Från mässa till Mässa


Jag måste be att få bekänna inför Er alla som läser denna blogg att jag svikit ett personligt löfte. Under veckan som gått har jag tillbringat större delen av min tid som ”gröngöling” eller ”förstagluttare” på kyrkomötet. Det var en intressant upplevelse och med många goda samtal med både skarastiftare och andra från när och fjärran fält. Under veckan kom jag att ett flertal gånger tänka på mässan som skulle stunda. Denna gång var det inte nattvardens sakrament som främst var i åsyftande utan snarare bokmässan.

När jag biskopsvigdes fick jag en hel del spännande böcker av vänner och bekanta, av kommun och församling etc. Även bokförlag har skickat en hel del böcker till mig – och som det ”bagarbarn” jag är så gläds jag över ”bullarna”. Men när jag tänkte på bokmässsan, som jag skulle besöka med hustrun i lördags, mognade beslutet fram att inte inköpa några böcker. I år skulle jag för första gången på länge stålsätta mig mot bokmässans alla frestelser, och dessutom klara av detta. Sagt och gjort. Vi tog oss dit på lördagsförmiddagen. När väl ytterkläder och reseväskor var avlämnade och dörrvakten tagit hand om inträdesbiljetten gick vi med raska steg till Värmlandsmontern. Där brast alla tidigare löften gällande inköpsförbud. Där föll både hustrun och jag pladask – fast för olika saker. Själv kompletterade jag vårt ”lilla” bibliotek med Kristuslegender av Selma Lagerlöf. När så den första boken var inköpt dröjde det inte länge förrän flera andra böcker – alldeles nödvändiga böcker – köptes. Jo, jag är en ”bokmissbrukare” i den bemärkelsen att jag älskar böcker och köper böcker som jag verkligen vill ha. Den enda som felas mig är tiden att läsa dem. Men, som jag brukar säga, det får bli efter pensioneringen. Vi har redan många ”efter-pensioneringen-böcker” i vår bokhylla och fler lär det bli. Vårt/mitt fall var stort även i år, på bokmässan och tre kassar med inköpta böcker blev det att ta hem till biskopsgårdens bibliotek.

Men ordet ”mässa” handlar inte bara om det som man kan besöka i Göteborg och på andra ställen. Denna morgon begav sig hustrun och jag till Trollhättans kyrka som firade 150-års jubileum innevarande helg. Jag var hedersamt inbjuden att celebrera mässan i den festhögmässa som firades med tre körer, flera präster, diakon, gudstjänstgrupp och en fullsatt kyrka i övrigt. Det var en fantastiskt fin högmässa på alla sätt och som biskop gladde jag mig mycket över att få vara med. Trollhättans kyrka var ljus och härlig och efteråt minglade vi i ett tält där tunnbrödsrullar och tårtbitar gick åt som ”smör i solsken”.

I mitt hälsningsanförande till församlingen talade jag om kyrkan som magnet och missionsstation. Jag påminde om att kyrkan för 150 år sedan och framåt nog hade varit mer av en magnet än den är idag. Troligen var det så på 1800-talet och långt in på 1900-talet att den fylldes, söndag efter söndag. Detta berodde naturligtvis också på att det fanns en kyrkplikt som handlade om att man var mer eller mindre tvungen att gå i kyrkan och dessutom skulle man, då mässa firades, ta emot nattvarden. Annars var man ju inte en riktigt pålitlig person. Idag är det tack och lov frivilligt att gå i kyrkan och frivilligt att ta emot nattvarden. Idag kanske kyrkan snarare mer är som en missionsstation som finns mitt i det område som ska missioneras. Vid missionsstationen får man hämta kraft, rusta sig för uppdraget att gå ut – gå ut i det sammanhang där man verkar och lever. Jag talade om vikten av att stärka våra kyrkotillhöriga så att de kan känna att de verkligen representerar sin lokala församling där de bor och arbetar. Ingen ska behöva säga: Varför kommer aldrig kyrkan till mitt arbete? Istället ska man kunna se sig i spegeln, räta på ryggen och tänka: Jag är kyrkan på min arbetsplats, tillsammans med de andra som vill vara kyrkan på arbetsplatsen. Det Handlar om att myndiggöra våra medlemmar – att rusta dem att vara det de är – Guds älskade barn, Jesu Kristi sändebud – nådens vittnen – de utsända änglarna. Detta är en viktig del i folkkyrkotanken. Evangelium åt folket handlar om att bemyndiga människor att i sitt liv tala om och leva evangeliet. Då behövs missionsstationen. Då behöver alla vi som vill vara med dras till kyrkan som till en magnet därför att vi vet att vi kommer hem när vi kommer till vår lokala kyrka. Men liksom hemmet är en plats för vila och krafthämtning men inte är tänkt att vara en borg i vilken vi låser in oss, är kyrkan inte tänkt att vara de ”heligas tillhåll” utan en plats där många (eller få, här spelar inte själva statistiken så stor roll) kan hämta kraft, förnyelse och inspiration.

