Yes, he can?


I skrivande stund har Barack Obama just vunnit det amerikanska presidentvalet. Jag vill inte sticka under stol med att jag är glad och lättad. Den konservatism som riskerade att breda ut sig om  Mitt Romney skulle ha vunnit hade varit bekymmersam. Men, det är en sak att bli amerikansk president och det är en annan sak att vara amerikansk president. Barack Obama har en svår inrikespolitisk situation att hantera och krig i utlandet att avsluta. Vi som kristna får nu be till Gud om att Barack Obama ska få kraft att bidra till fred, försoning, upprättelse både i världen i stort och hemma i USA. När han kandiderade förra gången var mottot ’yes, we can!’. Nu kan i bara hoppas att fyra år till kan visa större positiva resultat för, inte minst, världen i stort.

I går samtalade ett 40-tal präster i Skara stift tillsammans med Thomas Ekstrand, som är docent  vid Uppsala universitet och diakon,och med mig, om luthersk kyrkosyn. Vi talade en del om syndernas förlåtelse. Kan vi alls tala om syndernas förlåtelse som det viktigaste i en folkkyrka – att själva evangeliet just är detta? Ja, på ett sätt kan vi göra detta. Syndernas förlåtelse har ju sin grund i Jesu korsdöd och uppståndelse – det viktigaste av allt i den kristna tron. Det handlar ju om upprättelse och förnyelse, om ny möjlighet och ny tillförsikt. Detta måste förkunnas på ett sådant sätt att det berör den som möts av budskapet och som kanske inteär så hemma i det religiösa språket. Det är en utmaning. Man kan också fråga om Gud faktiskt förlåter vid det specifika tillfället då  någon ber om förlåtelse eller om själva bönen och inställningen hos den bedjande handlar om att ta emot den nåd och den förlåtelse som är  den ständiga nåden – den förekommande nåden. Oavsett allt är det bara att tacksamt öppna sig för den gudomliga nåden. Vi behöver den,  Barack Obama behöver den. I den nåden får vi vila, i den korsfästes och uppståndnes nåd får vi leva – en nåd som är var morgon ny. Också denna morgon.

 

 

17 kommentarer

Sven Andersson säger
7 november 2012 – 08:39

AMEN; AMEN!

Vera säger
7 november 2012 – 10:56

Det var helt fantastiskt skrivigt/tänkt

Magnus Olsson säger
7 november 2012 – 05:52

Med denna bloggpost skulle det vara givande om biskopen ville beskriva hur pånyttfödelsen äger rum, är den föregående rättfärdiggörelsen? Sker den samtidigt eller följer den på densamma? Alltså hur blir frågorna som biskopen aktualiserat om syndaförlåtelsen aktuella och mottagna av människan? Skulle sätta stort värde på om biskopen svarade på det, inte minst pga att biskopen ju är biskop i ett stift med synnerligen rika traditioner i denna viktiga fråga, med genomslagskraft i det som brukar kallas " västgötsfromheten". / Magnus Olsson

Karin Johansson svarar
8 november 2024 – 08:12

Tänker du Magnus på den sk. nådens ordning, i tre steg,vilken följdes ganska strikt kanske mest inom Göteborgs stift. Men den ”rättfärdiggörelseläran” är väl inte synonym med Västgötafromheten. Jag tror att pånyttfödelsen och rättfärdiggörelse sammanfaller i ett steg.
Hälsning Karin

Lars Erik Bergqvist säger
8 november 2012 – 07:35

Men syndaförlåtelsen måste, måste föregås av en äkta och djup ånger över det man gjort MOT Gud och andra människor.

Hur gick det med syndaförlåtelsen efter det grova blasfemiska vanhelgandet av altaret i S:t Jacob?
Där inte bara livsfarligt yxhuggande framför de vilt utrusande människornas väl o ve genomförda vedhuggningen i kyrkan på altaret, utan även det blasfemiska uppspikade barndockan med modernt nutida kläder och med utrinnande blodiga tarmar, ur en uppsprättad bröstkorg och mage som klistrats fast på altarkrucifixet och som mycket svårt chockade en äldre kvinna som hämtades av ambulans efter att hon gjort denna fasansfulla upptäckt inuti kyrkan. Hon skulle tända ljus för sin son som dött med sina tarmar hängandes ute ur kroppen vid bilolyckan ? Vilken fasansfull händelse INNE i en kyrka !!

