Archive for september, 2012

Från mässa till Mässa

Sep 30

Jag måste be att få bekänna inför Er alla som läser denna blogg att jag svikit ett personligt löfte. Under veckan som gått har jag tillbringat större delen av min tid som ”gröngöling” eller ”förstagluttare” på kyrkomötet. Det var en intressant upplevelse och med många goda samtal med både skarastiftare och andra från när och fjärran fält. Under veckan kom jag att ett flertal gånger tänka på mässan som skulle stunda. Denna gång var det inte nattvardens sakrament som främst var i åsyftande utan snarare bokmässan.

När jag biskopsvigdes fick jag en hel del spännande böcker av vänner och bekanta, av kommun och församling etc. Även bokförlag har skickat en hel del böcker till mig – och som det ”bagarbarn” jag är så gläds jag över ”bullarna”. Men när jag tänkte på bokmässsan, som jag skulle besöka med hustrun i lördags, mognade beslutet fram att inte inköpa några böcker. I år skulle jag för första gången på länge stålsätta mig mot bokmässans alla frestelser, och dessutom klara av detta. Sagt och gjort. Vi tog oss dit på lördagsförmiddagen. När väl ytterkläder och reseväskor var avlämnade och dörrvakten tagit hand om inträdesbiljetten gick vi med raska steg till Värmlandsmontern. Där brast alla tidigare löften gällande inköpsförbud. Där föll både hustrun och jag pladask – fast för olika saker. Själv kompletterade jag vårt ”lilla” bibliotek med Kristuslegender av Selma Lagerlöf. När så den första boken var inköpt dröjde det inte länge förrän flera andra böcker – alldeles nödvändiga böcker – köptes. Jo, jag är en ”bokmissbrukare” i den bemärkelsen att jag älskar böcker och köper böcker som jag verkligen vill ha. Den enda som felas mig är tiden att läsa dem. Men, som jag brukar säga, det får bli efter pensioneringen. Vi har redan många ”efter-pensioneringen-böcker” i vår bokhylla och fler lär det bli. Vårt/mitt fall var stort även i år, på bokmässan och tre kassar med inköpta böcker blev det att ta hem till biskopsgårdens bibliotek.

Men ordet ”mässa” handlar inte bara om det som man kan besöka i Göteborg och på andra ställen. Denna morgon begav sig hustrun och jag till Trollhättans kyrka som firade 150-års jubileum innevarande helg. Jag var hedersamt inbjuden att celebrera mässan i den festhögmässa som firades med tre körer, flera präster, diakon, gudstjänstgrupp och en fullsatt kyrka i övrigt. Det var en fantastiskt fin högmässa på alla sätt och som biskop gladde jag mig mycket över att få vara med. Trollhättans kyrka var ljus och härlig och efteråt minglade vi i ett tält där tunnbrödsrullar och tårtbitar gick åt som ”smör i solsken”.

I mitt hälsningsanförande till församlingen talade jag om kyrkan som magnet och missionsstation. Jag påminde om att kyrkan för 150 år sedan och framåt nog hade varit mer av en magnet än den är idag. Troligen var det så på 1800-talet och långt in på 1900-talet att den fylldes, söndag efter söndag. Detta berodde naturligtvis också på att det fanns en kyrkplikt som handlade om att man var mer eller mindre tvungen att gå i kyrkan och dessutom skulle man, då mässa firades, ta emot nattvarden. Annars var man ju inte en riktigt pålitlig person. Idag är det tack och lov frivilligt att gå i kyrkan och frivilligt att ta emot nattvarden. Idag kanske kyrkan snarare mer är som en missionsstation som finns mitt i det område som ska missioneras. Vid missionsstationen får man hämta kraft, rusta sig för uppdraget att gå ut – gå ut i det sammanhang där man verkar och lever. Jag talade om vikten av att stärka våra kyrkotillhöriga så att de kan känna att de verkligen representerar sin lokala församling där de bor och arbetar. Ingen ska behöva säga: Varför kommer aldrig kyrkan till mitt arbete? Istället ska man kunna se sig i spegeln, räta på ryggen och tänka: Jag är kyrkan på min arbetsplats, tillsammans med de andra som vill vara kyrkan på arbetsplatsen. Det Handlar om att myndiggöra våra medlemmar – att rusta dem att vara det de är – Guds älskade barn, Jesu Kristi sändebud – nådens vittnen – de utsända änglarna. Detta är en viktig del i folkkyrkotanken. Evangelium åt folket handlar om att bemyndiga människor att i sitt liv tala om och leva evangeliet. Då behövs missionsstationen. Då behöver alla vi som vill vara med dras till kyrkan som till en magnet därför att vi vet att vi kommer hem när vi kommer till vår lokala kyrka. Men liksom hemmet är en plats för vila och krafthämtning men inte är tänkt att vara en borg i vilken vi låser in oss, är kyrkan inte tänkt att vara de ”heligas tillhåll” utan en plats där många (eller få, här spelar inte själva statistiken så stor roll) kan hämta kraft, förnyelse och inspiration.