En av de källor som ger denna kraft är mässan. Nattvardens mysterium, Kristi kropp och blod i brödets och vinets gestalt, ges oss, inte därför att vi är så fromma, inte därför att vi råkar kunna Tio Guds bud, Den Gyllne regeln eller det dubbla kärleksbudet, inte för att vi tror rätt i förhållande till våra trosbekännelser, utan bara för nådens skull. Nattvarden är också ett nådemedel. Genom det lilla brödet och den lilla mängden vin som är Kristi kropp och blod, om än på ett sådant sätt att vi inte riktigt förstår hur det går till, förmedlas Guds gränslösa kärlek och nåd till var och en av oss. Nej, vi är inte värdiga. Ingen är värdig att ta emot. Ingen biskop, ingen präst, ingen diakon eller pedagog eller kyrkorådsordföranden. Alla är vi ovärdiga. Men just som ovärdiga är vi värdiga. Just som dem vi är får vi ta emot detta väldiga, detta fantastiska, detta outtryckbara som handlar om Guds gränslösa kärlek och nåd.

På många håll i Skara stift tycks det råda en viss försiktighet i mässfirandet. Det får inte vara för ofta. Kanske bara en gång i månaden i huvudgudstjänsten. Jag ser som ett av mina uppdrag att visa på Nattvardens storhet och enkelhet. Vi behöver inte vara så oroliga för att fira mässan för ofta. Istället borde en huvudgudstjänst ( t ex på söndagarna) alltid innehålla mässfirande. Enligt Augsburgska bekännelsen är ju kyrkan just där Ordet klart förkunnas och sakramenten (dopet och nattvarden) rätt förvaltas (eller räckes). Vi behöver mässan precis som vi behöver vanlig mat och dryck. Om detta vill jag gärna tala mer i samband med olika besök. I morgon påbörjar jag min första visitation. Det är också starten på min resa till alla Skara stifts pastorat – en resa som jag ska ägna mig åt det närmaste året. Då finns det anledning att tala om Mässan. Men framför allt vill jag inspirera till att ge Jesus äran!

11 kommentarer

Dr. Wilfried Hagemann säger
30 september 2012 – 11:33

Dear Ake Bonnier, I am so glad seeing the pictures of your consecration to be bishop in this century. I saw the deepness of the assistant bishops giving to You the gift of the Holy Ghost.
In unity with Christ the Lord
Wilfried Hagemann, Augsburg, Germany

Åke Bonnier svarar
29 mars 2024 – 06:58

Dear Wilfried,
Thank you for your kind commentary that made me so happy! I will, with help from God, live our spirituality in the Focolare movement with Jesus in our midst and Jesus forsaken in my life as a bishop in Church of Sweden andas the bishop of Skara diocese.

With all my unity!

+Åke

Maria Kjellgren säger
1 oktober 2012 – 05:37

- Det är ingen ände på det myckna bokskrivandet och mycket läsande gör kroppen trött -
Men nöjd.

Jag hade också bestämt att inte köpa några böcker på bokmässan i lördags, men kom hem med famnen full.
Och mycket nöjd...!

Karin Johansson svarar
29 mars 2024 – 06:58

Hej
Jag är författare och skriver nu på en biografi över sångarpastor Artur Erikson (1918-2000). Han var pastor i Skara Missionsförsamling åren 1958-1961 så vi i Skara stift bör vara intresserade av hans karriär efter Skara-tiden. Han slog senare igenom i ”Hylands hörna ” 1962, etta på ”Svensktoppen” 1970 med Dan Anderssons visa ”Till min syster” m.m. Blev hela Nordens sångarpastor med sin innerliga och varma röst.
Boken väntas bli klar i mars 2012.

Louise säger
1 oktober 2012 – 10:45

Hej Åke!
Tack för gårdagens fest i Trollhättans kyrka. Det var ett nöje att träffa dig.

Inger Lindeskog säger
1 oktober 2012 – 11:26

Jag gladde mig också åt den härliga festhögmässan igår i Trollhättans kyrka och åt att vi - som du sade - fick "festa tillsammans". Tyvärr hann jag aldrig hälsa på dig, men det får bli en annan gång. (Åt min tunnbrödsrulle utanför tältet, på gräset.) Gladdes i alla fall åt att du lyfte kyrkfolket som myndiga kristna och gläds mycket åt det du nu skriver, att du även avser att lyfta fram nattvarden som en söndaglig självklarhet på din "turné" i stiftet. Precis så har jag alltid tänkt också (åtminstone sedan jag blev en kristen...)!

