Ekumenik – Jesu utmaning och uppmaning!

I Johannesevangeliet säger Jesus: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Joh 17:21) Orden är en utmaning och uppmaning till ekumenik. Själv är jag en ekumnisk entusiast. Ekumenik (kommer av det grekiska ordet oikumenikos (- den bebodda världen, världsvid) handlar om att lära känna varandra i de olika trossamfunden, att se allt vi har gemensamt och upptäcka eller än mer förstå hur mycket det är. Grundarinnan av Focolarerörelsen (www.focolare.se) Chiara Lubich jämförde en gång de olika kristna trossamfunden med vattenflaskor där det fanns mycket vatten i de olika flaskorna och att det gällde att se hur mycket det fanns i den andra flaskan, se allt det ”vatten” som vi hade gemensamt. Och visst är det så. Vi har tron på Gud treenig gemensamt, Bibeln och dopet gemensamt. I Sverige har vi dessutom 325 psalmer gemensamt med många av trossamfunden.

Ekumenik handlar om att lyssna, dela och manifestera. Vi behöver komma samman som Kyrka (med stort K, d v s Kristi kyrka i Sverige och på andra håll)med många kyrkor ( med litet k, d v s olika trossamfund i Sverige och på andra håll). Vi behöver be tillsammans, fira gudstjänster av olika slag tillsammans, se den andres tradition och glädjas med den andre över hans eller hennes kyrkas goda liv men också dela varandras problem och frågeställningar.

När jag var kyrkoherde på Lidingö var jag med och drev en ekumenisk dialog som slutade med att fyra lokala församlingar (Den romersk katolska Marie Bebådelsekyrkan, Ansgarskyrkan (den lokala Missionskyrkan), den dåvarande lokala pingstförsamlingen som var kopplad till Filadelfiakyrkan, och Svenska kyrkan Lidingö församling) undertecknade ett gemensamt ekumeniskt dokument som skulle vara vägledande för vår gemenskap. Vi sa att vi har två trosbekännelser gemensamt: den Apostoliska och den Nicenska. Utifrån denna grund sa vi vidare att  vi bekänner vår tro på En Gud som är alltings ursprung och mål och som samtidigt är treenig, Fadern och Sonen och den Heliga Anden.
Vi bekänner att Gud möter oss på ett unikt sätt i den historiska människan Jesus, som föddes någon gång mellan 7 och 4 f Kr och vars liv omvittnas i de fyra evangelierna. Denne Jesus blev avrättad av de romerska myndigheterna, lagd i en grav och uppstod på tredje dagen.
Vi bekänner gemensamt att tron på Jesus Kristus som korsfäst och uppstånden har en grundläggande
betydelse för våra församlingar och för alla människor.
Följdenligt menar vi också att Jesus Kristus, genom den Heliga Anden, är närvarande och verksam också idag.
Som kyrkor har vi mycket gemensamt. Vi delar Den Heliga skrift, bön och gudstjänst. Vi delar tron på den treenige Guden som ger Maria uppdraget, genom den Heliga Anden, att föda Jesus Kristus till världen.
Vi bekänner med smärta att bland annat  synen på kyrkan, sakramenten, ämbeten hindrar oss från den fulla kyrkogemenskapen men att
inget kan skilja oss från det kärlekens syskonskap som överbryggar alla gränser.
Sedan beskrev vi hur vi arbetade praktiskt i en lång rad olika sammanhang. För gemensamma ord är viktigt men gemensam handling kan ibland tala ännu högre.

Visionen avslutade vi dokumentet med och underströk att den är att fortsätta utveckla den enhet som Jesus själv
ber om i sin avskedspredikan: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du,
fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro
på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för
att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de
skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och
älskat dem så som du har älskat mig. (Joh 17:21-23 )

En levande ekumenik som i dialog ser till det gemensamma, samtalar om skillnader, tar på allvar de steg som är tagna på officiellt håll ( t ex det gemensamma dokumentet om Rättfärdiggörelsen som både romersk katolska kyrkan och den evangeliska lutherska kyrkofamiljen undertecknat gemensamt) är viktig.

Jag drömmer om lokala ekumeniska råd med ekumenisk entusiasm i Sveriges många kommuner. Men jag brinner också för regionala råd. Uppsala har ett sådant (och säkert fler städer eller kommuner) och jag skulle önska att Stockholm också hade ett.  Vi får aldrig slappna i vår ekumeniska iver. Men ekumenik är inte att alla ska bli en enda kyrka med en enda tolkning. Ekumeniken måste handla om en enhet i mångfald. Det är kanske den största utmaningen. Men låt oss ta den tillsammans var och en i sitt sammanhang.

Skulle mitt sammanhang förändras den 27/3 vill jag utifrån den positionen stå upp för en ekumenik som vittnar om kyrkor och trossamfund där vi ser hur vi än mer tillsammans ska kunna vittna om Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre.

Jesus utmanar oss och uppmanar oss!