Har du verkligen nu äntligen djupt ångrat dig Åke ?
Har du bett henne och alla de chockade om förlåtelse, samt bett Gud om förlåtelse för vad du ställde till med i S:t Jacobs kyrka i Sthlm.?

Den i ambulans hämtade svårt chockade kvinnan har ännu inte hämtat sig helt, efter dessa år. Hon vågar efter detta knappt gå in i en av "Guds Faderns Heliga hus, rädd för att komma in i en rövarkula"

Minns Franciskus berömda ord:
"Få är de biskopar vi möta i himmlen".

P-A Rudberg svarar
8 november 2024 – 08:12

Världens verklighet kan vara chockande.
Jesus vill inte att vi ska blinda för det fruktansvärda – det gjorde inte han.

nya tant lila svarar
8 november 2024 – 08:12

Lars Erik, vad är det för en historia du berättar om med denna docka med tarmar som rinner ur kroppen? Det är säkert fler än jag som är nyfikna på det. Var det någon sorts performance i samband med påsken eller vad handlar det om?

Vi människor har ofta vår verklighet i färdiga paket. Ve den människa som kommer och berättar om erfarenheter som inte stämmer med våra uppfattningar om hur saker förhåller sig!

I det här landet har det blivit otroligt lätt att bli kallad rasist och anti-muslim. Och man har nog inte riktigt förstått vad konsekvenserna kan bli av en stark påträngande kultur och religion i ett land vars ursprungliga religion marginaliseras alltmer, när uttrycken för den inte rent av förbjuds.
Sverige är förmodligen ett land med några av jordens mest godtrogna invånare. Malmö är idag inte igenkännbart. En fjärdedel av invånarna är muslimer! Snart ljuder nog böneuppropen över staden där också! Och kyrkklockorna blir svagare och svagare. Tror ni att jag har fel? Vem kan inbilla sig att vi som varnar har fel?

Åke Bonnier svarar
8 november 2024 – 08:12

Hej Lars Erik,
Gällande syndaförlåtelsen är det naturligtvis så att vi måste öppna oss för förlåtelsen för att kunna ta emot den. Det är ungefär på samma sätt som om jag skulle ge Dig en gåva. Men du kanske då säger: ”Nej, jag vill inte ta emot den!” Om jag ändå envisas med att vilja ge den till Dig så har Du ingen glädje av den om Du inte tar emot den. På samma sätt kan det vara med syndernas förlåtelse. Vi lever i förlåtelsen men om vi inte öppnar oss för detta faktum kan vi inte heller ta emot den. Vi får, både Du och jag öppna oss för Guds nåd, ta emot den och leva i den. Sen är vi syndare, både Du och jag, och behöver återvändfa till nådens källa – Gud själv i den dagliga omvändelsen. Men, åter igen, Guds nåd är ny varje morgon.

Gällande dockan på korset i S:t jacobs kyrka var det en pojke med ett blödande hjärta som hängde på korset under en pågående konstutställning i kyrkan. Pojken hängde på samma kors som Kristus hänger på i dopkapellet i S:t Jacobs kyrka. Jag har inte haft någon anledning att be någon om förlåtelse för att vi med ett konstverk pekade på att den korsfästa människan (och många korsfästs än idag på olika sätt) inte är ensam i sitt lidande. Den korsfäste Kristus hänger tillsammans med människan på lidandets kors. Jesus Kristus den korsfäste dog och uppstod för att visa att livet är starkare än allt det som korsfäster idag, starkare än döden. Tack gode Gud!

Gällande himlen får jag väl sedvanligt citera Martin Luther som sa att när han kom till himlen skulle han bli förvånad över tre saker.
För det första att så många var där som han inte trodde skulle vara där.
För det andra att så många inte var där som han trodde skulle vara där, och för det tredje att han själv var där. 🙂

Annars kanske ett Lasse Lucidorcitat kan vara på sin plats: ”Domen fruktar jag väl stort eftersom jag illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.”

