Archive for november, 2012

Advent är mörker och kyla…

Nov 28

På söndag är det 1:a advent. Det är en fantastisk dag i kyrkans sammanhang. Så många människor söker sig till kyrkorna runt om i vårt avlånga land och gläds över att få sjunga de underbara adventspsalmerna, lyssna till evangeliet om hur Jesus rider in Jerusalem, och stämma in med hopen som följde Jesus, både de som gick före och de som gick efter: ”Hosianna, Davids son! Välsignad vare han. Välsignad David son, som kommer i Herrens namn.” Adventsljuset tänds, böner beds, välsignelsen läses och det är som det har varit sedan  så långt tillbaka som vi nu levande kan minnas.

Men allt detta utspelar sig en dag då Sveriges alla kommunala skolor har stängt. Allt det ovan nämnda utspelar sig inom den privata sfären. För religion tycks i somligas ögon vara något som bara hör hemma där. Gärna en rejäl högmässa bara inte religionen ”läcker ut” i det offentliga rummet.

Jag spetsar naturligtvis till det i en sorts frustration över den rädsla för religion som tycks råda i den lagstiftning som skolverket tolkar. Sveriges skolbarn får gärna besöka kyrkan i religionsundervisningen och får då ta del av vad en präst, pedagog eller annan församlingsmedarbetare har att säga. Skolbarnen får också gärna komma till kyrkan i samband med julavslutning men då bör avslutningen enbart innehålla kulturella inslag. Den senaste förståelsen av detta är att det nu går bra att sjunga om Jesus. Det går bra att läsa julevangeliet från Lukas 2:a kapitel. Prästen får gärna hälsa välkommen och önska god jul, men Gud nåde den präst som vågar tillönska Guds välsignelse.  Jag måste i detta blogginlägg erkänna att jag inte kan få ihop logiken i att alla barn ska sjunga Nu tändas tusen juleljus och andra psalmer. Alla barn ska tvingas lyssna till den bibelläsning som förekommer i julavslutningssammanhang, men när prästen vill tillönska var och en det finaste som finns, det bästa man kan önska en människa – välsignelse från den Gud som är kärlekens Gud och om vilken alla stunden innan sjungit och hört om i textläsning, ja då är det stopp. Denna underliga ordning är inte skolans eller rektorns fel. Tvärtom kan det finnas rektorer som i princip tycker att lagstiftningen är tokig men som samtidigt känner att de måste följa den.

Kyrkans goda kontakter med skolan är viktiga. Vi ska inte ta till drastiska åtgärder för att vi inte får önska Guds välsignelse. Men samtidigt måste man fråga sig hur man i från kyrkans håll ska se på skolavslutningen och vad som är poängen med att den ska vara i kyrkan? Om man vill sjunga psalmer går det ju bra att göra detta i aulan i skolan och även julevangeliet kan läsas där. Eller ska kyrkan kanske se sig som lokalutlånare? Det finns orter där kyrkorummet är den lokal som rymmer störst antal människor samtidigt.  Det kan vara en gudi behaglig gärning att låna ut kyrkolokalen till skolavslutningar så länge inget sker som kränker det sakrala rummet.

Nå, skulle jag ändå ge ett biskopligt råd till alla församlingspräster i Skara stift skulle det bli att föra ett gott samtal med den lokala skolan, se vad skolverkets regler betyder, samtala om möjligheter och svårigheter, se hur man kan hitta en win-win-lösning. Att samtala med varandra är mycket bättre än att samtala om varandra.

När jag tänker på adventspsalmen ”Advent är mörker och kyla” kan jag inte låta bli att tänka att hela denna debatt om skolans avslutningar i kyrkorummet, denna religiosnrädsla som präglar lagstiftningen får sin tolkning i den psalmens inledande ord. Själv kan jag bara stilla be likt psalmisten: Hosianna! (=Herre hjälp, Herre låt väl gå!)

