Gränslöst!


För några timmar sedan lämnade jag Flämslätts stiftsgård utanför Skara efter en dag med stiftets internationella ombud. Ca 140 personer var samlade för att fördjupa kunskap om kyrkans internationella engagemang utifrån olika perspektiv. Chefen för Svenska kyrkans internationella avdelning Erik Lysén talade om ”Kyrkans roll i den internationella solidariteten”. Den tidigare utsända till Tanzania, Märta Bodin, talade utifrån ämnet: Detta tror jag är viktigast för personer jag mött i Tanzania och själv hade jag att tala om ekumenik och interreligiös dialog i ett internationellt perspektiv. Det var en dag fylld av föreläsningar av olika längd, seminarier på eftermiddagen och en avslutande mässa. Engagemanget hos ombuden gick inte att ta miste på. Jag gläds så över alla dessa ombud som ser att vårt uppdrag som kristna i Svenska kyrkan sträcker sig längre än den egna församlingens gränser, längre än det egna pastoratets gränser, längre än kontrakts- och stiftsgränser, längre än lands- och världsdelsgränser. Vårt medmänskliga uppdrag är gränslöst. Vi hör ju ihop som systrar och bröder oavsett var vi bor. Vi hör ihop med alla dem som är drabbade av torka och svält. Vi hör ihop med alla dem som kläms ihjäl av orättfärdiga system. Vi hör ihop med alla dem som drabbats av HIV och Aids. Vi hör ihop med alla dem som längtar efter en hållbar utveckling. Vi hör ihop och får dela våra resurser med dem.

Men, de hör också ihop med oss i den bemärkelsen att de har mycket att dela med oss. Så många människor i mottagarländerna är givare och vi måste vara öppna för att ta emot, inte minst då det gäller vad detta med kristen tro är, att kristen tro är en tro på liv och död. Våra systrar och bröder i Afrika, Asien och Sydamerika kan lära oss att se att kristen tro inte är en fritidssysselsättning bland andra fritidssysselsättningar utan en tro på liv och dö, en tro som bär i varje ögonblick – en tro på en Gud som är gränslös – där inte ens döden är en slutgiltig gräns.

Mitt delande i dag handlade om att vi som kristna hör ihop. Vi hör ihop och får se den andres kyrka, den andres samfund som vårt eget. Vi får glädjas med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter. Vi får också sträva än mer mot enheten i mångfald. Jesus både utmanar och uppmanar oss till den hållningen i Johannesevangeliet (Joh 17:21). Vi får än mer lära känna varandra, komma varandra närmare, se varandra klarare, älska varandra djupare. Det är sannerligen en viktig utmaning! För tillsammans blir vi ett starkt vittnesbörd om Gud som möter oss i Jesus – ett vittnesbörd så att världen kan tro.

Jag talade också om interreligiös dialog utifrån 10 punkter om hur man kan se på den andre, den som företräder en annan religion. I det sammanhanget påminde jag om det jag skrivit mången gång om i bloggsammanhang: Gud är inte religiös! Gud är inte kristen, muslim, jude etc. Gud är Gud och vi är religiösa och vi som kristna har att följa Jesus Kristus och vittna om honom. Det kan vi göra i tillit till Gud och i kraft av Guds heliga Ande samtidigt som vi får se att Gud är verksam utanför den kristna traditionen, att Gud mycket väl kan ha andra vägar än den vi har att följa. Gud är ju gränslös medan vi är begränsade. Det får vi aldrig glömma. Tillsamans med människor av annan tro, annan kyrkotillhörighet, annan religionstillhörighet får vi stå upp för människovärdet, stå upp för skapelsens integritet, stå upp för människan som Guds avbild då hon älskar och skapar.

Ja, det var en ”gränslöst” viktig dag! Tack alla ni som är lokalt engagerade, tack alla ni som planerat och organiserat denna dag. Må vi arbeta vidare för Guds rike – ett rike som är gränslöst!

12 kommentarer

nya tant lila säger
10 november 2012 – 07:59

Det finns en annan modell också. Man kan börja titta runt sig på dem som är nära och behöver hjälpen. Men Svenska kyrkan tittar numera så långt bort att man många gånger förlorar dem som lever i nöd nära en! Det är just detta jag kritiserar. Det är naturligtvis mycket mera spännande att frottera sig med kungligheter, andra kulturer och andra religioner än med människor som mer eller mindre ligger i rännstenen mycket nära inpå en!
Heder åt S:ta Klara församling i Stockholm! De visar på ett kristet sinnelag!

