Polyamori eller fördjupad parrelation?

I två dagar har Dagens Nyheter skrivit om polyamori. För några år sedan var jag inbjuden till ett seminarium under pridefestivalen som just handlade om detta. Jag lärde mig att polyamori handlar om att kunna ha flera jämställda kärleksrelationer samtidigt. Polyamori är en sorts queer hållning som bryter de givna normerna gällande parrelationer d v s att man bara har en relation åt gången. Seriell monogami handlar om att ha förhållande efter förhållande. I DN:s artiklar framkommer att ordet förhållande kanske inte är aktuellt i en polygam relation. Begreppet förhållande bär så många förväntningar med sig och därför redovisades exempel på andra ord som t ex ”sötnos”. Vad polyamori dock tycks handla om är en relation som bygger på mer än vanlig vänskap eller ”syskonkärlek”. På seminariet fick jag frågan om kyrkan skulle kunna välsigna polygama relationer i en mer formell bemärkelse ungefär som vi välsignar borgligt ingångna äktenskap? På den frågan svarade jag nej. Det går inte, kyrkan står upp för parrelationer och helst inte heller seriel monogami utan relationer som handlar om ömsesidig kärlek i respekt för den andre och sig själv och med en livslång trohet som grund. När jag pressades vidare på kyrkans förhållningssätt i förhållande till polygama relationer och om jag kunde tänka mig att be för polygama ”par” svarade jag att kyrkans uppgift är att be för människor och att om det kommer några och ber om kyrkans förbön så skulle jag självklart be för dem.

Jag har dock svårt att förstå polygami och jag kan inte se att det skulle kunna överensstämma med kyrkans syn på kärleksrelationer. I Svenska kyrkan vill vi stödja parrelationer, och visa på möjligheten att ingå äktenskap oavsett oavsett om man är homosexuell eller heterosexuell. Kyrkans hållning är tydlig. Men vi borde bli bättre på att tala om äktenskapet, att fördjupa vad äkltenskapet kan vara utifrån ett kristet perspektiv. Äktenskapet är ju inte en sorts trygg hamn i vilken man förtöjer tillsammans. Nej, äktenskapet är ett äventyr som ett par har att leva tillsammans och kyrkan lägger dessutom till att det äventyret är livslångt ”tills döden skiljer er åt”. Låt oss slå ett slag för fördjupad parrelation, ett positivt slag för äktenskapet. Våra katolska bröder och systrar har en sorts äktenskapsskola innan paret ingår äktenskap. Det vore något att lära av. Kanske skulle detta kunna ske i samverkan mellan flera församlingar om inte alla församlingar har undervisningsresurser. I vilket fall borde vi bli än bättre på att följa upp äktenskapen med samtal efter något år. Vi följer upp dopet men äktenskapen lämnar vi ibland därhän.

Nej, låt oss som kyrka glädjas över äktenskapet som institution och struktur och hjälpa par att hitta in i detta – inte som något kvävande och tungt utan som en fördjupad form av parrelation – en parrelation fylld av glädje, av växt och av medvetenhet om att paret inte är utlämnade åt sig själva. Gud som är kärlekens Herre och som är himmelens och jordens skapare, är med också i äktenskapet.

Vilken glädje!