Advent är mörker och kyla…


På söndag är det 1:a advent. Det är en fantastisk dag i kyrkans sammanhang. Så många människor söker sig till kyrkorna runt om i vårt avlånga land och gläds över att få sjunga de underbara adventspsalmerna, lyssna till evangeliet om hur Jesus rider in Jerusalem, och stämma in med hopen som följde Jesus, både de som gick före och de som gick efter: ”Hosianna, Davids son! Välsignad vare han. Välsignad David son, som kommer i Herrens namn.” Adventsljuset tänds, böner beds, välsignelsen läses och det är som det har varit sedan  så långt tillbaka som vi nu levande kan minnas.

Men allt detta utspelar sig en dag då Sveriges alla kommunala skolor har stängt. Allt det ovan nämnda utspelar sig inom den privata sfären. För religion tycks i somligas ögon vara något som bara hör hemma där. Gärna en rejäl högmässa bara inte religionen ”läcker ut” i det offentliga rummet.

Jag spetsar naturligtvis till det i en sorts frustration över den rädsla för religion som tycks råda i den lagstiftning som skolverket tolkar. Sveriges skolbarn får gärna besöka kyrkan i religionsundervisningen och får då ta del av vad en präst, pedagog eller annan församlingsmedarbetare har att säga. Skolbarnen får också gärna komma till kyrkan i samband med julavslutning men då bör avslutningen enbart innehålla kulturella inslag. Den senaste förståelsen av detta är att det nu går bra att sjunga om Jesus. Det går bra att läsa julevangeliet från Lukas 2:a kapitel. Prästen får gärna hälsa välkommen och önska god jul, men Gud nåde den präst som vågar tillönska Guds välsignelse.  Jag måste i detta blogginlägg erkänna att jag inte kan få ihop logiken i att alla barn ska sjunga Nu tändas tusen juleljus och andra psalmer. Alla barn ska tvingas lyssna till den bibelläsning som förekommer i julavslutningssammanhang, men när prästen vill tillönska var och en det finaste som finns, det bästa man kan önska en människa – välsignelse från den Gud som är kärlekens Gud och om vilken alla stunden innan sjungit och hört om i textläsning, ja då är det stopp. Denna underliga ordning är inte skolans eller rektorns fel. Tvärtom kan det finnas rektorer som i princip tycker att lagstiftningen är tokig men som samtidigt känner att de måste följa den.

Kyrkans goda kontakter med skolan är viktiga. Vi ska inte ta till drastiska åtgärder för att vi inte får önska Guds välsignelse. Men samtidigt måste man fråga sig hur man i från kyrkans håll ska se på skolavslutningen och vad som är poängen med att den ska vara i kyrkan? Om man vill sjunga psalmer går det ju bra att göra detta i aulan i skolan och även julevangeliet kan läsas där. Eller ska kyrkan kanske se sig som lokalutlånare? Det finns orter där kyrkorummet är den lokal som rymmer störst antal människor samtidigt.  Det kan vara en gudi behaglig gärning att låna ut kyrkolokalen till skolavslutningar så länge inget sker som kränker det sakrala rummet.

Nå, skulle jag ändå ge ett biskopligt råd till alla församlingspräster i Skara stift skulle det bli att föra ett gott samtal med den lokala skolan, se vad skolverkets regler betyder, samtala om möjligheter och svårigheter, se hur man kan hitta en win-win-lösning. Att samtala med varandra är mycket bättre än att samtala om varandra.

När jag tänker på adventspsalmen ”Advent är mörker och kyla” kan jag inte låta bli att tänka att hela denna debatt om skolans avslutningar i kyrkorummet, denna religiosnrädsla som präglar lagstiftningen får sin tolkning i den psalmens inledande ord. Själv kan jag bara stilla be likt psalmisten: Hosianna! (=Herre hjälp, Herre låt väl gå!)

20 kommentarer

Sven Andersson säger
29 november 2012 – 08:16

GOTT ! Tack!

