Predikan vid diakonvigningsmässan i Skara domkyrka


I söndags vigdes fem kvinnor till diakoner i Svenska kyrkan i Skara stift. Det var min första vigningsgudstjänst som biskop och det var fantastiskt roligt. Jag gläder mig med de nyvigda och deras församlingar och med Svenska kyrkan som fått ytterligare fem bra vigda medarbetare. I samband med högmässan höll jag följande predikan:

Skara kommun håller på med en undersökning som handlar om att förbättra kommunens goda namn och ryckte, att se hur Skara ännu mer skulle kunna bli en attraktiv kommun både för befintliga invånare och för tänkbara inflyttare. Man har kontaktat 30 olika personer som anses vara nyckelpersoner och biskopen tycktes vara en av dem. Trots att jag bara bott i Skara en dryg månad skulle jag svara på frågan om vilka förbättringspotentialer jag såg och hur jag skulle vilja betygsätta vissa saker. Jag kan avslöja att jag talade mycket positivt om Skara, från mitt hjärta, men talade generellt om vikten av att ha relationsskapande miljöer och evenemang därför att detta med relationer är så viktigt. När vi stressar omkring i våra liv och prioriterar än det ena och än det andra missar vi ofta det allra viktigaste eller snarare det som är nödvändigt. Vi är överens om vad det nödvändiga är men vi sköter sällan det nödvändiga på ett optimalt sett. Det som är nödvändigt handlar inte om boendet, att vi har mat för dagen, arbete o s v. Jo, det är viktigt – oerhört viktigt, men det som är livsnödvändigt är relationen. Det sägs att om man sondmatar en liten baby som ligger i en kuvös och ger den fysisk värme och mat så att den får all den näring som behövs men inte visar det nyfödda barnet någon kärlek, dör barnet inom loppet av några dagar. Så livsnödvändig är relationen. Att hitta former för fördjupad relation får vi alla hjälpas åt med i de sammanhang där vi bor och verkar.

Jesus var radikal i sitt sätt att leva och verka. Han skräder inte orden utan vågar spetsa till det, inte för tillspetsandets skull men för människans skull, för att människan skulle kunna och ska kunna komma närmre sin sanna identitet som Guds älskade barn oavsett allt. Sök först Guds rike, sa han (Matt 6:33). Ordet pråton i den grekiska grundtexten handlar egentligen om framför allt, snarare än om tidsföljden. Det viktigaste av allt – det som är nödvändigt för Ditt och mitt liv är just Guds rike.  I Skara kommun och i Västergötland i stort finns många pilgrimsleder. Vad Jesus talar om och gång på gång är den inre pilgrimsfärden som får yttre konsekvenser. Innerst eller ytterst sett är det en sorts gudsunderkastelse. Just detta höll han fram som det nödvändiga – gudsunderkastelse och gudstillit. Guds rike ska vi söka först av allt. Det riket är inte geografiskt begränsat. Det går inte att säga att här är det men inte där. Nej, säger Jesus.  Guds rike är inom Er (Luk 17:21). Ändå är det geografiskt bestämbart därför att genom att det är inom oss var och en finns det också mitt ibland oss där vi är samlade, och när vi är samlade med intentionen att lyssna in Guds vilja tillsammans, kan vi säga att Jesus själv är mitt ibland oss därför att Jesus i mig möter Jesus i Dig.

När då Jesus talar om att söka Guds rike handlar det inte bara om något kommande. Jo, en gång vid Kristi återkomst, den återkomsten som vi kristna tror på och bekänner oss till men som vi inte har en aning om när den ska ske, kanske sker den bortom tidens och rummets begränsning, ska Guds rike helt och fullt vara närvarande. Gud själv i Jesus Kristus – den korsfäste och uppståndne ska helt och hållet råda och Guds vilja vara det som gäller utan de gudagivna mänskliga begränsningarna.

Guds rike är nu därför att Guds rike just är relation. Det handlar om relation med Gud, med Jesus själv. Tron på Jesus är nödvändig för livets skull, inte för Guds skull – men för det liv vi har att leva här och nu. Tron på Jesus berikar livet, hjälper oss att se nya dimensioner, hjälper oss att se ljus i mörkret, hopp i hopplösheten, ha mod mitt i modlösheten. Därför är trons språng så viktigt. Det är ett språng som filosofen Sören Kierkegaard beskriver som ett språng utför 70 000 famnars djup utan säkerhet, utan visshet – bara ett tillitens språng. Detta språng får vi göra på nytt och på nytt varje dag – ett språng in i nåden, ett språng in i tilliten. Guds trofasta nåd är ny varje morgon.

