”Handling och bön må bli ett..”


Orden är hämtade från psalm 292 som vi har gemensamt med så många trossamfund i Sverige. Våra katolska systrar och bröder liksom våra syskon från många olika andra frikyrkor har samma 325 psalmer i psalmbokens första del som vi i Svenska kyrkan. Tänk vilket vittnesbörd!

Ett annat vittnesbörd i församlingen är diakonin. Min tidigare biskop Caroline Krook formulerade det så att ”mission stavas diakoni”. Själv säger jag att vi ska tala tydligt om Jesus i ord och handling. Handlingens språk talar högst. Därför är diakonin i dess många olika former så oerhört viktig i en församling. Diakoni handlar om att se, bekräfta och upprätta. Egentligen borde hela församlingens uppdrag, verksamhet och profil präglas av just detta. Det är vårt uppdrag som kristna att älska genom konkretion. ”Snacka går ju…” men det är handling som vittnar tydligast.

I en församling behöver vi både ”spanare” och ”bärare”. Spanare är den som tittar på, petar i, kritiserar och kommer med förändringsförslag gällande sociala strukturer och andra saker som kan leda till utanförskap, marginalisering och annan typ av nedvärdering av den enskilda individen. Vi behöver kunniga spanare. Här är den vigda diakonen omistlig. Ibland kallar vi denna typ av diakoni för profetisk diakoni – den som ser och avslöjar, den som likt barnet i ”Kejsarens nya kläder” vågar säga att ”han har ju inga kläder på sig”.

Bäraren utbildas av spanaren och bäraren är  den som gör hembesök, som finns som en social person som kan stödja den person som bor hemma eller på andra platser och som behöver konkret, praktisk hjälp. Också i detta sammanhang behöver vi ideella medarbetare i besöksteam och i andra uppgifter. Volontären som är ”bärare” måste naturligtvis stödjas och uppmuntras på olika sätt.

Det diakonala arbetet handlar också om att se andra människors gåvor och ta vara på dem. Förr anställde vi bort alla uppgifter och det vi var mest rädda för var att någon ideell medarbetare skulle dyka upp och säga: ”kan jag hjäla till?” Idag är vi inte rädda längre. Vi behöver varandra. Ingen ska ”hjälpa till”. Vi måste se på varandra i en församling som ett arbetslag bestående av både anställda och ideella. Vi hör ihop, liksom vi hör ihop med dem som är förtroendevalda. Uppdraget är egentligen glasklart. Vi ska i ord och handling vittna om Jesus Kristus – tala tydligt om Jesus men göra det så att människor blir berörda därför att de ser att det vi gör och det vi säger inte främst handlar om en sorts ”själafiske” utan om en människokärlek präglad av kyrkans Herre.

För att allt detta ska vara möjligt är bönen den viktiga andhämtningsplatsen. Vi får hämta andan och hämta Anden, d v s öppna oss för Guds berörande kraft så att vi orkar gå ut och verka som medarbetare framåt i församlingen och tillsammans med alla som vill och kan vara med.

Så låt oss be med varandra och för varandra och andra och låt oss genom bönen öppna oss för Guds kraft som driver till handling.

”Jublande bär vi till dig våra böner, dig vill vi tjäna som döttrar och söner. skapa som du i vårt ringaste arbete – handling och bön må bli ett” (Sv. Ps 292:2)

 

4 kommentarer

Rudbeckius säger
9 mars 2012 – 08:00

Det är alltid intressant att läsa din blogg. För det mesta följer jag ditt resonemang och är böjd att hålla med, men rätt som det är så kommer något som jag inte får ihop.
Denna gång vill jag verkligen uttrycka mitt gillande i fråga om diakonins väsen och vikt. Det som jag inte kan förstå är hur du kan ställa detta emot "själafiske", en term som är ganska lik den vår Herre själv använde positivt när han kallade de första lärjungarna i Galillen. Om diakonin inte får lov att fiska så bakbinder man ju vittnesbördet när tillfälle ges.
Sedan kan man hoppas att många läser det du skriver om församlingens arbete tillsammans. Allt för ofta får man höra att "församlingen" ska göra det ena och det andra och med det menas "de anställda". Svenska kyrkan har attitydproblem på den fronten. Eller egentligen är det inte attitydproblem, det är ett identitietsproblem (passande ord i dessa dagar?) Svenska kyrkan är inte främst dess personal och dess förtroendevalda, utan "vi".

