Domen fruktar jag väl stort eftersom jag illa gjort… och ps


De flesta orden i rubriken är hämtade från Lasse Lucidors psalm 620 i Den Svenska Psalmboken. När jag skriver dessa rader är det inte många timmar kvar till Domssöndagen – den sista söndagen på detta kyrkoår. Den yttersta domen har mången präst dundrat om från predikstolen. Som åhörare kunde man nog nästan känna värmen från lågorna, höra ångestskriken från de plågade och se framför sig den hotfulle guden som skulle straffa alla som inte trodde rätt. Den eviga elden som var tillredd åt djävulen och hans änglar var också tillredd för var och en som var syndare och som inte böjde sig under syndens tyngd i bön om Guds nåd.

I morgon är det Domssöndagen och evangelietexten är hämtad från Matteus 25:e kapitel där just den yttersta domen beskrivs. Men kanske är det inte den yttersta domen, som är det allra viktigaste?Kanske handlar snarare den berättelsen om den dom som vi varje dag och varje stund ställs inför. För texten om fåren och getterna påminner oss om att vi är människor som lever i ett sammanhang som är större än vår egen egoism, större än vårt eget lilla sammanhang. Texten påminner oss om att detta med att leva som människa handlar om att leva i relation – i relation med alla de som har det tufft. Vi har fått våra resurser för att dela. Vi har fått våra gåvor för att använda dem med och för andra. Domen är här och nu i varje ögonblick -som en sorts korrigering av mitt mänskliga liv.

Men den yttersta domen, den dubbla utgången – finns den alls? Jo, jag tror att den yttersta domen, som handlar om att jag helt och fullt får möta Gud, är en realitet men bortom tidens och rummets begränsning – då när alla tidsformer utom presens har upphört, då när det enda som finns är Guds eviga nu. Där får jag ställas inför Jesus Kriistus – konungen och domaren och i mötet med Jesus Kristus kan jag bara lita på den nåd som fått sin tydligaste brännpunkt på korset. Jo, jag har gjort dumma saker. Jo, jag har syndat med tankar ord och gärningar och i brist på tankar ord och gärningar d v s med försummelser. Jag är en syndare så likt Lasse Lucidor skulle jag också kunna säga ”Domen fruktar jag väl stort eftersom jag illa gjort”.

Samtidigt tror jag att mötet med Jesus – den korsfäste och uppståndne är ett så makalöst möte att allt det som tidigare varit, allt det som gått snett i livet blir ett intet i jämförelse.

Men hur går det då för den och den, för Hitler, Sadam Hussein mfl på domens dag? Nog borde väl de brinna i den eviga elden i den mån de inte redan gör det? Jag tackar Gud att jag inte är Gud! Jag tackar Gud att domen är Guds och inte min. Jag och vi alla får låta Gud fatta besluten om domsslutet i den yttersta domen. Det gör inte ansvaret mindre, det gör inte att vi får slarva med vårt liv – att vi får låsa in oss i egoistiska bubblor. Nej, vi har ansvar att leva livet fullt ut, ansvar att leva livet på ett sådant sätt att vi kan räta på ryggen och känna stolthet och glädje över att andra får räta på ryggen och känna stolthet och glädje. Det handlar om att leva den gyllne regeln – allt vad ni vill att människor ska göra för er, det skall ni ocksåp göra för dem.

Ps: I dag har jag träffat Svenska kyrkans Ungas i Skara stift styrelse och samtalat om SKU:s uppgift – att ge röst åt ungdomar i kyrkans sammanhang. Svenska kyrkans Unga har en oerhört viktig uppgift som handlar om att driva ungdomsfrågor, att hjälpa ungdomarna att leva i sitt dop med Kristus i centrum. Varje församling som har ungdomsarbete borde ha detta kopplat just till SKU – både som en solidaritetshandling och för att man som ungdom har glädje av organisationen genom läger, kurser, information etc. Att som ungdom vara ansluten till Svenska kyrkans Unga blir då en lojalitetshandling och ett sätt att vara med i ett gränsöverskridande sammanhang där barn och ungdomar (0-30 år) kan få känna att de hör samman – hör samman i Svenska kyrkan, hör samman med varandra, hör samman på ett inspirerande sätt.

