PA
Hur lätt har de haft de som tagits från andra sidan jorden till världens yttersta och instängdaste 60-tal?
Din verklighetsbefrielse verkar total…
Anders G,
Jag råkar nu ha en viss insikt i just detta. Jag kan lova dig att familjebanden inte är ett dugg svagare i en adoptivfamilj.
Ta gärna del av Stefan Gustavssons artikel på Newsmill där han kritiserar detta politiska utspel.
http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/01/insemination-av-singlar-ppnar-f-r-krav-p-surrogatmammor
Det är skönt att det fortfarande finns kristna ledare i Sverige som vågar stå upp för ett kristet perspektiv i familjepolitiken.
Tack för ett fint och välkommet inlägg!
Jag är också mamma till ett mycket efterlängtat och älskat barn. Barnet har inte bara mig utan även morföräldrar, moster och bonusfarmor som sin familj och som ansvarar för det. Argumentet att det just behöver vara en biologisk pappa som ska ansvara för barnet förstår jag inte.
/Kristina
Ingen blir förvånad över Åke Bonniers syn, eller Svenska Kyrkans(?), för den delen i denna fråga.
Det som jag störs av är att ÅB som vanligt gömmer sig bakom ett slags allmänt och ovillkorat kärleksbudskap, och i denna kommentar bakom Jesus. Djupt ohederligt. För Jesus var barnet det viktigaste, för ÅB är det kvinnan som medvetet väljer bort en far för sitt barn, som är viktigast. Utan en tanke på barnet. Barn som enligt FN’s barnkonvention har rätt till sin mamma och pappa. ÅB’s syn är att det finns så många dåliga föräldrar och hemförhållanden, så vad som helst verkar vara vara OK.
Vad blir nästa steg – ska en ensam man som inte vill ha någon kvinna, också ha rätt till ett barn. Som om det handlade om vilken pryl som helst. Och lösningen på detta finns ju i så fall redan. Man inrättar en äggkläckningsfabrik där barnen odlas fram och sedan erbjuds alla behövande män och kvinnor. Är väl ett kärleksfull handling, om nu ändå inte barnets rätt har något värde.
Varför tror ÅB att så många adoptivbarn ägnar nästan sitt liv åt att söka sina rötter, eller alla som via släktforskning vill veta mer om pappas och mammas historia och härkomst. I den framtid som rusar allt närmare oss finns kanske vare sig en mamma eller pappa att efterforska, alltså de som via sina gener format detta barn?
StaffanW, jag undrar vad du grundar dig på när du påstår att kvinnor som väljer att skaffa ett barn utan en man vid sin sida gör det utan en tanke på barnet. Min erfarenhet är snarare motsatsen, både när det gäller ensamstående och lesbiska par, d.v.s. att man reflkterar betydligt MER kring frågorna om socialt skyddsnät m.m. för sitt barns skull. Definitivt mycket mer än kvinnor som träffat någon random man och blivit gravid av misstag. Varför är det rätt när ett heterosexuellt par skaffar barn för att de vill ha det än när en ensamstående gör det? Sist men inte minst tror jag du genreliserar alldeles för grovt kring adoptivbarn. Jag skulle vilja påstå att du uttalar dig på ett sätt som kränker både adoptivbarn och adoptivföräldrar.
Jonna, självklart finns det många fina ensamstående föräldrar som ger sina barn en trygg och harmonisk uppväxt. Men varje barn har en pappa och en mamma, och vi påstår i alla andra sammanhang hur viktigt det är för barnet, så viktigt att FN skrivit in just detta i sin barnkonvention. När frågan om jämställdhetsbonus debatterades för några år sedan var det en unison kör från alla politiska partier i sina motioner. Bl a från MP :”att skaffa barn innebär ett stort personligt ansvar för alla människor . Det är självklart att ansvaret ska innebära att båda föräldrarna tar ansvar för och vårdar barnet”. Och (S):”… därför anser vi att alla förslag som kan bidra till barns ökade tillgång till båda föräldrarna ska tas i beaktande”. Och vänsterfeminisiten Lars Ohly skriver på Newsmill:” Ett modernt samhälle och moderna familjer kräver att män tar ansvar för det obetalda arbetet i hemmen och för sina barn på samma sätt som kvinnor förväntas göra.” Alltså, då var pappan jätteviktig för barnet – med det nya förslaget kan kvinnan medvetet välja bort pappan och förvägra barnet en del av sina rötter och en viktig kontakt och förebild.
