Handling och bön må bli ett!


Jag har suttit och diskuterat begreppen mission och evangelisation med kollegor. Det var en oerhört viktig diskussion där vi vände och vred på begreppen utifrån kyrkans uppdrag att bedriva mission. Men vad är mission idag? Är det ett alltför belastat ord? Och vad skiljer evangelisation från mission? Handlar evangelisation om mission till varje pris? Det gäller att omvända alla människor till Jesus Kristus – ”att föra människor till Kristus”? Men kan vi alls föra någon till Kristus? Är det inte så att Kristus redan är där vi är – det gäller bara att upptäcka detta och att få till stånd en ömsesidig relation? Men vad betyder detta å andra sidan i ett multireligiöst samhälle? Vad betyder det utifrån ett religionsdialogperspektiv? Ja, det blev många olika typer av frågor. För min del anser jag att både mission och evangelisation är belastade ord. Vi behöver återerövra orden och fylla dem med betydelse som bär också på 2000-talet. Det finns dock ett annat ord som jag kommit att fastna för och det är det lilla ordet ”vittnesbörd” eller verbet ”att vittna”. Det är vad vi i Kyrkan (med stort K betecknande alla vi kristna tillsammans). Vi ska vittna om Gud som är kärleken, om Gud som älskar så gränslöst mycket att Gud blir människa, vittna om det som Jesus sagt och gjort i ord och handling. Kort sagt ska vi som kristna leva vårt liv så att vi som enskilda, som församlingar och som kyrkor blir levande vittnen om vår Herre Jesus – den korsfäste och uppståndne. Att vittna är inte att tvinga andra till omvändelse. Att vittna handlar om att vara stolt och glad över det egna, att tala högt och tydligt om Jesus men göra det i respekt och lyhördhet för människor av annan eller ingen tro.

För att klara av att vara vittnen behöver vi fördjupa vår egen gudsrelation, fördjupa vår egen förståelse av Jesus Kristus, fördjupa vår egen relation till Jesus själv. Det är viktigt att med all kraft motverka sekulariseringen. Då tänker jag inte på sekulariseringen i samhället utan snarare den inre sekulariseringen i kyrkans sammanhang. Vi som är anställda av kyrkan att bära ut evangeliet, att vara just vittnen om den levande Herren, får inte reducera uppdraget att vara kristen till en arbetsuppgift som vi har betalt för. Om inte kyrkans anställda har sitt personliga centrum i Jesus Kristus, om det inte är viktigt att leva av nådemedlen också då vi inte har betalt, vad blir det då av kyrkan? Våra församlingsbor får sällan betalt för att gå i en gudstjänst. Vi behöver leva av nådemedlen (dopet, nattvarden, Ordet och bönen) också vi andra tillfällen än då vi tjänstgör. Om Svenska kyrkan ska ha en framtid, om kristen tro i Sverige ska vara ett viktigt alternativ till allt annat måste vi som är anställda, tillsammans med ideella medarbetare och förtroendevalda visa att detta berör oss alla på djupet oavsett lön, oavsett arvode.

Därför behövs en inre mission, en inre evangelisation som just handlar om fördjupning och förnyelse. Vi behöver be tillsammans också på andra tider än de schemalagda. För kristen tro är mer än det som är inbokat i våra kalendrar. Kristen tro handlar om livet, om relation och liv. Därför må handling och bön bli ett!

23 kommentarer

Jonas säger
24 oktober 2012 – 11:50

Jag tycker att det är ett bra och relevant inlägg; men det gäller också att göra verklighet av det och jag hoppas att detta är en uppmaning som kleresiet och lekmännen i Skara stift hörsammar. Svenska kyrkan, officiellt är alldeles för mesig och undviker att tala om dessa frågor; ber gör man bara i kyrkan, de få gånger man går dit, och det predikas inte heller om att i kyrkan går man varje söndag om man inte har tungt vägande skäl (som sjukdom t.ex. eller att man måste arbeta) för det. Det behövs i sanning en väckelse och den börjar i bönen!