Tack biskop Åke!

P-A Rudberg säger
1 oktober 2012 – 11:53

Häftigt blogginlägg!

Böcker - jag har total förståelse för din bokkärlek. Som liten släpade jag ofantliga kassar med böcker från biblioteket hem för läsning. Jag fullkomligt slukade böcker i alla möjliga ämnen och teman.
Kul att du köpte Selma, jag återupptäckte henne för ett par år sedan.

Trollhättan - staden där jag växte upp. Även om jag döptes i Götalundens kyrka så var Trollhättans kyrka den dåvarande församlingens huvudkyrka. Där konfirmerades jag bl a.
Kyrkan ligger mitt emellan kanal och älvens fallfåra. Kan kan se det som att den är omgiven av kommunikation och kraft. En ganska bra plats för en kyrka.

Nattvarden - jag är ofantligt tacksam för att jag bor i en församling där det finns möjlighet till nattvard varje vecka, för det mesta flera gånger varje vecka. Här är högmässan "regel" på söndagarna, och i tillägg firar vi onsdagsmässa.
Så jag hoppas att nattvarden blir en självklar och frekvent förekommande del även i hela Skara stift.

Karin Johansson säger
1 oktober 2012 – 04:40

Välkommen biskop Åke Bonnier till oss i Skara stift! Särskilt gläds jag åt att biskopen är en släkting till Ulla Frostenson född Lidman. Jag har nämligen skrivit en biografi över Ullas livshistoria förra året. Den heter " Mannakornet" och kan beställas på Books-on-demand.com.
Hälsning Karin Johansson , Alingsås ledamot i Skara stiftsfullmäktige

Jonas säger
6 oktober 2012 – 05:07

Stockholms stift i Svenska kyrkan som biskop Åke kommer ifrån är i negativ bemärkelse verkligen liberalteologins högborg i Sverige. Men en sak är bra och det är den höga mässfrekvensen bland söndagens huvudgudstjänster. Det är bra om du Åke verkligen genom din biskopliga myndighet inskärper hos de felande församlingarna att högmässan ÄR den kristna huvudgudtjänsten varför söndagsgudtjänster och annat egentligen inte har något existensberättigande överhuvudtaget. Det är en stor utmaning för alla präster att förklara för de församlingsbor och andra som inte förstår att man aldrig kan fira mässan för ofta. Kanske är det även en del präster som syndar i detta avseende.

P-A Rudberg svarar
29 mars 2024 – 06:58

Jonas, jag ställer mig lite undrande till ditt ifrågasättande av de gudstjänster som inte är högmässa…
Det känns en smula stelbent och nästan elitistiskt.
Även om jag är glad varje gång jag kan fira mässa så ser jag absolut behovet av mångfald i gudstjänstfirandet. För människors skull – och för människors möte med Gud.

nya tant lila säger
6 oktober 2012 – 10:57

Jonas, vem avgör gudstjänsternas existensberättigande? Du?

I landsorten är det många vanliga gudstjänstbesökare som inte går till kyrkan när det är nattvard. Ska de inte få ha några gudstjänster alls, tycker du?

LFL säger
7 oktober 2012 – 09:05

P-A

Kyrkan är inte din privata lekstuga. Och du har ingen rätt att sätta dig till doms över andra medlemmars motiv för att vara medlemmar.

LFL svarar
29 mars 2024 – 06:58

Ovanstående kommentar blev tyvärr postat under fel inlägg.

LFL säger
7 oktober 2012 – 12:25

Åke

Du skrev att "Idag kanske kyrkan snarare mer är som en missionsstation som finns mitt i det område som ska missioneras."

Jag hoppas verkligen att det både gäller stora stadsförsamlingar och små landsbygdsförsamlingar. Om det dessutom bara är 10 - 15 gudstjänsfirare i en socken, som dock har 100 eller fler invånare, så är väl även den socknen ett område som ska missioneras?

Och om socknen dessutom besöks varje söndag av mångdubbelt fler "söndagsbilister", som bara är ute och nöjesåker eller tittar på fåglar, så är väl denna trafik också ett missionsområde? Och om de dessutom uppfattar den gamla sockenkyrkan som ett museiföremål, som också ska besökas och betittas, så borde de väl bjudas på lite andlig spis också??

Är det inte dags att börja se vare kyrkobyggnad, och inte minst de turistiskt intressanta kyrkorna, som resurser i missionsarbetet, och inte som en ekonomisk belastning?