Filed Under: Okategoriserade

Domen fruktar jag väl stort eftersom jag illa gjort… och ps

Nov 24

De flesta orden i rubriken är hämtade från Lasse Lucidors psalm 620 i Den Svenska Psalmboken. När jag skriver dessa rader är det inte många timmar kvar till Domssöndagen – den sista söndagen på detta kyrkoår. Den yttersta domen har mången präst dundrat om från predikstolen. Som åhörare kunde man nog nästan känna värmen från lågorna, höra ångestskriken från de plågade och se framför sig den hotfulle guden som skulle straffa alla som inte trodde rätt. Den eviga elden som var tillredd åt djävulen och hans änglar var också tillredd för var och en som var syndare och som inte böjde sig under syndens tyngd i bön om Guds nåd.

I morgon är det Domssöndagen och evangelietexten är hämtad från Matteus 25:e kapitel där just den yttersta domen beskrivs. Men kanske är det inte den yttersta domen, som är det allra viktigaste?Kanske handlar snarare den berättelsen om den dom som vi varje dag och varje stund ställs inför. För texten om fåren och getterna påminner oss om att vi är människor som lever i ett sammanhang som är större än vår egen egoism, större än vårt eget lilla sammanhang. Texten påminner oss om att detta med att leva som människa handlar om att leva i relation – i relation med alla de som har det tufft. Vi har fått våra resurser för att dela. Vi har fått våra gåvor för att använda dem med och för andra. Domen är här och nu i varje ögonblick -som en sorts korrigering av mitt mänskliga liv.

Men den yttersta domen, den dubbla utgången – finns den alls? Jo, jag tror att den yttersta domen, som handlar om att jag helt och fullt får möta Gud, är en realitet men bortom tidens och rummets begränsning – då när alla tidsformer utom presens har upphört, då när det enda som finns är Guds eviga nu. Där får jag ställas inför Jesus Kriistus – konungen och domaren och i mötet med Jesus Kristus kan jag bara lita på den nåd som fått sin tydligaste brännpunkt på korset. Jo, jag har gjort dumma saker. Jo, jag har syndat med tankar ord och gärningar och i brist på tankar ord och gärningar d v s med försummelser. Jag är en syndare så likt Lasse Lucidor skulle jag också kunna säga ”Domen fruktar jag väl stort eftersom jag illa gjort”.

Samtidigt tror jag att mötet med Jesus – den korsfäste och uppståndne är ett så makalöst möte att allt det som tidigare varit, allt det som gått snett i livet blir ett intet i jämförelse.

Men hur går det då för den och den, för Hitler, Sadam Hussein mfl på domens dag? Nog borde väl de brinna i den eviga elden i den mån de inte redan gör det? Jag tackar Gud att jag inte är Gud! Jag tackar Gud att domen är Guds och inte min. Jag och vi alla får låta Gud fatta besluten om domsslutet i den yttersta domen. Det gör inte ansvaret mindre, det gör inte att vi får slarva med vårt liv – att vi får låsa in oss i egoistiska bubblor. Nej, vi har ansvar att leva livet fullt ut, ansvar att leva livet på ett sådant sätt att vi kan räta på ryggen och känna stolthet och glädje över att andra får räta på ryggen och känna stolthet och glädje. Det handlar om att leva den gyllne regeln – allt vad ni vill att människor ska göra för er, det skall ni ocksåp göra för dem.

Ps: I dag har jag träffat Svenska kyrkans Ungas i Skara stift styrelse och samtalat om SKU:s uppgift – att ge röst åt ungdomar i kyrkans sammanhang. Svenska kyrkans Unga har en oerhört viktig uppgift som handlar om att driva ungdomsfrågor, att hjälpa ungdomarna att leva i sitt dop med Kristus i centrum. Varje församling som har ungdomsarbete borde ha detta kopplat just till SKU – både som en solidaritetshandling och för att man som ungdom har glädje av organisationen genom läger, kurser, information etc. Att som ungdom vara ansluten till Svenska kyrkans Unga blir då en lojalitetshandling och ett sätt att vara med i ett gränsöverskridande sammanhang där barn och ungdomar (0-30 år) kan få känna att de hör samman – hör samman i Svenska kyrkan, hör samman med varandra, hör samman på ett inspirerande sätt.

