Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning


När jag skriver detta blogginlägg är det bara några timmar kvar tills kyrkomötets plenarförhandlingar  ska börja. I dag ska frågan om svenska kyrkans struktur på lokalplanet diskuteras och i morgon fattas beslut. Ska det vara möjligt att flera församlingar går samman och bildar ett pastorat med en kyrkoherde, ett kyrkoråd och ett kyrkofullmäktige men att samtidigt varje enskild liten församling behåller sitt namn och får en styrelse bestående av ett församlingsråd som utses av kyrkofullmäktige? Frågan är minst sagt  en het potatis och diskussionen kommer säkert att ta sin tid. kyrkostyrelsen och kyrkomötets organisationsutskott är positivt och troligen kommer kyrkomötet att besluta i enlighet med utskottets förslag.

De församlingar som blir berörda av beslutet är bekymrade och använder ord som ’sammanslagning’. Man kan riktigt känna deras smärta bara genom att läsa eller säga ordet ’sammanslagning’. Men samtidigt är det nödvändigt med långsiktigt hållbara församlingar i en medlemsminskande kyrka. Det är också vikigt att människor lokalt ska kunna fira gudstjänst i en ’kyrka nära dig’. Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning måste få vara det viktiga. Gudstänst, undervisning, diakoni och mission är kyrkans grunduppgifter. Fördelen med nya större pastorat är att resurser friläggs för dessa uppgifter. Servicefunltioner inom administrationen kan koncentreras på ett annat sätt än i rådande strukturer.

Fler personer kan vara engagerade i ansvarsgrupper genom att varje lokal församling ska ha en styrelse som beslutar på mandat av kyrkorådet. Om det då är ett klokt kyrkoråd har man delegerat budgetbeslut till församlingsrådet genom att bevilja äskanden från församlingsrådet inom ramen för en rambudget. Det lokala församlingsrådet ska naturligtvis vara med  och utforma det lokala gudstjänstlivet och driva frågor om hur man ska nå ut till de lokala församlingsborna.

Men det viktiga i denna ny strukturprocess är inte vad det nya pastoratet ska heta, vem som ska vara kyrkoherde etc, utan att man hela tiden påminner sig om själva uppdraget. Med mitt biskopsmottos ord kan det formuleras med orden ’Ge Jesus äran’. Det är vad vi kristna i Svenska kyrkan ska göra på den plats på jorden som vi har att ansvara för. Allt annat är underordnat detta. Det får vi aldrig glömma. Utifrån detta uppdrag där vi firar gudstjänster med ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning, där vi utövar diakoni och bedriver mission, ska vi ha en struktur som ger resurser för detta nu och i framtiden.  Att ha nära till en kyrka där man an få känna sig hemma och där det regelbundet ( helst varje vecka) firas gudstjänst är viktigt. Till detta behöver vi lokalt engagemang och större resursmöjligheter. Här kan nya pastort vara oerhört betydelsefulla.

Åter igen:  vi får aldrig glömma orden från Augsbugska bekännelsen: Kyrkan är där ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.

12 kommentarer

P-A Rudberg säger
19 november 2012 – 11:07

Det man verkar ha glömt bort är att stora delar av administration och servicefunktioner kan centraliseras/samordnas utan att man gör de här föreslagna organisationsförändringarna. Därför är just de argumenten inte riktigt hållbara...

Det finns en uppenbar risk när det av medlemmarna valda styret sitter "högre upp" - när det som är nära den egna kärnförsamlingen enbart är ett råd som UTSES av några "högre upp".
I en idealiskt fungerande värld kan de funka. Men vi vet alla att det är skillnad på teori och praktik.

Alltså - behåll nuvarande församlingar och beslutande nivåer. Men skapa centralisering/samordning där det är möjligt/önskvärt.

Detta är vad de flesta företag/orgaisationer faktiskt har insett efter att kört för långt åt fel håll.

LFL säger
19 november 2012 – 12:45

Jag ser ingen baktanke med att orden "rent" och "rätt" har utelämnats i rubriken , och de finns ju med i avrundningen av inlägget. Men då inställer sig dock två frågor:

1) Kan det finnas någon "oren" förkunnelse av ordet?