P-A Rudberg svarar
11 november 2024 – 08:12

Eller så kan man göra båda delar – både det nära och det globala.
Att inse att det goda börjar väldigt nära mig själv (faktiskt hos mig själv), men att jag också tillhör ett globalt sammanhang som jag inte kan isolera mig från.

LFL säger
10 november 2012 – 10:59

Gud är sig själv d.v.s. kristen. Det är vi så kallade kristna som inte lyckas vara det som vi är skapade till, Guds avbild, d.v.s att vara kristna. Det finns en annan väg än den vi följer. Mern det finns ingen annan väg än den vi har att följa. Jesus sa: Jag är vägen, sanningen och livet. Gud är inte gränslös. Gud är allsmäktig. Det är något helt annat. Det är möjligt att Gud verkar även utanför den kristna traditionen. Men, om det är så - hur vet du det?

Är Guds ord inte Guds Ord? Gud skapade allting som finns genom sitt Ord. Kan människor göra det?

Och sedan, Åke Bonnier. Vi hör ihop med alla dem som har drabbats av sjukdom. Sjukdomarna är en följd av syndafallet. Varför pekar du ut HIV och aids särskilt?

Det finns sjukvårdspersonal, som har smittats genom att de har stuckit sig på kanyler. Jag tycker inte att Svenska kyrkan ska klandra sjukvårdspersonalen, så länge man själv odlar HIV-nojan vid snart sagt varje nattvard - decennier efter det att vi vet att HIV inte smittar på det viset.

P-A Rudberg svarar
11 november 2024 – 08:12

LFL,

I vilket sammanhang klandrar SvK sjukvårdspersonal?

HIV-noja vid nattvard? Vad skulle det vara? Har aldrig upplevt det…

Vera säger
11 november 2012 – 08:15

LFL
" Dopp i grytan"
kom sig av att folk ---drack för mycket,tog för stora klunkar---Det var svårt att rycka kalken ifrån deras munnar.

nya tant lila svarar
11 november 2024 – 08:12

Är din kommentar, Vera, ett dåligt skämt?

Bengt Olof Dike säger
11 november 2012 – 04:27

Bäste Skarabiskop!

Jag noterar Din tänkvärda slutsats att vi, tillsammans med andra människor av annan tro, annan kyrkotillhörighet, annan religionstillhörighet, får stå upp för skapelsens integritet och människovärdet. En fantastisk uppgift.

Jag bara undrar i mitt stilla sinne, hur detta skall vara möjligt i en global värld, där förföljelserna mot kristna är omfattande och tyvärr synes öka i omfattning (se OpenDoors lista över detta våld i religionens namn) och där miljoner kvinnors ställning är direkt underordnad männens - också i religionens namn!

Vilken är de kristnas främsta uppgift i denna föga tilltalande globala verklighet och där vår tolerans möts av permanent och delvis våldsbejakande intolerans?
O.s.a. vänligen!

Åke Bonnier svarar
11 november 2024 – 08:12

Bäste Bengt Olof,
Jag förstår den känsla av uppgivenhet som jag kan ana hos Dig (och hos många andra). När man läser dagstidningar, tittar på TV etc undrar man om det alls är möjligt att bygga en fredens värld. Även jag kan känna mig uppgiven. Samtidigt tänker jag att det är vår uppgift som kristna att hela tiden, i det lilla och i större sammanhang, vara en motkraft mot allt det som bryter ned, en motkraft mot hat och våld, en motkraft mot förföljelser. Vi ska inte möta våld med våld. Vi ska inte möta hat med tystnad. Vi ska inte möta förföljelse med likgiltighet. Vi måste visa på den kärlek som Jesus själv inkarnerade, d v s älska våra fiender och be för dem som förföljer oss och på alla sätt, så långt det är möjligt verka för en värld där Guds kärlek blir synlig(are). Vi kan inte göra allt på egen hand men vi kan börja, Du och jag, där vi är och i de sammanhang vi lever i. Havet består enbart av droppar. Det kan vara värt att tänka på. Eller med ärkebiskop Desmond Tutus ord: ”Det bästa sättet att äta upp en elefant är att ta en bit i taget”. Må Jesus själv leda oss och ge oss kraft, steg för steg, stund för stund.
Vänligen
+Åke

nya tant lila säger
11 november 2012 – 05:42

religionsdialogerna så klart!

