Archive for augusti, 2012

Ge Jesus äran!

Aug 29

Några få dagar har gått sedan den fantastiska gudstjänsten i Uppsala där jag vigdes till biskop i Svenska kyrkan med huvudsaklig tjänstgöring i Skara. På lördag kl 11.00 tas jag emot i Skara domkyrka i en högmässa som firas på lördagen för att så många som möjligt som annars kanske tjänstgör på söndagen ska kunna vara med. Jag gläder mig åt denna värme som strömmar mot mig både genom vigningsmässan och allt det som har med mottagandet att göra!

Nu är mitt vapen med kristusmonogrammet och den öppna boken officiellt liksom mitt motto: ”Ge Jesus äran”. Det är vad jag önskar att vi i Skara stift ska göra. Frågan är ju bara vad vi ska göra och varför? Varför ska vi ge Jesus äran? Jo för att Gud, i Jesus Kristus, har tagit det initiativ som vi själva aldrig skulle kunna drömma om att göra. Mot alla odds, mot allt vad normala mänskliga reaktioner heter har Jesus frivilligt gått i döden för vår skull. Allt det som jag brustit i, allt det som gått snett i tillvaron, allt det som vi helst inte vill påminna oss om har han burit på korset. Han har på ett unikt sätt tagit kärlekens initiativ, kärleken som inte ser några gränser – den gudomliga kärlekens initiativ. Vi andra som är ”fattiga syndare” kan bara i all ödmjukhet ge Jesus äran för allt det han gjort, för att han befriat och befriar oss, för att han burit allt det brustna och allt det som kommer att brista och för att jag får komma till Honom när allting annat sviker och bedrar (ja redan innan). Han har delat mitt liv, min glädje och min gråt, min besvikelse och mitt hopp och han vet vad det är att vara människa i det ordets alla dimensioner.

Låt oss utifrån det ovan skrivna leva vårt liv så att vi i varje ögonblick ger Jesus äran. I dialoger och samtal får vi i ord och handling visa på Honom. Det handlar inte bara om att säga Jesu namn utan det handlar om en mänsklig hållning som inkluderar, som upprättar, som ser och bekräftar och som i den initiativtagande kärleken gör Jesus själv tydlig. Som kyrka är det just vårt uppdrag: att göra Jesus själv tydlig i vårt samhälle. I Skara stift ska vi fortsätta att arbeta för detta tillsammans på alla nivåer. Vi ska fortsätta att vara med och sprida evangeliet om Gud som är människobliven, korsfäst och uppstånden och som verkar än idag i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Vi ska fortsätta att peka på Jesus som bär också i livets svåra stunder. Ja, vi ska tillsammans allihop som vill, arbeta för Guds rike och på så sätt ge Jesus äran.

Jag hoppas därför att kyrkans röst ska höras än tydligare i olika sammanhang, en röst som är förtroendevaldas, vigningstjänstinnehavares, anställdas och ideella medarbetares röster. Vi ska tala tydligt om Jesus på många olika sätt i många olika sammanhang. Låt oss se hur vi kan bli bättre på detta. I psalm nr 90 i psalmboken står det: ”Leva i världen, omvänd till verklighet. Vänd mot Guds framtid följd av hans trofasthet, mörkret Du möter aldrig i ensamhet, blott i det öppna ligger Din möjlighet.”

Så, Ge Jesus äran!

Filed Under: Okategoriserade

Se biskopsvigningen!

Aug 25

För första gången sänds en biskopsvigning i Sverige över nätet. På följande länk kan Du förhoppningsvis se den!

Jag är tacksam för alla Dina förböner!

Åke

Filed Under: Okategoriserade

…driv oss ut att bygga broar mot en okänd morgondag.