Magnus Olsson säger
29 november 2012 – 10:18

Men detta är väl en busenkel fråga! Skolan vill ha ett stämningsfullt rum och det har kyrkan. Skolan är sekulär och det är inte kyrkan. Bjuder man hem nån på middag som inte tål nått anpassar man sig eller avstår från att bjuda vederbörande. Alltså får kyrkan välja mellan att anpassa sig eller hitta andra lösningar. Att elever med skollplikt inte kan deltaga i en gudstjänst kan väl inte vara så svårt att förstå? Då kan ju kyrkan säga 1 kom efteråt, frivilligt till en gudstjänst eller 2 anordna en historisk pjäs " så här gick skolandakter i kyrkan till förr vid advent" och be ungarna komma i tidstypiska kläder , om nu inte själva närvaron i ett rum som i sig talar, anses tillräckligt!? Hur många barn ens tänker över vad prästen säger/ inte säger, gör/ inte gör? Däremot förknippar de med all sannolikhet själva rummet med något, får en medvetenhet om att kyrkorummet hör ihop med advent. De kan SE en krubba, de kan SE ett kors , de kan SE ljus och mariabilder. Det tycks mig som att det talade ordet tillmätes för stor betydelse i detta sammanhang, en luthersk arvsynd? Visst kan det vara " förnedrande" för en präst att inte få tala men talar inte Gud också genom en tyst präst? Dessutom hindrar väl ingen en präst från att välsigna utan att det hörs? I morse mötte jag två olika förskoleklasser, ett tjugotal ungar med sina lärare i tunnelbanan i Stockholm. Jag välsignade allihopa, fast ingen hörde det. Det finns inget som hindrar en präst från att välsigna mer än lättja och brist på att sätta tilltro till att också en tyst välsignelse bär sin gåva från honom som var tyst inför dem som klippte honom, likt ett lamm. Jesus går tyst fram mer och oftare än vi tror. Det handlar bara om att inte vara tondöv, så hör man! Och det finns de som aldrig hör välsignelsen, skulle de gå ovälsignade genom livet? Knappast. Att sedan staten den sekulära och rationella är andligt tondöv betyder inte att kyrkan behöver ta efter detta. / Magnus Olsson

LFL svarar
29 november 2024 – 08:12

När präster välsignar, ska det höras av dem som välsignas. Tyst välsignelse ska bara förekomma om det finns speciella skäl, såsom en extremt bullrig miljö eller om ett musikframförande eller dylikt skulle störas. Jag föreslås att välsignelsetvång införs för präster och andra kyrkoanställda: d.v.s en skyldighet att välsigna alla som befinner sig i en kyrka samtidigt som prästen, oavsett anledningen till besöket i kyrkan.

nya tant lila svarar
29 november 2024 – 08:12

Ja, visst är det så att de budskap som tas in av ungdomar idag mycket mera bygger på bilder än på ord!
Alltså, om man vill undvika religion, bör man i första hand undvika kyrkorummet, vad som sägs där går nog förbi många elever.
Nog kan det kännas fascinerande att någon kan stå/sitta i tunnelbanan och bli välsignad utan att de vet om det! 🙂 Det ger kanske effekt!

Magnus Olsson svarar
29 november 2024 – 08:12

Ps för övrigt är saken mycket enkel. Det går utmärkt att i sin morgonbön ingå ett avtal med Jesus ” låt varje människa på vilken min blick idag faller av dig erhålla din välsignelse och lär mig att i varje människa jag ser, talar om eller på något sätt kommer i kontakt med, se dig! ” det kan också tjäna till hindrande av många synder och bli till en välsignad påminnelse om egna tillkortakommanden när denna ambition försvinner. Det var inte för inte som Jesus skärpte lagen genom att påtala vad redan ögat ser är den synd som i tanken utförs innan den äger rum. Om Jesus får vara den tyste medvandraren i vardagen kan det sakta men säkert ske, att den kristne blir bön och välsignelse och inte blott uttalar detta med sin mun utan med hela sitt hjärta. Därför är det stora problemet inte en sekulär stat eller skola utan sekulariserade kristna, präglade av rationellt tänkande som motsäger själva existensen av det vi talar om. Gud är ingen teori utan en högst närvarande existens, om vi blott vågar sätta tilltro till det. Inte för inte sättes av Jesus ett barn som exempel på detta och barn är inte rationella. / Magnus Olsson