Tack Svenska kyrkans Unga att Ni finns, tack för engagemang och för allt det ni bidrar med. Må Gud välsigna allt det arbete som Ni utför!

14 kommentarer

P-A Rudberg säger
24 november 2012 – 06:40

Ja, jag tror att Gud dömer - att det finns det som är rätt och det som är fel i Guds ögon.
Men jag tror inte att Gud straffar. Jag tror på Guds oändliga nåd. Gud är den himmelske föräldern som säger: "Nu har du betett dig illa, men du är ok för jag älskar dig ändå."

Och detta får vi uppleva varje dag - speciellt i syndabekännelse och förlåtelse. De två begreppen hänger oupplösligt ihop.

Magnus Olsson säger
24 november 2012 – 08:35

Det är väl ändå tveksamt att göra en egenskap hos Gud dvs "evig" till något som gäller människan? Att människan må leva i evighet, ja men ÄR hon evig? Om detta handlade bland annat det biskop Krister Stendahl hade en del att säga. Guds chronos och Kairos tid kanske kan vad gäller chronos sägas upphöra om det s à s alltid är dag där, men att Kairostiden skulle upphöra är väl mer tveksamt och hör i hop med historiesynen där såväl den katolska tron liksom den calvinska tänker sig att Gud förutser framtiden men knappast den lutherske Gud, som enbart känner framtiden som sina löften och till dem hör väl inte med enkelhet evighet? / Magnus Olsson

LFL säger
25 november 2012 – 05:00

Människor kan inte lova det som inte Gud själv har lovat. "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Hur mycket
vi än önskar att alla människor ska räddas, så kan vi inte lova att så sker. Men det gäller omvänt också. Vi kan inte lova att en viss person hamnar i Helvetet.

Jasg undrar vilka präster som dundrade från predikstolen om yttersta domen. Inte för att jag tvivlar på att det fanns präster, som gjorde det. Men vilka var de, som gjorde det? Det finns nämligen en historia om detta. Prästsöner som för c:a 200 år sedan hade kommit i kontakt med upplysningsidéerna vid universiteten, och sökte en annan uppgift för kyrkan än att förkunna en Gud, som de inte trodde på. Men de var ju statstjänstemän och såg sin uppgift att tjäna staten, genom att hålla undersåtarna i "Herrans tukt och förmaning".

Dessa s.k. moralpredikningar (det var då detta begrepp uppstod; när ateister stod i predikstolen och tjänade Staten) hade inget att göra med någon kristen tradition. Man ska inte blanda ihop den kristna traditionen med en korrumperad kyrkas traditioner. Teologer, som nu vill tjäna Staten anklagar kristendomen, som påstås vara upphovet till allt ont.

De vill inordna kyrkan under det religionssociiologiska paradigmet. Det paragigmet säger att religionens uppgift är att ge gudomlig sanktion åt den s.k. statsnyttan. För 200 år sedan tjänades den genom att hota de olydiga med Helvetet, idag tjänas den med snällhetsflosklerna. Det som sker vid altaret symboliserar det politiskt önbskvärda.

Eftersom vi nutida svenskar är så otroligt gudfruktiga, så att vi privat gör som kyrkan gör, slutar vi ta nubbe till sillen, och krogarna blir torrlagda. Ja, jag tog mig för pannan, när jag för några år sedan läste på en annan prästblogg, att kyrkan viger homosexuella för att hylla lagstiftaren, som har jämställt samkönade och särkönade par. Inte för att de samkönade också ska bli gifta inför Gud. Tror den prästen verkligen på Gud, eller går hon bara i pappas fotspår, och försöker gottgöra vad kyrkan (familjeföretaget) har felat i det förgångna?