Timjan säger
9 mars 2012 – 12:36

Apropå vad diakonin kan göra för att missionera utan att tala särskilt högt om den personliga tron, och om synen på volontärer i församlingen har jag en egen berättelse att dela med mig av!

För ungefär tio år sedan gick jag in i väggen och hela mitt normala väsen bröts ner av stress och olösta konflikter. Det gick så långt att jag fortsatte ut på andra sidan "väggen", utanför den normala verkligheten - och hamnade med min själ på ett ställe där man alldeles ensam måste möta t ex vad man uppfattar som Gud och Satan, utan de normala kulturella filtren, och även tvingas lösa filosofiska dilemman som man föreställer sig kan påverka hela universum och alla som lever och har levt.

Eftersom varken jag själv eller någon i min familj hade erfarenhet av att handskas med galenskap sedan tidigare blev vi skräckslagna och ganska snart helt utmattade av tillståndet, även om en viss spontan förbättring såg ut att vara på väg. Akutpsykiatrin anropades och ingrep. Jag skrevs in på låst avdelning på ett sjukhus. Mediciner och undersökningar tog vid.

Efter några dagar var jag lugn och anpassad till situationen tillräckligt för att kunna ta ansvar för mitt uppförande även i normala människors sällskap, och fick då rätt att röra mig fritt på sjukhuset och i parken någon timme då och då utan vårdare i sällskap.

Ett av de första ställen jag gick till - förutom kiosken - var Sjukhuskyrkan och andaktsrummet. Ringde på prästens dörr och fick prata ut om mina upplevelser och den underliga livsåskådning jag var mitt uppe i pga min tolkning av att skräcken och euforin egentligen var insikter i en alternativ verklighet. Jag minns inte vad han svarade, mera än att jag då upplevde det som att bli respekterad av en klok människa. Efteråt gick jag som vanligt till sjukhuskapellet för att spela lite orgel.

På avdelningen körde jag ibland med frivilliga sångstunder och litteraturdiskussioner bland medpatienterna. Särskilt de dementa behövde nog den hjälpen för att fokusera och bryta ångest och tristess.

Lite senare - an annan dag när jag ringde på dörren där, tror jag - fick jag kontakt med diakonissan, och hon tog ut mig på en promenad till gränsen av sjukhusområdet, där man kunde se hur livet pågick i den stökiga vanliga verkligheten - vid en nedgång till tunnelbanan där folk stressade runt som om ingenting speciellt hade hänt med vårt universum.

Jag frågade henne om hon inte trodde på samma sätt som jag? Visst fanns det en annan verklighet, som läkarna på sjukhuset inte ville erkänna? Hon svarade - ungefär, jag minns inte detta så bra för det var länge sedan - att hon är vigd diakon och arbetar i Svenska kyrkan, så självklart har hon en tro. Men hon ville inte stödja min världsbild där och då, men tänker med hela hjärtat stödja mig och bry sig om mig för att jag har det svårt och antagligen behöver all hjälp jag vill ta emot. Detta är verkligheten: vi sitter på den här bänken. Där nere på marken blommar maskrosorna. Bakom oss finns flera hus och det är ett sjukhus. Framför oss här syns nedgången till tunnelbanestationen, bussar, en massa bilar och människor. Det är det enda hon säger. Den HÄR verkligheten finns. Hon är diakonissa. Jag finns. Hon ser mig, och lyssnar på mig. Det är budskapet just då.