Karin Johansson svarar
29 mars 2024 – 02:27

Biskopens konklusion att ordet ”mission” har blivit belastat fick jag uppleva när jag skrev min avhandling i kyrkohistoria 2008 om Svenska Mongolmissionen på 1910-30 talet. Kanske att ” vittnesbörd” kan vara mera relevant i vårt mångkulturella samhälle. I Sverige har vi ju flera religioner på nära håll att förhålla oss till. Det är viktigt, anser jag, att Svenska kyrkan står upp för den kristna trons budskap om Jesus Kristus.
Hälsning Karin Johansson

LFL säger
25 oktober 2012 – 12:25

Ja, vad betyder orden? Mission uppfattar jag som en verksamhet bland de icke-kristna folkslagen, de som kanske inte ens har hört talas om Jesus, och evangelisation som en verksamhet bland de redan kristnade folkslagen för att de ska fördjupa sin kristna tro, eller återvända till denna. Eftersom det idag knappast finns en fläck på jorden, som inte någon gång har nåtts av kristen mission, så förskjuts tyngdpunkten alltmer från mission till evangelisation.

Å andra sidan har Svenska kyrkan varit alltför snabb med att upphöra med mission, att ersätta missionen med något slags allmänt utvecklingsbistånd - vilket snarare bör vara det profana samhällets roll.

Jo, jag tror faktiskt att kyrkan kan föra människor till Jesus. Detta motsäger inte det faktum att Jesus redan finns där. Människan måste öppna sig för Jesus. Jesus tränger sig inte på. Detta samspel mellan människan och Gud var en väsentlig del i Svk-prästen Henrik Schartaus (1757 - 1825) teologi och "religionspsykologi" - som har dragit på honom anklagelser för katolicism.

Schartau var på samma gång sträng lutheran och icke-renlärig lutheran, och därför en typisk representant för Svenska kyrkans särart även bland lutherska kyrkor, hur arvet från medeltiden fortfarande lever kvar i Svk. Anklagelserna för katolicism grundas i hans syn på den enskilda människans medverkan i sin egen frälsning. Och det är naturligtvis här som kyrkan kan vara till hjälp. Om Gud fixar allt, behövs ju ingen kyrka.

Det här var ett riktigt bra inlägg, till skillnad mot det föregående, som jag tycker flöt ut i antydningar om att synkretism med andra religioner skulle vara ett svenskkyrkligt intresse. Så är icke fallet, men som samhällsmedborgarna måste vi försvara religionsfriheten för alla religionsutövare - även får muslimerna i vår land.

Vi måste tala tydligt om Jesus, Guds Son och Världens Frälsare. Evangelisation kan då betyda att övertyga de formellt kristna, så att de börjar tro på detta, om de inte har gjort det förut. Det kan också handla om att hjälpa människor att byta religion, till kristendomen.

Därför måste vi också behålla de kyrkobyggnader, som idag kan upplevas som "övertaliga", som kristna kyrkor. De kanske inte alla behövs idag. Men om 25, 50 eller 100 år?

P-A Rudberg säger
25 oktober 2012 – 09:12

Jag har en syn som omfattar både mission, evangelisation och vittnesbörd - nämligen att det handlar om att detta i högre grad ska ske genom vårt sätt att vara. Detta finns det tydligt stöd för i Bibeln. När människor möter oss ska de fundera över vad det är som bör vår kärlek. Och då är vårt svar: den kristna tron.
Mission, evangelisation och vittnesbörd handlar för mycket om att berätta istället för att göra.

Magnus Olsson säger
25 oktober 2012 – 09:19

Intressant. Joh 1:10, han var i världen, klargör att Jesus inte kom hit utan var och är här, synliggörs. Det är antidualismen. Mk 4 klargör att Jesus talar i liknelser men att Guds rikes hemlighet förblir stängd om det blott är som liknelser det mottas, och strax innan i mk 3 sägs att synd mot Helig Ande är den enda synd som ej Förlåtes. Det är Anden som öppnar liknelsen, gör det möjligt att fördjupas. Därför måste bönen vara bönen om Andens hjälp. Om vi skiljer på teori och praktik förblir vi i teori, liknelse och Guds rikes hemlighet är stängd. Vi gör lätt så, för vi måste dissikera, skilja på, utreda, det är den fallna människans lott, men Jesus är vad han säger, hel. Det är inte vi utan det är han. Det kan Anden ge, om vi tar emot det om vi behöver det men då måste Gud få vara 100 procents Gud. Nöjer vi oss med en kompletteringsgud kommer vi hålla oss med kompletteringstro. / Magnus Olsson