Finns de dubbla utgångarn?. Kanske, men vi pratar bara om den utgång - den ena eller den andra - som tjänar statsnyttan under var tid, enligt det religtionssociologiska paradigmet.

LFL svarar
25 november 2024 – 08:12

Det finns också något som kallas framgångsteologin. Den introducerades i Sverige långt, långt innan en ny frikyrkorörelse grundades i Uppsala under 1980-talet, Men det väckte ju visst uppseende när nyfrälsta entusiaster under den första sekteristiska tiden hoppade på handikappade, och speciellt rullstolsburna, och sa att deras handikapp var syndastraff. Om detta är ”negativ” framgångsteologi, så säger den ”positiva” framgångsteologin att ekonomisk framgång är Guds belöning för ett (relativt) syndfritt liv. Den svenska frikyrkorörelsen är våldsamt infekterad av denna dans kring guldkalven. Därför uppstod under början av 1900-talet en växande konflikt mellan arbetarrörelsen, och frikýrkorörelsen som såg frälsningen som den enda vägen till bättre levnadsstandard ekonomiskt. Detta sedan frikyrkorörelse och arbetarrörelse under 1800-talet gjort gemensam sak mot jordisk och kyrklig överhet.

Religionssociologin säger att den frikyrkliga fromheten numera mest är ett sätt att umgås – och att knyta lönsamma affärskontakter. Mannamån kallas det.

Det kan förvisso vara ”samhällstillvänt” att förneka hela eskatologin (alt lova alla evigt liv) och förlägga domen, där en despotisk frikyrkogud straffar och belönar, till här och nu.

Hur förklarar man då att vissa människor helt uppenbarligen är födda fattiga eller rika, utan egen skuld eller förtjänst? Jag påstår inter att alla, som hyllar framgångsteologin, tror på reinkarnationsläran, men den ligger ju nära till hands. Motgångar i det nuvarande livet är ett straff för synder i det förra livet.

Till Svenska kyrkans storhet hör att Svk har stått upp mot dessa irrläror och förkunnat evangelium och möjlighet till nåd för alla. Ge me back, give me back that old time religion. It was good enough for the slaves, it was good enough for the poor rural people, it was good enough for the factory workers, it’s good enough for me.

nya tant lila svarar
26 november 2024 – 08:12

Så kyrkan tjänade inte staten förrän för 200 år sedan, påstår LFL?

När Skåne/Blekinge blev svenska användes, enligt uppgifter i historien, predikningarna som ett led i fostran för försvenskningen av befolkningen i Blekinge. Detta var redan i slutet av 1600-talet, som bekant.
Och kyrkan har säkert tjänat staten redan direkt efter reformationen.

Vad sedan gäller predikningar om helvetet så fanns helvetesskildringarna för att skrämma människor till lydnad till och med långt innan de förstod predikningarna som var på latin i form av exempelvis takmålningar med sådana skildringar i kyrkorna.

Sedan skulle jag gärna vilja veta vad LFL grundar det du skriver om religionssociologin, det religionssociologiska paradigmet och religionssociologins syn på frikyrkorna. Varifrån har du de uppgifterna?

Till skillnad från Walther Gartenbaum är jag nämligen inte alls säker på att det LFL skriver alltid är så korrekt!

Amanda Carlshamre säger
25 november 2012 – 05:29

TACK ÅKE för att du ger Svenska Kyrkans Unga sådan plats! Det är av stor betydelse för båda parter!

Camilla Waller säger
26 november 2012 – 09:23

Tack Åke för en bra och mycket inspirerande blogg! Det var roligt att få höra din predikan i Skara igår!
/Camilla Waller

Walther Gartenbaum säger
26 november 2012 – 11:19

Ett nyanserat och bra och framförallt inspirerande inlägg från Åke Bonnier!

LFL, du har nog rätt, men vad vill du egentligen ha sagt?