2) Kan det finnas någon "fel" förvaltning av sakramenten?

Jag vill också ställa ett par knepiga frågor:

3) Erkänner Svenska kyrkan dopet hos Jehovas Vittnen, eller måste f.d. Jehovas vittnen döpas på nytt för att upptas i Svk?

4) Erkänns nöddop om dopförrättaren berättar att han /hon glömt t.ex den helige Ande i frasen "Jag döper dig i Faderns, Sonens och den helige Andens namn"? Om personen är avliden när kyrkan underrättas om nöddopet är det för sent att göra om och göra "rätt".

Åke Bonnier svarar
20 november 2024 – 08:12

LFL,
Jag vill gärna svara på Dina viktiga frågor men svaren är inte enkla att avge därför att det krävs mer än ett svar på en blogg för att kunna nyansera på ett sådant sätt som skulle vara önskvärt.

1. Oren förkunnelse? Det beror på i vilken kristen traition man står i. För mig som kristen i Svenska kyrkans evangelisk lutherska tradition är det viktigt med en förkunnelse som har den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum: solus Christus! Om vi präster och biskopar blir för religiöst blyga i förkunnelsen sviker vi vårt uppdrag som Verbi divini minister.
2. Fel förvaltning av sakramenten? Det finns en huvudlinje i Svenska kyrkan som präster ska följa och de är att sakramentens gåvor ( allså vatten, bröd och vin) ska handhas pietetsfullt. Vi gör detta på olika sätt. Somliga präster äter och dricker upp bröd och vin efteråt i sakrestian. Andra sparar det konsekrerade brödet och använder det i nästföljande mässa utan att läsa instiftelseorden över dem. Åter andra stoppar ned de konsekrerade bröden i samma ask som okonsekrerade oblater. Dessa sätt likställer jag under rubriken pietetsfull förvaltning – trots olikheterna. Svårare blir det om man slarvar med brödet och häller ut konsekrerat vin i slasken etc…
3. Jehovas Vittnens dop erkänns inte, mig veterligen. De bekänner sig inte till den treenige guden och döper de är det inte i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn. Döps man inte i den treenige Gudens namn med vatten, är man inte döpt enligt en kristen tradition.
4. Gällande denna frga gäller samma svar som 3. Om den nöddöpte sedan avlider innan man hinner göra dopet rätt får vi minnas att Gud är större än alla våra ordningar. Men, som en kyrkofader sa, bevara ordnigen så ska ordningen bevara dig.

Magnus Olsson säger
19 november 2012 – 02:43

Intressant. Nu har väl den pedagogiska förmågan att skapa tilltro till reformen eller organisationsförändringen misslyckats och oron väckts varför vi har all anledning att fråga varför? Därtill kommer detta mest påverka församlingsborna och prästerna , de förra genom förre förtroendevalda och mindre lokalt förankrade, de senare genom fler utan reellt inflytande. Då blir avstånden större och med dessa nya kyrkoherdar i gigantiska enheter kan man ju spekulera i vilken typ de blir som får de uppdragen och vad uppdragen gör med dem? Dessutom kan ju konstateras att biskopsämbetet radikalt förändrats när kyrkan skiljdes från staten och då bör ju frågan ställas vad som sker med detta nu när denna förändring genomförs ? Det ligger väl i biskopars uppdrag att inte bara leda utan skydda, varför det uppdraget kan bli än svårare om ex en maktlös präst i ett gigantiskt pastorat kommer i kläm i te minst i den fråga som biskop Bonnier berör om var kyrkan finns. Hur ser biskopen på det? Därtill hörs lite om dessa nya kyrkoherdars andliga behov och mycket om deras formella utbildningsbehov, varför? Tillsist vilken teologi speglar detta? / Magnus Olsson

Åke Bonnier svarar
20 november 2024 – 08:12

Magnus,
De riktigt stora pastoratens kyrkoherdar kan i några fall (Malmö och Göteborg, beroende på vad sm sker med strukturen i Göteborgs kyrkliga samfällighet 31/12 2017 om nu dispens ges av kyrkomötet)få en väldigt speciell relation till stift och biskop. För mig är inte pastoratens storlek så knepig som att kyrkoherderollen blir en sorts ’minibiskop’. Tillsyns ( och även främjandet) blir väigt speciell och komplicerad i ett så stort megapastorat.