En av de källor som ger denna kraft är mässan. Nattvardens mysterium, Kristi kropp och blod i brödets och vinets gestalt, ges oss, inte därför att vi är så fromma, inte därför att vi råkar kunna Tio Guds bud, Den Gyllne regeln eller det dubbla kärleksbudet, inte för att vi tror rätt i förhållande till våra trosbekännelser, utan bara för nådens skull. Nattvarden är också ett nådemedel. Genom det lilla brödet och den lilla mängden vin som är Kristi kropp och blod, om än på ett sådant sätt att vi inte riktigt förstår hur det går till, förmedlas Guds gränslösa kärlek och nåd till var och en av oss. Nej, vi är inte värdiga. Ingen är värdig att ta emot. Ingen biskop, ingen präst, ingen diakon eller pedagog eller kyrkorådsordföranden. Alla är vi ovärdiga. Men just som ovärdiga är vi värdiga. Just som dem vi är får vi ta emot detta väldiga, detta fantastiska, detta outtryckbara som handlar om Guds gränslösa kärlek och nåd.

På många håll i Skara stift tycks det råda en viss försiktighet i mässfirandet. Det får inte vara för ofta. Kanske bara en gång i månaden i huvudgudstjänsten. Jag ser som ett av mina uppdrag att visa på Nattvardens storhet och enkelhet. Vi behöver inte vara så oroliga för att fira mässan för ofta. Istället borde en huvudgudstjänst ( t ex på söndagarna) alltid innehålla mässfirande. Enligt Augsburgska bekännelsen är ju kyrkan just där Ordet klart förkunnas och sakramenten (dopet och nattvarden) rätt förvaltas (eller räckes). Vi behöver mässan precis som vi behöver vanlig mat och dryck. Om detta vill jag gärna tala mer i samband med olika besök. I morgon påbörjar jag min första visitation. Det är också starten på min resa till alla Skara stifts pastorat – en resa som jag ska ägna mig åt det närmaste året. Då finns det anledning att tala om Mässan. Men framför allt vill jag inspirera till att ge Jesus äran!

Filed Under: Okategoriserade

Blogga, kära herdar!

Sep 27

Ikväll har jag varit på ett seminarium om att vara ute på nätet i de sociala mediernas sammanhang. Twitter, facebook, blogg, youtube, google, mm, mm. Vi fick se en uppsjö av olika sociala medier och vi översköljdes av informaion och om vikten av att finnas med som kyrka, som församling och som enskild kristen. Självklart tycker jag som bloggare att sociala media, och inte minst blogg, är ett utmärkt medel att nå ut, att vecka debatt, att våga sticka ut hakan och inte rygga för en och annan smäll. Den som leken ger… även om det får vara måtta. Ibland kan man undra hur kärleksbudkapet levs bland kristna på nätet?

Men vi ska finnas på nätet och bära ut budskapet om Jesus Kristus. Vi ska finnas på nätet för att vara en samtalspartner rörande viktiga existentiella frågor. Vi ska finnas på nätet för att andra finns där och kyrkan ska vara där andra människor är.

Jag träffade fö ett tag sedan en del av Skara stifts kommunikatörer i samband med deras nätverkstäff. Då drev jag tanken på att kyrkoherdarna skulle blogga. Jag beskrev min egen väg in i bloggandets sammanhang och jag underströk vikten av att nå ut till församlingsborna. Tänk er en affisch på den lokala matvarubutikens anslagstavla där det med stora bokstäver står: KYRKOHERDEN BLOGGAR! Och så skulle bloggadressen finnas. Jag är övertygad att många människor skulle gå in och läsa vad kyrkoherden hade att säga. Kanske skulle fler läsa än som vanligtvis går i kyrkan?! Tänk att vi kan nu ut på ett sådant sätt!

Filed Under: Okategoriserade

Att vara eller inte vara – det är frågan.

