Min avskedspredikan i Storkyrkan hållen denna dag


I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och på TV läser vi om och hör om olika fasansfulla saker som vi naturligtvis reagerar på. Det kan vara här i Sverige där män våldtar kvinnor, där ungdomar mördar. Vi har det senaste året kunna följa den obeskrivligt fasansfulla tragedin i Norge och nog har vi alla haft tankar och åsikter. Och det vore ju förfärligt om vi inte hade det, om vi inte berördes. Vi skulle då lätt kunna förvandlas till känslokalla människor som är fokuserade på vårt eget. Nu har vi en empatisk förmåga som vi får utveckla än mer. Vi läser om och hör om presidenter i afrikanska länder och naturligtvis också i Syrien och om deras destruktiva beteenden som drabbar hela nationer med flyktingströmmar, hungersnöd och ond bråd död som följd och där bombers, höghastighetsvapens och missilers språk talar tydligast. När vi läser om och hör om allt detta och hur människor beter sig i olika sammanhang finns det en risk att vi faller offer för en sorts smygande självgodhet. Det kan handla om andra typer av händelser också där vi hör om statligt slöseri med skattemedel, om skattetrixare, om män och kvinnor som sviker sina familjer på olika sätt och så kan det kommande en smygande känsla av att sådan där är jag i alla fall inte. Okey att jag inte är världens bästa människa, Guds bästa barn på jorden, men jag är ju faktiskt inte som den där eller den där – tack gode Gud! När vi ser mer karismatiska kristna eller andra religionsutövningar som vi känner oss osäkra inför och lite mindre delaktiga i kan likaledes känslan av någon sorts allmän självgodhet smyga sig in i den allra frommaste och viska i örat Tack gode Gud att du, d v s jag, inte gör på det och det viset! Vad är detta egentligen för frireligiöst eller fundamentalistiskt, eller konstigt? En liten djävul sitter på vår axel och kan föra oss in i den typen av tänkande. Och tänkandet blir det djävulska jämförandets tänkande där jag jämför mig med andra och finner mig själv lite, lite bättre – trots fel och brister som jag ju också ser.

Men det finns en annan djävulsk fälla som vi lätt kan falla i och det är självutplåningens fälla där vi inte orkar se vår egen kompetens, se vårt eget värde, se våra egna möjligheter och gåvor, där vi, när självutplåningen s a s dras till sin spets, utplånar oss själva därför att vi tvingats in i eller på andra sätt hamnat i jantelagens kvävande säck där allt bara är ett mörker och den inre rösten bara bryter ned. Tro inte att Du är något! Tro inte att Du kan något! Tro inte att Du betyder något! Du vet väl om att Du är värdelös… och i det läget kan livsflykten bli den till synes enda möjliga utvägen därför att ångesten är så stor att man inte orkar andas längre, inte orkar leva längre.

Farisén och tulltjänstemannen var, i Jesu egen berättelse, i templet i Jerusalem, Herodes den stores makalösa byggnadsverk till vilket folk vallfärdade för att offra och be och säkerligen för att mötas och samtala och fördjupas. Farisén stod inne på en av de inre förgårdarna och bad. Dit hade han tillträde. Det var tradition att stå och be snarare än det vi gör när vi koncentrerar oss och faller på knä eller sitter på stolen eller i kyrkbänken. Att stå var alltså också en bönehållning. Farisén började på judiskt sätt med att tacka Gud. Han tackade för privilegiet att inte tillhöra dem som bröt mot Guds lag. Farisén hade studerat Tora noggrant och kunde säkert, likt psalmisten i den 119 psaltarpsalmen, stämma in i lovsången till lagen – lagen som för de fromma var någonting gott, någonting befriande – ett evangelium och som, utifrån judiskt perspektiv, är så än idag. Farisén visste och förordade att kärleken till människan skulle ha företräde framför laguppfyllelsen. Liv går, som bekant, alltid före lag. Men vår farisé var inte bara en ivrig laghållare. Han handlade dessutom utöver vad Tora påbjuder. Han fastade t ex två gånger i veckan – en frivillig fasta som sågs som en sonande merit för folkets synder. Han betalade tionde av allt han ägde och inte bara av sådant som han nyinförskaffade o s v. Inget ont om fariséer som sådana men det var när lag gick före liv som Jesus reagerade. Han var ständigt i debatt med fariséerna – ett sorts ständigt pågående gräl. Men, som jag sagt tidigare i sommar, det var inte fariséerna som förde Jesus till romarna för avrättning. Fariséerna var inte särskilt intresserade av det romerska styret.  Vissa teologer har antytt att Jesus själv kanske var farisé eftersom han debatterade så mycket med just dem. Inom den goda familj kan man ju fritt få käbbla därför att man vet var man har varandra. Det är ibland lättare att föra den goda men ibland kritiska debatten inom familjeramarna, men blir man attackerad utifrån, då håller man ihop. Kritisk inåt – solidarisk utåt.