Bengt Olof Dike säger
25 oktober 2012 – 10:31

Vittnesbörd är ett "defensivt" ord. Mission och evangelisation däremot offensiva och kan knappast, som Du tycker, vara belastande. Jag återkommer ånyo till Missionsbefallningen och vikten av att ständigt ha den som rättesnöre och generator. Och än en gång detta, bäste biskop:
-Kyrkan och kyrkfolket får inte vara rädda, fega och passiva! Jag ser ingen annan väg för Svenska kyrkan - om utvecklingen skall kunna vändas - än att (fri)modigt, tydligt och utan omskrivningar av budskapet, Ordet, gå ut och just missionera!
Naturligtvis spelar vikttnesbördet också en roll, ochj jag delar helt Dina synpunkter men saknar alltså den offensiva och modiga betoningen.

P-A Rudberg svarar
29 mars 2024 – 02:27

Bengt Olof Dike,

Jag har i andra sammanhang efterlyst hur du menar att mission ska bedrivas – rent konkret. Vad är det vi ska göra, utöver att skriva insändare till tidningar?

Jag tror att det är bra att klargöra vad vi verkligen menar med våra ord, t ex ”offensiv mission”.

nya tant lila säger
25 oktober 2012 – 12:31

Jag tror att man måste leva vittnesbördet för att vara/bli trovärdig och sann. Först när omgivningen uppfattar äktheten kan det bli mission. Att prata tomma ord ger ingen efterföljelse.

Bengt Olof Dike säger
25 oktober 2012 – 04:35

P-A Rudberg och tant Lila:

Att missionera innebär, som jag betonade, att frimodigt och utan PK, som det nu kallas, synliggöra kyrkan i reell mening på ett mycket vidare sätt än genom söndagsgudstjänsterna, vilka blott samlar ett fåtal besökare. Det kan göras genom ej blott debattartiklar, insändare, riks- och lokala föreläsnings- och diskussionsmöten utan också genom påpassliga kyrkliga reaktioner och reflektioner mot och över andra(s) utspel och utfall i samhällsdebatten.

Präster och lekfolk måste varje dag följa samhällsdebatten, visa offensiv vilja att bemöta dumheterna och i stället presentera kyrkans budskap. Det kan gälla ekonomiskt och politiskt ekonomiskt rofferi, de alltmer sällsynta kyrkliga inslagen i radions tankar för dagen! Men det kan även handla om kyrkans och kristendomens numera snart obefintliga plats i skolundervisningen! Eller i den mediala kulturdebatten, osv! Hur ofta går kyrkliga företrädare ut och berättar att hela vårt lands historia, kultur och demokratiska framväxt vilar på kristen grund?

Och varför reagerar inte kyrkan och kyrkfolket inför de återkommande upprepningarna om det påstått olämpliga i att politiker och beslutsfattare åberopar, hänvisar till och öppet tillstår sina värderingar i det samhälleliga arbetet? Ett kristet inflytande på besluten är positivt, inte negativt: sannningen, rätten, allas samma värde, ingen förmer än den andre. Kort sagt de moraletiska aspekterna!

På kyrkans nationella plan bör snarast, som jag redan för flera år sedan föreslog i kyrkomötet, en tankesmedja inrättas som med bokutgivning, föredrag, debatter, andra arrangemang på bred front låter tala om sig. Se vilket genomslag som Timbro, näringslivets dito, har fått, även om den var en av landets första i sitt slag och därför sedan decennier är etablerad i samhällsdebatten!