Sep 26

För första gången deltar jag i kyrkomötet. Jag firar idag jubileum som biskop i Svenska kyrkan – enmånadsjubileum! :-). Dethar varit en intensiv månad med många möten, många nya upplevelser, många tankar, många planer, diakonvigning, kyrkoherdeinstallation etc. Och nu är jag på biskopsmöte och kyrkomöte. Biskoparna har varit samlade ett dygn för överläggningar kring olika viktiga frågor och varje morgon under kyrkomötet träffas vi för att avhandla, dela och besluta. Det är viktigt. Svenska kyrkan är ju en episkopal kyrka och inte kongregationalistisk. Samtidigt, och det vet alla som varit med eller är med på kyrkomötet, har biskoparna inte så mycket att säga till om i själva plenarförhandlingssammanhanget. Där förväntas vi tiga i röstningssammanhanget. Vad betyder det när vi talar om en episkopal struktur? Man säger att alla ska vara demokratiskt valda och ingen skall ha en självskriven rösträtt. Det är ett konstigt argument. Biskoparna är ju demokratiskt valda till biskopar. Prästerna, diakonerna och lika många förtoendevalda röstar ju fram den peson man vill ska vigas till biskop i Svenska kyrkan med huvudsaklig tjänstgöring i det egna stiftet. Vi har ju rösträtt i stiftsstyrelsen där vi är självskrivna ledamöter och dessutom ordförande. Vi behöver tydliggöra den episkopala strukturen, stå upp för den på kyrkans samtliga nivåer? Det har jag hävdat långt innan jag blev biskop därför att det är en del av vår identitet, en identitet vi delar med våra syskon i flera andra trossamfund därden anglikanska och romersk katolska kyrkan är två exempel. Biskopens roll och identitet understryks också hos oss genom att biskopen vigs i en vigning som gäller hela livet.  Så på flera olika sätt måste vi påminna oss om och leva detta att vi är en episkopal kyrka.

I det utskott där jag sitter kom frågan om församlingarnas kommunikatinsnöjligheter med dopfaddrarna upp. Vi talar för lite om vikten av dopfaddrarna. Jag är inte säker på att alla faddrar vet vad det betyder att vara fadder och än mindre förstår hur de ska hantera sitt uppdrag. Det är en stor uppgift att vara fadder till ett barn (eller vuxen). Fadderns uppgift, efter dopgudstjänsten, är att regelbundet be för sitt fadderbarn, att kunna stötta det och vara en förebild för det, att leda det djupare in i den kristna tron. Församlingarna behöver här ta sitt ansvar. Enligt 1686 års kyrkolag skulle faddern vara känd av biskopen. Det behövs inte idag. Men vad den tanken stod för var ju att faddrarna skulle klara av sin uppgift. Hur når vi på ett enkelt sätt faddrarna idag? Hur får vi in deras adresser i kyrkans system så att allt sker i enlighet med PUL? Och än mer:  vad gör vi i våra olika församlingar för faddrarna? Nöjer vi oss med att säga viktiga saker till dem dopgudstjänsten ( och gör vi äns det?)?I våra doppastoraler  och församlingsinstruktioner borde ett aktivt fadderarbete beskrivas. Och sedan ska det levas. I vårt multireligiösa sammanhang är det ju viktigt att vi som kristen kyrka hjälper människor att känna tillhörighet och få fördjupa tro och uppdrag i livet.

Att vara eller inte vara gäller alltså både kyrkans och den enskilda fadderns identitetsfråga och svaret är viktigt.

Filed Under: Okategoriserade

Predikan vid diakonvigningsmässan i Skara domkyrka

Sep 18

I söndags vigdes fem kvinnor till diakoner i Svenska kyrkan i Skara stift. Det var min första vigningsgudstjänst som biskop och det var fantastiskt roligt. Jag gläder mig med de nyvigda och deras församlingar och med Svenska kyrkan som fått ytterligare fem bra vigda medarbetare. I samband med högmässan höll jag följande predikan:

Skara kommun håller på med en undersökning som handlar om att förbättra kommunens goda namn och ryckte, att se hur Skara ännu mer skulle kunna bli en attraktiv kommun både för befintliga invånare och för tänkbara inflyttare. Man har kontaktat 30 olika personer som anses vara nyckelpersoner och biskopen tycktes vara en av dem. Trots att jag bara bott i Skara en dryg månad skulle jag svara på frågan om vilka förbättringspotentialer jag såg och hur jag skulle vilja betygsätta vissa saker. Jag kan avslöja att jag talade mycket positivt om Skara, från mitt hjärta, men talade generellt om vikten av att ha relationsskapande miljöer och evenemang därför att detta med relationer är så viktigt. När vi stressar omkring i våra liv och prioriterar än det ena och än det andra missar vi ofta det allra viktigaste eller snarare det som är nödvändigt. Vi är överens om vad det nödvändiga är men vi sköter sällan det nödvändiga på ett optimalt sett. Det som är nödvändigt handlar inte om boendet, att vi har mat för dagen, arbete o s v. Jo, det är viktigt – oerhört viktigt, men det som är livsnödvändigt är relationen. Det sägs att om man sondmatar en liten baby som ligger i en kuvös och ger den fysisk värme och mat så att den får all den näring som behövs men inte visar det nyfödda barnet någon kärlek, dör barnet inom loppet av några dagar. Så livsnödvändig är relationen. Att hitta former för fördjupad relation får vi alla hjälpas åt med i de sammanhang där vi bor och verkar.

