Vad betyder ett prinsessdop?


För några dagar sedan kungjorde hovet att prinsessan Estelle ska döpas i maj i Slottskyrkan. Det är tradition, vad jag förstår. Kronprinsessan döptes där och kungligheter före henne. Vi får glädja oss med föräldrarna över att deras lilla telning nu ska ta del av dopets sakrament. Men även prinsessan kan glädja sig! Även om hon inte förstår så mycket nu kommer hon i framtiden förhoppningsvis att ana mer av dopets rikedom. När ärkebiskop Anders Wejryd häller vatten från sin hand på hennes huvud händer något stort. Hon får ta emot ett tecken på Guds kärlek – en kärlek som är större än alla våra försök till förklaringar, en kärlek som inte kan begränsas av våra teologier, en kärlek som är oberoende av allt. Hon är älskad som den hon är. Och det är varje litet barn, varje tonåring, varje vuxen. Vi är älskade som dem vi är. Men vi behöver ta emot ett tecken på detta och då har vi fått dopet som just ett kärlekstecken från Gud.

Men prinsessan Estelle kommer också att tas upp i Svenska kyrkan. Dopets sakrament är porten in i kyrkan ( jo, man kan anmäla sitt barn in i kyrkan också. Det är s a s ”dubbla ingångar” i kyrkans sammanhang). Sedan är det familjens och faddrarnas sak att hjälpa prinsessan att växa i sin tro, att ana mer av dopets rikedom. Prinsessan Estelle tas också upp i den världsvida kristna kyrkan som består av alla döpta genom alla tider. Alla som har döpts i den treenige Gudens namn och med vattnet som det synliga tecknet, tillhör detta världsvida sällskap som spränger alla tidsramar. I dopet blir vi ett med de första kristna.

Men dopet hjälper också prinsessan Estelle att tyda sitt liv. Livet kommer inte att vara enkelt för henne. Det är det inte för någon. Psykologerna talar om kris och utveckling. Vi går igenom kriser av olika slag men utvecklas förhoppningsvis mellan kriserna. Vi växer till vår invärtes människa. I kyrkans sammanhang talar vi om död och uppståndelse. Sådant är livsmönstret. Precis som Gud var med Jesus i döden är Gud med prinsessan Estelle när livet gör henne illa. Och livet kommer att göra henne illa. Hon kommer att möta många motgångar. Men precis som Gud var med Jesus i uppståndelsen är Gud med prinsessan när livet är gott, positivt – ja t o m glatt. Dopvattnet, som självklart är en symbol för liv, är också en symbol för kaos och det svåra. Därför är vattenösningen på hennes huvud en symbol för att Gud omsluter henne i livets kaossammanhang. Och när ärkebiskopen håller upp henne är det en symbol för uppståndelsen. När livet är gott, när det går bar, när tillvaron känns härlig är hon inte övergiven. Sedan finns ”resan” mellan dopvattnet och upplyftandet som är den vanliga vardagen där Gud också är med. Kort sagt – hur livet än ter sig är Gud med. Så skulle man med en mening summera vad prinsessan Estelles dop betyder skulle man kunna säga att hon är oändligt älskad och aldrig någonsin övergiven. Hon tillhör Jesus Kristus – den korsfäste och uppståndne!

För alla som nu oroar sig över att jag inte talat så mycket om rening i från synden vill jag säga att om prinsessan Estelle döpts senare i livet hade naturligtvis dopet också haft en renande betydelse. När jag döpt konfirmander har jag talat om också detta. De renas ifrån allt det som gått snett i livetgällande tankar ord och gärningar – ett sorts grundläggande reningsbad där man dör bort från det gamla och uppstår med Kristus in i det nya livet (Rom 6). Denna aspekt finns också i dopets sammanhang.

Gäller nu det sagda bara en prinsessa? Nej, det gäller varje litet barn som döps, varje tonåring som döps och varje vuxen som döps. Du som läser denna blogg kan se Dig i spegeln och säga högt till Dig själv: Jag är oändligt älskad och aldrig någonsin övergiven och det är mitt dop ett tecken på, inte starten på!