Sedan detta med adoptivbarn – vadå generaliserar, vadå kränker? Läs gärna Adoptionscentrums hemsida eller andra internationella adoptionsorgans information. Alltfler söker sina rötter, inte konstigare än att de flesta fyller sina fotoalbum med bilder av sina pappor och mammor, och far- och morföräldrar.
Slutligen – antar du tycker det är lika viktigt och bra att även den ensamstående mannen ges rätt att skaffa barn – utan någon mamma med i bilden?
StaffanW,
Vill du på fullt allvar mena att familjebanden är svagare eller mindre värda i en familj med adopterade barn? Detta är rena dumheter – det vet du.
Barn har rätt till kärlek, trygghet, respekt, utveckling etc – det är och förblir det viktigaste. Den benhårda (och tämligen sentida) låsningen vid kärnfamiljen är inte alltid för barnets bästa. Det handlar snarare om att försvara något annat.
Tack för ditt fina, varma inlägg. Det värmer i dag när många debattörer framställer oss ensamstående som egoistiska personer som inte träffat en man för vi har så perfektionistiska krav… Min son är inte extra utsatt för att jag är själv, tvärtom har han fler människor omkring sig som älskar honom högt. Min son får så mycket kärlek, närvaro och trygghet och jag önskar att all den energi som läggs på att ”försvara barnens rätt”, istället skulle gå till att jobba för alla de barn som far illa i vårt land – som lever med två föräldrar – men två föräldrar som inte kan ta hand om sina barn. Då hade världen sett annorlunda ut!
Tack för ett fint inlägg i debatten.
Jag vill tillägga barnperspektivet utifrån mig själv och mina nära och kära omkring mig. Jag har en biologisk pappa som har gjort min barndom till ett helvete. Både jag och min mor har fått kämpa för att bearbeta och överleva. När jag blivit äldre har jag insett att många av de vänner jag mött på vägen har liknande upplevelser.
Runt om mig har det växt upp lyckliga och trygga barn, grannar, vänner, kusiner och andra. Dessa har både levt med både mamma och pappa, med homosexuella Av båda könen och även ensamma föräldrar. Ofta har jag reflekterat att de föräldrar som fått kämpa extra för att bli föräldrar skapar störts trygghet och kärlek runt barnet.
Att veta sitt ursprung talar många om i denna debatten. Det borde tala för att göra detta lagligt i Sverige då vi här låter barnen veta då de fyller 18 medan så inte är fallet i många andra länder. Och i ärlighetens namn, det är många som vet vem deras biologiska far är på pappret utan att det gett dem något av det stöd som man ofta viftar med för att förhindra ensamma kvinnor att bli mammor. Som en klok kvinna sa: vissa går ut på krogen, andra vill göra det säkert och ärligt.
Kärlek, trygghet och omtanke är individuellt och kommer inte i par.
… och så undrar folk varför statistik på självmordsförsöken bland våra unga ständigt ökar. Det är ett brutalt och helt sjukligt samhälle vi börjar få.
De flesta unga som har det jobbigt har växt upp i kärnfamiljer…
Det säger mig att det är något annat än den formella sammansättningen av familjen som avgör.
All heder åt KD som står upp för det som är rätt. Mycket bra argumenterat av den liberala bloggaren Alice Teodorescu i Debatt nu i veckan. När det offentliga ska stå för dessa behandlingar gör man det till en sjukdom att inte ha barn – när det alltså inte föreligger något medicinskt hinder för att bli mamma på det naturliga sättet. Ska då också staten ställa upp att betala män som vill bli pappor genom surrogatmammor?
Likadant är det också fel att det offentliga ska betala när homosexuella vill ha barn och då inte på det naturliga sättet. Såvida man inte ser det som en sjukdom och det gör vi väl ändå inte. Nä med våra begränsade resuser är det istället bättre att vi ger dessa pengar till Barnen i Biafra eller något annat lämpligt ändamål.
@Jonas; enligt riksdagsbeslut 1/7 1997 klassas ofrivillig barnlöshet hos par som sjukdom. Och då menar jag medicinsk ofrivilligt barnlös – och inte socialt.