Jesus var radikal i sitt sätt att leva och verka. Han skräder inte orden utan vågar spetsa till det, inte för tillspetsandets skull men för människans skull, för att människan skulle kunna och ska kunna komma närmre sin sanna identitet som Guds älskade barn oavsett allt. Sök först Guds rike, sa han (Matt 6:33). Ordet pråton i den grekiska grundtexten handlar egentligen om framför allt, snarare än om tidsföljden. Det viktigaste av allt – det som är nödvändigt för Ditt och mitt liv är just Guds rike.  I Skara kommun och i Västergötland i stort finns många pilgrimsleder. Vad Jesus talar om och gång på gång är den inre pilgrimsfärden som får yttre konsekvenser. Innerst eller ytterst sett är det en sorts gudsunderkastelse. Just detta höll han fram som det nödvändiga – gudsunderkastelse och gudstillit. Guds rike ska vi söka först av allt. Det riket är inte geografiskt begränsat. Det går inte att säga att här är det men inte där. Nej, säger Jesus.  Guds rike är inom Er (Luk 17:21). Ändå är det geografiskt bestämbart därför att genom att det är inom oss var och en finns det också mitt ibland oss där vi är samlade, och när vi är samlade med intentionen att lyssna in Guds vilja tillsammans, kan vi säga att Jesus själv är mitt ibland oss därför att Jesus i mig möter Jesus i Dig.

När då Jesus talar om att söka Guds rike handlar det inte bara om något kommande. Jo, en gång vid Kristi återkomst, den återkomsten som vi kristna tror på och bekänner oss till men som vi inte har en aning om när den ska ske, kanske sker den bortom tidens och rummets begränsning, ska Guds rike helt och fullt vara närvarande. Gud själv i Jesus Kristus – den korsfäste och uppståndne ska helt och hållet råda och Guds vilja vara det som gäller utan de gudagivna mänskliga begränsningarna.

Guds rike är nu därför att Guds rike just är relation. Det handlar om relation med Gud, med Jesus själv. Tron på Jesus är nödvändig för livets skull, inte för Guds skull – men för det liv vi har att leva här och nu. Tron på Jesus berikar livet, hjälper oss att se nya dimensioner, hjälper oss att se ljus i mörkret, hopp i hopplösheten, ha mod mitt i modlösheten. Därför är trons språng så viktigt. Det är ett språng som filosofen Sören Kierkegaard beskriver som ett språng utför 70 000 famnars djup utan säkerhet, utan visshet – bara ett tillitens språng. Detta språng får vi göra på nytt och på nytt varje dag – ett språng in i nåden, ett språng in i tilliten. Guds trofasta nåd är ny varje morgon.

Hedningarna, ickejudarna på Jesu tid, frågade mer efter kontroll över mat och dryck, kontroll över klädsel. Risken finns att vi fastnar i liknande saker och risken finns att vi dömer varandra utifrån just sådant som Jesus aldrig fäste sig vid. I kyrkliga sammanhang sätter vi upp klädkoder och uppfyller man inte detta blir man genast kommenterad. Var rätt klädd, Bete dig som oss andra, se ut som oss andra, smält in i miljön, stick inte ut. Och så har vi, likt hedningarna, för att citera det judiska begreppet från Jesus själv, fastnat i en sorts negativ laggärningslära istället för att se att vi lever i evangeliets frihet – en frihet vi har i språnget ut i nåden, ut i gudstilliten. Heliga Birgitta säger: Min kärlek är korsfäst. De orden påminner om den största av alla kärlekar, den vi får ha tillit till, den som vet vad vi behöver, den som möter oss på så många olika sätt och vill relation därför att människan, Du och jag, likt Gud är relationell. De fysiska behoven känner Gud väl till och vi får vara Guds händer och fötter, Guds redskap, så att de fysiska behoven tillgodoses. Grundförutsättningen är den som Martin Luther beskriver i kommentaren till första trosartikeln i sin Lilla katekes: Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser, har gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid liv; att han ger mig kläder och skor, mat och dryck, hus och hem, maka och barn, åker, boskap och alla ägodelar; att han var dag försörjer mig rikligt med allt vad jag behöver för livets uppehälle och att han skyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont. // Allt detta gör Gud av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag förtjänar det eller är värd det. Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud. Det är visst och sant.