Det är inte bara prinsessan Estelle som behöver dopet. Du och jag behöver det! I söndags öppnade vi en doputställning i Storkyrkan. Den kommer att finnas där några månader framöver. Gå gärna dit och titta. Biskoparna har skrivit en bok (biskopsbrev) om dopet. Det är viktigt för dopet är viktigt. Jag skulle önska att många fler döptes, inte för min skull och inte för Guds skull men för vars och ens skull, för att var och en ska få ana än mer av Guds gränslösa  kärlek. Den behöver vi i vår värld som är så fylld av kärlekslöshet.

Vad betyder ett prinsessdop? Gränslöst mycket – precis som Ditt dop och mitt dop och alla människors dop.

21 kommentarer

Rudbeckius säger
23 mars 2012 – 10:03

Så ett dop av ett spädbarn är inte ett dop till rening från synden???

Anders Gunnarsson säger
24 mars 2012 – 11:04

Rudbeckius

Känner ingen bebis som gjort några verksynder, men det rena naturligtvis från arvssynden.

Hur ser du på arvssynden? Är människan totalkorrupt?

Rudbeckius svarar
25 mars 2024 – 02:12

Jag syftar självklart på arvsynden. Frågan om människans eventuella inneboende rättfärdighet är ju ganska komplicerad och man kan med samma ord mena olika saker.
Om du är intresserad kan jag nämna att det blir en mer komplett bild av synden om vi vänder oss till hebreiskan och inte bara nöjer oss med grekiskans ”hamartia”. Hebreiskan har många ord för ”synd”, de tre vanligaste är pesha som betyder ”uppror, revolt” som också används om uppror mot överordnad kung t.ex., chattat som snarast betyder ”misslyckas med god föresats” och ‘awon som närmast borde översättas med ”att vara korrupt”. I Bibel 2000 finns ingen genomgående konsekvens i översättningarna av dessa, men i 1917 är pesha översatt med ”överträdelse”, chattat med ”synd” och Nawon med ”missgärning”.
Dessa tre ord kan tjäna som en biktspegel så här i fastetid.
Sedan hade Anders Piltz för några veckor sedan en krönika i GP om att arvsynden är den enda dogm som är empiriskt bevisad…

Åke Bonnier säger
24 mars 2012 – 03:35

Bästa kommentatorer,
Ni är inne på ett verkligt viktigt och komplicerat teologiskt tankespår. Är ett barn fött syndigt? Har det därmed ett behov av dopet för att inte förbli i den synd som det föddes med? Eller är barnet syndfritt från början men drabbas av delaktigheten i 'världens bortvändhet från Gud'? Frågan om synd är svår att hantera då det gäller spändbarn och dop. Vad är synd? Är synd endast det vi gör, tänker och säger eller avstår från att göra, tänka eller säga? Kan en person som inte fattar några medvetna val synda? Vad betyder arvssynden i detta sammanhang och är vi verkligen renade från den genom dopet? Vad betyder renade? Ja, många frågr finns att samtala om. Några tankar vill jag dela med Er och alla mina bloggläsare ( ni som läser kommentarsfältet...:-). )