LFL säger
11 november 2012 – 08:35

P-A

Nu börjar du bli lite väl tramsig, både i ditt svar till mig och till Ntl. Jag tycker inte att man kan ersätta Guds ord med biskopsdokument från aids-hysterins 80-tal. Låt nu aids-nojan vara ett avslutat kapitel i Svenska kyrkans historia, och återgå till den gamla ordningen.

Du nämnde ordet piscina: uttömningskanal i kyrkrum för vätska från heligt kärl, till exempel dopvatten från en dopfunt eller rengöringsvatten från nattvardskärl. Vätskan rinner ned i kyrkans grund för att komma i vigd jord.

Skillnaden är alltså om detta kyrkliga avloppssytem är anslutet till det kommunala avloppsnätet, eller ej.

Det är väl ändå skillnad mellan dopvatten och nattvardsvin, om vi verkligen tror att det är Jesu blod. Det finns två meningar som säger att allt nattvardsvin ska drickas upp och inte hällas ut: "Jesu blod, utgjutet för dig" och "Jesu blod utgjutet för mig'".

Och ang. ditt svar till Ntl: Hur har du tänkt att Svk ska kunna ta ansvar för de globala relationerna, när man inte ens klarar av den närmaste av alla relationer: den mellan kyrkan och Jesus, vars blod behandlas som diskvatten? Kan du på fullt ansvar hävda att vi har en osynlig global (nattvards-) gemenskap med andra kristna samfund, som tar sitt nattvardsfirande på allvar?

Katolikerna hånar oss.

P-A Rudberg svarar
11 november 2024 – 08:12

LFL,

Varför måste ord som ”tramsig” användas bara för att någon har en lite annan infallsvinkel?

Nej, det finns inget i Bibeln som tydligt kan tolkas som att prästen måste dricka upp det resterande nattvardsvinet.
I flera av de kyrkor som jag besökt finns det en separat piscina som inte är kopplad till det kommunala avloppssystemet.

Ja, jag menar att vi har en gemenskap med alla som tagit nattvarden före oss, med de som gör det nu och med de som kommer att göra det i framtiden. Den gemenskapen faller inte bara för att det exakta ceremonielet skiljer på några punkter. Om vi doppar eller dricker. Om vi står eller knäfaller.

(Intressant att du bryr dig så mycket om vad den romersk-katolska kyrkan tycker….)

Staffanw säger
11 november 2012 – 08:44

Åke, det låter ju modernt och enkelt, att säga att Gud inte är vare sig kristen, muslim, jude etc. Betyder det att du anser att vi tillber samma Gud, att t ex Allah och vår bibliske Gud är samma Gud. Betyder det då att Bibeln och koranen är likvärdiga, och uttryck för en och samma Guds ord. För vi kristna säger ju att Bibeln är ”Guds ord”. Där vi menar att Gud talar genom Bibeln. Och detta synsätt hade även Jesus – han var klar över gamla testamentets status – (Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen och profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett.” (Matt 5:17-18)

Jag förstår alla som strävar efter förståelse och dialog med andra religioner och samfund. Kristna och muslimer kan och ska vara goda vänner – ja, vi är grannar i medmänsklig gemenskap . Och det är både berikande och spännande att se vad som förenar. Men även om alla säger att det bara finns en sann Gud – betyder väl inte det att vi talar om samma Gud. Att det arabiska ordet "Allah" rent lingvistiskt betecknar Gud, behöver väl inte heller betyda att det är en och samma Gud vi talar om.

P-A Rudberg svarar
11 november 2024 – 08:12

Det finns bara en Gud. Alla vi människor är skapade av en och samma Gud.

Jag vill därför inte utesluta att vi alla sker oss till samma Gud, men vi gör det från olika håll.
Detta minskar inte min kristna tro ett dugg. Men det ger mig (förhoppningsvis) lite mer ödmjukhet i mötet med andra människor.

nya tant lila svarar
11 november 2024 – 08:12

Om vi tror att det bara finns en Gud så kan det väl knappast finnas flera, eller hur? Men Vägen till Sanningen och Livet kan man ju inte ge alternativ till i en kristen kyrka. Den vägen måste vara EN- genom Jesus Kristus.