Mali säger
20 november 2012 – 10:52

Bra skrivet!! Jesus i centrum är det viktigaste i allt! Han är ju vägen till att lära känna Fadern, han är ju den som tog vårt straff! Med fokus på Jesus blir vi inte rädda av storm runt omkring. Jesus är vägen, sanningen och livet, det är helt klart det!!

gt säger
22 november 2012 – 11:53

Jag vågar nästan lova att kärleksbudskapet som sådant inte graveras av olika ritualmagier. Om det är så att man MÅSTE ha de rätta ritualmagierna för att det ska "fungera", måste man ju fråga sig varför och HUR skulle det vara avgörande? Annars kan jag se att ritualerna tjänar som en koncentration och lättnad för de som deltar i dem. En klädhängare att hänga upp jackan på. (Inget fel i det heller).

nya tant lila svarar
22 november 2024 – 08:12

Vi får väl verkligen hoppas att du har rätt gt!
Anden flyger vart den vill, hur får man ihop det med denna ritualmagi?
Jag har slutat gå i svaromål.

Walther Gartenbaum svarar
22 november 2024 – 08:12

Bästa ”gt”.

Så kan man förstås säga. Men i så fall var Jesus den första magikern. Han sa ju ”Gör detta”. Det skulle ske på ett speciellt sätt, följa en viss ritual. Man kan förstås fatta detts symboliskt. Men vad detta doppande kan jag alls inte förstå, Lärjungarna doppade inte Jesus i hans eget blod. De drack.

LFL säger
22 november 2012 – 11:55

gt
Att kalla någon annans tro för "ritualmagi" är verkligen inte samma sak som att säga att något är "rätt". I det förstnämnda fallet nedvärderar och kränker man andra, i det andra fallet håller man på sin rätt att tro, som man gör. Att kalla någon annans tro för "ritualmagi" är att nedvärdera och kränka, visa sitt förakt för andra, att sätta sig till doms över andra och säga att de inte är "rätt" kristna.

Svenska kyrkan och dess ärkebiskop(ar) bär ett stort ansvar för den intolerans, som möter många kristna i Svk idag. Om man hade behållit den gamla ordningen, och efter noggranna överväganden, medgivit undantag för dem som av skiljda skäl (rörelsehinder, alkoholproblem mm) inte velat eller kunnat följa den ordningen, så hade nattvarden idag varit gemenskapens och inte splittringens måltid. Det finns praktiska lösningar, som jag skrivit här ovanför.

En biskop ska vara en tillsynsman. Jag ber därför biskopen (gäller samtliga) att inskärpa vikten av ett värdigt nattvardsfirande. Inget är vunnet med "bra statistik", om det inte är värdigt. Det är bättre att ta nattvarden en gång om året, som man gjorde förr, än ofta och ovärdigt. Ge Jesus äran, men hur? Som Paulus har skrivit: Tänka på vems lekamen det handlar om.

Varför ska vi fira nattvarden ofta? Inte är det väl för att alla ska ränna i nattvarden varje söndag, utan för att den som sällan går i kyrkan, kanske bara en gång om året, inte ska missa detta enda tillfälle att få nattvarden. Präster, som leder flera gudstjänster samma dag, när de är i tjänst, borde kanske begränsa sitt eget nattvardsfirande, så att det inte känns ovärdigt för prästen själv. Så blir det inte så mycket överblivet vin, så att det blir ett problem.

Den enskilde ska inte känna ett tvång att ta nattvarden varje gång, men det bör ändå vara rikliga tillfällen att ta nattvarden, med hänsyn till dem som inte går i kyrkan så ofta - men nattvard flera gånger om dagen får inte bli ett tvång för prästerna. För blir det ovärdigt för prästen, blir det ovärdigt för församlingen också.