Aug 24

Denna helg vigs jag till biskop i Svenska kyrkan med huvudsaklig tjänstgöring i Skara stift. Jag gläds så över detta och är tacksam över alla böner som omslutit mig och omsluter mig. Att vara biskop är att gå in i ett brobyggaruppdrag av annat slag än tidigare. Jag hoppas att jag, med Guds Andes hjälp och ledning, ska få vara brobyggare, brobyggare mellan olika trostolkningar, brobyggare mellan olika trostraditioner, brobyggare mellan olika religioner, brobyggare mellan troende och icketroende, brobyggare som kan inkludera snarare än exkludera. Samtidigt som detta är sagt vill jag peka på att alla broar står på pelare i fundament som liksom bär bron. Mina fundament är tron på Gud som möter oss som inkarnerad i Jesus Kristus, som levt, dött och uppstått för vår skull och som i livet, döden och uppståndelsen visat oss på Guds kärlek, den kärlek som ser, bekräftar och upprättar , en kärlek som både är tremendum et fascionosum.  Mitt fundament är också tron att Gud verkar idag och att tron på Gud treenig kan uttryckas på många olika sätt – med ’99 språk’.

Min  uppgift, som jag ser det  två dygn innan biskopsvigningen, är att låta mig fortsätta att bäras av det ovanstående och bära ut det ovanstående i Skara stift och i Svenska kyrkan. Det är säkerligen inget nytt men livsavgörande både på individnivå och kyrkonivå. Nästa lördag predikar jag i mottagningsgudstjänsten i Skara domkyrka kl 11.00. Evangelietexten som jag fått välja är missionsbefallningen som handlar om att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Det är inte enbart en biskops uppgift, ett biskopsmötes uppgift, utan varje kristens uppgift. Den uppgiften kan bara fullföljas om vi tillsammans förkroppsligar den ömsesidiga  kärleken där vi ser varandra och respekterar varandra för den som han, hon eller hen är. Låt oss göra detta i tro, hopp och kärlek till vår frälsare i varje ögonblick och i varje andetag och på det sättet tillsammans förverkliga biskopsmottot som jag valt: Ge Jesus äran.

När vi i benådade ögonblick lyckas med detta, då är vi med och bygger broar mot en okänd morgondag.

 

Filed Under: Okategoriserade

Min avskedspredikan i Storkyrkan hållen denna dag

Aug 19

I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och på TV läser vi om och hör om olika fasansfulla saker som vi naturligtvis reagerar på. Det kan vara här i Sverige där män våldtar kvinnor, där ungdomar mördar. Vi har det senaste året kunna följa den obeskrivligt fasansfulla tragedin i Norge och nog har vi alla haft tankar och åsikter. Och det vore ju förfärligt om vi inte hade det, om vi inte berördes. Vi skulle då lätt kunna förvandlas till känslokalla människor som är fokuserade på vårt eget. Nu har vi en empatisk förmåga som vi får utveckla än mer. Vi läser om och hör om presidenter i afrikanska länder och naturligtvis också i Syrien och om deras destruktiva beteenden som drabbar hela nationer med flyktingströmmar, hungersnöd och ond bråd död som följd och där bombers, höghastighetsvapens och missilers språk talar tydligast. När vi läser om och hör om allt detta och hur människor beter sig i olika sammanhang finns det en risk att vi faller offer för en sorts smygande självgodhet. Det kan handla om andra typer av händelser också där vi hör om statligt slöseri med skattemedel, om skattetrixare, om män och kvinnor som sviker sina familjer på olika sätt och så kan det kommande en smygande känsla av att sådan där är jag i alla fall inte. Okey att jag inte är världens bästa människa, Guds bästa barn på jorden, men jag är ju faktiskt inte som den där eller den där – tack gode Gud! När vi ser mer karismatiska kristna eller andra religionsutövningar som vi känner oss osäkra inför och lite mindre delaktiga i kan likaledes känslan av någon sorts allmän självgodhet smyga sig in i den allra frommaste och viska i örat Tack gode Gud att du, d v s jag, inte gör på det och det viset! Vad är detta egentligen för frireligiöst eller fundamentalistiskt, eller konstigt? En liten djävul sitter på vår axel och kan föra oss in i den typen av tänkande. Och tänkandet blir det djävulska jämförandets tänkande där jag jämför mig med andra och finner mig själv lite, lite bättre – trots fel och brister som jag ju också ser.