Tack Svenska kyrkans Unga att Ni finns, tack för engagemang och för allt det ni bidrar med. Må Gud välsigna allt det arbete som Ni utför!

Filed Under: Okategoriserade

Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning

Nov 19

När jag skriver detta blogginlägg är det bara några timmar kvar tills kyrkomötets plenarförhandlingar  ska börja. I dag ska frågan om svenska kyrkans struktur på lokalplanet diskuteras och i morgon fattas beslut. Ska det vara möjligt att flera församlingar går samman och bildar ett pastorat med en kyrkoherde, ett kyrkoråd och ett kyrkofullmäktige men att samtidigt varje enskild liten församling behåller sitt namn och får en styrelse bestående av ett församlingsråd som utses av kyrkofullmäktige? Frågan är minst sagt  en het potatis och diskussionen kommer säkert att ta sin tid. kyrkostyrelsen och kyrkomötets organisationsutskott är positivt och troligen kommer kyrkomötet att besluta i enlighet med utskottets förslag.

De församlingar som blir berörda av beslutet är bekymrade och använder ord som ‘sammanslagning’. Man kan riktigt känna deras smärta bara genom att läsa eller säga ordet ‘sammanslagning’. Men samtidigt är det nödvändigt med långsiktigt hållbara församlingar i en medlemsminskande kyrka. Det är också vikigt att människor lokalt ska kunna fira gudstjänst i en ‘kyrka nära dig’. Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning måste få vara det viktiga. Gudstänst, undervisning, diakoni och mission är kyrkans grunduppgifter. Fördelen med nya större pastorat är att resurser friläggs för dessa uppgifter. Servicefunltioner inom administrationen kan koncentreras på ett annat sätt än i rådande strukturer.

Fler personer kan vara engagerade i ansvarsgrupper genom att varje lokal församling ska ha en styrelse som beslutar på mandat av kyrkorådet. Om det då är ett klokt kyrkoråd har man delegerat budgetbeslut till församlingsrådet genom att bevilja äskanden från församlingsrådet inom ramen för en rambudget. Det lokala församlingsrådet ska naturligtvis vara med  och utforma det lokala gudstjänstlivet och driva frågor om hur man ska nå ut till de lokala församlingsborna.

Men det viktiga i denna ny strukturprocess är inte vad det nya pastoratet ska heta, vem som ska vara kyrkoherde etc, utan att man hela tiden påminner sig om själva uppdraget. Med mitt biskopsmottos ord kan det formuleras med orden ‘Ge Jesus äran’. Det är vad vi kristna i Svenska kyrkan ska göra på den plats på jorden som vi har att ansvara för. Allt annat är underordnat detta. Det får vi aldrig glömma. Utifrån detta uppdrag där vi firar gudstjänster med ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning, där vi utövar diakoni och bedriver mission, ska vi ha en struktur som ger resurser för detta nu och i framtiden.  Att ha nära till en kyrka där man an få känna sig hemma och där det regelbundet ( helst varje vecka) firas gudstjänst är viktigt. Till detta behöver vi lokalt engagemang och större resursmöjligheter. Här kan nya pastort vara oerhört betydelsefulla.

Åter igen:  vi får aldrig glömma orden från Augsbugska bekännelsen: Kyrkan är där ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.

Filed Under: Okategoriserade

Nåden.