Vänliga hälsningar

+Åke

LFL säger
8 november 2012 – 12:47

Samma person, som har skrivit ovanstående kommentar, har nyss skrivit en mängd grovt antimuslimska kommentarer till inlägget kallelse till bön. Vi kristna må ta avstånd från islam som en annn religion, men inte med rasistiska förtecken. Ovanstående kommentar är dessutom ett otäckt angrepp mot Åke personligen. Kritik är en sak - försåtlig politisk propaganda är en annan sak.

Anders Gunnarsson säger
8 november 2012 – 05:17

Varför är konservatism - per definition - fel?

LFL säger
8 november 2012 – 09:27

SD har nog gjort bort sig, när de försöker utmåla flyktingarna från Syrien, som bara ville ha demokrati, som ett hot mot de västerländska demokratiska och humanitära idealen. Jag har idag sett flera bloggar, som idag har kidnappats av skribenter med rasistiska motiv. Inte sällan låtsas de hålla med oss, som varit kritiska mot den officiella linjen inom samhället och kyrka, på vissa punkter.

Jag har själv tidigare hävdat, och gör det fortfarande, att kyrkorummet inte är rätt plats för konstyttringar, som ger starka känslomässiga reaktioner, som drar uppmärksamheten från Kristus. Det har inte varit min mening att censurera sådana konstverk, t.ex Ecce Homo-utställningen - som alltså kan visas i någon annan av kyrkans lokaler i direkt anslutning till kyrkan.

En person, som hetsat mot muslimer i flera kommentarer på annan plats på denna blogg, försöker nu göra sig till tolk för den kritik som riktades mot dåvarande domprosten Åke Bonnier för det här med dockan, som föreställde en lidande människa. Varför detta enorma hatangrepp mot Bonnier? Han är en av våra bästa nu levande biskopar - kanske därför att han har vågat utsätta sig för kritik.

Personer som kidnappar kristendomen för rasistiska syften och försöker göra sig till tolk för traditionell kristen tro (oavsett luthersk, katolsk, ortodox eller frikyrklig) är lätta att känna igen. De "triangulerar" på ett speciellt sätt. Detta uttryck betyder att man låtsas hålla med, men omtolkar till en annan ideologisk kontext. Vi, som har läst kristna tidningar, och följt den allmänna nyhetsrapporteringen, känner mycket väl till förföljelserna mot kristna i muslimska länder, och behöver alltså inte upplysas om det. Speciellt inte i en kontext som utmålar troende muslimer som råa och barbariska.

Och som utmålar det kristna sättet att motarbeta förföljelse mot kristna som något slags förräderi.

Folken i de flera muslimska läner har rest sig mot förtryckarna, för att de vill leva i stort sett som vi. I ett land, Syrien, har revolutionen inte haft framgång hittils - delvis beroende på omvärldens feghet och svek. Detta bäddar nu för en stor flyktingström. Läget i de nyligen befriade länderna, Tunisien, Libyen och Egypten är ännu inte stabilt. Det har funnits berättigade farhågor för att extremister, som vill vrida klockan tillbaka till medeltiden, ska utnyttja det maktvacumm, som råder innan demokratins slutgiltiga seger.

Det har funnit och finns berättigade farhågor för ett bakslag, liknande det i Iran efter revolutionen där 1979. Det har framför allt funnits farhågor för att hela den kristna minoriteten i Egypten och de muslimska kvinnorna i hela Mellanöstern ska drabbas av ett ännu värre förtryck. Men varifrån kommer hotet?

I ett TV-inslag nyligen från LIbyen berättade flera politiskt aktiva libyska kvinnor att de kommer att kämpa för att behålla det som de har uppnått. Situationen för de libyska kvinnorna är något bättre än för de kvinnliga förkämparna för kvinnlig rösträtt i England för 100 år sedan.

Jag vill också påminna om debatten mellan P-A Rudberg och Bengt-Olov Dike om HUR vi ska tala om förföljelserna mot kristna i muslimska länder. Det var två olika linjer´i frågan, men båda debattörerna utgick från ett kristet förhållningssätt, vilket den nytillkomna debattören, som hetsar mot muslimer, inte gör. Att kristna förföljs i icke-kristna, och t.o.m. i kristna länder, är inget nytt. Vi behöver ingen light version av Breiviks manifest för att ta förföljelserna mot kristna på allvar.

