Varför ska vi trösta?


Frågan i rubriken kan tyckas konstig. Är det inte självklart att vi ska trösta eller åtminstone försöka trösta en medmänniska som är drabbad? Ska vi inte göra allt som står i vår makt för att trösta, för att förändra, för att hjälpa en människa att gå från sorg till glädje? Är det inte just kyrkans uppgift att trösta, att komma med tröstande ord när livet gör människor illa?

Men varför ska vi trösta? Och kan vi alls trösta? Ibland kan jag tänka att tröstande egentligen handlar om att försöka hantera den egna oron, den egna ångesten, den egna osäkerheten inför andras sorg. Sorgen är ju ofta hotande för omvärlden. ”Du ska se att det blir bättre…” är en vanligt förekommande replik. Ibland tidsätter vi sorgen på ett sådant sätt att det ska bli bättre efter ett år, efter att man upplevt allt det som ett livsår brukar inrymma; den första julen, den första födelsedagen, den första midsommaren, den första… o s v. Det blir lättare när ett år har gått kan den som varit med om det hela säga. Och visst kanske det är så, eller var så, för den som hade den erfarenheten. Men det är inte så säkert att det är så för alla. Tröstandet kanske då handlar om det desperata försöket att få påståendet om bättre tider att besannas. Varför ska vi trösta?

Kan vi alls trösta någon annan? Jag är inte säker och ju mer jag tänker på trösten som begrepp ju mer inser jag att det inte handlar om ord utan om närvaro. Ord blir så lätt fyrkantiga i sorgens sammanhang. Även det religiösa språket kan kännas fyrkantigt. Att tala om att någon finns hos Gud, har det bra, inte längre lider är ju ett underbart budskap – men för vem? När man sörjer slår egoismen till med enorm styrka. Det hjälper inte att ens älskade är hos Gud. Man vill ju att den man förlorat ska komma tillbaka, ska vara hos en själv, ska finnas nära och dela livet. Därför gör sorgen så ont för den är en förlust av något som man i de allra flesta fall inte vill förlora. Jo, man kan tänka att det nog vore skönast för vederbörande att få dö, att få slippa smärtan, att få slippa den tärande sjukdomen. Men samtidigt vill man ju inte förlora den man har kär.

Vad kan vi göra i sorgens tid, alla vi som finns runt omkring? Kanske handlar det just om att finnas runt omkring, att lyssna om och om igen till den som om och om igen behöver ge uttryck för sin sorg och saknad. kanske handlar det om att vandra ett stycke på vägen, ibland ett ganska långt stycke, tillsammans med den som sörjer – som en medvandrare som inte har svaret med stort S men som finns där, som bär både bildligt och bokstavligt när allting bara är mörker. Kanske är det mer ”tröstande” än ord. Jag vill tro det.

Denna kommande helg är sorgens helg, minnenas helg, ljusens och kransarnas helg och våra kyrkogårdar fylls av människor som längtar, som sörjer, som skrattar, som gråter. Kanske kan Din uppgift vara att just vara en medvandrare utan de förlösande orden? Det kan betyda så gränslöst mycket.

Men Jesus då? Tröstar inte han? Jag tror inte att Jesus tröstar men jag vet att Han delar, jag vet att Han är där också i det allra svartaste. Han får vara vår förebild. Han är ljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte fått makt över. Men ljuset lyser just i mörkret. Så får vi vara varandras ljus i mörkret. Vi kan inte trösta bort det mörka men vi kan vandra med, visa en väg trots allt och mitt i allt.

5 kommentarer

Katarina Ramnerö säger
31 oktober 2012 – 10:38

TRÖST är att vara i sorgen med den som är ledsen och lyssna , bekräfta, finnas till med sin närvaro med kropp och själ och våga vara mitt i sorgen tills den ebbar ut i någon form eller försvinner och går över. Att våga minnas det hemska, det underbara och vardagliga och dela sorgens tankar i det man leder den genom sin kropp och själ. Känner den ,låter den riva och dra så mycket den vill,låta den passera som ett oväder , för att sedan försvinna bortom horisonten i en annan dimension som vi bara kan ana. Kanske det vi kallar himlen.