Hedningarna, ickejudarna på Jesu tid, frågade mer efter kontroll över mat och dryck, kontroll över klädsel. Risken finns att vi fastnar i liknande saker och risken finns att vi dömer varandra utifrån just sådant som Jesus aldrig fäste sig vid. I kyrkliga sammanhang sätter vi upp klädkoder och uppfyller man inte detta blir man genast kommenterad. Var rätt klädd, Bete dig som oss andra, se ut som oss andra, smält in i miljön, stick inte ut. Och så har vi, likt hedningarna, för att citera det judiska begreppet från Jesus själv, fastnat i en sorts negativ laggärningslära istället för att se att vi lever i evangeliets frihet – en frihet vi har i språnget ut i nåden, ut i gudstilliten. Heliga Birgitta säger: Min kärlek är korsfäst. De orden påminner om den största av alla kärlekar, den vi får ha tillit till, den som vet vad vi behöver, den som möter oss på så många olika sätt och vill relation därför att människan, Du och jag, likt Gud är relationell. De fysiska behoven känner Gud väl till och vi får vara Guds händer och fötter, Guds redskap, så att de fysiska behoven tillgodoses. Grundförutsättningen är den som Martin Luther beskriver i kommentaren till första trosartikeln i sin Lilla katekes: Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser, har gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid liv; att han ger mig kläder och skor, mat och dryck, hus och hem, maka och barn, åker, boskap och alla ägodelar; att han var dag försörjer mig rikligt med allt vad jag behöver för livets uppehälle och att han skyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont. // Allt detta gör Gud av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag förtjänar det eller är värd det. Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud. Det är visst och sant.

Guds rike handlar om relation. Den andra relationen är den till min syster och bror oavsett vem han, hon eller hen är. Vi får i öppenhet möta vår syster och bror och ta emot vad hon, han eller hen har att ge, har att dela med oss. Och vi får dela det som är vårt, det som ligger nära i vårt hjärta. Att se sitt medsyskon som just medsyskon oavsett allt kallas vi till i Gudsrikesmönstret.

Den tredje relationen är den till oss själva. Det är så lätt att vi låter oss förkrympas, att den djävulska jämförelsen får oss att bli blinda för vårt eget värde. Men hur kan vi se vårt medsyskons gränslösa värde, se att vårt medsyskon är gränslöst älskat om vi inte också ser vårt eget värde och ser att vi själva är gränslöst älskade?

Sök Guds rättfärdighet, säger Jesus i vår evangelietext. Guds rättfärdighet handlar om den identitet som Gud har. Gud är den rättfärdige på ett sätt vi aldrig kan fånga in i ord. Men samtidigt är Gud den som genom Jesus Kristus gör oss rättfärdiga. Teologen Paul Tillich har uttryckt det ungefär såhär: Acceptera att Du är accepterad fast Du är oacceptabel. Biskopen Claes Bertil Ytterberg har uttryckt det ännu klarare när han sa att han stod framför spegeln på morgonen och såg in i sina egna ögon och sa: Du är ett svin Claes-Bertil, men Du kan ha knorr på svansen för Du är ett älskat svin. På en gång syndare och rättfärdig, säger Martin Luther. Det är människans dubbla tillstånd. Och det är Guds verk att vi är rättfärdiga, Guds verk att vi är befriade. Jessus Kristus är befriaren och har gett oss de befriades vägledning, de befriades räcke som vi kan hålla oss till. Det handlar om Tio Guds bud, den gyllne regeln, det dubbla kärleksbudet och Jesu eget bud. Vi får ta emot de befriades tecken i dopets sammanhang och vi får ta del av de befriades måltid i nattvardens heliga mysterium där Kristus själv är närvarande – inte symboliskt utan reellt.

Allt detta för att vi inte ska köra fast i oro, fastna i förlamningens gyttja. Jo, vi måste planera i livet. Så är det. Det vet vi. Men låt oss träna på att leva gudstillitens liv. Det finns så mycket som är viktigt, men bara ett är nödvändigt. Så sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska allt det andra tillfalla er.

Ära vare fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

18 kommentarer

P-A Rudberg säger
18 september 2012 – 09:19

Åke, du skriver: "Vad Jesus talar om och gång på gång är den inre pilgrimsfärden som får yttre konsekvenser."
För mig är det nyckeln - trons konsekvenser.
Att söka Guds rike handlar (som du skriver) om här och nu. Och det får inte blir något som bara handlar om mig och Gud. Om det är på allvar så får det konsekvenser för hur jag tänker och handlar. Då blir jag med Guds kraft (och den heliga Andens hjälp) en medskapare av Guds rike.