Guds rike handlar om relation. Den andra relationen är den till min syster och bror oavsett vem han, hon eller hen är. Vi får i öppenhet möta vår syster och bror och ta emot vad hon, han eller hen har att ge, har att dela med oss. Och vi får dela det som är vårt, det som ligger nära i vårt hjärta. Att se sitt medsyskon som just medsyskon oavsett allt kallas vi till i Gudsrikesmönstret.

Den tredje relationen är den till oss själva. Det är så lätt att vi låter oss förkrympas, att den djävulska jämförelsen får oss att bli blinda för vårt eget värde. Men hur kan vi se vårt medsyskons gränslösa värde, se att vårt medsyskon är gränslöst älskat om vi inte också ser vårt eget värde och ser att vi själva är gränslöst älskade?

Sök Guds rättfärdighet, säger Jesus i vår evangelietext. Guds rättfärdighet handlar om den identitet som Gud har. Gud är den rättfärdige på ett sätt vi aldrig kan fånga in i ord. Men samtidigt är Gud den som genom Jesus Kristus gör oss rättfärdiga. Teologen Paul Tillich har uttryckt det ungefär såhär: Acceptera att Du är accepterad fast Du är oacceptabel. Biskopen Claes Bertil Ytterberg har uttryckt det ännu klarare när han sa att han stod framför spegeln på morgonen och såg in i sina egna ögon och sa: Du är ett svin Claes-Bertil, men Du kan ha knorr på svansen för Du är ett älskat svin. På en gång syndare och rättfärdig, säger Martin Luther. Det är människans dubbla tillstånd. Och det är Guds verk att vi är rättfärdiga, Guds verk att vi är befriade. Jessus Kristus är befriaren och har gett oss de befriades vägledning, de befriades räcke som vi kan hålla oss till. Det handlar om Tio Guds bud, den gyllne regeln, det dubbla kärleksbudet och Jesu eget bud. Vi får ta emot de befriades tecken i dopets sammanhang och vi får ta del av de befriades måltid i nattvardens heliga mysterium där Kristus själv är närvarande – inte symboliskt utan reellt.

Allt detta för att vi inte ska köra fast i oro, fastna i förlamningens gyttja. Jo, vi måste planera i livet. Så är det. Det vet vi. Men låt oss träna på att leva gudstillitens liv. Det finns så mycket som är viktigt, men bara ett är nödvändigt. Så sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska allt det andra tillfalla er.

Ära vare fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

Filed Under: Okategoriserade

”Hon kommer utför ängarna vid Sjugare by…”

Sep 13

Så skriver Erik Axel Karlfeldt i en av sina underbara dikter. Orden är hämtade från en dikt om Maria. Ikväll har jag varit på ett offentligt samtal om just Maria – Jesu moder eller ”Jungfru Maria” – ett samtal i Caroli Kyrka i Borås med journalisten och författaren Ulrika Knutson och Stefan Eklund från Borås tidning. Caroli kyrka var så gott som fullsatt och det blev en spännande dialog om en oerhört viktig biblisk person. Frågan till mig var vilken roll Maria kan spela i dagens kyrka (och samhälle)?

För mig är Maria en person som vi borde anamma än mer. Hon vågade säga ja till et gudomligt uppdrag trots att oddsen var emot henne. Hon vågade bejaka Guds kallelse trots att det skulle kosta. Så får vi också göra med henne som förebild. Vi får våga lyssna inåt till Guds kallelse, lyssna in vårt eget uppdrag i tillvaron, lyssna in, ana och följa trots att det kan kosta på olika sätt.

Maria är också den som fick ge Jesus till världen. Det är ju vårt uppdrag som kristna att ge Jesus till världen, att leva kärleken så att Jesus själv blir tydlig för människor. Det är sannerligen en stor utmaning. Maria får vara vår medsyster och inspiratör genom sitt sätt att vara hängiven från sitt första ja vid änglamötet till sitt yttersta ja i samband med tillvaron efter Jesu uppståndelse. Den hängivenheten till Jesus för att ge Jesus till vår värld, för att visa på Guds storhet i ord och handling, den hängivenheten får också vi låta oss fyllas av – men likt Maria inte av oss själva utan av Guds Heliga Ande.

Maria är min syster som delar min egen smärta. Hon blev änka i tidig ålder. Hon kan vara en mdsyster till alla änkor och änkemän som förlorat sin käraste. Hon förlorade sitt barn. Maria, min medsyster, vet vad det är att förlora det barn man burit, den framtidsdröm man närt, den glädje man känt. Maria, min syster, vet.

