Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.

Så skriver aposteln Paulus i sitt brev till församlingen i Rom (Rom 12:15). Orden läses ofta i samband med vigselgudstjänster i Svenska kyrkan. Paulus talar om ett idealt förhållande, ett förhållande och en närhet som vi önskar alla äktenskap. Men, man kan också se orden som en ekumenisk uppmaning. Vi lever i de många trossamfundens tid, de många kyrkornas tid, de många rörelsernas tid. Det är ett multikristet sammanhang som  vi rör oss i och inte alltför sällan har vi känt oss direkt eller indirekt hotade av varandras tolkningstraditioner och den andres eventuella ’framgångar’. Den rätta tolkningen, det rätta uttryckssättet har ju funnits i det egna trossamfundet. ’Jag har rätt! Du har fel!’ Så har det ekumeniska landskapets språk uttryckts. Tack och lov har vi idag kommit längre. Daniel Grahn skriver i dagens nr av tidningen Dagen en ledare med  rubriken ’Sluta gäspa åt ekumeniken’. Det är en utmärkt ledare som talar om vikten av att fortsätta på den ekumeniska vägen. ’Ekumenik kan bli en viktig 2000-talstrend’, skriver han. Ack om det vore så väl! Mången gång har jag på denna blogg skrivit om vikten av ekumenik, vikten av samtal och jag gör det igen med en ekumenisk ’dåres’ envishet. Vi behöver lära känna varandra mer, lära känna den andres spiritualitet, den andres trostradition, den andres kyrka, den andres uttryckscentrum. Ju mer vi lär känna varandra, ju mer upptäcker vi hur mycket vi delar. Vi vill ju faktiskt samma sak! Vi vill tala tydligt om Jesus på ett sådant sätt att människor runt om i våra olika sammanhang känner sig berörda. Vi vill tala tydligt om Honom som vill vår enhet ( Joh 17). Vi vill tala tydligt om Honom som gett sitt liv för vår skull, som uppstått för vår skull för att vi ska ha Liv (obs;stort L) i överflöd. Låt oss på ekumenikens väg stötta varandra, glädjas med varandra över den andres ’framgång’ och gråta med varandra över den andres ’motvind!

Mycket är gjort på den ekumeniska vägen, tack gode Gud, men en lång sträcka återstår. Om jag får önska mig några saker för min tid som biskop i Svenska kyrkan Skara stift, är en av de önskningarna att vi ska ta fler steg framåt och tillsammans på vår ekumeniska färdväg. Vi ska inte bli som den andre. Vi måste som trossamfund få vara sanna mot vår egen identitet, men när vi är sanna mot det egna vågar vi också vara öppna för de  andras traditioner och uttryckscentra. Och ju mer vi vågar detta i den ömsesidiga kärlekens tecken, ju närmre kommer vi varandra och ju närmre kommer vi Gud! Som redn äross gränslöst nära. Låt oss ta nya steg i dialoger och gudstjänster i stor respekt och i kärlek till Gud och varandra. Vi får inte gäspa åt ekumeniken. Tvärtom ska vi understryka vikten av att ekumenik är ’trendigt’. Eller med Paulus ord: ’Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.’