Kyrkan har väl, tant Lila, inga "tomma ord" att förmedla utan tvärtom väsentliga för vårt liv? Fredens, frihetens, solidaritetens, omtankens, den äkta kärlekens budskap, osjälviskhetens filosofi. Den levande, aktiva kyrkans budskap, det sakligt sett oemotsägbara budskapet, det som alltid kan försvaras och som bär upp den troende människan, genererar trygghet, tillförsikt och hopp!

Se här några förslag, som Rudberg efterlyste. Men det finns många fler, som inte minst kan anpassas efter de lokala församlingarnas särskilda förhållanden.

Alltså "Gå ut och gör alla folk till lärjungar...!
Var inte ängsliga - rädsla urholkar själen, som - om jag minns rätt - var titeln på en film av den kontroversielle Rainer Werner Fassbinder.

P-A Rudberg svarar
29 mars 2024 – 02:27

Bengt Olof Dike,

Om jag fattat dig rätt så handlar mission om att kyrkliga företrädare ska uttala sig ofta i den ”politiska” debatten?
På den punkten kan jag meddela att kyrkliga företrädare förekommer i många sammanhang i samhällsdebatten – i tidningar, i radio, på olika event etc.

Det finns flera kristna tankesmedjor som på olika sätt är knutna till kyrkan eller drivs av präster och andra engagerade i kyrkan.

Men det jag alltid saknar i ditt resonemang är huruvida vi som kallar oss kristna ska missionera i handling och genom att ”gå före”. Det som Jesus så många gånger uppmanar oss att göra i Bibeln.

Vera säger
26 oktober 2012 – 10:25

Att vara ovanlig betala priset.Systemet att du har så mycket att ge och att ta av .Solidarisera sig och hjälpa andra samt avstå ifrån sitt Eget .Föstå olika viljor komma undan skammen och bedriva förnekelse.

Henrik säger
26 oktober 2012 – 03:32

Så bra!

Staffanw säger
26 oktober 2012 – 07:06

Ja, nog kan det vara så att ord som mission och evangelisation är ”belastade” ord – och Åke B menar vi ska ”återerövra” orden – d v s använda oss av andra beteckningar som vittnesbörd t ex. Men är inte både Gud, Jesus och Bibeln ”belastade” begrepp. Vad gör vi då?
Ska vi som kristna lägga skriftens ord åt sidan? I wikpedia kan vi läsa om mission:” Termen har främst använts inom och om kristna samfund och kyrkor för att beteckna kyrkans eller de kristnas uppdrag, men används även om andra religioners spridning av sina budskap.” Tänk om SvK istället för att defensivt huka för de sekulära vindarna och frimodigt förkunna Bibelns budskap. Tycker Thor-Leif Strindberg formulerar det bra:”Alla dessa människor som Gud vill kalla och som han ger "trons gåva" måste ju också nås av evangeliet om Guds rike - och det är det som är syftet med missionsverksamheten. Det som kallas mission är egentligen inget annat än en fortsättning på Jesu egen verksamhet och den uppgift som han gav till sina lärjungar: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Gå ut och gör alla folk till lärjungar!" (Mark 16,15 och Matt 28:19)

LFL säger
28 oktober 2012 – 11:06

Wikipedia har för en gångs skulle en bra sammanfattning, som väl återspeglar hur begreppen mission och evangelisation används idag:

"Evangelisation och mission bör alltså i princip vara samma sak. Men idag menas oftast att evangelisation äger rum på hemmaplan, medan mission är utomlands och även innefattar hjälparbete."

Mission är evangelisationens förutsättning, skulle man kunna säga. Mission har samband med det latinska ordet för "sändning" eller "beskickning", och kan då handla om att man upprättar en missionsstation eller utpost, eller grundar en församling i ett territorium som ännu inte har nåtts av någon evangelisation, som alltså är nästa steg nummer två. Fenoment kan studeras i Skara stifts äldsta historia, när de första missionärerna kom till Västergötland. Vi vet nu, efter utgrävningar vid Varnhem, att de medförde mobila minialtaren, där de beredde nattvarden under (förmodligen) bar himmel (eller i någons hem) innan någon kyrka var byggd.