Synd kan definieras genom dess grekiska ord (nytestamentlig grekiska): hamartia. Ordet har en betydelse av att ' missa målet'. Vilket mål? Jo, målet med livet, idén med livet. Som kristen förstår jag detta mål, denna idé utifrån det dubbla kärleksbudet. 'Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv'. Det är inte enkelt och vi misslyckas dagligen och stundligen. Alltså: vi syndar dagligen och stundligen präglade av egoism och annat som hindrar oss, lägger krokben för oss, att helt leva efter det dubbla kärleksbudet. Arvssynden handlar om det som Paulus talar om: 'Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.' (Rom 7:19-20). Detta skriver den döpte Paulus och detta är nog en erfarenhet som alla vi döpta delar med alla odöpta. Men, vi är, genom dopet, inte utlämnade åt detta. Dopet påminner oss om Jesu löfte att vara med oss alla dagar till tidens slut (Matt 28:20). Trots vår brist som vi får bekänna, lämna ifrån oss, är vi Guds älskade barn. Synden kommer vi inte undan. Arvssynden är en sorts destruktiv struktur som alla drabbas av och får leva med tills det blivit en ny himmel och en ny jord (Upp 21:1-5). Alla får vi säga 'Mea culpa, mea maxima culpa' men alla kan vi också i denna vår syndabekännelse fästa vår blick på korset. Där bars alla våra misslyckanden. Jesu försoningsdöd är en död som handlar om seger över ondskan, seger över synden, seger över allt det som vill bryta ned. Jesus Kristus har segrat en gång för alla - oavsett allt. Det får vi glädjas över, hålla oss till och lita på. Dopet påminner oss om denna gränssprängande kärlek. Utifrån detta perspektiv är dopet på ett sätt renande ( verkssyndsrenande gällande medvetna val) och på ett annat sätt påminnande oss om ( prinsessan Estelle och alla andra spädbarn och oss andra) om att vi inte är ulämnade.

Pris ske Gud!

Rudbeckius svarar
25 mars 2024 – 02:12

Om dopet inte renar från arvsynden så är vi illa ute, ty den som inte renats från synden kan inte möta Gud ansikte mot ansikte. När Augustinus argumenterar för barndopet tar han arvsynden som argument (idag brukar det vara tvärt om), det säger något om hur självklar denna lära var.
Det handlar inte om att demonisera barnen, det handlar om att realistiskt se på de villkor som vi alla föds med, synden är inte bara våra handlingar, tankar och ord, utan också en makt ”exousia” använder Paulus som bor i oss som du skriver. Att hävda att denna makt tar sin boning i oss senare i livet blir ganska märkligt.
Det svenska (och tyska) ordet för detta tenderar att leda tankarna fel. Engelskan ”original sin” eller latinets motsvarighet ”peccata originalis” (tror jag) är egentligen bättre, då det inte handlar om att vi ärver föräldrarnas specifika synd utan Adams.

P-A Rudberg säger
24 mars 2012 – 04:04

Min tanke - som, säkert kan slås sönder av alla lärda här:
I dopet får vi befinna oss i en total närvaro av syndfrihet och tillhörighet. Dopet visar oss på vår tillhörighet helt utan gränser och destruktiva beteenden.
På det sättet ser jag att dopet "renar från synd". Det ger oss en fullkomlig punkt som vi alltid kan välja att återvända till - att leva i dopet.

Rudbeckius svarar
25 mars 2024 – 02:12

Slå sönder tror alls jag inte. Du har helt rätt i att vi ska återvända till dopet och identifiera oss med den vi är i Kristus.
Luther formulerade det så att den döpte är rättfärdig i Kristus samtidigt som han/hon är syndig i sig själv. Samtidigt rättfärdig och syndare är den kärnfulla formuleringen. På ett stället så säger Luther att den gamla människan begravdes i dopet, men samtidigt lärde sig den rackaren att simma, dvs. vi blir inte av med den gamla människan förrän på uppståndelsens dag.

Anders Gunnarsson säger
25 mars 2012 – 12:32

Enligt katolsk lära kan man omöjligt vara syndare och rättfärdig samtidigt.

Dopet renar dock från arvsynden, men en böjelse att synda finns kvar!

Rudbeckius svarar
26 mars 2024 – 02:12

Nej, jag vet att den romersk-katolska frälsningsläran och den lutherska skiljer sig åt på denna punkt.
Det jag inte får ihop med den romerska läran är att ingen människa blir kvitt synden i denna värld och alltså finns det ingen på jorden levande människa som kan tro att hon är rättfärdig inför Gud. Ty i dopet får man del av Kristi rättfärdighet (enligt RKK) som inte är det samma som Guds rättfärdighet, den kan man endast uppnå efter skärselden eller möjligen i dödsögonblicket. Alltså var vare sig David eller Paulus rättfärdiga…
Alltså kan man fråga var det levande hoppet tog vägen?