Att vara barnlös och singel är dels socialt, man saknar barn. Men det KAN oxå vara medicinskt, dvs man har provat men något i systemet säger stopp. Så som lagen är utformad idag betyder det att kvinnor med medicinskt prövade fertilitetsproblem inte får hjälp – såvida de inte är par.
Diskussionen huruvida assisterad befruktning ska få finnas _alls_ är en ickefråga. För den finns. Huruvida den ska gälla även singelkvinnor är vad lagförslaget handlar om.
Gällande definitionen av ofrivillig barnlöshet hos par läs gärna; http://schering-plough.se/pressrum/faktablad-och-dokument/bakgrundsinformation-om-ofrivillig-barnloshet/
PA, försök nu inte komma ifrån kärnfrågan. Ingen har påstått att adopterade barn är svagare eller mindre värde, varför dessa fria påhitt? Jag pekar på att väldigt många adoperade barn, även om de mår bra och växer upp under fina och trygga förhållanden, ändå söker sina rötter – inte bara biologiskt utan även socialt och kulturellt. Varför, tror du?
Kärnfrågan – Alla barn har rätt till sin pappa och mamma, och jag tror att pappan och mamman är livsviktiga för barnets tillhörighet. Våra rötter, och våra gener, bestämmer en stor bit av vår identitet, och placerar in oss i ett historiskt sammanhang. Och varför ska samhället aktivt stödja personer som vill ha barn men som inte vill ta det fulla ansvar som detta kräver genom att barnet även får en pappa. Och hur ser du på om de ensamma männen också vill ha samma rättighet att skaffa barn, men inte blanda in någon mamma. Möjligheten finns ju redan genom att hyra en surrogatmamma någonstans i världen.
StaffanW,
Men det är just detta påstående som finns implicit i argumenten. Därför tar jag upp det.
Kärnfrågan är barns rätt till kärlek, trygghet och utveckling. Att sedan kärnfamiljen av någon anledning ses som överlägsen alla andra lösningar är för mig ett argument som inte sätter barnets bästa i centrum – istället är det samhällsnormer som får styra.
PA, blir besviken på ditt oärliga sätt att argumentera. Det följer inte implicit av mitt resonemang att jag anser adoptivbarn är vare sig svagare eller mindre värda. Betr. kärnfamiljen är det du som tar upp den och påstår att ”de flesta unga som har det jobbigt har växt upp i kärnfamiljer”. Vad vill du egentligen säga med detta? Noterar också att du fortsätter att undvika kärnfrågan här. Behövs pappan eller inte?
Att det finns goda exempel på barn som klarat sig bra i livet trots avsaknad av sin pappa är knappast ett argument. Det finns barn som vuxit upp ensamma på en soptipp och fått ett bra liv – men slutsatsen är väl knappast att det skulle vara ett lika bra alternativ som att växa upp tillsammans med sina båda föräldrar, eller?
Fundera också gärna på varför man i FNs barnkonvention skrivit in just detta att barn har rätt till sin mamma och pappa, sina föräldrar. Kanske beror det på att varje barn har blivit till genom två föräldrar, en av vardera könet. Och formats av de gener som mamman och pappan bidragit med – och som utgör barnets ursprung. Nog är det märkligt att just Svenska kyrkan lägger så lite vikt vid detta.
StaffanW,
Det är ju DU som anser kärnfamiljen (mor-far-barn) vara den överlägsna lösningen. Eller hur menar du?
Ett barn behöver en man och en kvinna för att bli till – på ett eller annat sätt. Men ett barn behöver primärt kärlek och trygghet under sin uppväxt för att utvecklas till en harmonisk individ.
Jag vänder mig mot den biologiska (sentida) synen att det alltid bäst tillgodoses via de biologiska föräldrarna.
PA
Ingen kan älska sitt barn mer än de biologiska föräldrarna. Att du inte ser det säger mer om dig än något annan.
Pa, du forsätter att vårdslöst slänga ur dig en massa påståenden utan täckning i det jag skriver. Och nogsamt undviker att svara på om barn behöver sin pappa.
Anders G,
Jag vill kanske inte gradera kärlek. Men tro mig när jag säger att föräldrar kan älska sina adopterade barn lika mycket som sina biologiska.
StaffanW,
Jag kanske inte accepterar din vinkling av frågan.
Och utifrån det har jag gett mitt svar på vad jag anser vara viktigast för ett barn.