Men det finns en annan djävulsk fälla som vi lätt kan falla i och det är självutplåningens fälla där vi inte orkar se vår egen kompetens, se vårt eget värde, se våra egna möjligheter och gåvor, där vi, när självutplåningen s a s dras till sin spets, utplånar oss själva därför att vi tvingats in i eller på andra sätt hamnat i jantelagens kvävande säck där allt bara är ett mörker och den inre rösten bara bryter ned. Tro inte att Du är något! Tro inte att Du kan något! Tro inte att Du betyder något! Du vet väl om att Du är värdelös… och i det läget kan livsflykten bli den till synes enda möjliga utvägen därför att ångesten är så stor att man inte orkar andas längre, inte orkar leva längre.

Farisén och tulltjänstemannen var, i Jesu egen berättelse, i templet i Jerusalem, Herodes den stores makalösa byggnadsverk till vilket folk vallfärdade för att offra och be och säkerligen för att mötas och samtala och fördjupas. Farisén stod inne på en av de inre förgårdarna och bad. Dit hade han tillträde. Det var tradition att stå och be snarare än det vi gör när vi koncentrerar oss och faller på knä eller sitter på stolen eller i kyrkbänken. Att stå var alltså också en bönehållning. Farisén började på judiskt sätt med att tacka Gud. Han tackade för privilegiet att inte tillhöra dem som bröt mot Guds lag. Farisén hade studerat Tora noggrant och kunde säkert, likt psalmisten i den 119 psaltarpsalmen, stämma in i lovsången till lagen – lagen som för de fromma var någonting gott, någonting befriande – ett evangelium och som, utifrån judiskt perspektiv, är så än idag. Farisén visste och förordade att kärleken till människan skulle ha företräde framför laguppfyllelsen. Liv går, som bekant, alltid före lag. Men vår farisé var inte bara en ivrig laghållare. Han handlade dessutom utöver vad Tora påbjuder. Han fastade t ex två gånger i veckan – en frivillig fasta som sågs som en sonande merit för folkets synder. Han betalade tionde av allt han ägde och inte bara av sådant som han nyinförskaffade o s v. Inget ont om fariséer som sådana men det var när lag gick före liv som Jesus reagerade. Han var ständigt i debatt med fariséerna – ett sorts ständigt pågående gräl. Men, som jag sagt tidigare i sommar, det var inte fariséerna som förde Jesus till romarna för avrättning. Fariséerna var inte särskilt intresserade av det romerska styret.  Vissa teologer har antytt att Jesus själv kanske var farisé eftersom han debatterade så mycket med just dem. Inom den goda familj kan man ju fritt få käbbla därför att man vet var man har varandra. Det är ibland lättare att föra den goda men ibland kritiska debatten inom familjeramarna, men blir man attackerad utifrån, då håller man ihop. Kritisk inåt – solidarisk utåt.

Tulltjänstemannen, han som var en sorts Quisling, en samarbetsman med romarna, och som dessutom skodde sig på sitt eget uppdrag utöver det tillåtna, han stod antagligen på hedningarnas förgård, längst bak på det jättelika tempelområdet. Längre än så fick han inte gå in. Han stod utanför den judiska lagen och med ett helt snedvridet gudsförhållande. Han brydde sig inte om Gud utan snarare om den egna förtjänsten. Men något måste ha fått honom att gå till templet. Något måste ha fått honom att se att det inte bara handlar om pengar, att livet inte bara kan levas utifrån ett materiellt perspektiv, att svepningen inte har några fickor och att när livet nalkas sitt slut så är det inte tacksamheten över alla ägodelar som gäller. Nej, på något sätt fick han plötsligt syn på sig själv. Han fick syn på det Guds älskade barn han var och det var nog det som tillslut drev honom till templet, drev honom att söka sig till den som älskar gränslöst, söka sig till nådens källa. Han vågade inte titta upp, han kunde kanske inte förstå sitt eget värde men han förstod var nåden fanns och att nåden var livsviktig, livsbärande.  Och han stod, och likt farisén så bad han – men inte med jämförelsens böneraster utan med den förtvivlade människans tysta rop, den som plötsligt sett sitt eget liv i blixtbelysning och sett att det gått fel, att värdet inte berodde av ägande och görande. Han bad: Gud, var nådig mot mig syndare! (Luk 18:13)