LFL säger
29 november 2012 – 10:22

Jag tycker tvärtom att det är dags för ett folkligt uppror mot det statliga sovjetväldet över de kommunala skolorna. Kyrkan bör skärpa tonen, men se till att ha den lokala opinionen med sig, samt undvika obehag för rektorerna. Läs mina kommentarer till detta blogginlägg:

http://bloggardag.blogspot.se/2012/11/rektor-i-knipa.html#comment-form

Camilla Grepe säger
29 november 2012 – 10:25

Svenska kyrkan är inte längre speciellt intresserad av att be och välsigna skolbarn eller att få dem att tro på gud. Tvärtom. Ärkebiskop Anders Wejryd konstaterade vid Kyrkomötet 2011 att ”Vi får inte låsa fast oss vid skolavslutningar i kyrkan. Den missionerande effekten är inte så stor”.

Så är det nog. Inte så många elever blir frälsta under dessa besök. Desto tydligare är man med syftet att barnen snarare ska ”tro på kyrkan”. Strategin går ut på att socialisera in eleverna i en identitet där kyrkan ses som en naturlig del av livet. Barnen ska vänjas in i en relation. Då ökar viljan att konfirmera sig och stanna som betalande medlem. Kyrkomötet 2005 bekräftade detta:

”I de församlingar där det finns en god relation till de unga redan i tidig ålder finns det också större förutsättningar att rekrytera konfirmander”.

Den återkommande debatten om de konfessionella inslagen riskerar att dra uppmärksamheten från annat som kan vara nog så tveksamt. Skolverket riskerar att bli sittande med Svarte Petter när kyrkan ger upp sin bön och välsignelse till förmån för andra förment konfessionsfria aktiviteter. En sökning på ”skolkyrka Vaxholm” ger en inblick i hur församlingen försöker att få in eleverna i kyrkan med skolans hjälp. Kreativiteten är påfallande: FN-dagen, advent, Lucia, julavslutning, förintelsen, skolavslutning och aktiviteter som orgelskoj, bygga julkrubbor, gå på påskvandring och titta på likkistor.

Här ser vi exempel på en utveckling där kyrkan inte får marknadsföra sitt ideologiska innehåll, men väl den yttre ramen för sin verksamhet. Marknadsföring mot barn under tolv år är visserligen förbjudet, men det gäller märkligt nog inte religiösa trossamfund, som alltså kan ägna sig åt rekrytering med skolans benägna bistånd och bakom ryggen på föräldrarna.

Det är värt att påminna om att Svenska kyrkans traditioner numera enbart omfattar trossamfundets egna medlemmar. En tredjedel av Sveriges befolkning står utanför kyrkan idag och gruppen växer snabbt. Det är orimligt att så många omyndiga elever då tvingas att delta i religiösa traditioner i en religion som de inte ens tillhör. Skolan ska inte agera ombud när Svenska kyrkan själv kan sköta kontakten med sina medlemmar.

Det är inte heller skolans uppgift att fylla kyrkbänkarna åt Svenska kyrkan. Inte ens i det vällovliga syftet att minska medlemsflykten från en bransch i kris.

LFL svarar
29 november 2024 – 08:12

Vad ärkebiskopen menar med sitt uttalande kan knappast vara något annat än att kyrkan inte har så mycket att vinna på att ha skolavslutningarna i kyrkan, så att det är värt några större eftergifter från kyrkans sida att behålla dem. Om det är vad ärkebiskopen menar, så delar jag helt hans uppfattning i den frågan.

Det finns ingen anledning för kyrkan att göra fler eftergifter i frågan. Det är bättre att arbeta för att få familjerna till de ordinarie gudstjänsterna. De eftergifter som ändå görs av kyrkan, beror antagligen på att präster inte vill bli uthängda i media för att ”porta” skolan. I stället måste debatten tas. Men då ska skulden läggas på Skolverket och inte på de rektorer, som upplever sig tvingade att ta de impopulära besluten att säga nej till kyrkan.

