”Handling och bön må bli ett..”

Orden är hämtade från psalm 292 som vi har gemensamt med så många trossamfund i Sverige. Våra katolska systrar och bröder liksom våra syskon från många olika andra frikyrkor har samma 325 psalmer i psalmbokens första del som vi i Svenska kyrkan. Tänk vilket vittnesbörd!

Ett annat vittnesbörd i församlingen är diakonin. Min tidigare biskop Caroline Krook formulerade det så att ”mission stavas diakoni”. Själv säger jag att vi ska tala tydligt om Jesus i ord och handling. Handlingens språk talar högst. Därför är diakonin i dess många olika former så oerhört viktig i en församling. Diakoni handlar om att se, bekräfta och upprätta. Egentligen borde hela församlingens uppdrag, verksamhet och profil präglas av just detta. Det är vårt uppdrag som kristna att älska genom konkretion. ”Snacka går ju…” men det är handling som vittnar tydligast.

I en församling behöver vi både ”spanare” och ”bärare”. Spanare är den som tittar på, petar i, kritiserar och kommer med förändringsförslag gällande sociala strukturer och andra saker som kan leda till utanförskap, marginalisering och annan typ av nedvärdering av den enskilda individen. Vi behöver kunniga spanare. Här är den vigda diakonen omistlig. Ibland kallar vi denna typ av diakoni för profetisk diakoni – den som ser och avslöjar, den som likt barnet i ”Kejsarens nya kläder” vågar säga att ”han har ju inga kläder på sig”.

Bäraren utbildas av spanaren och bäraren är  den som gör hembesök, som finns som en social person som kan stödja den person som bor hemma eller på andra platser och som behöver konkret, praktisk hjälp. Också i detta sammanhang behöver vi ideella medarbetare i besöksteam och i andra uppgifter. Volontären som är ”bärare” måste naturligtvis stödjas och uppmuntras på olika sätt.

Det diakonala arbetet handlar också om att se andra människors gåvor och ta vara på dem. Förr anställde vi bort alla uppgifter och det vi var mest rädda för var att någon ideell medarbetare skulle dyka upp och säga: ”kan jag hjäla till?” Idag är vi inte rädda längre. Vi behöver varandra. Ingen ska ”hjälpa till”. Vi måste se på varandra i en församling som ett arbetslag bestående av både anställda och ideella. Vi hör ihop, liksom vi hör ihop med dem som är förtroendevalda. Uppdraget är egentligen glasklart. Vi ska i ord och handling vittna om Jesus Kristus – tala tydligt om Jesus men göra det så att människor blir berörda därför att de ser att det vi gör och det vi säger inte främst handlar om en sorts ”själafiske” utan om en människokärlek präglad av kyrkans Herre.

För att allt detta ska vara möjligt är bönen den viktiga andhämtningsplatsen. Vi får hämta andan och hämta Anden, d v s öppna oss för Guds berörande kraft så att vi orkar gå ut och verka som medarbetare framåt i församlingen och tillsammans med alla som vill och kan vara med.

Så låt oss be med varandra och för varandra och andra och låt oss genom bönen öppna oss för Guds kraft som driver till handling.

”Jublande bär vi till dig våra böner, dig vill vi tjäna som döttrar och söner. skapa som du i vårt ringaste arbete – handling och bön må bli ett” (Sv. Ps 292:2)