"Vittna" är däremot inte riktigt samma sak som evangelisation, som snarare handlar om att sprida evangelium, om att INFORMERA om syndernas förlåtelse och evigt liv genom händelserna på Golgata. Vittnandet bör nog uppfattas som ett tredje steg, när de som ska omvändas har mottagit och känner till evangelium, men ändå inte tror. Den svenska frikyrkorörelsen har lagt tonvikten vid just vittnandet (genom torgmöten) mm under 1900-talet, då merparten av befolkningen hade fått kristendomsundervisning i skolan.

Nu saknas elementära kristendomskunskaper hos speciellt de unga, varför evangelisationen åter måste sättas i fokus. Detta kan förvisso ske på gator och torg - men predikstolen eller ambon borde vara den självklara platsen för evangelisation, och varje gudstjänst den självklara tidpunkten. Det är alltså dags att ersätta "moralpredikningarna" (oavsett om de är gammaldags svavelosande eller moderna och honungslena) med evangelisationspredikningar, som förklarar ("lägger ut") bibeltexten.

"Vittnandet" är jag däremot lite tveksam till, eftersom det kan uppfattas som ett utslag av självrättfärdighet och utvaldhet, där man sätter sig själv och sin egen frälsning i centrum. Det överdrivna vittnandet, som förekommer i en del frikyrkosamfund, kan nog skapa en prestationsångest, där man upplever sig vara sämre frälst om man inte har sett Jesus sittande på ett moln i himlen.

Någon som har någon annan åsikt?

Att speciellt ordet mission har en viss belastning beror dels på en historierevisionism, som framställer all religion som något ont, och dels verkliga exempel på dålig mission. uppgiften är att sprida evangelium, inte det utsändande landets kultur - och naturligtvis inte heller att bedriva subversiv verksamhet eller värva proselyter från kristna kyrkor, som redan finns på platsen och kanske (gäller Mellanöstern) har grundats av Jesu egna lärjungar.

För några år sedan utvisade Jordanien, med stöd av Jordaniens ortodoxa kyrka, ett 20-tal missionärer från Nordeuropa på grund av subversiv verksamhet, som varit riktad mot såväl den muslimska majoriteten som den inhemska kristna minoriteten - som befarade att det hela skulle leda till repressalier från den muslimska majoriteten.

I en bloggdebatt om detta försvarade jag utvisningen, på samma sätt som jag skulle ha försvarat utvisning av subversiva element (t.ex. extrema islamister) från Sverige, och fick till svar: "Har jag inte rätt att VITTNA om min kristna tro?" Jag svarade: "Ja, hemma i Sverige".

Där har ni det igen: När vittnandet görs till en självtagen rättighet för den som vittnar.

P-A Rudberg svarar
29 mars 2024 – 02:27

Evangelisation från predikstolen? Absolut!
Men inte bara där. Med vikande antal gudstjänstbesökare på många håll så behövs det att kyrkan syns och verkar där människor är.

gt säger
30 oktober 2012 – 12:23

Kan se att det tillkommit en extra svårighetsgrad när det gäller missionerande av texter. Människor över hela världen har tillgång till internet och söker information på gott och ont. Den som är intresserad, kan fördjupa sig i bibelns historia, nya testamentets uppkomst och få en egen inblick i hur det gick till när man plockade bort vittnesmål som t ex Thomasevangeliet och att då "bara" lyssna kring berättelserna som finns i nya testamentet som människor i det sönderfallande rommarriket bestämde en gång i tiden, blir kanske magert. D v s det räcker inte bara med de traditionella ordet där texter och vittnesmål blivit bortplockade. Samtidigt kommer det till nygamla vägar som kristen djupmeditation, kontemplation där människor utforskar sig själva och essensen i kärleksbudskapet och sin egen roll.