Det som händer i vår Svenska kyrkan är mycket tråkigt.
Vi var många (uppgifter från en kvällstidning) som reagerade på valet av senaste ärkebiskopen. Och det var inte av glädje.
Det verkar bli mycket värre än vi som hade farhågor befarade.
Panta rei!
Till slut har man flutit ut så mycket att kyrkan totalt saknar konturer! Och då är det kanske bäst, som LFL tipsade om, att åtminstone vi som vill ha klara riktlinjer blir muslimer, för då vet man åtminstone vad som gäller.

nya tant lila säger
11 november 2012 – 10:12

Så undrar jag hur det skulle vara att skicka ut biskop Åke Bonnier som missionär?

LFL svarar
12 november 2024 – 08:12

Kanske till muslimska länder, då? ”Vadå, omvända oss till den jungfrufödde profeten? Du säger ju samma sak som imamerna alltid har sagt”.

Bengt Olof Dike säger
12 november 2012 – 09:24

Tack, bäste Skarabiskop!

Tack för påpekandet till oss att aldrig ge upp - varken i våra ansträngningar eller beträffande hoppet; uthållighet i bön och tro uppmanas vi också till av Honom!

Men världen ter sig just nu så mörk, ondskan så djup här och var och utsikerna till försoning mellan folken och religionerna (där motsättningar råder) så dystra, att det är svårt att vara hoppfull. Kanske dock att jag överdriver muren mellan våldets realiteter å ena sidan och hoppet om en ljusnande framtid å den andra. Men jag tror att det är av värde att vi - naturligtvis med Dina ord som ständiga påminnelser - aldrig ger upp. Det är svårt att ibland vända andra kinden till, men som kristna måste vi detta. Annnars bidrar vi till att släppa loss elden än mer!
Erinra oss om detta, bäste Åke, när och om vi resignerar!

P-A Rudberg svarar
12 november 2024 – 08:12

Bengt Olof Dike,

Det är en härlig inställning – vi ska aldrig ge upp. Det handlar om tro, hopp och kärlek.

LFL svarar
12 november 2024 – 08:12

När det gäller förföljelserna mot kristna i muslimska länder, så är det faktiskt bara den muslimska majoriten, eller möjligen ländernas regeringar, som kan stoppa förföljelserna. Vi gör det inte genom att underblåsa anti-muslimska stämningar här hemma, snarare genom dialog med våra svenska muslimer. Men vi ska inte ha överdrivna förhoppningar om vad de kan göra.

Vi måste ta avstånd från den typen av retorik, som säger: ”Se bara vad muslimerna gör i länder där de är i majoritet. Så kommer de att göra i Sverige också, om de blir majoritet”. Nej, det är inte den muslimska majorteten, som utför våldsdåden. Men majoriteten skulle kanske kunna ingripa mer resolut?

Dialogen måste bygga på ömsesidig respekt, respekt för människor med annan tro (det är ju vad vi kräver av muslimerna i länder med muslimsk majoritet) och inte på förnekande av att vi har olika tro.

LFL säger
12 november 2012 – 11:45

Det är väl alldeles självklart att nattvardsgemenskap med Katolska kyrkan hindras av den respektlösa hanteringen av det allra heligaste sakramentet i Svk.
P-A reducerar detta till teknikaliteter. Det är respektlöst. Ja, jag tycker faktiskt att det du skriver är trams. Duklag hit och dit.

Desssutom är doppandet ohygieniskt. Det var vad jag började med att skriva, hur Svk under aids-nojans 1980-tal trodde att man kunde bekämpa epidemier med något som är fullständigt värdelöst ur smittskyddssynpunkt. HIV sprids inte oralt. Och om så hade varit fallet, så hade doppandet inte stoppat aids. Det som hamnar i magen, måste in genom munnen, om du inte har dropp intravenöst.

Katoliker dricker ur kalken. Är katoliker sjukare än andra?

Tror du att alla som tar nattvarden i Svk idag verkligen är redo att ta emot Jesus? Varje gång? Nej, det är nog mer av tvång. Man vill inte såra prästen, eller rentav få misstankar på sig att vara mot något.

Det handlar uppenbart om statistik, att visa upp siffror som pekar åt "rätt" håll, när allting annat minskar, medlemsantalen, gudstjänstbesöken...

Du är att beklaga, för jag tror inte att du har varit med om någon riktig nattvard i Svenska kyrkan. Det har jag.

"Jesu blod, för mig utgjutet". När prästen i allas åsyn dricker upp det som är kvar, så att man kan vara trygg i förvissningenom att sakramentet inte vanhelgas, när församlingen inte ser.