Sven Andersson säger
18 september 2012 – 09:45

HEN, HEN, HEN på dej HEN-Biskopen!!!

LFL svarar
19 september 2024 – 08:12

”Till den som….” Varför uppfinna ett nytt ord?

nya tant lila säger
19 september 2012 – 12:28

Många tänkvärda ord.
Men jag tror att den största svårigheten att nå djupet i vårt inre och hitta ett gudstilltal är bristen på tystnad. Man behöver ordlöshet och tystnad för att nå bortom orden. Möjligtvis kan en viss sorts musik vara en hjälp på vägen, som exempelvis gregoriansk sång/musik.
Ord kan bedöva på ett blockerande sätt..

Ingela säger
19 september 2012 – 07:26

Jag föddes och växte upp utan någon mänsklig kärlek MEN en gammal tax värmde, tröstade och överröste mig med kärlek från första veckan.

Gud måste lagt sin vinge över mig för det har gått riktigt bra i mitt liv...
Jag brukar säga att Gud är min fader och mitt allt.
Jesus är min broder och herre. Så helt övergiven har jag aldrig varit.

Ibland blir jag less att kyrkan inte lyfter fram och ser djuren mer- som är ett av Guds underbaraste skapelser.

Att komma ihåg hur det var tänkt från början i paradiset...

(Ibland blir det lite mycket att tycka synd om människans sexuella läggning hit och dit.) Men, men det kommer nog en dag...

nya tant lila säger
19 september 2012 – 08:56

Så sant,Ingela! Att ha ett eller flera djur i sin närhet kan vara till mycket tröst och ge mycket värme.

Två Sköndalsdiplomerade i stiftet säger
20 september 2012 – 04:01

Varmt tack till biskop Åke för de två senaste, värdefulla texterna.
Hoppas att även en biskop har lediga dagar? Vill för dessa rekommendera boken "Spåren av kungens män", ett mästerverk av Maja Hagerman som handlar om när Sverige blev ett kristet rike.
Skara stift har en så spännande historia!
I vår familj har historien blivit ett stöd och en tröst... Detta i insikten om att människan alltid varit svårt utsatt, förlorat barn och drabbats av andra katastrofer. Maria fick se sin son avrättas. Flyktingarna från Syrien har drabbats på liknande sätt.
Kärleken är vårt enda hopp och den är "starkare än döden och bär över de strömmar där inga broar finns."

Staffanw säger
21 september 2012 – 08:48

Åke Bonnier skriver vackert och övertygande om vår kristna tro. Tyvärr känns han upprepande av det uttjatade hen-begreppet enbart fånigt. Det må vara viktigt för en del genus- och feminsitaktivister, men för en biskop i Svenska Kyrkan känns både onödigt och lite barnsligt. Om det är ett sätt att stödja transpersoner, så gör då detta i direkta ord.

P-A Rudberg svarar
23 september 2024 – 08:12

Staffanw,

Det kanske handlar om en respekt för de som inte identifierar sig själva i de traditionella begreppen hon och han?
Det är nog viktigt att vi ser människor som de är och som de själva upplever sig. Annars blir det lätt ett maktspråk där vi kräver rätten att definiera andra.

Åke Bonnier svarar
26 september 2024 – 08:12

Staffanw,
Tack för Din uppmuntrande kommentar om min predikan. Anledningen till att jag flera gånger använt ordet ’hen’ är just att inkludera dem som inte vill definiera sig som ’han’ eller ’hon’. Det är alltid lätt att säga att det är fånigt, att biskopen borde avstå från sådant, att jag skulle följa Dn:s exempel etc, etc. Den typen av kommentarer kommer oftast från dem som helt och hållet omfattar de två traditionella könsdefinitionerna – man och kvinna. Vi vet att det idag inte är så enkelt. Vi vet att det idag finns fler ( och kanske alltid har funnits) personer som har svårt att definiera sig enligt det som hör till normen. Idag lever vi i ett samhälle där det, tack och lov, har blivit lättare att ’komma ut’. Till dem vill jag säga, med användandet av ordet hen i predikan, att i kyrkan är Du accepterad som den Du är, välkommen som den Du är. Att Dn:s journalister inte får använda ordet ’hen’ handlar om att texten inte ska försvåras, att det inte ska vara otydligt vad man menar med sitt huvudinnehåll. Man kan alltså inte byta ut ’honom’ och ’henne’ mot ’hen’. Att jag använder mig av ordet ’hen’ tycks dock stöta en del av mina bloggläsare. Man kan alltid fundera över vad det betyder och vilken människosyn som ligger bakom sådant?
Låt oss tillsammans stå upp för en inkluderande kyrka där alla, oavsett könsidentitet, kan känna sig sedda och bekräftade- en kyrka där vi alla ser att vi på en gång är syndare och rättfärdiga!