En refexion bara. Kan man säga att evigheten omsluter tiden? I evigheten finns bara ett "nu", även för det som är "framtiden" för oss som fortfarande befinner oss i tiden. Därför är läran om predestination fel (P-A R. får ursäkta att jag använder det ordet) eftersom någon förutbestämmelse inte finns. Gud vet vad som "kommer", utan att ha förutbestämt någons öde. Det lönar sig alltid att omvända och bättra sig. Ingen är förutbestämd till det eviga straffet. Är inte detta vad evangelium vill säga?

Magnus Olsson svarar
26 november 2024 – 08:12

Det kan man säga men man kan inte säga att detta nu som är evigt liv är evighet, det är inte samma sak. Evigt liv erbjuder Jesus men Jesus erbjuder inte evighet utan relation varför evigt liv är hans liv,det liv som kol 3:3 klargör är ett i många, samma, men inte ett individualiserat liv i jämförelse med livet här. Därför klargör Jesus att ex är man inte gift i himlen, där ser man ansikte mot ansikte utan ett indirekt seende via en spegel, som St Paulus talar om , och då ser man inte sig själv, följaktligen inget ” jag” varför man kan fundera över vad ett medvetande utan ett jag innebär. Om det har ex Sartre en del att säga liksom kyrkans lära om Guds Helige Ande, som tyvärr tappas bort i nutidens överbetoning på första eller andra trosartikeln, vilka utan tredje artikeln blir tomma, platta, budskap OM Gud istället för Guds levandegörande som är ett tillintetgörande av just jaget, om vilket St Paulus också säger mycket. I söndagens text klargörs detta genom att getterna, de som skall hjälpa fåren ( i Mellanöstern blandas därför getter bland får då getter snabbare finner vatten och föda) men om getterna klättrar högt på berg och sviker att hjälpa fåren kommer de att veta men ej handla tillskillnad från fåren som ej vet men handlar: ger med sitt liv föda och kläder och i överförd bemärkelse förlåtelse, till den tredje gruppen i texten som inte bedöms av den kommande Jesus emedan de redan är Kristusgjorda. Så sammanfaller diakoni och andlighet hos får och de Kristusgjorda, medan getterna skiljs bort. Därför är den gågna söndagens text en vidräkning med den organiserade fromheten! Fårens högersida är den fördolda sidan och getvänstersidan den organiserade sidan av religionen. Om detta finns mycket i judisk mystik, en ofta förbisedd sida i västerländsk kristenhet som inte tar lärdom av judiska och muslimska trossyskon, vilka har en starkare förankring i att älska Guds lag vilket västerländsk kristenhet genom att låsa in Anden i filosofiska system missar. Utan Guds Helige Ande, blir getterna självupphöjande och går miste om evigt liv. / Magnus Olsson

Walther Gartenbaum säger
26 november 2012 – 11:19

Ett nyanserat och bra och framförallt inspirerande inlägg från Åke Bonnier!

LFL, du har nog rätt, men vad vill du egentligen ha sagt?

En refexion bara. Kan man säga att evigheten omsluter tiden? I evigheten finns bara ett "nu", även för det som är "framtiden" för oss som fortfarande befinner oss i tiden. Därför är läran om predestination fel (P-A R. får ursäkta att jag använder det ordet) eftersom någon förutbestämmelse inte finns. Gud vet vad som "kommer", utan att ha förutbestämt någons öde. Det lönar sig alltid att omvända och bättra sig. Ingen är förutbestämd till det eviga straffet. Är inte detta vad evangelium vill säga?

P-A Rudberg svarar
26 november 2024 – 08:12

Walther,

Varför skulle jag tycka att ”predestination” är fel?

Här ser jag annars en skiljelinje mellan katolska och lutherska infallsvinklar.
Den katolska predikar salig genom gärningar medan den lutherska talar om tron som vägen till rättfärdighet.
(Intressant nog så har teologer inom både riktningarna närmat sig varandra i modern tid.)