Idag när vi är samlade på den plats där reformationen i Sverige tog sin början, är det på sin plats att påminna om Martin Luther. Han kämpade med den existentiella frågan som handlade om hur han skulle kunna finna en nådig Gud? Hur skulle han kunna förtjäna Guds nåd? Och så fann han ställen hos aposteln Paulus som just handlar om den rättfärdiggörande tron, säkerligen också den text vi lyssnat till i epistelläsningen där aposteln Paulus säger: Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. (Rom 3:28).  Tron endast! – blev en av Luthers grundläggande teser. Tron endast! – inte gärningar, inte fromhetsövningar, inte antalet kyrkogångar, bibelläsningstillfällen, nattvardsgångar – nej – tron endast! Tron på Gud skaparen, på Sonen befriaren och Anden – livgivaren är det som bär, som möjliggör allt i förhållande till Gud därför att allt är beroende av Guds nåd – gratia Dei. Den grundläggande och viktiga tanken i Luthersk teologi är just detta att vår rättfärdiggörelse, vår relation till Gud endast är beroende av Guds nåd. Vår relation till våra medmänniskor är beroende av våra handlingar och där måste vi leva den kristna tron, låta den få konsekvenser. Åter igen Martin Luthers ord: Goda gärningar gör ingen kristen men en kristen gör goda gärningar. Vi kan alltså inte förtjäna nåden. Vi kan inte tala om vem som får komma till himlen hur gärna vi än vill ha kontroll över det och  säga att de mest hemska personerna absolut inte kommer dit och de mest underbara medmänniskorna kommer garanterat dit. Nej, det handlar om Guds nåd – en nåd som är fullständigt okontrollerbar. Men Du och jag, med alla våra misslyckanden, med allt det där som inte blev så bra, får komma inför nådens Herre, inför Honom som dött och uppstått för vår skull, och bara säga: Herre Jesus Kristus, här är jag. Du känner mig bättre än jag själv gör, här är jag. Ta hand om mig. Jag behöver dig så gränslöst mycket! Och när vi vågar leva i nåden – endast nåden – sola gratia – då ser vi vår medmänniska som den älskade person, den värdefulla individ som han, hon eller hen är. När vi verkligen lever i nåden behöver vi inte fastna i det dömande och fördömande bedömningsträsket. Kanske skulle den fromme farisén komma till insikt. Tulltjänstemannen gjorde det definitivt.  

I slutänden handlar det om ödmjukhet – inte den förtryckande ödmjukheten som man kan tvinga in någon i, i syfte att härska – en sorts härskarteknik. Nej det handlar om den ödmjukhet som har nåden som klangbotten och med Dag Hammarskjölds ord: Ödmjukhet är att icke jämföra sig.

Här i vår mässa idag får Du och jag ta emot nådens, kärlekens och försoningens tecken – Kristi kropp och blod – i nattvardens mysterium. Kristi kropp för Dig utgiven. Kristi kropp för Dig utgjutet. Här räcks nådens bröd och välsignelsens bägare till Dig och mig, inte för att vi tror tillräckligt, inte för att vi skulle ha gjort några tjusiga saker som vi kan hålla fram, inte för att vi klarar av att leva livet på ett föredömligt sätt, inte för att vi lyckats med det ena eller det andra, nej det räcks till Dig och mig därför att det handlar om Guds nåd, den nåd som får bära nu, bära sen – ja bära ända fram. Tack Herre Jesus Kristus! Amen

 

Filed Under: Okategoriserade

Jag måste träna mer!

Aug 18

Jo, jag har börjat  på ett nytt gym efter att ha flyttat till Skara. Det är väldigt roligt och jag erkänner glatt och villigt att jag har en tränare varje gång som hjälper mig. Efter sommaruppehållet kändes plötsligt alla muskler väldigt tydligt och jag inser att jag måste träna mer. Min tränare hjälper mig och hon är väldigt tuff. Det är bra.