Erik säger
25 mars 2012 – 08:24

Några tankar om barndopet. Alla barn som föds har en fallenhet inom sig som kommer leda till att hon eller han syndar. Jag tror att grunden i människans synd är viljan att vara sin egen Gud. Denna vilja har dock inte barnen, dessa vill komma till Jesus med en självklarhet som gör dem till våra förebilder. Därför behöver inte barn "räddas" från synden som små. Men i dopet förs Kristus rättfärdighet in i människans liv. Den nåd som är vunnen för alla människor. När så det döpta barnet växer upp och arvsynden på olika sätt får henne att söka egna vägar bortom Gud har hon alltid möjligheten att fritt utan någon motprestation återvända till fadern. Här är liknelsen om den förlorade sonen mycket fin. När sonen litar på faderns kärlek tar han viljebeslutet att återvända. För den som är barndöpt och med arvsyndens tvingande kraft vänt sig bort från Gud är dopet en ljuvlig påminnelse om faderns kärlek, att vi alltid är välkomna hem. Det gäller också den odöpte som i kraft av att vara skapad är välkommen men dopet ger en mer given insikt om detta. Vi kan lita på dopet. Att tro är som jag ser det att vilja vara med Gud. Inte att intellektuellt förstå eller känslomässigt känna. Dopet visar en grund för dels denna vilja, att komma hem till min kärleksfulla far, och påminner om att jag trots min synd kan och får vända mig tillbaka. Och precis som den odöpte kan ta stegen tillbaka till Gud kan människor med andra ord för Gud göra det. Men precis som dopet är en grund som gör denna viljeakt så mycket lättare och upplevs så mycket mer befriande så gör tron på guds handlade i Jesus det mycket lättare än om man inte bär den övertygelsen. Enklare genom att man för det första i Jesus försoningsgärning kan "förstå" hur det objektivt sett är möjligt för mig att få komma tillbaka trots min skuld och för det andra att man i Jesus ser Gud kärlek och genom det än starkare vill tillbaka. Dopet är ett tecken på att jag alltid får vända åter till Gud varje dag. Men jag vill också tro att det är mer än symbolik, att Jesus verkligen säter sitt tecken i den som döps. Ett tecken som säger ”du är mitt älskade barn och kommer alltid vara välkommen till min famn.

Kjell Präst säger
26 mars 2012 – 08:26

Jag tror att vi alla kan vara överens om, att det inte finns något renare än ett spädbarn. Självfallet kan ett spädbarn inte vara skyldigt till något ont överhuvudtaget, vilket jag också då och då poängterar i doptal. Någon smuts att tvätta bort i dopvattnet finns alltså knappast. Däremot är spädbarnet en människa, och att vara människa innebär att vara ofullkomlig. Vi får ofullkomligheten med oss som arv, den är en del av att vara människa, som väl de flesta vet. Vi är snara att göra ont, oförmögna att hålla oss till det goda – oavsett våra föresatser. Det är vår arvsynd. Jag är tveksam till om det finns någon annan synd än denna.
Men vad är det då som sker i dopet? Ja, ingenting magiskt, skulle jag tro – dopvattnet förvandlas knappast för att prästen ber en bön över det. Överhuvudtaget har jag svårt att sammankoppla kristendom med magi. Förr var det viktigt att barn döptes tidigt, eftersom de inte ansågs komma till himlen om de skulle dö odöpta, i späd ålder. Få människor tror väl så idag. Ett odöpt barn kommer förstås till samma himmel (vad det nu innebär) som ett döpt barn. Ett odöpt barn är lika älskat som ett döpt. Så måste det väl ändå vara, om Gud nu är kärleken (vilket jag misstänker). Så den enda slutsats jag kan dra av detta är att dopet är viktigast, inte för Gud utan för den som döps och dopkandidatens familj. Vi dras med vår ”arvsynd”, att vara ofullkomliga – men i dopet sänder oss Gud hälsningen ”Det gör inget om du misslyckas, du är ändå Guds barn. Gud älskar dig, och du blir alltid förlåten. Du har alltid möjlighet att börja om på nytt”. Att leva i sitt dop är, som jag ser det, att vara medveten om att Guds nåd är ny varje morgon, oavsett vad som hände kvällen innan. Dopet är en gåva från Gud, en gåva som säger ”Du vandrar inte ensam. Jag vandrar med dig. När du möter ondskan och mörkrets makter är jag där med dig. Alla dagar, till tidens slut”