Men det vore intressant att höra ditt resonemang kring varför du anser den biologiska kärnfamiljen vara den överlägsna (och enda?) lösningen.
Alla barn har en mamma och en pappa, vare sig de är kända eller okända. Det är så barn blir till, det behövs två olika för att det ska bli nåt. I den här frågan synes det finnas ett biologiskt grundmönster att relatera till, men i teologin är det irrelevant?
Tack för dina varma ord och det viktiga inlägget i denna debatt.
Bredvid mig sitter min älskade dotter som tillkommit efter donatorinsemination. Och jag har större trygghetsnät kring henne än vad många av mina parlevande bekanta har kring sina barn då vi har mormor, morbröder, moster, kusiner, vänner, bonusfamiljer som finns där för henne och för mig
PA, det är ju ett god da yxskaft. Var har jag sagt att ”den biologiska kärnfamiljen är den överlägsna (och enda?) lösningen.” Du fantiserar vilt, utan att gå in på kärnfrågan i dessa kommentarer till Åke B’s blogginlägg.
Det handlade om att samhället aktivt stödjer de som vill avskaffa pappan och som utan att tänka på barnet prioriterar sin rätt att ha barn. Vem har gett dem den rätten? Sedan anser jag att den naturliga ordningen är att varje barn som föds både har, och har rätt till, sin mamma och pappa. Och också Guds skapelseordning. Att det sedan inte alltid lyckas, att pappan eller mamman inte finns med när barnet väl föds, gör ju inte denna ordning mindre naturlig.
Får jag tolka din tystnad i kärnfrågan så, att du anser det vara egalt om barnet får växa upp med sin pappa. Och är det då, i jämlikhetens namn, också egalt om barnet får växa även upp med eller utan sin mamma.
StaffanW,
Din ”problemformulering” bygger i hög grad på dina egna åsikter och i mindre grad på vad diskussionen faktiskt handflar om.
Därför anser jag mig kunna återföra resonemanget till kärnfrågan.
Anser du att de biologiska föräldrarna är viktigast för ett barn?
Anser du att de biologiska föräldrarnas kärlek och omsorg är unik och kan inte ersättas fullt ut?
Anser du att ett barn som växer upp med en biologisk förälder närvarande får det sämre?
/P A Du säger att de flesta unga som har det jobbigt har vuxit upp i kärnfamiljer!
Det är troligen så. Det är kanske lika troligt att de flesta barn som föds växer upp i kärnfamiljer. Det var väl det Du ville framhålla.
PA
Jag tror dig inte. Jag tror du har delvis rätt, men min auktoritet är inte din (uppenbarligen). Jag t o m ifrågasätter din verklighetsuppfattning. Faktum är att jag tror RFSL har minst rätt verklighetsuppfattning i landet. Synd!
Anders G,
Du behöver inte tro mig när jag säger att föräldrar älskar sina adopterade barn lika mycket som sina biologiska.
Men jag tror att du ska tala med föräldrar i den situationen innan du avfärdar min erfarenheter.
PA
Jag avfärdar dig på andra grunder. Jag känner till flera adoptivföräldrar.
För att citera SvK:ans inledning förra året;
Gardell säger: tro inte på allt jag säger.
Jesus säger: tro på mig.
Anders G,
Du skulle öka i trovärdighet om du förklarade VARFÖR du avfärdar det jag har framfört här.
Vad i min erfarenhet är fel?
PA
Din erfarenhet ifrågasätter jag inte. Din ”kärnfamiljeaversion” är däremot patetisk.
Viva la familia. Jaaaa länge leve den bullriga mustiga livsbejakande katolska hållningen! Länge leve Fadern (och Modern och Sonen)!
Anders G,
Jag har inget emot kärnfamiljen – speciellt inte eftersom jag själv har växt upp i en sådan.
Men jag säger att kärnfamiljen inte behöver vara den enda ”godkända familjeformen för att tillgodose barnens behov.
Kärnfamiljen är en mycket sentida företeelse. faktum är att under större delen av vår historia så har det varit andra sammanhang som bildat ram till barns uppväxt.
Och du kan inte bara avfärda en åsikt som ”patetisk” utan att komma med någon form av sakargument. Du tappar all trovärdighet med det beteendet.
Anders/ Det där med statistik är inte lätt. Om 100.000 barn växer upp i kärnfamiljer är det troligt att de är fler barn som har haft problem i kärnfamiljer än i RFSL familjer .