Men, det är inte bara fysisk träning som behövs. Även min andliga träning behöver ökas. Jag är i skrivande stund på återbesök i Stockholm för att avskedspredika. Jag var under eftermiddagen inne i ett av de stora varuhusen i city för att köpa några basal klädesplagg. Döm om min irritation när just den avdelningen var under ombyggnad och därmed tillfälligt avstängd. Stressad inför ett möte störtade jag runt, i Stockholmstempo igen, på varuhuset för att på någon annan avdelning få tag på det jag sökte. I slutänden lyckades jag något sånär. På väg ut i full fart mot tunnelbanan började plötsligt några ord, en sorts uppmaning, att ljuda i mitt huvud. ”Lev i nuets nåd!” sa mitt hjärtas röst. Lev i nuets nåd. Detta behöver jag träna mer på. För det finns ju en nåd för varje ögonblick, för varje andetag. Gud är inte långt borta utan den nårvarande Guden – Gud med oss! Och det är det viktiga i varje ögonblick och att leva i nuets nåd ger också rätt perspektiv på livets olika små och stora frågor.

Tro och liv är söndagens tema. Att leva i nuets nåd är att se att tro och liv är sammanflätade, att Jesus själv har med allt det som är nuet för mig att göra liksom han har att göra med allt det som är min framtid.

Jag ber om nåden att mitt i stress, mitt allt det myckna som ständigt väller fram, mitt i allt det som är det innevarande och kommande få träna på att leva just i nuets nåd.

I morgon avskedspredikar jag och på måndag blir jag adjungerad till biskopsmöte och läronämnd och sedan väntar annat innan det nästa söndag är dags för biskopsvigning. Jag måste träna mer – nådens träning i det innevarande. Kanske gäller det Dig också?

Filed Under: Okategoriserade

Varför kommer ni inte när vi ringer?

Aug 12

Känner ni igen frågan? Det var Hasse Alfredssons fråga i monologogen ‘ringaren’. När det var biskopshearing i Skara stift ( d v s i Falköpings Medborgarhus) ställde intervjuarna frågan om hur vi som biskopskandidater såg på detta med att få fler att gå i kyrkan i samband med gudstjänsterna? Det finns ingen universallösning på den frågan. Men, som biskop electus i två veckor till vill jag understryka vikten av att vi alla som är medansvariga för gudstjänstutformningarna i Skara stift firar gudstjänster som berör människor, med en förkunnelse där vi vågar förkunna, vågar problematisera, vågar tolka så att evangeliet inte blir ett allmänreligiöst snömos som inte berör andra än de redan ‘invigda’ (och antagligen knappt dem heller). Nej, evangeliet måste utmana och tala in i det sammanhang som är 2012. Vi som har förkunnaruppgiften måste förkunna det befriande och upprättande budskapet med Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne  som grund och centrum – en förkunnelse som är en ‘blandning av sött och salt’, en förkunnelse där kyrkan vågar tydliggöra sitt engagemang för de marginaliserade, en förkunnelse som är befriande på många olika sätt. Vi måste hjälpa människor att se att var och en, i sin egen situation, i sitt eget liv, är utrustad med nådens gåvor. Vi får med förkunnelsen i ord och handling hjälpa vår medsyster och medbroder att se dem och att våga leva dem.

Det är, menar jag, först när förkunnelsen berör och känns angelägen, som människor vill komma och fira gudstjänst. Det är en utmaning! Låt oss ta den utmaningen, inte bara i Skara stift utan i alla förkunnelsesammanhang i Svenska kyrkan. Då tror  jag att fler kommer när vi ringer.

Filed Under: Okategoriserade

Det var ett roligt, stimulerande, spännade och utmanande uppdrag!

Aug 6

Nu har jag slutat i Stockholms domkyrkoförsamling. Jag kommer att avskedspredika den 19/ augusti kl 11.00 i Storkyrkan med efterföljande mingel i församlingssalen. Men i övrigt är jag nu vald biskop i Skara stift f o m idag, d v s jag har en anställning i Skara stift f o m idag. Vald har jag ju varit sedan den 27 mars.