nya tant lila säger
21 september 2012 – 10:09

Som sagt, många kloka ord i detta! Men genom att använda ett ord som är anstötligt och främmande för många blir detta ord så fokuserat att det kanske mest är det man minns. Sådant måste man akta sig för om man vill föra fram ett budskap!
Så varför inte följa DN, som inte använder ordet hen?
Jag tror att predikan, åtminstone i text, hade vunnit på detta.

nya tant lila säger
24 september 2012 – 12:07

Nu har ju precis det som Nya Tant Lila varnade för inträffat. Nämligen att all uppmärksamhet har fokuserats på en s.k. språklig markör och inte på innehållet i predikan.

I språkmarkördebatten ifrågasätter jag dock om den språkliga nybildningen "hen" verkligen behövs, när vi redan har ett ord som kan användas vid okänt kön, nämligen "den", exempelvis "Den person, som glömde sin portfölj vid entrén kan återfå den mot beskrivning."

nya tant lila svarar
24 september 2024 – 08:12

Ovanstående inlägg är inte skrivet av mig utan av LFL, som lånade min dator,

P-A Rudberg svarar
24 september 2024 – 08:12

Är det vår sak att bestämma hur människor ska få uppleva sig själva? För visst ska vi bemöta människor som de vill bli bemötta?

Anders Gunnarsson säger
24 september 2012 – 04:55

PA

Man skulle kunna exemplifiera det absurda i ditt resonemang i det oändliga.
Men det engelska ordspråket; "the road to hell is paved with good intentions" är väl slående... Även om det finns grader i helvetet! (enligt bl a Dante).

Själv vill jag inte bli kallad allt möjligt. Typ papist, mariaavgudadyrkare, romersk-katolsk (det är inget romskt i det katolska), o s v!

Ändå sker det på veckobasis...

P-A Rudberg säger
24 september 2012 – 06:54

Anders G,

Du illustrerar det väldigt bra med det du skriver. Om någon vill bli betraktad som hen ska vi väl inte tvinga på den personen ett annat epitet?

(Jag skulle aldrig drömma om att kalla dig papist eller avgudadyrkare, det vore djupt respektlöst! Men eftersom ditt samfund i många sammanhang självt beskriver sig som "romersk-katolskt så har jag ibland använt det uttrycket.)

nya tant lila svarar
24 september 2024 – 08:12

Ursäkta mig P-A, men jag tycker att ditt resonemang är ytterst konstigt.

Jag kan tänka mig ordet hen i ett sammanhang, nämligen om man menar både han/hon. Då är det enklare att skriva ett ”hen”. Vad jag vet finns det till exempel bara ett pronomen, som inte skiljer på han och hon i ungerskan.
Men därifrån till att införa någon sorts definition på ett tredje kön är det väl ändå ett långt och märkligt steg! Om vi ska bemöta människor på det sätt de/vi känner oss, då undrar jag var vi hamnar…

nya tant lila säger
25 september 2012 – 11:22

Och då har man en sorts identitetsetikett klistrad på sig?Så att andra vet hur man ska bemötas!?
Jodå, det handlar visst om mig och alla oss andra, för det finns faktiskt gränser i ett samhälle också.
Det är inte konstigt om unga människor känner sig helt förvirrade!

P-A Rudberg svarar
26 september 2024 – 08:12

nya tant lila,

I det direkta tilltalet till en enskild människa är det en annan sak, där har man möjlighet att känna av personen.
Men i det här sammanhanget är det ett generellt tilltal till många olika människor. Att utesluta de som uppfattar sig som ”hen” skulle vara lika fel som att utesluta kvinnor (de som uppfattar sig som ”hon”).

Du skriver att det finns gränser? De gränser som du sätter? De gränser som gör att människor känner sig utanför? Jag tycker inte att kyrkan ska tala över huvudet på människor eller vända ryggen åt dem.

nya tant lila säger
26 september 2012 – 02:56

Ni kvinnor som läser detta!
Jag tycker att kvinnor (hon) som läser detta ska lägga märke till de tendenser till macho(?)stil som framskymtar här.
Åke Bonnier riktar sitt svar till Staffan W, men inte till mig, trots att han citerar saker jag har skrivit.
P-A skriver att det jag tycker är tämligen ointressant!