? säger
26 mars 2012 – 10:55

Men hur blir det för alla odöpta? Är dem inte lika älskade och om dem är det, varför döpa?

Robertus Thysellus säger
26 mars 2012 – 11:44

Alla barn är givetvis lika älskade, vi tror på Guds förekommande nåd och kärlek, den kärleken är förekommande även dopet.
Varför döpa? - Dopet är förknippat med ett löfte, och löftet innebär att vi är älskade, förlåtna osv.
Nyttan med dopet är sålunda att få löftet.
Vad är det för nytta med att gifta sig: att avlägga löften, Giftemål förändrar ju inte kärleken mellan två parter den "stadsfäster den". dvs. ungefär samma sak som med doplöftet skillnaden är att skillsmässostatistiken för dop är 0%.
Nåja, bilden haltar... men å andra sidan är dopet ett mysterium.

Anders Gunnarsson säger
26 mars 2012 – 11:41

Rudbeckius

Vadå mot bakgrund av joint-deklarationen?

Dödssynder ska biktas. Så ingen behöver leva livet i biktstolen, vilket är en vanföreställning, som jag trodde du sökte frammana.

Jag kan haft fel (det har jag haft förr...)!

Rudbeckius svarar
1 april 2024 – 08:12

Aha, så man är rättfärdig så länge man inte har en obiktad dödssynd på sitt samvete.
Joint declaration innefattar även ett tillbakadragande av anathema från båda sidor, så ditt språkbruk angående Martin Luther är rätt intressant. Men, det förstås du kanske är lika kritisk mot JD som vissa lutheraner?

Arne säger
27 mars 2012 – 11:11

I det fjärde huvudstycket i Luthers Lilla Katekes lär vi oss vad Guds ord säger om det heliga Dopet. Dags att ta fram katekesen på nytt - en biskopskandidat bör kunna den och ha insikt i Guds ords undervisning om dopet.

nya tant lila/Lisbeth Beselin säger
27 mars 2012 – 12:33

Något helt annat:

Varmaste gratulationer och lyckönskningar till biskopsutnämningen! Nu är de nog glada i Skara stift!

Ulf Sundberg säger
27 mars 2012 – 04:12

Välkommen som biskop i Skara stift, det ska bli trevligt med en biskop som har en egen blogg. Extra välkommen på besök i våra församling. Hälsningar från Svenska kyrkan Trollhättan.

Lena Norlander säger
27 mars 2012 – 06:30

Välkommen till Skara stift. Måste medge att jag var tveksam till dig från början men det var väl Falköping som gjorde susen för där gjorde du riktigt bra ifrån dig. Det som gör dig riktigt intressant är ditt är ditt ursprung. Man hämtar lite här och lite där. Gud är Gud har du väl sagt..

Robin säger
27 mars 2012 – 06:42

Grattis Åke! Känns lite dubbelt det här. Även om jag inte håller med dig om allt så fick jag allt lite ont i hjärtat över beskedet att du nu lämnar Stockholm. Det hade varit bättre att längre fram få dig till biskop här - och Grenstedt nu i Skara. Trots allt är du jordad i tron på Kristus vilket verkligen märkts i allt engagemang och något jag sällan tvivlat på, även om jag ibland satt kaffet i vrångstrupen. Lycka till med allt och Guds rika välsignelser över dit kommande arbete.