Magnus Olsson säger
1 november 2012 – 07:35

Helt rätt att ord inte med automatik tröstar men många som sörjer vittnar om hur tyst det blev. Om man har en osäkerhet på vad man skall säga har man lika stort fokus, fast på sin oförmåga, på sig själv, som när man tror sig ha något att säga. Fokus bör inte ligga på varken egen förmåga eller oförmåga utan på den andre den sörjande, liksom alla andra möten. Det är väl en mycket bra lärdom som existentialismen inom filosofin påtalat nämligen att man blir någon i mötet med den andre. Kanske är då den sörjande mer till för den andre än tvärtom? En påminnelse. Om den ledsne så får vara ett ärende till den andre kanske den icke sörjande lära sig något nämligen att livet är skört och mitt i detta finns något vackert. Som alltid är rädsla det största hindret. / Magnus Olsson

Magnus Olsson svarar
1 november 2024 – 08:12

Ps svaret på frågan ” varför skall vi trösta” blir alltså : för att dela, det som St Paulus klargör ” bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag”, han säger inte: för att uppfylla Krist lag skall ni…dvs det är inte moral, inte krav, utan upptäckt, fascination, imitatio Christi /ds

P-A Rudberg säger
1 november 2012 – 01:20

För mig handlar inte trösten om att försöka "lyfta" människor ur sorgen. Det handlar mer om att se sorgen hos en annan och så finnas där - med ord, handling eller bara med närvaro.
Vi vet att Gud i Jesus finns i det mörkaste av mörka - han har gått de svåraste stigarna före oss och han går dem igen tillsammans med oss. Vi människor ska i Jesus efterföljd försöka att följa hans exempel i mötet med andras sorg. Vi ska finnas där.
Och när vi finns för någon så är vi tagna i anspråk av Gud. Det är också en stor sak.

Anneli Magnusson säger
2 november 2012 – 01:52

Magnus,
Jag tror också att tystnaden ofta är ett större problem än hurtigt tröstande kommentarer. Att bli behandlad "som vanligt" kan nog många gånger vara den bästa hjälpen för den som drabbats av sorg.
Anneli

Magnus Olsson svarar
2 november 2024 – 08:12

Anneli. Det instämmer jag helt i. Tystnad kan vara outhärdlig för den ” som förgäves lyssnar efter fotsteg som aldrig hörs i trapphuset”, varför ensamhet är ett både problem och nödvändigt tillstånd ” man kan vara ensam i ett rum men det förändras när någon kliver över tröskeln. Man kan vara ensam om en livssyn men det förändras när någon söker förstå. Man kan vara ensam i ett rum fyllt av likasinnade och tillsist med sig själv. Då måste man söka vara hemma i sig själv oavsett var man befinner sig. Sedan Betlehem och Golgata är all ensamhet bebodd”, tänker jag. / Magnus Olsson

Lars Erik Bergqvist säger
8 november 2012 – 07:56

Åke !

Har Du tröstat alla de som chockade råkade ut för de ruskiga blasfemiska vedhuggningarna med yxor inne i kyrkan på altaret i S:t Jacobs kyrka ?
Då det studsade stora vedklabbar runt fötterna på kyrkobesökarna, där en helt hysteriskt yxsvingande kvinna skrämde vettet ur de utrusande kyrkobesökarna.
-det finnes på bild-

Har du tröstat alla de som blev djupt chockade av att man hade vänt bak och fram på altarkorset, med Jesus vänd mot väggen och där man på samma Heliga altarkricifix klistrat fast en blodig docka föreställande ett nutida barn med vanliga jeans och uppsprättad blodig skjorta, där bröstkorg och mage var uppsprättade så att inälvorna rann ut ur barnets kropp med allt blod. ?

Vår familj flydde ut ur kyrkan kraftigt illamående, och bara under stunden vi stod där, så kräktes flera personer utanför kyrkan.
Har Du tröstat den gamla damen som av detta chockades så svårt att ambulans tillkallades och hon kördes till sjukhus. Hennes son som hon skulle tända minnesljus över dog just på detta sätt i en ruskig bilolycka?

Mig veterligen så hade hon inte hört av dig som senast för 3 år sedan.
Personal i ambulansen kikade snabbt in för att se själva och de som är så vana vid att se hemskheter tyckte detta var ruskigt.
Det låg kräk-spyor på flera ställen utanför kyrkan där folk hade kräkts.

P-A Rudberg svarar
10 november 2024 – 08:12

Här går Lars Eric Bergqvist till rejäla överdrifter och rent felaktiga återgivanden av saker.