P-A Rudberg svarar
12 november 2024 – 08:12

LFL,

Vad är det som är så respektlöst?
För de som följt diskussionen om nattvardsgemenskap mellan olika kristna samfund så är uppenbart att stötestenen inte är huruvida man står eller knäböjer, om man går fram i ett flöde eller om man gör det i omgångar. Inte heller är doppande eller drickande det som hindrar en full nattvardsgemenskap.

Ber om ursäkt om jag använde den tämligen vanliga termen ”duklag”. Jag utgick från att du var bekant med den så jag använde termen för att förklara vad jag menade.

Vi kan vara överens om att det är bra att vi kommit förbi 80-talets smittonoja kopplat till HIV. Därför blir det lite konstigt när du nu tycks använda smittoskäl som en orsak till att stoppa bruket att doppa oblaten i vinet.

Alla som tar emot nattvarden är inte redo att möta Jesus. Men nattvarden är också en gåva – helt utan krav. (Och känner man sig någon gång inte färdig för att ta emot bröd och vin kan man få ta emot en välsignelse istället.)
Jag tror verkligen inte att Jesus villkorar sin närvaro till huruvida man tar emot hans blod genom att doppa oblaten eller dricka direkt ur bägaren.

Jag har firat nattvard i olika kyrkor och församlingar. Jag har tagit emot nattvarden på olika sätt. Aldrig har själva det praktiska arrangemanget varit avgörande för min upplevelse av nattvardens helighet och mysterium.

Jag skulle aldrig förfalla till att kalla ett resonemang för ”trams” bara för att en person har andra åsikter än jag.
Jag skulle heller inte trampa på en annan människas tro och lyfta upp mig själv genom att sätta mitt eget nattvardsfirande högre än någon annans.

LFL säger
12 november 2012 – 01:48

1) Här talar vi om gemenskap med människor av annan tro, annan kyrkotillhörighet, annan religionstillhörighet . Ska vi då distansera oss ännu mer från de stora världskyrkorna - och från vår egen kyrkas traditioner?

2) Frågan om stående eller knäböjande är naturligtvis inte skiljande mellan Svk och Katolska kyrkan. Men i både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan har jag sett människor falla på knä, och då hindrar de ju kön bakom sig.

3) Jag trodde du visste hur HIV smittar. Om inte kan du läsa RFSL:s utmärkta information om detta. HIV smittar inte oralt, men det gör andra och mer virulenta sjukdomar. Eftersom våra påstådda släktingar bland djuren använder munnen som gripverktyg, är vi av naturen utrustade med ett bättre naturligt smittskydd i munnen än i andra kroppsöppningar. Att ta andra människor i hand, och sedan gnugga sig i ögonen medför betydligt större risk för smittspridning än att dricka ur samma kalk.

Med virulens menas en mikroorganisms förmåga att etablera sig hos en värdorganism. Under 80-talet förväxlade man virulens med dödlighet, varför en mängd onödiga smittskyddsåtgärder mot HIV vidtogs. HIV har i själva verket, i jämförelse med en mängd kända epidemiska sjukdomar, extremt låg virulens. Om så inte hade varit fallet, hade hela mänskligheten dött ut under 80- och 90-talet.

4) Jag missunnar inte dig att få nattvarden, som du vill få den. Var har du fått det ifrån? Stör det DIG att vi är några som vill ha riktig nattvard, som nattvarden alltid har firats?

Är det ordet "riktig" som stör?

P-A Rudberg svarar
12 november 2024 – 08:12

LFL,

1. Vad KONKRET i vårt nattvardsfirande är det som du anser distanserar oss från de stora världskyrkorna och vår egen kyrkas traditioner?
(Förresten – traditionen i SvK har ju varit att nattvard firats YTTERST sparsamt.)

2. Det är inte alls ovanligt att människor i SvK tar ett steg åt sidan och knäböjer efter att ha tagit emot brödet och vinet.
Och om någon knäfaller vid mottagandet så är det ingen som tar illa upp för det lilla stoppet. Den ömsesidiga respekten finns.

3. Jag vet hur HIV sprids. (Som bög och ung på 80-talet kan jag inte ha missat den informationen.)
Men jag tror inte att vi behöver få panik över att doppandet av oblaten i bägaren skulle ge några epidemier.