LFL säger
27 november 2012 – 05:52

Om någon skulle fråga idag om Svk:s särart, skulle de flesta svara kvinnliga präster och homoäktenskap. Men fanns ingen särart före dess, eller var särarten då så dålig så att alla minnen av den måste utplånas? Fanns inget mer än motståndet mot kvinnliga präster och homoäktenskap - som för övrigt på den tiden inte var något särskiljande?

Fanns inte tron på ett riktigt prästämbete, Jesu verkliga närvaro i nattvarden (realpresens) , spädbarnsdopet, tron på en förlåtande och inte en straffande Gud, att ingen kunde bli fråntagen sitt medlemskap i kyrkan på grund av synd, samt ett bestämt avståndtagande från predestinationsläran: alla människor kan omvända sig. ingen är ställd utanför Guds nåd. (Vilket kunde vara ett motiv för att behålla även de värsta syndarna i kyrkan, i stället för att utesluta dem.) Men tror då inte den lutherska kyrkan på de dubbla utgångarna. Jo, i högsta grad, och därför stod prästen beredd med nattvarden på avrättningsplatsen (innan dödsstraffet avskaffades) ifall brottslingen skulle ångra sig i sista stund, innan bilan föll. Jag tänker nu på det makabra: Två statstjänstemän med diamentralt motsatta uppgifter.

Frågan om en förlåtande, en god, men allsmäktig Gud, kan låta någon gå förlorad, tillhör det allra svåraste i den lutherska kristendomen. Och varför gör inte Gud något "i förväg", när han vet "i förväg", vem som kommer att förneka honom in i döden? Detta är en sak som övergår mänskligt förstånd. Men påstå inte att vi ingenting vet: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Det finns inga andra vägar, ingen "annan sanning".

Men tron på den förlåtande Guden är väl ändå en del av that old time religion, som var en sådan tröst för alla betungade, vars fattigdom och sociala situation kunde likna och uppfattas som ett syndastraff? Så minns jag den Svenska kyrkan som var, trots alla hennes brister. Frid över hennes minne! Moderna teologer dundrar nu från lärosäten och predikstolar att denna kyrka var en ond kyrka. och att den traditionella kristendomen var upphovet till det onda.

Svenska kyrkans "gamla" särart, t.ex. tron på realpresens, ger extra tyngd åt Pauli ord, att nattvarden inte får hanteras på ett ovärdigt sätt. Därmed inte alls sagt att det som är ovärdigt för mig, måste vara ovärdigt för alla andra oavsett situationen. Men det måste vara kyrkans plikt att så långt möjligt göra så att det inte upplevs som ovärdigt av någon.

Jag vidhåller detta, även om huvudämnet för denna kommentar är att Gud har inte förutbestämt (predestinerat) någon till det eviga straffet. Det tror jag inte.

mali säger
27 november 2012 – 09:12

Återigen bra skrivet. Ett ämne många uppenbarligen har åsikter om. Ingen vill ju höra att vi en gång ska dömas, men sanningen att säga (då utgår jag från Bibelns sanning den enda orubbara absoluta sanning) så är vi alla redan dömda. Därför offrades det för fullt under GT och därför dog Jesus. Domen är redan över oss, vårt val är om vi vill bära straffet själva eller om vi vill låta Jesus bära det åt oss. Han var villig för 10000 år sedan, för 2000 år sedan, idag och imorgon. Hans nåd varar för evigt och är tillgänglig för alla som med sin mun bekänner och med sitt hjärta tror att Jesus är Herre. Så är det väl fantastiskt att vi får rätten att bli Guds barn så att vi kan följa vår Herres steg och komma med kärlek, omsorg, profetior, helande och sanningen till människor vi har omkring oss varje dag.

