Att vara eller inte vara – det är frågan.

För första gången deltar jag i kyrkomötet. Jag firar idag jubileum som biskop i Svenska kyrkan – enmånadsjubileum! :-). Dethar varit en intensiv månad med många möten, många nya upplevelser, många tankar, många planer, diakonvigning, kyrkoherdeinstallation etc. Och nu är jag på biskopsmöte och kyrkomöte. Biskoparna har varit samlade ett dygn för överläggningar kring olika viktiga frågor och varje morgon under kyrkomötet träffas vi för att avhandla, dela och besluta. Det är viktigt. Svenska kyrkan är ju en episkopal kyrka och inte kongregationalistisk. Samtidigt, och det vet alla som varit med eller är med på kyrkomötet, har biskoparna inte så mycket att säga till om i själva plenarförhandlingssammanhanget. Där förväntas vi tiga i röstningssammanhanget. Vad betyder det när vi talar om en episkopal struktur? Man säger att alla ska vara demokratiskt valda och ingen skall ha en självskriven rösträtt. Det är ett konstigt argument. Biskoparna är ju demokratiskt valda till biskopar. Prästerna, diakonerna och lika många förtoendevalda röstar ju fram den peson man vill ska vigas till biskop i Svenska kyrkan med huvudsaklig tjänstgöring i det egna stiftet. Vi har ju rösträtt i stiftsstyrelsen där vi är självskrivna ledamöter och dessutom ordförande. Vi behöver tydliggöra den episkopala strukturen, stå upp för den på kyrkans samtliga nivåer? Det har jag hävdat långt innan jag blev biskop därför att det är en del av vår identitet, en identitet vi delar med våra syskon i flera andra trossamfund därden anglikanska och romersk katolska kyrkan är två exempel. Biskopens roll och identitet understryks också hos oss genom att biskopen vigs i en vigning som gäller hela livet.  Så på flera olika sätt måste vi påminna oss om och leva detta att vi är en episkopal kyrka.

I det utskott där jag sitter kom frågan om församlingarnas kommunikatinsnöjligheter med dopfaddrarna upp. Vi talar för lite om vikten av dopfaddrarna. Jag är inte säker på att alla faddrar vet vad det betyder att vara fadder och än mindre förstår hur de ska hantera sitt uppdrag. Det är en stor uppgift att vara fadder till ett barn (eller vuxen). Fadderns uppgift, efter dopgudstjänsten, är att regelbundet be för sitt fadderbarn, att kunna stötta det och vara en förebild för det, att leda det djupare in i den kristna tron. Församlingarna behöver här ta sitt ansvar. Enligt 1686 års kyrkolag skulle faddern vara känd av biskopen. Det behövs inte idag. Men vad den tanken stod för var ju att faddrarna skulle klara av sin uppgift. Hur når vi på ett enkelt sätt faddrarna idag? Hur får vi in deras adresser i kyrkans system så att allt sker i enlighet med PUL? Och än mer:  vad gör vi i våra olika församlingar för faddrarna? Nöjer vi oss med att säga viktiga saker till dem dopgudstjänsten ( och gör vi äns det?)?I våra doppastoraler  och församlingsinstruktioner borde ett aktivt fadderarbete beskrivas. Och sedan ska det levas. I vårt multireligiösa sammanhang är det ju viktigt att vi som kristen kyrka hjälper människor att känna tillhörighet och få fördjupa tro och uppdrag i livet.

Att vara eller inte vara gäller alltså både kyrkans och den enskilda fadderns identitetsfråga och svaret är viktigt.