Att ha varit  domprost i Stockholm har varit fantastiskt! Tjänsten r spännande, stimulerande, rolig och utmanande. Jag har lärt mig mycket. Jag har fått vara med och driva viktiga frågor, och predikat regelbundet i den kyrka där reformationen i Sverige såg dagsljuset. Jag har glatt mig åt att vara kyrkoherde i en av Stockholms minsta församlingar och som samtidigt är en av Sveriges största församlingar eftersom så många vitas i församlingen.

Religionsdialog, hbtq-dialog, kulturdialog etc har varit viktiga profiler för mitt arbete. Jag hoppas att Stockholms domkyrkoförsamling kommer att fortsätta att synas i alla möjliga sammanhang.

Tack till alla Er som funnits med i arbetet och som nu har att fortsätta här i Stockholm! Tack till alla i kyrkofullmäktige och kyrkoråd för all klokhet, goda samtal och för konkret stöd i olika svåra situationer! Tack till all fantastisk personal och till alla duktiga ideella medarbetare! Tack till alla som skrivit kommentarer på domprostens blogg, kommentarer som varit kritiska och stödjande!

Nu går jag vidare och reser idag till Skara. Det ser jag mycket fram emot och har redan mött roliga och stimulerande medarbetare i mitt nya sammanhang. Jag anar något v vad det innebär att bli vigd biskop men jag vt inte och kan inte veta förrän jag s a s ‘sitter på stolen’. Men, som sagt, jag gläder mig väldigt mycket åt det nya och hoppas på allas er förbön!

Till min efterträdare, vem det än blir, vill jag säga grattis till en verkligt rolig tjänst – ett verkligt roligt uppdrag för Guds rike!

Igår firade jag min sista mässa som domprost. Det blev Kärlekens mässa med många hundra människor närvarande och med bl a rabbinen David Lazar som medverkande med textläsning och bön. Det var fantastiskt! Som jag sa till biskop Eva Brunne: ‘jag slutar med prideflaggan i topp’!

Jag hoppas att hinna blogga också som biskop. Det är i alla fall planen.

 

Filed Under: Okategoriserade

Våga vara den Du är!

Aug 5

Nedanstående text är den predikan som jag höll idag i Storkyrkan i samband med högmässan. Evangelietexten som jag utgått från är Matt 25:14-30.

Jag var rädd, rädd för vad andra skulle tycka, rädd för hur mina föräldrar skulle reagera. Jag var rädd för vad mina vänner skulle säga, rädd för vad mina arbetskamrater skulle tissla och tassla om på kafferasten, rädd för vad församlingen skulle säga, rädd för vad kyrkan, präster och andra skulle säga, rädd att bli fördömd. Och jag mådde så dåligt. Jag mådde så förtvivlat dåligt därför att jag försökte vara någon som jag inte var, därför att jag försökte leva upp till det som alla förväntade sig, leva upp till alla sociala normer, leva upp till de ideal som jag visste fanns. Men jag måste då inse att jag var sjuk, att jag kunde bli botad eller att jag kunde förändras och bli den som jag var ämnad att vara om jag bara gick i samtal, om jag bara hade själavård, om jag bara bad tillräckligt mycket, om jag bara överlämnade min synd i Guds frälsande omsorg. Men jag kände mig så förljugen, som om jag förnekade livet, som om jag inte hade rätt att leva med allt det som var jag och jag tänkte mången gång att livet inte var till för mig, att döden skulle vara en befriare för de andra och för mig, för jag passade ju inte in i livet. Den här personen är fingerad och samtidigt finns han, hon,hen mitt ibland oss med all sin rädsla, med all sin ångest, också idag i vårt eget trygga och öppna Sverige. Idag är det sista dagen på årets pridefestival och ikväll kl. 18.00 firar vi en av de bäst besökta mässorna här i Storkyrkan – Kärlekens mässa – en ekumenisk mässa dit hundratals homosexuella, bisexuella, transpersoner, queerpersoner, asexuella och heterosexuella söker sig för att få fira en mässa med kärlekens förtecken – den kärlek som innesluter snarare än utesluter – den kärlek som är störst av allt – den kärlek som är Guds gränssprängande kärlek. Många kristna som tillhör hbtq-rörelsen vill vara med därför att här, i detta sammanhang får de känna att kyrkan, att andra kristna, bejakar dem i deras identitet. I den mässan kan man lugnt säga att det inte är de och vi utan vi tillsammans i den stora mångfalden. I Svenska kyrkan idag är detta inte en självklarhet och än mindre i det stora kyrkliga sammanhanget. Alltför många törs inte, av olika skäl, fullt ut bejaka dem de är. De känner sig inlåsta i det normativa samhällets och den normativa kyrkans garderober. Man gömmer undan, förtränger och förnekar intill outhärdlighet. Men vilka är då våra nyckelnormer i samhället? Kanske handlar det om att vara vit, att vara man och att vara heterosexuell? Utifrån detta mäts, bedöms och värderas varje enskild individ oavsett könsbeteckning. Du ska på olika sätt vara stark, du ska vara heterosexuell så reklamen och modet fungerar i vårt sexualiserade samhälle och du ska vara vit. Detta är normen som vi får lära oss från barnsben på olika sätt och i olika sammanhang – trots försök till annat.