Jag ber och hoppas att jag aldrig ska höra Jesus säga orden till mig "jag var hungrig, men fu gav mig inget att äta

gt svarar
28 november 2024 – 08:12

Det sista du säger ”jag var hungrig, men du gav mig inget att äta” är ett enkelt och klart och tydligt budskap som inte kan missförstås och dessutom är en utmärkt levnadsregel.

Anders Gunnarsson säger
2 december 2012 – 01:21

PA
Genomfarana skall vara gärningarna ovan.

Det är o förblir en halmgubbe hur många klipp o klistra citat du än ger.

Tron på Guds verk o nåden är allt som är grunden i kristen tro. Våra gärningar hänger organiskt samman i detta träd. Utan gärningar (=frukt) är trädet dött. Inympade i stammen blommar det, ty Gud är inte lam o verkningslös.

Ingen i Kyrkan har någonsin påstått att gärningarna frälser. INGEN.

Läs om o försök förstå sammanhanget o den stra bilden. Halmgubbeslakter hjälper ingen!

P-A Rudberg svarar
2 december 2024 – 08:12

Anders G,

Jag har läst på lite mer i frågan. 🙂
Jo, det är nog så att nåden och tron är viktig. Men det är ändå gärningarna som för oss till himlen. Dock kan vi inte utföra de kvalificerande gärningarna utan Guds nåd.
Det är gärningarna genom nådegåvorna som ger oss det eviga livet.
Och helgonen som anses som heliga blir helgon genom sina gärningar.

Och du kan väl inte mena att det här citatet är felaktigt? ”…och uppnå himlens glädje, som Guds eviga lön för de goda gärningar som utförts med Kristi nåd.”

Anders Gunnarsson säger
3 december 2012 – 12:37

PA

Fortfarande har du inte begripigt.

Jag kan bara beklaga.

I katolsk tro är ALLT gott nåd (även gärningarna)!

P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 08:12

Anders G,

Ja, nåden ska vi alla vara glada och tacksamma för. Men det är väl inget fel att konstatera att katolsk och luthersk tradition har en smula olika syn på gärningarnas betydelse?

nya tant lila säger
4 december 2012 – 12:20

Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan. Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort."

Jag undrar vad Jesus menade med sin Bergspredikan? Hur kan man frikoppla kristet liv från handlingar?

P-A Rudberg svarar
4 december 2024 – 08:12

nya tant lila,
Där är du inne på en av mina ständiga funderingar.
Jag (i min enkelhet) använder begreppet ”trons konsekvens”, dvs att när vi finner tron så blir gärningarna en naturlig (och nödvändig) konsekvens av det.
För mig spelar Jakobsbrevet en roll i det här:
”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.
Nu kanske någon frågar: ”Har du tro?” – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.””

nya tant lila säger
4 december 2012 – 12:29

Det är tråkigt, tycker jag, när människor som jag uppfattar som (ödmjuka?) sökare blir klubbade i huvudet av dem som agerar domare i trosfrågor.
Jag kan inte någonstans utläsa att vi som medmänniskor ska sätta oss till doms över andra människor och tala om vad som är rätt och vad som är fel i tron. För mig är tron just att tro- inte att veta- även om jag är övertygad om att det finns en kraft som jag kallar Gud.

LFL svarar
4 december 2024 – 08:12

Jag tror att Gud har meddelat sig med oss människor, och att vi vet detta. Hur skulle vi över huvud taget veta att Gud finns, om han inte hade meddelat sig på något sätt med oss människor, och då faktiskt har sagt något? Jag uppfattar nog att de, som ligger åt det liberalteologiska hållet, gärna har agerat domare i trosfrågor, och har klubbat mig i huvudet, för att de antar (!) att jag har ”fel tro”, och att det då handlar om kollektiva domar., som faktiskt utgår från halmgubbeföreställningar. Vem exkluderar?

Jag tror faktiskt att Jesus kom till världen för att frälsa världen. Jesus kom inte till världen för att tala om för människorna hur de ska göra för att frälsa sig själva, för det kan vi inte göra hur goda instruktioner vi än får. Men Jesus sa inte heller ”Ni kan bete er hur ni vill, för ni blir frälsta ändå om ni bara tror på mig”.