Maria stod nära korset. Hon vågade vara nära sorgen, nära smärtan i sitt eget liv. Likt Maria får vi våga vara i vår sorg, våga bekänna vår smärta. Men där i smärtan finns också den övergivne på korset – han som bar Marias smärta på korset, som bär vår smärta, vår sorg, vår ångest på korset.

Maria, min syster, vågade vidare, vågade stå upp för kärleken som aldrig dör, vågade stå upp för Livet som är starkare än döden. Maria, min syster pekar med hela sitt väsen på det barn hon bar, det barn hon gav till världen, det barn som hon följde så långt det var möjligt och sedan på ett nytt sätt.

Många har skrivit om Maria, och i litteraturen och lyriken har hon blivit en kvinna som finns i vårt eget sammanhang – ungefär som Karlfeldt uttrycker det i sin daladikt om Maria.

Jungfrufödsel då? Jo då, Jesus kan ha varit jugfrufödd om nu Gud är Gud. För om Gud är Gud är det ju s a s  en ”baggis” att låta Jesus vara jungfrufödd. (Det sägs även om Platon att han var jungfrufödd. Stora män ansågs ha blivit till genom gudomligt ingripande) Men det viktiga med trosbekännelsens påstående är inte undret i sig utan det som formuleringen om jungfru Maria vill säga. Trosbekännelsens ord vill understryka Jesu historisitet. Han var en historisk person och inget allmänt religiöst påhitt. Han var född av Maria, en historisk person som möjligen hette Mirjam. Hon var på riktigt. Och hon var i den allra bästa bemärkelsen Jesusfixerad.

För mig är Maria så viktig. Min kristna tro skulle vara tom utan henne och jag skulle önska att Du som läser denna blogg skulle få fördjupa Din vänskap med henne, lära känna henne än mer genom Bibelns texter i Matteus-, Lukas-  och Johannesevangelierna samt genom Apostlagärningarnas 1:a kapitel.

Maria är min medsyster i tillvaron, gudaföderskan som med hela sitt väsen påminner mig om Jesus Kristus och som för samman lutheraner, katoliker, ortodoxa mfl till en enda familj – en familj där vi är olika men en familj där vi hör ihop.

Tack Stefan Eklund och Ulrika Knutson för en spännande kväll! Tack Borås Caroli församling för möjligheten att tala om en så viktig och på många sätt befriande person!

Filed Under: Okategoriserade

Polyamori eller fördjupad parrelation?

Sep 5

I två dagar har Dagens Nyheter skrivit om polyamori. För några år sedan var jag inbjuden till ett seminarium under pridefestivalen som just handlade om detta. Jag lärde mig att polyamori handlar om att kunna ha flera jämställda kärleksrelationer samtidigt. Polyamori är en sorts queer hållning som bryter de givna normerna gällande parrelationer d v s att man bara har en relation åt gången. Seriell monogami handlar om att ha förhållande efter förhållande. I DN:s artiklar framkommer att ordet förhållande kanske inte är aktuellt i en polygam relation. Begreppet förhållande bär så många förväntningar med sig och därför redovisades exempel på andra ord som t ex ”sötnos”. Vad polyamori dock tycks handla om är en relation som bygger på mer än vanlig vänskap eller ”syskonkärlek”. På seminariet fick jag frågan om kyrkan skulle kunna välsigna polygama relationer i en mer formell bemärkelse ungefär som vi välsignar borgligt ingångna äktenskap? På den frågan svarade jag nej. Det går inte, kyrkan står upp för parrelationer och helst inte heller seriel monogami utan relationer som handlar om ömsesidig kärlek i respekt för den andre och sig själv och med en livslång trohet som grund. När jag pressades vidare på kyrkans förhållningssätt i förhållande till polygama relationer och om jag kunde tänka mig att be för polygama ”par” svarade jag att kyrkans uppgift är att be för människor och att om det kommer några och ber om kyrkans förbön så skulle jag självklart be för dem.

Jag har dock svårt att förstå polygami och jag kan inte se att det skulle kunna överensstämma med kyrkans syn på kärleksrelationer. I Svenska kyrkan vill vi stödja parrelationer, och visa på möjligheten att ingå äktenskap oavsett oavsett om man är homosexuell eller heterosexuell. Kyrkans hållning är tydlig. Men vi borde bli bättre på att tala om äktenskapet, att fördjupa vad äkltenskapet kan vara utifrån ett kristet perspektiv. Äktenskapet är ju inte en sorts trygg hamn i vilken man förtöjer tillsammans. Nej, äktenskapet är ett äventyr som ett par har att leva tillsammans och kyrkan lägger dessutom till att det äventyret är livslångt ”tills döden skiljer er åt”. Låt oss slå ett slag för fördjupad parrelation, ett positivt slag för äktenskapet. Våra katolska bröder och systrar har en sorts äktenskapsskola innan paret ingår äktenskap. Det vore något att lära av. Kanske skulle detta kunna ske i samverkan mellan flera församlingar om inte alla församlingar har undervisningsresurser. I vilket fall borde vi bli än bättre på att följa upp äktenskapen med samtal efter något år. Vi följer upp dopet men äktenskapen lämnar vi ibland därhän.