Det är så den jämställda kyrkan kan te sig i praktiken!
Vi borde kanske slå ett slag för feminismen (trots att jag inte räknar mig som feminist) i stället för att jämna väg för några Hen-ar!

Åke Bonnier svarar
26 september 2024 – 08:12

Nya tant lila,
Du har en poäng i att mitt svar borde riktats till Dig också eftersom jag tog upp en av Dina kommentarer. Jag hoppas att Du läste den så, trots allt. För gällande hen-begreppet vidhåller jag det svaret att ordet hen inkluderar. Men det viktigaste av allt är att vi lever på ett sådant sätt i våra församlingar att alla oavsett om man vill definiera sig som han, hon eller hen känner sig sedd och bekräftad som den man är.

Robin säger
26 september 2012 – 07:11

Frågan är vad vi undervisar och lär ut till våra ungdomar i kyrkan när frågor kring sexualitet berörs? Över min döda kropp att jag någonsin skulle använda konstruktionen "hen". Som jag ser det är detta bara ytterligare ett utslag av den dysfunktionella mänsklighet som ständigt skadar sig själv, medvetet såväl som omedvetet. Kan inte annat än att hålla med Horace Engdahl i DN förra veckan som på frågan om hen svarade att "hen är alldeles för fånigt för att förtjäna en kommentar".

LFL säger
26 september 2012 – 08:53

Vad har "hen" att göra med sexuell läggning? Vad har "hen" att göra med sexuell identitet? Det finns personer, som inte är bekväma med det kön de är födda till utan önskar att de vore födda som motsatt kön. Men varför inte i de fallen byta ut "hon" mot "han" och "han" mot "hon"? Har trendsättarna någon fullmakt från alla presumtiva könsbytare att genomdriva att de ska kallas hen-ar? Har trendsättarna någon fullmakt från oss andra, som har accepterat det kön vi är födda till, att kalla oss hen-ar?

Har inte Åke Bonnier uppfattat att det är ett försök till språklig och kulturell diktatur, att "han" och "hon" konsekvent ska bytas ut mot "hen"? Även i de fall då det biologiska könet är känt, och det desstom är känt vad den till- eller omtalade själv vill kallas? Om det endast vore fråga om att byta ut "han /hon" mot "hen" skulle det inte vara mycket att orda om.

Men när man i en predikan har tillskapat ett tredje kön, genom att tala om "han, hon och hen", blir det fel, både biologiskt, språkligt och teologiskt? Står det inte i Bibeln "till man och kvinna skapade han dem?"

Och hur "inklusivt" är det att exkludera? Detta kan ju ske inte bara på grund av sexuell identitet, utan även på grund av etnisk, språklig och religiös identitet. Varför har den allmänneliga kyrkan bytts ut mot den inkuderande kyrkan, om inte för att göra skillnad mellan dem som ska inkluderas och de som ska exkluderas?

Sven Andersson säger
27 september 2012 – 10:34

Förre sekreteraren i Svenska Akademin, sade på förfrågan om ordet "hen",
att det var för löjligt för att kommentera. Talande!?!

nya tant lila säger
27 september 2012 – 11:31

Jag upprepar; när man använder ord som sticker ut på det här sättet är det stor risk att fokus i texten/talet förflyttas från det väsentliga till denna detalj.
Detta är något som varje professionell talare/skribent bör lära sig!
För man vill väl inte att väsentligheter ska gå förlorade?

Jonas säger
6 oktober 2012 – 06:17

Det är olämpligt att använda hen av flera anledningar..i kyrkan bör man vara särskilt noga i det liturgiska språket att inte använda det för att främja olika syften...vi måste verkligen bevara och accentuera att det finns en Fader, (och absolut inte säga Gud istället för Fader efter läsningarna i någon missriktad feministisk tanke), en Son och en Helig Ande. Samt en Moder, vilken ju är vår och Kyrkans älskade Moder, Maria, evig jungfru och Himmelens Drottning.

P-A Rudberg svarar
24 april 2024 – 12:44

Jonas,

Om nu Gud är man – hur ska vi förstå följande (1 Mos 1:27):
”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”

Om vi är skapade till man OCH kvinna till Guds avbild så borde väl Gud vara man OCH kvinna?