Pelagius kom från en rik, kristen familj. Kristendomen hade han fått med ”modersmöjken” och behövde inte omvända sig som vuxen. Han hade aldrig dyrkat några hednagudar. Han hade aldrig begått någon av dem synder, som var vanliga bland de fattiga. Inte några allvarliga synder över huvud taget. Han funderade på frågan om han ändå inte borde göra något för sin egen frälsning, och kom fram till att det var att göra goda gärningar.

Han insåg kanske inte själv att han med denna ”gärningslära” exkluderade en massa människor från att bli frälsta, allt ifrån giriga överklasspersoner som hade plågat sina slavar till fattiga som hade stulit mat från andra fattiga, så att de fick svälta. Och alla som hade fötts som hedningar och offrat till hednagudarna, och kanske fortsatt med det sedan de blivit kristna – av rädsla för hednagudarnas hämnd eller dylikt.

Pelagianismen appellerar till den vilja att ”göra något för andra” som finns hos nästan alla människor, och berör därför det yttersta motivet för välgörenheten: För att hjälpa andra eller för att förbättra den egna självbilden, för att få frid i det egna samvetet? Den traditionsenliga kristendomens svar på denna fråga är ganska så elegant, när man säger att de goda gärningarna är ett resultat, en frukt, av den kristna människans frälsning och inte ett medel till frälsning. Vilket dock inte utesluter att det kan finnas en viss växelverkan Gud frälser människan av nåd, utan krav på några motprestationer, men sätter (av nåd!) människan i stånd att göra gärningarna.

Gärningar handlar här inte bara om att ”göra något för andra” utan också om att tro. En människa kan få prestationsångest för att hon inte tror tillräckligt starkt, hon tvivlar alltså på att hennes tro är tillräckligt stark för att hon ska bli frälst. Den faran, skulle jag säga, är särskilt stark inom luthersk kristendom, med sin starka betoning av just tron. Tron reduceras då till en prestationslära, som ligger pelagianismen nära.

LFL säger
5 december 2012 – 07:05

Även påståendet att det inte finns någon sanning är ett försanthållande påstående. Det är dessutom i högsta grad självmotsägande. Om det inte finns någon sanning, så är det ju i högsta grad sant att det inte finns någon sanning. Alltså är själva påståendet att det inte finns någon sanning en lögn.

Det som Gud har uppenbarat om sig själv för oss människor, det VET vi. Det är visserligen sant att ingen enskild människa (inte ens påven) kan veta allting, men mänsklighetens samlade vetande om Gud är allting som vi behöver veta om Gud. Och allting som vi kan förstå med våra mänskliga hjärnor.

Talet om en "oändlig uppenbarelse" är förrädiskt tal, om vi menar något annat än att Gud upprepar det redan uppenbarade om sig själv genom nya uppenbarelser till nya människor. Detta är inte konstigare än att varje nyfött barn måste gå i skolan och lära sig sådant som de gamla redan vet.

Det har då och då under historiens lopp uppträtt nya religionsgrundare , som påstått sig ha emottagit uppenbarelser, med ett helt nytt innehåll, som inte tidigare har uppenbarats för någon människa, från Koranen till Mormons bok. Jag vågar med bestämdhet påstå att detta är inte kristendom. Om detta nya verkligen är av Gud, så är kristendomen en falsk religion.

P-A Rudberg svarar
9 december 2024 – 08:12

LFL,

Jag tror inte att någon här har påstått att det inte finns någon sanning. Så den argumentationen kan du nog avveckla. 🙂

Om Gud är oändlig och evig kan vi per definition inte ens som samlad mänsklighet uppfatta den totala sanningen.
Den dagen vi säger att vi vet allt har vi som mänsklighet gjort Gud onödig. Då är Gud död.