LFL svarar
29 mars 2024 – 02:27

Det s.k. thomasevangeliet är inte av kristet ursprung. Det ligger dessutom en massa förfalskningar ute på nätet. Det fanns ingen copy right, när bibeln skrevs, och ej heller när de äldre bibelöversättningarna. Copright till litterärt verk gäller under 70 år efter upphovsmannens död. Ifråga om bibelöversättningar torde gälla efter den sist avlidna översättarens död. Därefter är det fritt fram att kalla vad som helst både ”Bibeln”, ”evangelium” eller mer preciserat ”Gustav Vasas bibel”. På nätet ligger falska bibelöversättningar, som (helt lagligt) kallas ”Luther-Bibel'” och ”King James Version”. Det handlar då inte bara om modernisering av sråket utan även om anpassning av innehållet till nutida politiska trender.

Kyrkans uppgift måste här vara att förklara skillnaden mellan de äkta och de falska evangelierna och bibelöversättningarna. Därför behövs evangelisation. Det räcker inte att vem som helst själv kan söka på nätet.

Staffanw säger
30 oktober 2012 – 02:33

LFL, förstår inte riktigt din syn på ”vittnandet”. Om du tror att det handlar om att berätta att man sett Jesus sittande på ett moln i himlen tycker jag inte du förstått innebörden i att vittna. Som kristen handlar det väl om att acceptera Jesus som herre och frälsare. Och därigenom få uppleva ett mer fullödigt liv, ett liv i ”överflöd”. Jag menar att Gud då har givit oss både uppmaningar och förmågan att berätta för andra om Jesus Kristus.
Var på ett möte med LP, där många f d missbrukare deltog, tydligt märkta av ett liv med tunga droger, alkohol och vistelse på anstalt och i fängelse. Som fått hjälp, mött Jesus och nu lever ett helt annat liv. Om detta vittnade de med stor frimodighet, tacksamhet och glädje. Jag tror att Gud, ”… vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”. (1 Tim 2:4), så du kan vandra i Den helige Andes kraft och berätta för andra om den frälsning som finns tillgänglig genom tro på Jesus Kristus.
Att detta skulle handla om ett utslag av självrättfärdighet, eller utvaldhet – känns som ett hån mot dessa människor.

LFL säger
30 oktober 2012 – 05:17

Staffanw

Tack för ditt svar på min kommentar. Jag förstår ju också att många inte blir övertygade av enbart information om det kristna budskapet, om ingen säger att han /hon också tror på detsamma. Men detta är ett svårt ämne, hur, när, var och i vilka situationer som vittnandet bör ske.

Exempel, som du nämner kan både avfärdas som placebo (därmed inte sagt att jag tror att det var placebo) och med argumentet "Det angår inte mig, som inte har några problem" - men även med det motsatta argumentet "Hur mycket jag än ber får jag ingen hjälp mot mina svåra problem."

Det är väl också lite skillnad mellan att vittna om att man har en personlig tro, och att vittna om att man varit med om ett under?

Vi ska kanske vända på frågan: Hur många har kommit till tro till följd av någon annans vittnande? Hur gick det till?

P-A Rudberg svarar
29 mars 2024 – 02:27

Jag ser det som alldeles naturligt att man kan dela med sig så som kristna gjort i alla tider – delat med sig av det man upplevt i sin kristna tro. Det kan väcka hopp och glädje.
Men det ska göras i stor ödmjukhet…

Staffanw säger
30 oktober 2012 – 05:27

LFL,
visst upplever människor under när de blir helade eller upprättade.

Jag ser det inte som något konstigt att människor påverkas av andras livsberättelser, som kan förmedla hopp. "Kunde han komma tillbaka, kanske jag också kan bli räddad...". Sedan är det naturligtvis inte så enkelt. Men, ”Men ni skall få kraft när den Helige Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg. 1:8).

LFL säger
30 oktober 2012 – 06:20

staffanw

Nej, det är verkligen inte enkelt. Och det ÄR skillnad mellan att vittna om sin tro, och under som man har varit med om. Det senare är ytterst kontroversiellt, speciellt för en f.d. statskyrka i ett så sekulariserat land. Man kan ju inte vittna om under, om inte under sker - om undrens tid är förbi.