Men frågar Du om den procentuella skilnaden har jag ingen uppfattning.
PA kanske kan förklara?
Leif,
Blanda inte ihop RFSL med möjligheten för ensamstående att bli föräldrar genom insemination.
Det visar bara att du inte förstår vad det handlar om.
MK, jag tycker i och för sig att det är en skillnad när det föreligger ett medicinskt hinder och när det inte föreligger ett medicinskt hinder. Men även om man nu har ett medicinskt hinder bör inte samhället hjälpa till i ett sådant fall i avsaknad av man. Hade det inte förelegat något medicinskt hinder hade det inte blivit barn ändå eftersom det inte finns någon man. Att få barn är verkligen inte någon mänsklig rättighet utan Guds gåva, allt av nåd.
Det är bra att denna fråga diskuteras. I en snar framtid kommer det inte behövas några biologiska pappor för att det skall bli barn. Individ-/identitetslösa manliga könsceller kommer att framställas på ett labb. Det är dags att vi lämnar tanken på biologiska föräldrar och diskuterar barns behov av anknytningspersoner, män som kvinnor, och flera stycken är bra som en säkerhetslina.
Ulf
Hur tänkte du då? Labbarn… Man får rysningar.
Ulf, vet inte hur du själv ser på den ”skräckvision” du beskriver. Är det så att vi har reducerat oss till menlösa betraktare av en utveckling där den lilla människans egenvärde reducerats till en handelsvara som bara finns till för vuxna män och kvinnor. En utveckling som drivs på av RFSL och dess högljudda aktivister. Idag kan vi läsa om surrogatmammor, som mot betalning (ofta motsvarande flera årslöner) i något u-land ställer upp för att föda ett barn, via ett befruktat ägg som kanske hämtats från någon annan kvinna i ett europeiskt land (mot betalning), och resultatet i form av en baby fraktas sedan tillbaka till kvinnan/mannen i Sverige. Går det komma längre bort från den skapelseordning och den syn på barnet som Bibeln lär oss? Och frågorna är många – tex om man som genetisk mamma har något ansvar för de barn som kommit till med hjälp av hennes ägg. Och detta med barnets rätt att få veta sitt ursprung -hur då?
Jag anser inte det behöver vara en ”skräckvision”, utfallet beror på om vi kan anpassa vår etik till att skydda det som är väsentligt. Det väsentliga är att även om ett barn kommer till världen på föräldrarnas initiativ, så måste barnets behov vara centralt för föräldrarna. Angående denna fråga är barnets behov att ha välfungerande anknytningspersoner, inte ”biologiska” föräldrar.
Om barnets ursprung är en biologisk mamma och en identitetslös manlig könscell, då är det ursprunget. Och detta ursprung är lika bra som något annat. Det viktiga är bara att barnet får reda på det och att samhället i övrigt inte ringaktar dessa barn. De är lika fina barn som alla andra.
Ulf
Samhället älskar inte barn. Föräldrar gör detta…
Ulf, jag har en helt annan uppfattning. Jag tror det biologiska arvet spelar en mycket stor roll för ett barn. Och i fallet med surrogatmammor, finns ju vare sig en biologisk pappa eller mamma, eller något biologiskt eller socialt eller kulturellt ursprung . Ungefär som att ta nyfödda barn från sina föräldrar och placera ut dem hos andra vitt främmande personer någonstans i världen. Kan inte tro att detta skulle vara problemfritt?
Vad gäller barnets människovärde är det naturligtvis lika högt som vilken annan människas. Och jag tvivlar inte på att även dessa barn kan vara omgivna av kärleksfulla vuxna eller på att de kan växa upp till harmoniska och välfungerande vuxna. Men att ha goda känslomässiga relationer är inte detsamma som att ha en förankring i ett biologiskt ursprung. Det ena kan inte ersätta det andra. Jag menar att vi håller på med ett gigantisk experiment som helt saknar vetenskapligt belägg. Allt detta som sker, sker ju inte utifrån barnets behov eller önskemål, utan enbart för att tillfredställa vuxna som anser sig ha rätt till barn oavsett hur det sker, för lesbiska kvinnor utan att någon pappa behövs. Det är tufft att läsa alla pappalösa barns, eller surrogatbarns berättelser och det oerhörda trauma som det innebär när ”sanningen” går upp för dem.