Sedan berättar jag att jag brukar spela på den lilla orgeln i andaktsrummet på sjukhuset. Att jag har tagit mig den rätten. Jag sjunger också. Hon säger att det är bra. Klart jag får spela på orgeln. Det finns säkert någon som hör det och blir glad över att det kommer musik från andaktsrummet när de går förbi där.

Det var så skönt att få veta att man räknade med att jag kunde göra detta trots mitt förvirrade tillstånd, som om jag var en av deras medarbetare som hjälpte till med att bemanna sjukhuskyrkan för andras skull också! Jag var inte bara en stackars patient som tog emot hjälp. (Ett spritt språngande galen patient dessutom, som inte så många andra hade någon respekt för!)

Några dagar senare stod det en stor bukett sommarblommor innanför dörren till sjukhuskapellet när jag kom dit. Och lutad mot vasen ett ark papper där någon har textat: "Tack för den underbara musiken!"

Vid slutet av tiden på sjukhuset bestämde jag att om jag kom tillbaka från sjukdomen med förståndet och livet i behåll, skulle jag återvända till kyrkan och församlingen som jag inte besökt särskilt flitigt genom åren. Jag skrev upp namnen och telefonnumren till en präst och en kyrkomusiker, från katalogen i avdelningens telefonhytt. Något år senare sökte jag upp dem och frågade om det fanns något jag kunde hjälpa till med, och om de hade tid att prata med mig om mina intressen och funderingar. Behövde praktikjobb då, för att försäkringskassan höll på att planera rehabiliteringen.

Eftersom jag inte kan liturgisk musik eller spela orgel så bra att jag kan vikariera för en kantor, eller passar som barntimmeledare, så hade de ingen användning av mig. Och det verkade inte heller finnas några samtalsgrupper som kunde intressera mig. Så det blev pensionärskören, som repar på dagtid, nämligen när jag och andra som är arbetslösa känner oss som mest utanför och onyttiga. Ändå blev det jobbigt med undringarna från de andra i kören om varför jag var "ledig" och hade tid att sjunga med dem. Till slut gick jag därifrån utan att svara.

Tio år senare föll saker äntligen på plats. Skörheten och rädslan för vad folk skall tycka är borta. Behovet att få vara med och hjälpa till är större än behovet av att få vara ifred. Och församlingen har fixat till sin volontärverksamhet på ett enklare sätt, så det finns listor på saker som behöver göras, vem av de anställda som skall ha ansvaret, och vilka frivilliga som har kompetens och intresse för området. Diakonin har här bl a hand om precis det jag gjorde på sjukhuset för tio år sedan: att gå ut och befinna sig på institutioner där människor är förvirrade, trötta och sjuka, och framföra musik, sång och dikter till tröst och uppbyggelse.

Att sjukhuskyrkans personal på något sätt bad för mitt tillfrisknande tar jag för givet. Jag krävde det inte, tror jag, och de ville väl inte pracka på mig den andliga omsorgen som ett formellt erbjudande jag kanske inte var kapabel att ta ställning till. Men för min del räcker det - och ÄR bön - att vi pratade med varandra medan minst en av oss (prästen eller jag; diakonissan eller jag) hade en viss del av uppmärksamheten riktad åt Guds håll. Plus att de säkert tänkte på mig efteråt någon gång då och då.

Åke Bonnier svarar
13 mars 2024 – 02:12

Timjan,
Jag vill verkligen tacka Dig för Ditt väldigt viktiga, inspirerande och generösa delande!

Med många goda hälsningar!

Åke

Dan säger
10 mars 2012 – 03:39

Så vackert skrivet timjan :)

P-A Rudberg säger
11 mars 2012 – 10:27

Åke, tack för kloka tankar som jag upplever bottnar i något som är avgörande för kyrkans framtid.