4. För mig är det viktigt att få ta emot nattvarden – inte de exakta formerna. Jag har upplevt att Guds närvaro inte styrs av huruvida jag står, knäböjer, går. Idag finns det möjlighet att ta emot nattvarden på alla de här sätten i SvK. Det löses med små enkla anpassningar.
Begreppet ”riktig” tycker jag är missvisande och olyckligt. Det säger att de som tar emot nattvarden på andra sätt än ”ditt” faktiskt inte tagit emot nattvarden.
(Kan för övrigt meddela att det som du kallar ”riktig” nattvard inte är så som nattvarden har mottagits genom alla tider.)

Staffanw säger
12 november 2012 – 04:03

P-A, må så vara att det bara finns en Gud, men frågan är vilken Gud. Sätter du ett BMW-emblem på en Saab, är det väl fortfarande en Saab?
Och hur ställer du dig till buddhismens alla gudar, eller naturreligionernas gudar.
Tycker nog det är en mycket försåtlig argumentation från både Åke B och dig. Ett relativistiskt villospår som slugt bäddar för ekumenik med andra religioner och kompromisser om tron på Jesus. Kalla det vad du vill, men det är väl Guds ord, som är det viktiga. Och där är ju skillnaderna mellan det Allah säger i koranen, och det vår Bibliske Gud säger i Bibeln enorma.
Dessutom förekommer namnet ”Allah” långt innan Muhammed i dagens arabstater. Det finns en stor mängd av arkeologer uppdagade inskriptioner med namnet ”Allah” i det förislamiska Arabien. Allah var en av närmare 400 gudar, demoner eller djinner (andeväsen) som de hedniska araberna dyrkade. Och Allah var månguden. Därför använder muslimerna fortfarande halvmånens form över sina moskéer. Menar du att vår Bibliske Gud hade (har) något att göra med detta?
Man frågar sig nu vad det innebär att "Gud är inte kristen" rent teologiskt? Är det inte så att Gud i Jesu uppståndelse bekräftade just det som Jesus Kristus gjort och åstadkommit, hans verk och lidande? Att Gud bekräftar det som hör till Kristus - det som är kristet. Alltså - Kristus och Gud hör ihop. Vi hör ihop med Gud genom Kristus. . Genom hans död och uppståndelse har han återlöst världen och erbjuder alla människor frälsning genom tron på honom. Utan detta är det inte kristendom och förmedlar heller ingen frälsning. Och islam saknar allt detta.
Att vara kristen är något fint och stort, något att vara stolt över. Är Åke B stolt över att vara kristen, frågar man sig.

P-A Rudberg svarar
12 november 2024 – 08:12

Staffanw,

I min tro finns det ”en enda bil” – en enda Gud. 🙂
Vi är alla skapade av en och samma Gud till hans avbild. I det ligger att vi alla har längtan efter honom inbyggd i oss.

Jag känner inte Guds tankar och avsikter. Jag kan bara böja mig i ödmjukhet inför det mysterium som är långt mycket större än vad jag kan förstå.

gt svarar
12 november 2024 – 08:12

Buddismen har inga egentliga gudar, för utom en initerande skapare/skaparkraft. Buddisterna anser att om man tillbedjer gudar, så skapar man deras existens och därför vill de inte underkänna andra religioners gud/gudar. Buddismen anser att det är rätt att följa jesus väg (de anser att man redan är på den rätta vägen utan att vara buddist). I buddistisk tradition skulle man anse att den som följer jesus, följer en mästartradition. I buddhistisk kontext skulle jesus vara en boddisatva.

LFL svarar
12 november 2024 – 08:12

Synkretismen är en kniv i ryggen på de kristna, som förföljs i muslimska länderna. Dödandet föregås ofta av krav på konversion till islam. Nu har förföljarna fått ännu ett argument.

Det som är stort, är att kunna hålla fred med människor med annan tro än man själv. Förtryckande regimer har i tusentals år försökt skapa fred genom att tvinga invånarna i sina imperier att anta samma religion. Det är exakt vad som al Qaida försöker tvinga fram. Som vanligt böjer sig Svenska kyrkan för övervåldet, fastän våra biskopar och präster inte riskerar ett dugg genom att stå fast vid bibelordet ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Kan man vara kristen utan att tro på det? Jag tvivlar…

LFL svarar
12 november 2024 – 08:12

Staffanw
Mycket intressant information om den fornarabiska månguden. Jag visste ju att Muhammed var en köpman, som under sina resor kommit i kontakt med judar och kristna, och kanske blivit inspirerad av dem.

Det var vanligt under forntiden att man upphöjde naturväsen till ”gudar” som man dyrkade. Solen, månen, regnet, åskan…