Nej, låt oss som kyrka glädjas över äktenskapet som institution och struktur och hjälpa par att hitta in i detta – inte som något kvävande och tungt utan som en fördjupad form av parrelation – en parrelation fylld av glädje, av växt och av medvetenhet om att paret inte är utlämnade åt sig själva. Gud som är kärlekens Herre och som är himmelens och jordens skapare, är med också i äktenskapet.

Vilken glädje!

Filed Under: Okategoriserade

Gå ut! (inträdespredikan i Skara domkyrka)

Sep 1

Kära skarastiftare, kära skarabor, kära alla andra. Dear all, dear friends from Germany and from South Africa. I´m so happy that you are here together with all of us, singing with us and praying for us and with us in this special service at this very special occasion. I´m sorry that this sermon will be in Swedish but I hope that you can understand at least some of it through translation.

Kära alla, vilken glädje det nu är för mig att få stå här som Skara stifts 83:e biskop – som en liten, liten länk i en lång, lång kedja som har sitt ursprung, inte hos biskop Thurgot för 1000 år sedan – den förste av Skara stifts biskopar, utan som en länk i en kedja som går tillbaka till apostlarna. Det är fantastiskt och jag känner en stor ödmjukhet i uppdraget som biskop i detta anrika stift med alla dess traditioner och möjligheter. Jag vill vara biskop i Skara stift – en biskop för Er som bor och verkar i detta stift och jag vill vara med och bygga Kyrka med stort K tillsammans med Er alla och tillsammans med alla kristna oavsett kyrkotillhörighet här i vårt stift. Så låt oss göra detta tillsammans och därmed i ord och handling ge Jesus äran!

När Jesus –  den korsfäste och uppståndne –  på det okända berget i hedningarnas Galileen, enligt evangelisten Matteus sa åt sina lärjungar att gå ut (Matt 28:19), spränger dessa ord alla tidsgränser och geografiska gränser och blir utmanande och uppmanande ord till var och en av oss. Gå ut, säger Jesus. I den uppmaningen finns också en facett som handlar om att komma ut. Om vi ska vara med och sprida evangeliet, det glada budskapet, det befriande budskapet, om Jesus Kristus – Gud som blivit människa, den korsfäste och uppståndne, måste var och också få komma ut som den han, hon eller hen är och mötas av respekt för den egna identiteten. Ingen ska behöva gömma sig i skammens, rädslans eller osäkerhetens garderober. När Jesus säger Gå ut, är det därför viktigt att vi tillsammans stöttar varandra att vara sanna mot oss själva och våga tala om det som verkligen är vi, som verkligen är Du och jag, oavsett om det handlar om religiös, kulturell, etnisk eller sexuell identitet.

Gå ut, säger Jesus till Dig och mig. Vi får komma ut som de kristna vi är. Att vara kristen handlar inte om att vara någon sorts troshjälte. Troshjältarna är få och oftast är de salig- eller helgonförklarade. Det handlar inte om att vara någon sorts ”übermenchen” utan om att vara en vanlig Västgöte eller Stockholmare eller något annat som vågar stå upp för en identitet som kristen i det sammanhang där man bor och verkar – i ett multireligiöst, multitraditionellt och multikulturellt sammanhang. Vi får som kristna, med vår tro, med vårt tvivel vara med och verka för och i Guds rike. Lärjungarna var inga troshjältar, inte inledningsvis. De var vanliga fiskare, tulltjänstemän, förnekare och tvivlare som Jesus tog i bruk. Tro och tvivel blandades i deras inre när de mötte den uppståndne Jesus. Men han tog dem i bruk och han tar Dig och mig i bruk, inte för att vi är duktiga och kan tillräckligt mycket och tror tillräckligt mycket utan för att Du är Du och jag är jag. Så, gå ut! Kom ut! Stå upp för den Du är – Guds älskade barn, buren av Jesus själv som burit allt på korset, allt det vi misslyckats med, allt det vi har ångest över. I en av psalmerna i psalmboken står det: Det intet finns som icke vinns av kärleken som lider.( Sv.ps 140:3) Så räta på ryggen! Du är tagen i bruk.