Biskop Bonnier har i detta inlägg skrivit om förlåtelsen i luthersk kyrkosyn. Om förlåtelse, inte om demonisering av alla som tillhör samma folkgrupp som förföljarna, eller har samma religion, som förföljarna påstår sig ha.

nya tant lila svarar
8 november 2024 – 08:12

LFL, jag håller inte med dig. För det första kan jag inte se något antimuslimskt i de inlägg du refererar till. Snarare tror jag att det är skrivet av någon som har varit på plats i sådana länder.

För det är stor skillnad att sitta och läsa i tidningar i Sverige och att vara på plats. Själv hade jag inte haft min uppfattning om Israel/Palestina om jag inte med egna ögon hade sett livet på Västbanken och Gaza.

Sedan är det väl stor skillnad på en seriös konstnär som Elisabet Ohlsson-Wallin som verkligen i sin Ecce Homo har velat skildra den utsatthet utsatta människor kan leva i och Jesu förhållningssätt till dem och att någon hänger upp en osmaklig docka i ett kyrkorum. Så mycket hoppas jag att du förstår!
Att konstovana människor, som kanske dessutom inte riktigt förstått evangeliets budskap, reagerade på Ecce Homo kan ju vara förklarligt, men det fanns ju de som begrep bättre och lät utställningen hänga i just ett kyrkorum.
Men jag vill gärna veta hur det var med dockan. Den verkar i vart fall inte ha varit ett konstverk.
Förmodligen kan även biskopar fela. Varför går inte Åke Bonnier i svaromål till det som Lars Erik Bergqvist har skrivit?
Tydligen har historien berört dem som inte kan glömma den starkt.

Vera säger
8 november 2012 – 09:37

Endel människor vill välja att umgås med renlevnads systemet och dess anhängare.Apropå den svenska omoralen vem vill att ens ungdomar ska komma hem sent på natten när de vuxna i allmänhet sover ,det går ju inte ha en harmonisk gemenskap med sådana krav ifrån tonåringen.och i framtidsplaneringen tillsammans.Att detta system uppfattas ses som konservativ definition jaha

nya tant lila säger
9 november 2012 – 10:58

Vem ska arbeta för att kristendomen fortlever och vidareutvecklas i ett land om inte de kristna samfunden?
Detta att Svenska kyrkan har skilts från staten kan väl i rimlighetens namn inte betyda att man ska börja gå mot något som ibland ter sig som synkretism!
Sverige är inte längre ett kristet land. Vi präglas av mångkultur och sekularisering. Vill vi som kristna ha det så?
Ibland tänker jag på hur det hade varit om min gamla mormor, född 1871, hade fått se det här landet nu. Det är nog inte mycket hon hade känt igen från sin starkt kristet präglade uppväxt. Och så är det ju också för min generation som sjöng psalmverser på morgnarna i skolan och hade kristendomskunskap på schemat. Det är i det perspektivet man kan se den accelererande utvecklingen mot en förlorad kristendom.

P-A Rudberg svarar
9 november 2024 – 08:12

nya tant lila,

Jag är intensivt glad att vi lever i en öppen demokrati, och inte i en teokrati.
Religionen och staten har av tradition levt i en slags symbios – ofta där religionen blev makthavarnas redskap. Den tiden har vi tack och lov lämnat.
Nu ska vi bygga kyrkan utifrån det som är kyrkan – nämligen vi som vill söka Kristus.

gt svarar
9 november 2024 – 08:12

Det är väl klart att din mormor som var född 1871 inte skulle känna igen sig i dagens samhälle. Lika klart som att mina barnbarn inte skulle känna igen mitt gamla samhälle och skulle det ens vara önskvärt att allt var konservativt och i så fall när skulle man ha konserverat samhället? En del saker är bra, andra saker dåliga i samhället och så kommer det att fortsätta pendla. En förlorad kristendom i dagens samhälle (förutsatt att det finns en sådan), är väl hellre att många människor inte kan tro, för att de saknar vetenskapliga bevis eller subjektiva upplevelser. Sedan hur människor egentligen upplevde det förr och hur man personligen ”trodde” är ju svårt att veta, även om det var ett påbjudet kristet deltagande för de flesta, men det säger inget mer än bara det, att man deltog. Finns det verkligen en förlorad kristendom i dag? Hur ska vi mäta den? Ska det vara via antal kyrkobesök, eller ska det vara att fråga människor om personlig tro? Jag tror själv på den sistnämnda =)