Det är ett tvång om ett uteblivande från nattvarden uppfattas som att man är för fin för att dela nattvard med andra. Nattvarden måste i första hand vara en gemenskap med Jesus. En uppsluppen gemenskap med andra, i kyrkan samtidigt närvarande människor, hör till kyrkkaffet.

Jag rekommenderar verkligen alla församlingar att bjuda på gott kyrkkaffe och god samvaro efter högmässan, för att klargöra skillnaden mellan det heliga och mer profana. Profanera inte nattvarden!

Ritualmagi?

P-A Rudberg svarar
23 november 2024 – 08:12

Jag vill med bestämdhet poängtera att värdigheten inte avgörs av en speciell kroppshållning eller huruvida man doppar oblaten eller dricker ur bägaren.
Att säga att ett nattvardsfirande där man står upp vid mottagandet av brödet och vinet, och där man doppar oblaten i vinet, för ”ovärdigt och ”inte rätt nattvard” är att nedvärdera och kränka, visa sitt förakt för andra, att sätta sig till doms över andra och säga att de inte är ”rätt” kristna.

Det finns inget tvång att doppa oblaten i vinet istället för att dricka ur bägaren. Vid samma nattvardsfirande förekommer båda varianterna – utan problem.
Man kan också välja att knäfalla när man tar emot brödet och vinet – det finns inget förbud mot det. Går definitivt att kombinera med ett stående/gående mottagande.

gt säger
23 november 2012 – 09:48

Jag kan fortfarande inte se att det skulle vara avgörande, MEN som sagt, det kan säkert fylla en viktig gemenskapsfunktion (menar förståss med högre makten). Visst kan man på ett sätt att säga på många sätt Jesus var magisk och tänk om det också kan ha varit så, att han instiftade de rituella formerna, just för att det skulle fylla en gemensam mental funktion? Vi lär inte ta reda på de just nu, i detta liv i vart fall tror jag?!

LFL svarar
24 november 2024 – 08:12

På Jesu tid trodde man allmänt på trollkarlar. Somliga avfärdade Jesus med att han var en ”vanligt trollkarl”, som det gick tio på dussinet av. Därför ger det en dålig klang att kalla Jesus för ”magiker” och de ordningar som han instiftade för ”ritualmagi”. Men Jesus hade säkert en avsikt med allt som han gjorde. Därför bör vi efterlikna Jesus så långt som omständigheterna medger. Det kan säkert, som du skriver, fylla en viktig gemenskapsfunktion med den högre makten. Gud är alltid närvarande, men hur ”närvarande” är vi i mötet med Gud? Om vi tar bort det ena efter det andra, som man tyvärr har gjort med nattvarden, kommer vi till slut till en punkt där vi är andligen frånvarande. Sedan kan man förstås, som någon debattör har gör, håna de frånvarande för att de har brister i sin tro. Men är det så säkert, att de verkligen har det. Ta bara den slitna klyschan ”Gud är större”, därmed sagt ”Min Gud är större än din”, underförstått ”Min gudsbild är bättre än din” Vilket utmynnar i ”Min tro är bättre än din”.

På Jesu tid låg man till bords. Lärjungarna stod inte på en lång rad och doppade Jesus i hans eget blod. Jag kommer att tänka på något som Paulus skrev, fastän jag inte lyckas hitta bibelstället just nu: ”Jag är i Gud, och Gud är i mig”. Därför är drickandet väsentligt, även om man bara uppfattar nattvarden symboliskt.

Lägg därtill kyrkans erfarenhet, vad de flesta tycker känns heligt. I de församling, som jag bodde i då, slutade folk att gå i den egna sockenkyrkan, när doppandet började. De åkte till en grannförsamling ett par mil bort, där ma fortsatte att fira riktig nattvard.

Nödlösningar av typ kliva åt sidan och falla på knä, efter doppandet är inte tillfredställande. Om flera vill göra det, så hindrar man kön. Dessutom ska nattvarden tas emot knäfallande eller om möjligt liggande (enligt ovan). Den som inte kan, eller vill det kan ju vänta nedanför kortrappan och ta emot stående eller gående.