Tulltjänstemannen, han som var en sorts Quisling, en samarbetsman med romarna, och som dessutom skodde sig på sitt eget uppdrag utöver det tillåtna, han stod antagligen på hedningarnas förgård, längst bak på det jättelika tempelområdet. Längre än så fick han inte gå in. Han stod utanför den judiska lagen och med ett helt snedvridet gudsförhållande. Han brydde sig inte om Gud utan snarare om den egna förtjänsten. Men något måste ha fått honom att gå till templet. Något måste ha fått honom att se att det inte bara handlar om pengar, att livet inte bara kan levas utifrån ett materiellt perspektiv, att svepningen inte har några fickor och att när livet nalkas sitt slut så är det inte tacksamheten över alla ägodelar som gäller. Nej, på något sätt fick han plötsligt syn på sig själv. Han fick syn på det Guds älskade barn han var och det var nog det som tillslut drev honom till templet, drev honom att söka sig till den som älskar gränslöst, söka sig till nådens källa. Han vågade inte titta upp, han kunde kanske inte förstå sitt eget värde men han förstod var nåden fanns och att nåden var livsviktig, livsbärande.  Och han stod, och likt farisén så bad han – men inte med jämförelsens böneraster utan med den förtvivlade människans tysta rop, den som plötsligt sett sitt eget liv i blixtbelysning och sett att det gått fel, att värdet inte berodde av ägande och görande. Han bad: Gud, var nådig mot mig syndare! (Luk 18:13)

Idag när vi är samlade på den plats där reformationen i Sverige tog sin början, är det på sin plats att påminna om Martin Luther. Han kämpade med den existentiella frågan som handlade om hur han skulle kunna finna en nådig Gud? Hur skulle han kunna förtjäna Guds nåd? Och så fann han ställen hos aposteln Paulus som just handlar om den rättfärdiggörande tron, säkerligen också den text vi lyssnat till i epistelläsningen där aposteln Paulus säger: Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. (Rom 3:28).  Tron endast! – blev en av Luthers grundläggande teser. Tron endast! – inte gärningar, inte fromhetsövningar, inte antalet kyrkogångar, bibelläsningstillfällen, nattvardsgångar – nej – tron endast! Tron på Gud skaparen, på Sonen befriaren och Anden – livgivaren är det som bär, som möjliggör allt i förhållande till Gud därför att allt är beroende av Guds nåd – gratia Dei. Den grundläggande och viktiga tanken i Luthersk teologi är just detta att vår rättfärdiggörelse, vår relation till Gud endast är beroende av Guds nåd. Vår relation till våra medmänniskor är beroende av våra handlingar och där måste vi leva den kristna tron, låta den få konsekvenser. Åter igen Martin Luthers ord: Goda gärningar gör ingen kristen men en kristen gör goda gärningar. Vi kan alltså inte förtjäna nåden. Vi kan inte tala om vem som får komma till himlen hur gärna vi än vill ha kontroll över det och  säga att de mest hemska personerna absolut inte kommer dit och de mest underbara medmänniskorna kommer garanterat dit. Nej, det handlar om Guds nåd – en nåd som är fullständigt okontrollerbar. Men Du och jag, med alla våra misslyckanden, med allt det där som inte blev så bra, får komma inför nådens Herre, inför Honom som dött och uppstått för vår skull, och bara säga: Herre Jesus Kristus, här är jag. Du känner mig bättre än jag själv gör, här är jag. Ta hand om mig. Jag behöver dig så gränslöst mycket! Och när vi vågar leva i nåden – endast nåden – sola gratia – då ser vi vår medmänniska som den älskade person, den värdefulla individ som han, hon eller hen är. När vi verkligen lever i nåden behöver vi inte fastna i det dömande och fördömande bedömningsträsket. Kanske skulle den fromme farisén komma till insikt. Tulltjänstemannen gjorde det definitivt.  

I slutänden handlar det om ödmjukhet – inte den förtryckande ödmjukheten som man kan tvinga in någon i, i syfte att härska – en sorts härskarteknik. Nej det handlar om den ödmjukhet som har nåden som klangbotten och med Dag Hammarskjölds ord: Ödmjukhet är att icke jämföra sig.

Här i vår mässa idag får Du och jag ta emot nådens, kärlekens och försoningens tecken – Kristi kropp och blod – i nattvardens mysterium. Kristi kropp för Dig utgiven. Kristi kropp för Dig utgjutet. Här räcks nådens bröd och välsignelsens bägare till Dig och mig, inte för att vi tror tillräckligt, inte för att vi skulle ha gjort några tjusiga saker som vi kan hålla fram, inte för att vi klarar av att leva livet på ett föredömligt sätt, inte för att vi lyckats med det ena eller det andra, nej det räcks till Dig och mig därför att det handlar om Guds nåd, den nåd som får bära nu, bära sen – ja bära ända fram. Tack Herre Jesus Kristus! Amen

 

2 kommentarer

Bengt Malmgren säger
20 augusti 2012 – 10:35

Tack, Åke!

P-A Rudberg säger
20 augusti 2012 – 09:23

Ödmjukhet, respekt - tack!