Vera svarar
9 november 2024 – 08:12

Sjunga psalmer,lära sig dem utantill och kristendomskunskap en annat sätt att lära människan att det finns ett överliv också ,inte bara fyllor och underliv

nya tant lila säger
9 november 2012 – 12:33

Sedan tror jag att det är mycket bra om folk lyfter från sina skrivbord och går ut i verkligheten och upplever den.
Flytta ut i förortsområdena i Stockholm, Göteborg och Malmö!
(Jag har bott och vistats i sådana! Hur många av besserwisserpolitikerna och kyrkans folk har gjort det? Där finns inte många svenskfödda.)
Arbeta ute i skolorna och se hur asylsökande elever tas emot!
Jobba på polisen eller Migrationsverket eller på flyktingförläggningarna!
Kom sedan med era åsikter!
Det man upplever i synkretistiska gudstjänster med utvalda personer eller i ett mångkulturellt Stockholm i kultur och mediakretsar är knappast relevant för en bredare verklighet!

P-A Rudberg svarar
9 november 2024 – 08:12

nya tant lila,

Kyrkan finns i allra högsta grad närvarande i de större städernas förorter.
Och du är inte den enda personen som levt (eller lever) i den s.k. verkligheten. Kanske det till och med är så att din del av verkligheten inte ens är särskilt representativ totalt sett?

Och snacket om synkretism börjar nu bli lite larvigt som ständigt angrepp. Det är YTTERST lite som är synkretism i gudstjänstsammanhang. Däremot möts olika religioner utifrån sina egna plattformar och delar det som är allmänmänskligt. Det handlar om att skapa möten istället för att bygga murar.

LFL säger
10 november 2012 – 11:26

Kanske dags att revidera Jesu ord: "Jag är en av vägarna, en glimt av sanningen och en del av livet"?

Anneli Magnusson säger
10 november 2012 – 05:02

Nya tant lila,
Du har sannerligen hunnit med mycket! Om jag fått med allt, har du arbetat i åtminstone en församling, arbetat med invandrare, är konsthistoriker (?), arbetat bland palestinier i Gaza, samt varit rektor. Om jag förstår dig rätt har du varit missnöjd med alla dina arbetsplatser, eller har jag missuppfattat dig? Frågan är hur man med det som bakgrund ska värdera dina erfarenheter?

Jag tror att mycket skulle vara vunnet om vi människor kunde sluta att dra andra människor över en kam, i synnerhet efter de sämsta exempel vi kan hitta. Som någon redan varit inne på
Bekämpa konkreta fall av t.ex.brottslighet och diskriminering men generalisera inte. Jag blir inte glad när jag hör svepande, negativa omdömen om oss svenskar och det blir säkert inte du heller. Då ska vi inte behandla andra som vi själva inte vill bli bemötta.
Anneli

LFL svarar
10 november 2024 – 08:12

Nej, man ska inte dra alla över en kam. Men det är vad AM gör nu.

nya tant lila säger
10 november 2012 – 05:48

Anneli!
Ja, under 38 års heltids förvärsarbete hinner man med en del! Också att vara kyrkopolitiker (jag har aldrig varit anställd i någon församling, men däremot i en institution tillhörande Växjö stift), att arbeta efter sin examen i konsthistoria och estetisk folkhögskollärarutbildning som lärare och rektor på två folkhögskolor och jobba med invandrare.Man hinner det, ser du!
Däremot har jag aldrig påstått att jag har jobbat i Gaza, men jag har varit där.
Inte heller har jag påstått att jag har varit missnöjd med alla jobb.