Alana berättar på SvD’s Idagsida:: ” känslan av att vara helt betydelselös för sin biologiska far har varit tyngst att bära. ”Om man blir övergiven av sin förälder, kan man ju inte vara mycket värd”. Så såg hennes inre logik ut under många år. ” Alana startade en egen nätsida (Anonymous Us Project) där surrogatmamma barn anonymt kunde berätta sin historia. Man gråter när man läser om alla fasansfulla känslor som följer dessa barn genom livet.
Eller ta intervjun med Patrick Lindfors på SvD’s Idagsida den 12/4 2011. ” Han är ändå bättre lottad än barnen med oidentifierbara fäder. Trots det har han ”ett stort mörkt hål inombords som aldrig går att täppa igen.” Ett livslångt sår, livslång rotlöshet.”
Författaren Pelle Filipsson skriver i sin bok om detta, bl a ” I länder där frivilligt ensamma mammor kunnat inseminera under längre tid, har nu burkbarn startat bittra debatter. Det visar sig att barn faktiskt önskat sig även en biologisk pappa. I många fall har ingen berättat om barnets ursprung som inseminerad spermie. I andra fall har en fel man pekats ut som pappa. Den chock som drabbar de inblandade när deras biologiska arv upplöses, är svår. Hela tillvaron kan slås i kras.” Han avslutar: ” Jag har under mitt föräldraskap fått veta hur viktig jag är. Sveket att inte finnas närvarande skulle vara något av det värsta jag kan drabba en kvinna och ett barn med. Dessa är de mest förvirrande budskap jag mött från min egen kultur. Att jag som pappa är oumbärlig men samtidigt fullständligt onödig.”
Staffan W,
Jag kan inte förstå det du beskriver som att vi ha en rad kulturella konstruktion som förhärligat biologiska blodsband. Det är när man saknar något som anses normalt eller ”rätt”, så man upplever de reaktioner du beskriver. Därför är det bästa att det finns många olika föräldrar typer alla lika normala alla lika accepterade.
Naturligtvis kommer den som inte håller sig till Guds Ord såsom förkunnat av Jesus Kristus heller inte att kunna försvara barnens rätt att födas inom det äktenskap Gud instiftat i begynnelsen – Matt 19.
Den som inte följer Jesu Kristi maning i Matt 28:19-20 (mina versaler för tydlighet):
”Gån för den skull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla ALLT vad jag har befallt eder…”
kommer naturligtvis heller inte att tala mot den avgudadyrkan av girighetens avgud Mamon, som gör att barn t.o.m. i ett rikt land som Sverige far illa på grund av fattigdom till följd av bland annat kristdemokraternas missbruk av Guds namn till utförsäkring av nödlidande nästa, såväl allvarligt sjuka som långvarigt arbetslösa medmänniskor till en Lasarusliknande tillvaro utanför den rike mannens port – Luk 16:19-31 – för att inte tala om hur girigheten griper omkring sig och lämnar människor utnyttjade, sjuka och döende runtom i världen, inte minst försvarslösa barn!
Så, om det finns några goda tjänare och förvaltare av Guds Ord kvar inom Jesu Kristi kyrka i Sverige, följ Luk 12:35ff:
”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande…”
så att fattigdomen verkligen kan utrotas genom kunskap om och omvändelse till det hoptvinnade kärleksbudet Jesus Kristus givit oss från Gud Fader, att följa till hopp om frälsning genom honom.
Margareta Persson, Inge(l)sta å Österlen
PA, måste medge att jag beundrar din förmåga att, likt den mest slipade politikern, inte svara på några frågor, utan för varje fråga ställa minst två motfrågor. Men egentligen är din tystnad ett tillräckligt svar.
StaffanW,
Det handlar helt enkelt om att jag anser att du inte berör huvudfrågan i det här sammanhanget. Du ställer en fråga för att försöka styra in diskussionen på ett annat spår.
Min utgångspunkt är barnets behov av en uppväxt av kärlek, respekt och trygghet. Det är DET som det handlar om. Inte om vissa samhällsbeslutade normer.
PA
Om du bejakar barnen, borde du kunna se att de i normalfalet har RÄTT till sina föräldrar…
Hur har livet funkat de senaste 10 000 åren (och innan dess)?
Anders G,
Barnen har först och främst rätt till kärlek, trygghet och att bli sedda. Det är det PRIMÄRA.