Anonymous säger
27 mars 2012 – 09:04

Först måste jag säga ett varmt välkommnade till Skara stift, Vi skall ta hand om dig, precis som vi förutsätter att du tar hand om oss!
Jag själv står i sjukhuskyrkans tjänst och möter livet och döden i dess innesrsta betydelser. Kan bara bejaka din reflektion "inte för Guds skull men för vars och ens skull, för att var och en ska få ana än mer av Guds gränslösa kärlek". Men frågan består, behövs dopet? Frågan ställs till sin spets när jag står med ett dödfött barn och föräldrarna är helt förtvilade, varför. Nu gäller att fömedla "Guds gränslösa Kärlek".
Än en gång välkommen till Skara stift och sjukhuskyrkans verksamhet.,
Svante Classon, Sjukhusdiakon verksanhetsansvarig Sjukhuskyrkan NÄL, Trollhättan

Robin säger
27 mars 2012 – 11:29

På frågan om dopet behövs är det ju ingenting som någon människa kan avgöra eller bestämma över huruvida det ska vara nödvändigt eller inte, utan är något som Gud befallt Kyrkan att utföra - och därmed rimligtvis är bortom diskussion.

Rickard Nyberg säger
28 mars 2012 – 01:56

Även jag säger Stort Grattis till ditt nya uppdrag som biskop i skara stift !

Jag är så glad för din skull då du är en av sveriges allra bästa svenskkyrkliga präster i mitt tycke men samtidigt ledsen över att vi boende i Domkyrkoförsamlingen förlorar vår utmärkta domprost. Är säker på att man kommer hitta en bra efterträdare men du kommer bli saknad av många av oss besökare på gudstjänsterna i storkyrkan !

Jag brukar alltid besöka biskopsvigningarna och det ska bli högtidligt och djupt gripande att få vara med om din biskopsvigning i Uppsala Domkyrka den 26 Augusti :)

Sven Andersson säger
30 mars 2012 – 12:00

Vad betyder en biskopsvigning???
Åke blir ledare för Skara stift - den andlige ledaren framför allt. VAD ÄR DET ??
Jo att stå för den sanna kristendomen. inte synkretism, sammanblandning av olika religioner, utan sann kristendom. Det är att värna kristen tro utan att skymfa andra
åskådningar, så att andra åskådningar inte skymfar kristen tro. MEN DET ÄR INTE
ATT GÖRA EN MIX av alltihop. Har han hört Västgötabengtsons historia om konfirmanden som sa´:"Han som skapade allt kunne väl skapa Jesus utan en mans medverkan. För honom var det la´en SKETSAK..." Kom ihåg att Guds under är såsom "en sketsak" i Västergötland liksom i hela Sverige, även om vi glömt Guds
allmakt. Måtte Gud välsigna din gärning i stiftet!!! /Sven.

? säger
30 mars 2012 – 10:16

Summa sumarum: Vi ska döpa och dem som inte blir döpta av olika anledningar är lika älskade av Gud...? mysterium...

Åke Bonnier säger
31 mars 2012 – 06:27

Varmt tack för alla värmande hälsningar! Jag gläder mig så över den inre och yttre kallelsen till vigning till biskop och ser med stor ödmjukhet fram emot själva uppdragets innehåll.

Dopet är naturligtvis ett mysterium liksom det är en port in i det kristna livet. Det lilla barnet måste få stöd av familjen, faddrar och församlingen att kunna växa in i dopets sammanhang - att 'leva med församlingen i Kristi gemenskap'. Vissa saker får vi låta Gud ta hand om medn andra saker är vår uppgift. Det handlar ju om att också leva sitt liv så att Guds kärlek - den kärlek som också kommer till uttryck genom dopet, kommer till uttryck när människor möter var och en av oss. Det är en utmaning där vi behöver all förbön och där vi får hoppas på och ha tillit till den Heliga Andens ledning.