Att varna för ett starkt inflytande från islam har ingenting med enskilda människor att göra, men du förstår nog inte skillnaden kan jag se.
Slutligen är jag knappast intresserad av hur du värderar mina erfarenheter!
Det finns andra som förstår att göra detta!

Däremot föreslår jag dig att gå en kurs i läsförståelse för det behöver du uppenbart!

Anneli Magnusson säger
11 november 2012 – 02:46

Nya tant lila,
Ja om man byter arbetsplats ofta hinner man prova en hel del. Men utifrån den erfarenhet jag har av att anställa människor är det inte nödvändigtvis en fördel.

Du får gärna utveckla ditt resonemang om att inflytandet av islam inte har något med enskilda individer att göra. Varje religion är mångfacetterad och består av individer som gör olika tolkningar. Dessutom, Islam består ju av olika riktningar, vilka ryms i generaliseringen islamisering?
Med din pedagogiska erfarenhet kan du säkert förklara det så att även jag förstår ;-)
Anneli

LFL svarar
11 november 2024 – 08:12

Påven bryr sig inte om vad du säger, och inte tant lila heller. Om du redan har givit upp försöken att förmå påven att säga ja till aborter, är det mycket tråkigt. Det brukar ju ta 300 år innan den istitutionen ändrar sig, om den någosin gör det.

Min erfarenhet av chefer är att de brukar vara livrädda för att anställa någon som kan mer än de själva. Nu, när de flesta chefer är högutbildade, är de livrädda för att anställa lågutbildade, för de har ju gått i livets hårda skola och fått lära sig att tänka själva. Vilka personer, som du anställer, säger nog mer om dig själv än om dem som du (inte) anställer. Du borde nog prova på att jobba på ett katolsk sjukhus i Afrika. Där har de fullt upp med att rädda liv, så de har inte så mycket tid över till att släcka de ofödda liven.

Sedan är det ju faktiskt så, att när bemanningsföretagen växer, och kundföretagen hyr in folk på begränsad tid, så är det en fördel att ha yrkeserfarenhet inte bara från olika arbetsplatser, utan även från olika branscher. Ditt resonemang är något nattståndet.

Men du får skylla dig själv, när du inte kan föra en saklig debatt om vad ditt egentliga ärende, vilket det nu är, utan ägnar dig åt nedvärdering av meningsmotståndare på grund av sådana personliga förhållanden (hur många jobb man har haft, etc) som inte har ett dyft med debatten att göra.

En av den svenska kyrkans första framgångar, utanför det rent teologiska området, var att man fick stopp på den brottslighet som i de medeltida lagarna benämndes ”bälgmord”. Varför denna benämning vet jag inte, men brottsrubriceringen omfattade mord på både ofödda och nyfödda.

nya tant lila säger
11 november 2012 – 03:06

Och var har jag nu påstått att jag har bytt arbetsplats ofta? Hur läser du? Är du verkligen pedagog är det skrämmande!
Men en del människor får aldrig chansen att byta arbetsplats för ingen annan vill ha dem, så då är det bra att klamra sig fast vid det man har! Det finns det många exempel på. För att byta jobb eller skaffa nytt jobb krävs det nämligen att man är gångbar och önskvärd!
Det är med det som med gamla döda äktenskap. Man är hellre kvar för man vet inte om det finns något att få om man bryter upp.
Jag har varit på arbetsplatser där många har varit i 30-40 år. Det blir då gärna en skräckmiljö med fastlåsta roller och - om det är lärare- ibland med kunskaper som det har vuxit ordentligt med mossa på under 40 år.
För jag tror att människor som utvecklas hela tiden också är mera benägna till fortbildning och vidareutbildning.Det är i varje fall min erfarenhet, både som rektor och som kollega.
Vad har du för anledning till dina personliga påhopp på mig? Är detta också pedagogiskt?

nya tant lila säger
11 november 2012 – 03:08

För hastigt läst. Ser nu att det inte var du som var pedagogen. Det var då för väl!

nya tant lila säger
11 november 2012 – 03:11

I övrigt har jag ingen lust eller anledning att bemöta dig. Det skulle inte tillföra något som helst till den här diskussionen, och detta är ingen rättegång vad jag
vet! Diskussionerna på den här bloggen får ju ofta den karaktären!