In i detta sammanhang talar Jesus utmanande ord som innerst handlar om risken att leva ett liv där allt det som Gud givit oss förkrymps, förtrampas, förnekas och grävs ned. Vi har fått gåvor som handlar om vår identitet. När den förste tjänaren anförtroddes husägarens resurser fick han 5 talenter. Den andre fick två talenter och den tredje fick en talent. Allt detta gavs till dem utifrån deras förmåga, utifrån vad som skulle vara möjligt för dem att förvalta på ett klokt och bra sätt tills husets Herre skulle komma tillbaka. 5 talenter motsvarade 30 000 denarer. 2 talenter motsvarade 12000 denarer och 1 talent motsvarade 6 000 denarer. 1 denar var medeldagslönen för en arbetare. Så det var minst sagt en förmögenhet i varierande storlek som var och en av tjänarna fick att ha hand om. Förutom att evangelisten Matteus hade en sorts orientalisk förtjusning över höga tal vill dessa siffror tala om att Guds gåvor till oss är oändligt värdefulla, ja att allt det vi kan, våra talanger, allt det vi är – vår identitet är något gränslöst värdefullt givet av Gud själv.

Gud i Jesus Kristus är den som är den stora gåvogivaren, Gud själv som är himlens och jordens skapare. Vi hörde i den gammaltestamentliga texten om hur Gud skapade människan till man och kvinna. I den hebreiska grundtexten lär det stå att Gud skapade dem till manligt och kvinnligt. Det manliga och det kvinnliga finns inom oss alla. Gud skapade alltså inte den heterosexuella människan utan Gud skapade människan i hennes mångfald, med hennes många möjliga identiteter där själva grundidentiteten är just människa bland människor i regnbågens alla färger. Du och jag är skapade till han, till hon, till hen. Vi är heterosexuella, homosexuella, bisexuella, transpersoner, asexuella i Guds stora fantastiska skapelse. Gud skapade oss med olika förutsättningar, olika möjligheter men vi är skapade som dem vi är och älskade som dem vi är så att vi med stolthet kan säga: Detta är jag och med glädje bekräfta den andre och säga: Detta är Du.

Gud skapade oss till relation eftersom Guds väsen är relation. Den grunduppsättning av gåvor som vi fått har vi fått för att tjäna varandra och tjäna andra. Vår uppgift är just att vara Guds tjänare och leva livet så att denna jord blir en bättre plats att leva på. Vi får med vår egen identitet; religiös, kulturell, sexuell etc, tillsammans med andra, stå upp för våra systrar och bröder runt om i världen som på alla sätt har det tuffare än vi. Vi får dela våra resurser med dem – allt det vi har av ekonomi, kunskap, materiella ting o s v. Vi är skapade till samhörighet med hela skapelsen – med allt det som Gud har skapat.