Det är ju lite märkligt, när Svenska kyrkan är Sveriges i särklass största kristna samfund, att man aldrig hör talas om att några under har skett, eller sker, i Svk. Med undantag för nattvardsundret, förstås, förvanlingen av brödet och vinet. Men går man till litteraturen, och då inte i första hand de officiella böckerna i kyrkohistoria, så finns många berättelser om under i Svenska kyrkans hägn - och det inte bara från tiden före reformationen.

Från början av 1800-talet finns berättelser om Svk-präster, som fråntogs sina ämbeten för att de helade sjuka. Det fanns ett konkurrensförhållande till den framväxande läkarvetenskapen, som hade sina anhängar hos en annan - och mer "upplyst" del av prästerskapet. Det finns också berättelser om uppenbarelser. Ända till början av 1900-talet var det Svk-kyrkoherdarnas uppgift att ställa diagnos på sinnesjukdomar - detta för att uppenbarelser inte skulle förväxlas med sjukdomssymptom.

Sedan den s.k. läkarvetenskapen hade tagit över den uppgiften inleddes rena häxjakten på personer, som haft uppenbarelser. Under och uppenbarelser förekom inte längre utanför pingströrelsen, som doktorerna inte vågade ge sig på. Sverige avkristnades.

nya tant lila svarar
29 mars 2024 – 02:27

Präster blev fråntagna ämbetet för att de helade människor
Vad är detta mot att kvinnor blev brända som häxor av samma anledning!?

nya tant lila säger
30 oktober 2012 – 09:15

Jo, LFL, det är så här; Gud lät sig inkarneras i Kristus, och så fick han visa på under. Sedan tyckte Gud att detta räckte för att övertyga människorna eller ingripa i deras liv, så han somnade!!!
Eller?

nya tant lila säger
30 oktober 2012 – 11:06

Kan det vara så att mängder av ord blockerar för en Guds/Kristus-upplevelse? Det är kanske inte alls i trycksvärta vi hittar Gud utan i tystnaden!

LFL svarar
29 mars 2024 – 02:27

Ja, och därför ska vi ta avstånd från de gnostiska skrifterna.

LFL säger
31 oktober 2012 – 12:01

gt

Så vem som helst kan alltså säga "Jag har sett Jesus, och han sa att .... "? Då ska alltså Svenska kyrkan använda sina personella och ekonomiska resurser till att sprida det budskapet, bara för att det inte kan empiriskt motbevisas, även om det så handlar om exempelvis handlar om rent olagliga uppmaningar?

Och hur kan du för resten veta att de, som skrev böckerna, hade gudomlig inspiration, men inte de som "godkände" böckerna?

Din märkliga teori om att "segrarna" hade fel, för att de skrev historien, gäller väl också vem som säger sanningen idag om andra världskriget? Eller är det du som avgör när segrarna har rätt och när de har fel?

gt svarar
29 mars 2024 – 02:27

Hejsan LFL!
Jag kan inte säga att segrarna hade fel, de kan mycket väl ha haft rätt?! – men de kan andra skrifter från ögonvittnen, släktingar, lärjungar också vara, d v s vi kan inte säga något om det med säkerhet?! Fallet kanske kan vara så att det tar fram en bild av händelseförloppet.
Naturligtvis kan vem som helst säga ”jag har sett Jesus och han sa si och så”, det är väl det som kallas personligt vittnesmål”. Sedan att präster ska stå i predikstolen och berätta andras personliga berättelser i tid och otid är säkert inte nödvändigt, däremot kan ju den präst som upplevt det personligen med fördel göra så.

nya tant lila säger
31 oktober 2012 – 12:12

Ursäkta, LFL, att jag lägger mig i din diskussion med gt, men det känns nödvändigt.
Vem är "vem som helst" för dig?
Jag tror alltid att tiden utvisar vilka vi människor är och vad vi eventuellt betyder för eftervärlden.
Sedan vet ju du, som är så väl historiskt bevandrad, att det är segrarna som skriver historien! Annars hade till exempel skåningar och blekingar kanske fått läsa sin egen historia och inte danskarnas! Så är det ju alltid i det land man befinner sig i den historia som är den officiella!