Vad är meningen med alla "vägkyrkorna" sommartid? Och varför är "vägkyrkorna" koncentrerade till de stora vägarna, som ofta bara är en transportsträcka, och inte även till resmålen, där man ändå stannar några timmar eller flera veckor? Hur många sommartorpare bjuds in till de lokala kyrkorna i området?

Ta nu tag i problemet att människor, som har både tid och möjlighet att besöka en kyrka, men inte är skrivna i församlingarna, inte blir informerade om det lokala gudstjänstlivet! JU MER SÄLLAN KYRKAN ANVÄNDS, DESTO VIKTIGARE ATT ALLA POTENTIELLA GUDSTJÄNSTBESÖKARE INFORMERA OM GUDSTJÄNSTTIDERNA.

Varför inte på de lokala turistinformationernas hemsidor? Du kan få broschyrer om sevärda kyrkor hos turistbyråerna, men vanligen saknas information om gudstjänsttider.

Jonas säger
12 oktober 2012 – 08:02

Till P-A Rudberg och Nya Tant lila. Den huvudsakliga anledningen till att de på landsorten inte går i kyrkan för att det är mässa - vilket ju är en fördom, det kan lika gärna vara i städer - är att prästerna har varit usla på att förklara för dem varför man firar mässa och att den aldrig kan firas för ofta. Därför bör prästerna ideligen förklara mässans mål och mening - och dessutom vara tydliga med att man ska gå i kyrkan varje söndag om man inte har giltig ursäkt. Detta med att man lika gärna kan vara kristen hemma är verkligen inte sant. Den som missar en mässa missar en massa heter ju ett gammalt klyschigt talesätt som verkligen är sant.

Mässan är den traditionella gudtjänsten sedan urkyrkan som har stöd i Bibeln. Man träfffas, bryter brödet och hör Ordet. När man inte bryter brödet fattas något.

Någon mångfald i gudstjänstlivet finns det absolut inget behov av, i den meningen att man inte alltid ska fira mässa. Hur kan det vara fel att fira mässa varje söndag? Säg mig det. Däremot kan man ha något annorlunda utformning vad gäller liturgiska partier m.m. Det får emellertid aldrig vara så att man inte känner igen sig om man kommer till en annan kyrka på besök.

LFL svarar
29 mars 2024 – 06:58

Det är höjden av hyckleri, när en katolik skriver på en Svk-biskops blogg att biskopen ska använda sin ”biskopliga myndighet” till att inskärpa hos de ”felande församlingarna” att högmässan är den kristna huvudgudstjänsten. Enligt er katoliker, så är ju Svk-biskoparna falska biskopar, som inte alls har någon ”biskoplig myndighet”. Enligt er katoliker är Svk-prästerna inga riktiga präster och därför är nattvarden i Svenska kyrkan ingen riktig nattvard. Därför får katoliker inte ta emot nattvarden i Svenska kyrkan.

Senaste gången jag var i katolska domkyrkan i Stockholm, så gick där omkring unga damer i röda uniformer och frågade folk om de var medlemmar i Katolska kyrkan och förklarade att icke-medlemmar inte fick ta emot nattvarden. Efteråt blev det ett storgräl mellan en ung katolsk präst och en medelålders tysk turist, som hade blivt vägrad nattvarden. Han berättade att han var medlem i den lutherska kyrkan i sin hemstad, men att full nattvardsgemenskap hade införts mellan den lutherska och katolska kyrkan. Katoliker och lutheraner delade nattvard i båda kyrkorna. Han hade aldrig tidigare blivit vägrad nattvarden i en katolsk kyrka.

Vilket återigen bevisar att Katolska kyrkan i Sverige är en sekt, vilket inte är fallet i andra länder.

nya tant lila svarar
29 mars 2024 – 06:58

Jonas, så där är det nog inte alls. Gamla människor på landet anser sig ibland inte värdiga att ta nattvarden! Jo, så är det!
Och sedan måste väl ändå det som händer UTANFÖR kyrkan vara det viktigaste i en kristens liv. För att använda ett grovt språk så har jag träffat många veritabla skitstövlar som har firat nattvard varje söndag, och många värmande människor som aldrig går i kyrkan! Vem är den gode kristne då?
Nattvarden ska väl generera något också!

P-A Rudberg svarar
29 mars 2024 – 06:58

Jonas,

Vänta lite här nu…?
Var har jag talat om just ”landsorten”?

Vi har i SvK sett en fantastisk ökning i nattvardsfirandet under de senaste decennierna. Jag tycker att det är underbart!

Jag tycker att nattvarden är viktig, så viktig att jag inte vill begränsa den till endast en gång i veckan.
Och samtidigt så ser jag glädjen i att även kunna fira gudstjänst utan nattvard i olika sammanhang. Vi är alla olika – låt oss ge utrymme för det i vårt möte med Gud.