Nov 12

I fredags fick jag mitt senaste nr av tidningen Dagen. Chefredaktören Daniel Grahn skriver en ledare som är en fantastisk predikan om nåden - nåden som gäller oss alla. Tack Daniel för det Du skriver! Nåden som bär oss alla och som inte känner någon förlorad son eller förlorad dotter. Just så tänker jag också. Guds nåd är alltid större än våra mänskliga bedömningar. Jag vet att detta kan vara svårt att ta till sig för den som vill följa bokstaven och som hänvisar till Bibeln som till en möbelkatalog. Men Bibeln är Guds stora kärleksbrev till oss – en nådesskrift – en livskälla som vi får hjälpa varandra att hitta djupare ned i. Daniel Grahns ledare baserad på en cd-skiva av Peter Hallström och ett möte med Bo Strömstedt sätter fingret just på nådens underbara gränslöshet.

Tack Herre Jesus för den nåden!

Filed Under: Okategoriserade

Gränslöst!

Nov 10

För några timmar sedan lämnade jag Flämslätts stiftsgård utanför Skara efter en dag med stiftets internationella ombud. Ca 140 personer var samlade för att fördjupa kunskap om kyrkans internationella engagemang utifrån olika perspektiv. Chefen för Svenska kyrkans internationella avdelning Erik Lysén talade om ”Kyrkans roll i den internationella solidariteten”. Den tidigare utsända till Tanzania, Märta Bodin, talade utifrån ämnet: Detta tror jag är viktigast för personer jag mött i Tanzania och själv hade jag att tala om ekumenik och interreligiös dialog i ett internationellt perspektiv. Det var en dag fylld av föreläsningar av olika längd, seminarier på eftermiddagen och en avslutande mässa. Engagemanget hos ombuden gick inte att ta miste på. Jag gläds så över alla dessa ombud som ser att vårt uppdrag som kristna i Svenska kyrkan sträcker sig längre än den egna församlingens gränser, längre än det egna pastoratets gränser, längre än kontrakts- och stiftsgränser, längre än lands- och världsdelsgränser. Vårt medmänskliga uppdrag är gränslöst. Vi hör ju ihop som systrar och bröder oavsett var vi bor. Vi hör ihop med alla dem som är drabbade av torka och svält. Vi hör ihop med alla dem som kläms ihjäl av orättfärdiga system. Vi hör ihop med alla dem som drabbats av HIV och Aids. Vi hör ihop med alla dem som längtar efter en hållbar utveckling. Vi hör ihop och får dela våra resurser med dem.

Men, de hör också ihop med oss i den bemärkelsen att de har mycket att dela med oss. Så många människor i mottagarländerna är givare och vi måste vara öppna för att ta emot, inte minst då det gäller vad detta med kristen tro är, att kristen tro är en tro på liv och död. Våra systrar och bröder i Afrika, Asien och Sydamerika kan lära oss att se att kristen tro inte är en fritidssysselsättning bland andra fritidssysselsättningar utan en tro på liv och dö, en tro som bär i varje ögonblick – en tro på en Gud som är gränslös – där inte ens döden är en slutgiltig gräns.

Mitt delande i dag handlade om att vi som kristna hör ihop. Vi hör ihop och får se den andres kyrka, den andres samfund som vårt eget. Vi får glädjas med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter. Vi får också sträva än mer mot enheten i mångfald. Jesus både utmanar och uppmanar oss till den hållningen i Johannesevangeliet (Joh 17:21). Vi får än mer lära känna varandra, komma varandra närmare, se varandra klarare, älska varandra djupare. Det är sannerligen en viktig utmaning! För tillsammans blir vi ett starkt vittnesbörd om Gud som möter oss i Jesus – ett vittnesbörd så att världen kan tro.

Jag talade också om interreligiös dialog utifrån 10 punkter om hur man kan se på den andre, den som företräder en annan religion. I det sammanhanget påminde jag om det jag skrivit mången gång om i bloggsammanhang: Gud är inte religiös! Gud är inte kristen, muslim, jude etc. Gud är Gud och vi är religiösa och vi som kristna har att följa Jesus Kristus och vittna om honom. Det kan vi göra i tillit till Gud och i kraft av Guds heliga Ande samtidigt som vi får se att Gud är verksam utanför den kristna traditionen, att Gud mycket väl kan ha andra vägar än den vi har att följa. Gud är ju gränslös medan vi är begränsade. Det får vi aldrig glömma. Tillsamans med människor av annan tro, annan kyrkotillhörighet, annan religionstillhörighet får vi stå upp för människovärdet, stå upp för skapelsens integritet, stå upp för människan som Guds avbild då hon älskar och skapar.