LFL svarar
29 mars 2024 – 02:27

Jo, jag är nog ganska väl bevandrad i både allmän historia och kyrkohistoria.

Om segrarna alltid har fel, för att de skriver historien, så har alltså Svenska kyrkan fel om sin egen historia, medan historierevisionisterna bland svenska katoliker har rätt?

Gustav Trolle var en hedersman, och de biskopar som han lät mörda var skurkar. Det finns ingen apostolisk succession i Svenska kyrkan, Svk-biskoparna är falska biskopar och deras prästvigningar är ogiltiga. Medeltidskyrkorna har stulits från sin rättmätiga ägare (påven) osv.

Jag har f.ö. träffat en man som var soldat i den tyska armén under andra världskriget. Han berättade hela regementet, som han tillhörde, hade kapitulerat till amerikanerna får att inte bli tillfångnatagna av sovjeterna. De håll på att svälta ihjäl, för de fick ingen mat av amerikanerna.

Om man tänker efter, så inser man att amerikanerna var oförberedda på att plötsligt få flera tusen fler munnar att mätta, och de tyska soldaterna hade förstås lägre prioritet än koncentrationslägerfångarna. Men du kan nog tänka dig hur de tyska soldaterna upplevde situationen. Det finns alltid en ”förlorarnas historia”, som kan vara sann för de drabbade själva, men inte i ett helhetsperspektiv.

Vi måste granska kritiskt inte bara segrarnas historieskrivning, utan också den s.k. historierevisionismen.

Även vetenskapshistoria skrivs väl av segrarna. Jorden är väl platt, egentligen?

nya tant lila säger
31 oktober 2012 – 02:01

LFL, jag har länge tyckt att det var synd att du inte var yngre så att man kunde ha haft dig som elev. Du borde ha varit den perfekte eleven, som inte ifrågasatte någon auktoritet! Om man nu vill ha den sortens skola det vill säga...
Det är väl inte bara medmänniskor i allmänhet man måste ifrågasätta, man kan ju också ha en viss skepsis mot de auktoriteter som gäller i vår tid ibland!?

LFL svarar
29 mars 2024 – 02:27

Det är just VÅR TIDS auktoriteter, som jag ifrågasätter, historierevisionisterna.

Historierevisionismen är en överdriven version av den kritik mot auktoriteter, som fanns när jag var ung, och som jag själv deltog i, inte minst när jag läste historia.

Katarina Ramnerö säger
31 oktober 2012 – 11:00

Handling och bön kommer aldrig att bli ett om vi inter släpper taget om det egna jaget. Girigheten och suget att få beröm och tillfredställelsens sötma för hur goda vi är och hur snälla vi är som ber för andra och oss själva. Bön och handling blir ett i samma ögonblick när vi glömmer oss själva i glädjen att hjälpa en medmänniska och erfara den glädjen som genomströmmar oss när vi ser glädjen i en annan människas ögon.Ett barns ögon som söker vår blick och händer som sträcks mot oss. I barnets tankevärd finns inte ett mönster av att bön och handling inte skulle vara ett.

Jonas säger
3 november 2012 – 10:46

Man kan kalla det mission eller evangelisation men måste handla om att präster och lekfolk går ut och gator och torg för att berätta om evangeliet i syfte att muslimer (ja, vi ska inte vara rädda för detta!) och andra som inte är kristna blir det och andra som redan är i kristna i den meningen att de är döpta men inte är troende förnyas i sin tro eller hittar den tro de aldrig har haft. Det är klart att idag finns inte samma behov att sända missionärer till Afrika; däremot kan man ALDRIG säga att olika biståndsprojekt - som förvisso är vällovligt - som att borra brunnar för vatten är mission i egentlig mening. Vad som då ligger närmare mission är att vi på olika sätt konkret understödjer den lokala kyrkan i sitt arbete med mission.

P-A Rudberg svarar
3 november 2024 – 08:12

Jonas,

Nog är det mission att leva evangelium – att vara ett svar på människors behov.

LFL svarar
4 november 2024 – 08:12

Instämmer till 100 procent i ovanstående kommentar av Jonas (3 nov 10.46).