Vad jag vänder mig mot är att nedrivarna ska göra sina nya ordningar till regel, och det traditionella firandet till undantag, som dessutom blir en halvmessyr. Nattvarden har förvanlats till en tvångsritual.

LFL säger
26 november 2012 – 05:50

@"Hur vore det om du kommenterade mitt påstående om att du påstått att...som du nyss förnekat att du sagt?"

Den mycket intressanta fortsättningen lyder: "... förnekar att ha påstått att påstår att ha förnekatt att ha påstått att ha förnekat att ha påstått...att ha försökt starta ett nytt gräl om att ha förnekat att ha påstått att..."

Läsarna är säkert våldsamt intresserade av att få veta vem som har påstått vad. Det är nog direkt frälsningsavgörande. Ingen kommer till himlen, som inte vet vem som har påstått vad, och om det är sant eller relalivt sant. .

P-A Rudberg svarar
26 november 2024 – 08:12

LFL,

Nu fick jag ett gott skratt – åt mig själv. 🙂
Så korkat jag uttryckte mig – verkligen!

– Du har skrivit att de som inte firar nattvard på samma sätt som du firar ”fel nattvard”. (Du har även använt uttrycket ”ovärdig”.)
– Du har några kommentarer ttidigare i den här tråden förnekat att du skrivit det.
– Det skulle vara intressant att höra varför du förnekar det som finns svart på vitt här?

Och mina andra två frågor:

A. Och jag undrar fortfarande vilken ”old time” du avser när du talar om den kristna trons uttryck. Som det var för 50 år sedan? Eller 100 år sedan? Eller 500 år sedan? Eller 800 år sedan?

B. Ja, nattvarden ska tas med värdighet. Men var ser du en exakt definition av värdighet? Var sägs det att man måste knäböja? Kan värdighet ta sig olika uttryck?

Det är inte god stil att slingra sig och ”gå på person” istället för att hålla sig till sak när man konfronteras med motsägelser eller frågor som kan vara besvärande.

nya tant lila säger
26 november 2012 – 10:12

Varför stoppar inte biskop Åke Bonnier denna pinsamma diskussion mellan LFL och P-A? På andra bloggar hade man för länge sedan markerat att inte fler kommentarer tas in!

P-A Rudberg svarar
26 november 2024 – 08:12

nya tant lila,

Jag har också tänkt en liknande tanke. Bl a när du och LFL grälade här alldeles nyligen.

Håller med dig om att det gått helt snett. Jag önskar att vi kunde argumentera och resonera kring SAK istället.

LFL säger
26 november 2012 – 10:46

Tack tant lila. Om jag ska fortsätta det här tjafstet med P-A så blir det en sömlös natt till. Man blir ju helt utsliten och det finns roligare saker att göra och intressantare saker att skriva om. Det har skrivits många s.k. kommentarer sedan det fanns något att tillägga i sak. i det här ämnet. P-A måste lära sig respektera, när andra inte vill fortsätta diskussionen med honom.

P-A Rudberg svarar
1 december 2024 – 08:12

LFL,

Ett av problemen är att du undviker att svara på raka frågor.
Men du väljer själv om du vill diskutera eller inte. Hittills har du inte avstått.

nya tant lila säger
26 november 2012 – 10:48

Jodå, jag kan nog också fela, men er uthållighet har jag defintivt inte! Ni tar ju om samma saker om och om igen och når inte fram.
För övrigt påstår ju LFL att han har slutat gå i kyrkan så det stora engagemanget är lite märkligt, tycker jag!
Men jag är givetvis glad över att inte stå i skottgluggen för detta just nu!
Sedan finns det mycket att säga om eget ansvar och att skylla på andra, men då är jag snart igång med något som kan tolkas som ett gräl med f d fästmannen igen! Och jag har läst och hört om detta i över två år, så jag är lite immun!

Anonymous säger
30 november 2012 – 11:09

Åke skrev såhär i ett inlägg ovan!
"För mig är inte pastoratens storlek så knepig som att kyrkoherderollen blir en sorts ‘minibiskop".
Kanske blir Sv K framtid fler sitft!? Närhet både till KH och Biskopen!