I min värld så är en kärnfamilj (far, mor, barn) inte tillräckligt för det – och har heller inte varit det under större delen av vår historia. Faktum är att kärnfamiljen är en mycket ny företeelse.
PA
Har du märkt att du gick ad hominem i kommentaren långt ovanför?
Och sen radar du upp självklarheter. Klart kärnfamiljen inte är tillräcklig… Men den ÄR, kommer att förbli och har alltid varit nödvändig. Hur många RFSL:are som helst får skrika sig hesa om motsatsen (och ni är duktiga på skrikandet)!
Faktum är att RFSL har ett grundläggande problem; återväxten (trots deras lobbyistiska framgångssaga, där SvK blivit en ”kyrka” för HBTQ-folk i Norens anti-kärnfamilj-hippt-att-vara-homo-landet-lagom). Kyrkan är en motkultur där varaktiga relationer i trohet o fruktsamhet uppfyller jorden.
SvK har problem, där medlemssiffrorna rasar och värvningskampanjen mot de få RFSL-trogna (hur många kyrktrogna, relationstrogna finns det bland de få tusen medlemmarna de har) har rekylerat (ja eng ”backfired” är det bästa ordet jag kommer på)!
Kyrkan ser på världens äldsta och minsta och en helig instution som oumbärglig (alltså som den är; realistiskt)! Klart att sånt blir hånat och bespottat i denna andliga öken, men kommer dock segra i längden.
Vincit omnia Veritas.
Anders G,
Ärligt talat – nu får du kamma till dig!
Påstå inte saker som är helt felaktiga bara för att du sitter och fantiserar ihop samband på din kammare. Mina ståndpunkter har inget med RFSL att göra. Jag är inte medlem i RFSL, och mina åsikter bygger inte på deras resonemang.
Och ett tips, försök inte framstå som ”finare och mer lärd” genom att använda latinska ord i dina resonemang.
Anders G,
För övrigt undrar jag om du menar allvar med det du antyder, nämligen att äktenskapets funktion primärt handlar om barnaalstrande?
Vilka konsekvenser får det i sådana fall för de som inte skaffar barn i äktenskapet?
Suck….
Mycket fint skrivet. Tack.
Äktenskapet är instiftat av GUD.Normalt leder det till att de båda, man och
kvinna, får barn. Dessa är skyldiga till att skydda, föda och uppfostra barnet
så att LIVET går vidare. 2 st föräldrar av olika kön och läggning blir då norme-
rande för barnet, som präglas av sina båda föräldrar. Förhoppningsvis växer
det upp i harmoni och utvecklas till en god samhällsmedborgare med sinne för
vad både ”manligt” och ”kvinnligt” är. DETTA ÄR DET NORMALA i vår mänsk-
lighet. Gott och fint uttänkt! Ibland kan så ordningen brytas; ena föräldern för-
svinner och ersätts av annan. Men om man har har andra släktingar omkring sej,
så sviktar inte tryggheten. Alltså KAN både fader och moder ersättas, men
kanske inte utan saknad. Fråga alla de som”söker sina rötter” och de som vill
ha kontakt med sitt ursprung. Det är nog så, att vi vill veta vårt genetiska ur-
sprung och träffa våra förfäder.
Att livet i vissa fall blir annorlunda för många av oss, betyder inte att dessa re-
sonemang blivit betydelselösa, men att människor och omständigheter ändå
har reparerat de brister som uppstått.
Därför kan man absolut tala om GODA ADOPTIONER, LYCKADE INSEMINA-
TIONER och fina omhändertaganden av barn, som saknar biologiska förädrar,
men dessa är dock undantag ifrån huvudregeln – SKAPELSEORDNINGEN.
De som tar ansvar för barn på annat sätt må vara hedervärda vuxna, även om
de inte är biologiska föräldrar. Kanske älskar de barnen lika mycket (svårt att
mäta) men har en anna sits.
Mycket har käbblats om detta – men nog har biologiska föräldrar vissa företrä-
den….
Sven, det du beskriver är det VANLIGA – inte med nödvändighet det NORMALA.
Skapelseordningen säger inget om barns uppväxt…
PA
Jag antydde inget om ditt RFSL-medlemskap, bara att de har problem med rekryteringen och att SvK:s strategi rekylerat.
Sen ett tips om äktenskapet o Kyrkan, läs katekesen.se
Allt gott