Ja, det var en ”gränslöst” viktig dag! Tack alla ni som är lokalt engagerade, tack alla ni som planerat och organiserat denna dag. Må vi arbeta vidare för Guds rike – ett rike som är gränslöst!

Filed Under: Okategoriserade

Yes, he can?

Nov 7

I skrivande stund har Barack Obama just vunnit det amerikanska presidentvalet. Jag vill inte sticka under stol med att jag är glad och lättad. Den konservatism som riskerade att breda ut sig om  Mitt Romney skulle ha vunnit hade varit bekymmersam. Men, det är en sak att bli amerikansk president och det är en annan sak att vara amerikansk president. Barack Obama har en svår inrikespolitisk situation att hantera och krig i utlandet att avsluta. Vi som kristna får nu be till Gud om att Barack Obama ska få kraft att bidra till fred, försoning, upprättelse både i världen i stort och hemma i USA. När han kandiderade förra gången var mottot ‘yes, we can!’. Nu kan i bara hoppas att fyra år till kan visa större positiva resultat för, inte minst, världen i stort.

I går samtalade ett 40-tal präster i Skara stift tillsammans med Thomas Ekstrand, som är docent  vid Uppsala universitet och diakon,och med mig, om luthersk kyrkosyn. Vi talade en del om syndernas förlåtelse. Kan vi alls tala om syndernas förlåtelse som det viktigaste i en folkkyrka – att själva evangeliet just är detta? Ja, på ett sätt kan vi göra detta. Syndernas förlåtelse har ju sin grund i Jesu korsdöd och uppståndelse – det viktigaste av allt i den kristna tron. Det handlar ju om upprättelse och förnyelse, om ny möjlighet och ny tillförsikt. Detta måste förkunnas på ett sådant sätt att det berör den som möts av budskapet och som kanske inteär så hemma i det religiösa språket. Det är en utmaning. Man kan också fråga om Gud faktiskt förlåter vid det specifika tillfället då  någon ber om förlåtelse eller om själva bönen och inställningen hos den bedjande handlar om att ta emot den nåd och den förlåtelse som är  den ständiga nåden – den förekommande nåden. Oavsett allt är det bara att tacksamt öppna sig för den gudomliga nåden. Vi behöver den,  Barack Obama behöver den. I den nåden får vi vila, i den korsfästes och uppståndnes nåd får vi leva – en nåd som är var morgon ny. Också denna morgon.

 

 

Filed Under: Okategoriserade

En av mina halsdukar.

Nov 5

I all hast kan jag inte låta bli att uttrycka stolthet över en av mina halsdukar. I samband med att jag blev välkomnad som Skara stifts nye biskop överlämnades, vid mottagningen efter gudstjänsten i domkyrkan, en gul-svart halsduk av distriktsföreståndaren för trossamfundet Gemensam framtid. Först trodde jag att det var en AIK-halsduk vilket kändes annorlunda för en ”Djurgårdare”, men strax förstod jag att det var Elfsborgs lagfärger. Ikväll ska jag bära den halsduken med stolthet. Nej, jag är inte så idrottsengagerad men det är viktigt att lokalt och regionalt känna stolthet och glädje över sådant som är positivt. Nu gläds jag med med ett av idrottslagen  i Skara stift, Elfsborgs IF,  över SM-guldet i fotboll. Stort, stort GRATTIS!. Så roligt!

Idrott och religion är två viktiga saker i en människas liv. Det finns en devis som är värd en egen blogg. Den devisen lyder: En sund själ i en sund kropp. Jag får återkomma i ärendet.

 

Filed Under: Okategoriserade