Vårt uppdrag som kyrka i Skara stift är att döpa människor. Döp dem, säger Jesus. Men varför? Varför envisas vi biskopar med att tala om vikten av dop? Varför döps barn nästan varje helg i vårt avlånga land? Är det för att få bättre statistik och därmed tillbe det vanligaste helgonet – ”S:ta Statistika”? Nej! Det handlar inte om dopstatistik och det handlar inte heller om att få fler medlemmar även om dopet är medlemsgrundande. Vad det handlar om är att räcka sakramentet som ett uttryck för Guds nåd, dopet som konkretiserar det fantastiska budskapet om den gudomliga kärlekens gränslösa möjlighet, ett tecken på det initiativ som var Jesu uppdrag och som Paulus har beskrivit i Romarbrevet där han säger: Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. (Rom 5:8)

Vårt uppdrag som kyrka i Skara stift är att undervisa i ord och handling. Vi får undervisa om allt det som Gud genom skapelsen gjort och gör för oss, som Gud genom Jesus Kristus gjort för oss i inkarnationen, i och genom Jesu eget liv och genom korset och uppståndelsen och som Gud, genom sin egen närvaro, Jesu närvaro, gör för oss i varje ögonblick och i vars och ens andetag. I gudstjänster, i samtal, i bibelstudier och andra studier, i konsertverksamhet, i annan musikalisk verksamhet, i praktiskt arbete, i en omsorg som sträcker utöver det som är lagom, får vi visa på Jesus. Vi får ge Jesus äran. Fördjupning och omsorg hör ihop. Gå därför ut, säger Jesus. Det handlar om att vara lyhörd för nöden runt omkring, att se, bekräfta och upprätta vår medmänniska, att se och ingripa där orättvisor, förtryck och social nöd av annat slag är en realitet. Detta är inte någras uppdrag. Detta är kyrkans uppdrag, ditt och mitt uppdrag. Det handlar om att vara lyhörd både för den synliga och påtagliga nöden men också för det som är en verklighet bakom tjusiga fasader både lokalt, regionalt och globalt. Allt är ju sannerligen inte guld som glimmar. Och denna omsorg är ett sätt att visa att vi hör samman inte bara som nyblivna och äldre västgötar, inte bara som etniska svenskar utan se att vi hör samman som syskon oavsett var vi är och var vårt ursprung och sammanhang är.

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, säger Jesus. I ett multireligiöst sammanhang handlar det om religionsdialog i respekt och stolthet. Vi ska som kyrka och som kristna tala tydligt om Jesus, vår Herre och frälsare, men vi ska också lyssna koncentrerat och med öppenhet och respekt på vår medbroder och medsyster som ser vår gemensamma Gud ur ett annat perspektiv. Också på det sättet ärar vi Jesus.

Vårt uppdrag som kyrka i Skara stift är också att gå ut och leva i dialog med samhället lokalt, regionalt och nationellt. Jag återkommer ofta i tankarna och i berättelser till en konsert med Elvis Presley som var på Hawaii i slutet av 60-talet. När konserten var slut hörs en röst i högtalaren som säger: Elvis has left the building. Elvis har lämnat byggnaden. Gå därför ut, säger Jesus. Det handlar om att vara i sammanhang där vi är ovana, där vi inte är på ”mammas gata” men där vi får vara, därför att evangeliets Herre kallar oss ut ”där stora risker väntar”.  Det handlar om dialog där vi är tydliga med det och den vi är bärare av och bärs av, i dialog med andra uppfattningar och förståelser.

Jesus säger så till Dig och mig: Jag är med er.. (Matt 28:20). Jesus är med oss. Tänk vilken glädje! Jesus är med oss här i Skara stift, med i varje enskild församling, med i varje enskilt pastorat, med i varje enskilt kontrakt, med varje enskild församlingsbo och församlingsengagerad, ja med oss var och en. När Jesus föddes talade ängeln om Immanuel – Gud med oss. ( Matt 1:23) I vår evangelietext idag finjusteras detta och vi får förstå att Gud med oss är Jesus med oss. Det är inte alltid vi begriper det, känner det eller tror det. Men, vi får i någon sorts trotsig handling, i trots mot tvivlet, luta oss mot Jesu ord och löfte – den uppståndnes löfte. Teologen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer skriver i ett sammanhang: Den som ser Jesus, ser i själva verket Gud och världen i ett, och kan hädanefter inte se Gud utan världen och världen inte längre utan Gud. De orden är trösterika och inspirerande.

Kära skarastiftare, kära alla. I tro och handling i vårt liv, får vi, var och en vara med och bygga Kyrka med stort K där vi lever och verkar. Vi får göra det tillsammans i den goda mångfaldens möjlighet, i kraft av Guds gränssprängande nåd och därmed får vi också, Du och jag var och en, och tillsammans, vara med och ge Jesus äran. Amen

 

Filed Under: Okategoriserade