Gud har också gett oss andliga gåvor som är livsviktiga för oss – gåvor att förvalta. Vi har fått Guds Ord i Bibelns mångskiftande texter. Vi har fått dopets och nattvardens sakrament som tecken på Guds kärlek till var och en av oss. Vi har fått bönen som dialogens möjlighet med Jesus själv och vi har fått gudstjänsten som en sorts rastplats på vägen. Allt detta har givits oss som andliga resurser för vårt utåtriktade liv. Gåvorna får aldrig användas i förtryckande och förkrympande syfte. Nej, tvärt om så är dessa gåvor den ständiga påminnelsen om Guds kärlek, om Guds närvaro, om Guds gränslösa omsorg om var och en av oss och om hela sin skapelse. De handlar om Guds nåd en nåd som är ny varje morgon. Guds Ord, Bibelns Ord får därför vara levande i vårt eget liv så att det blir, den kraft som genomsyrar alla våra handlingar, som Chiara Lubich, grundarinnan av den ekumeniska Focolarerörelsen säger i en textkommentar. Hon säger vidare att genom vårt livs vittnesbörd kan Jesu ord då bli det ljus, det salt och den surdeg som alltmer förvandlar världen.

Men tiden är begränsad. Vi har att leva vårt begränsade liv. Vi kristna tror att Jesus kommer tillbaka. Om det sker i denna världs sammanhang eller om det sker bortom livets och tidens begränsning, det vet vi inte. Men i tron på Jesu återkomst ligger ett ansvar att leva livet, inte i rädsla, inte med den nedgrävda identiteten, den nedgrävda talangen, den nedgrävda gudagivna möjligheten, utan att leva livet som goda förvaltare, som Guds trogna tjänare i kraft av Ordet och sakramenten i nådens nya möjlighet och till Guds ära. Må då allt i våra liv förkunna Guds storhet med skapelsens mångfald och skönhet och med den kärlek som gick i döden för Dig och mig och som uppstod från de döda. Må då allt i vårt liv nu och framöver vittna om Jesus Kristus – livets och kärlekens Herre! Må då allt i vårt liv genomsyras och bäras av Guds gränslösa handlade med Dig och med mig så att vi, nu och alltid, säger och kan säga: Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

Filed Under: Okategoriserade

I skapelsens och kärlekens tecken

Aug 5

I fredags kväll var jag på en sabbatsgudstjänst i stora synagogan i Stockholm. Vi som var där var judar, kristna och säkert andra med annan religiös eller ickereligiös tradition. Regnbågsflaggan med Davidsstjärnan var fastsatt på talarstolen. Vi sjöng, vi bad, vi lyssnade till texter från Gamla testamentet. Själv läste jag psaltaren 8 och talade om vilken glädje det var att vi fick komma samman och ta emot sabbaten, både judar, kristna och andra. Vi hör ihop. Vi är syskon som har samma himmelska förälder. Jag ledde också en bön. Ca 400-500 personer var samlade. Det var fantastiskt – djupt andligt! Det var en interreligiös sabbatsgudstjänst i regnbågens färger. Tack rabbin David Lazar för detta initiativ som togs redan förra året!

I kväll firar vi Kärlekens mässa i Storkyrkan kl 18.00 där rabbinen medverkar med textläsning och bön och där flera trossamfund finns representerade i liturgin. Det är prideveckans avslutningsgudstjänst. Den har firats i Storkyrkan sedan dåvarande pastor primarius Ludvig Jönssons tid. Jag gläder mig över att den fortsatt sedan 80-talet och jag hoppas att den fortsätter att firas också nätsa år och nästa år och nästa år och… Det är en mässa som besöks av 7-800 gudstjänstfirare – en mässa där Du får vara den Du är, vara sedd, upprättat och bekräftad som den Du är – också i de kristnas sammanhang. Det är ju (som bloggkommentatorer ibland ger uttryck för) inte alltid fallet i de kristnas sammanhang. Men det är inte heller alltid fallet i hbtq-sammanhang. Flera har sagt till mig att det är svårt att komma ut som homosexuell, bisexuell eller transperson men det är också svårt att komma ut som kristen i hbtq-sammanhang. Kärlekens mässa vill stötta alla kristna att komma ut och just vara kristna, leva sitt kristna liv som just den varje individ är.

Det blir min sista gudstjänst som domprost i Stockholms domkyrkoförsamling. Jag slutar s a s med prideflaggan i topp, bildligt talat.

Filed Under: Okategoriserade