Saken handlar egentligen inte om skolavslutningarna, utan om innebörden i begreppet ”religionsfrihet”. Som inte är detssamma som frihet från religion. Lika lite som begreppet ”demonstrationsfrihet” är detsamma som demonstrationsfri 1 maj.

nya tant lila säger
29 november 2012 – 10:44

Bara en undran; de här oändliga diskussionerna om välsignelse i skolan och om nattvardsvinets brist på alkoholhalt är de ett tecken på ett djupt kristet sinnelag?
Kanske begär Gud i stället största möjliga tystnad för att se och upptäcka MEDMÄNNISKAN!
Jag lovar att ingen på en skolavslutning ens skulle höja på ögonbrynen om prästen avslutade med ett "Gud välsigne er" som ju många gör även utanför kyrkan. Tänk på Frälsningsarmén! Och av eleverna hade nog de flesta inte ens hört det. Dessutom har ju nu ministrarna gått ut och menat att Skoverket övertolkar reglerna. Så vad är problemet? En ny debattkaramell att suga på för en del?

nya tant lila säger
29 november 2012 – 10:45

Skolverket, felskrivning!

Eva-Lisa Söderström säger
29 november 2012 – 02:09

Hej

Under hela min grundskoletid (kommunal skola) på 80-talet gick vi inte en enda gång till en kyrka/synagoga/moske. Vi firade alla våra skolavslutningar i skolan, visst sjöngs det en och annan kristen sång . Vi gjorde vare sig studiebesök till någon kyrka/synagoga/moske eller fick studiebesök av någon religiös ledare ex. präst/rabbi/imam.

Kontakten jag fick med kyrkan var istället genom en "Öppen fritidsgård" som låg i centrum och där många hängde eller drog runt. Fritidsgården var öppen någon kväll i veckan och där vi spelade pingis, köpte godis och möte en och annan ungdomsledare dvs. dagens församlingspedagoger. Fritidsgården var smart nog att ha öppet när de andra fritidsgårdarna hade stängt.

Denna debatt om skolavslutningar och adventsfirande blossar upp likt tomtebloss vid skolavslutningstider anser jag för övrigt vara tom på innehåll och ger enligt mig bara utrymme för tomt och blint raseri. Varför ska skolbarnen nödvändigtvis gå till Svenska kyrkan för att fira advent och skolavslutningar? Varför inte till ex. Pingstkyrkan om den ligger närmare?

Borde inte Svenska kyrkan fokusera på att föra ut julens glada budskap och ge människor valmöjligheter till att komma och fira (adore) 1:a advent och jul i kyrkan med sina familjer och vänner istället för att trötta ut sig på dessa irrbloss som tänds och dör ut med jämna mellanrum?

Måste man gå på provokationen år efter år?

PS: Trot eller ej men vi var många som konfirmerades...kanske för att vi fick kontakt med kyrkan på vår fritid.

Kristus är världens ljus, han och ingen annan, född i vårt mörker...

Magnus Olsson svarar
29 november 2024 – 08:12

Helt rätt! Så verkar Jesus i vardagen! Instämmer! / Magnus Olsson

P-A Rudberg svarar
2 december 2024 – 08:12

I den stad där jag växte upp firades ett antal adventssamlingar i Missionskyrkan. Den låg mer centralt än SvK:s motsvarighet.

Vi ska också komma ihåg att dagens debatt om skolavslutningar i kyrkan inte handlar om att kyrkan vill tvinga skolor att ha avslutningar i kyrkan. Det handlar om att skolan vill använda kyrkans lokaler, men utan religiösa inslag. (Redan där går det ju snett i tanken…)

LFL säger
29 november 2012 – 03:25

Problemet är att vi har en kommunal skola och att byråkrater på det statliga Skolverket försöker tvinga lokala rektorer och präster att rätta sig efter Stalins religionslagar. Skolverket tolkar alltså den svenska lagen i enlighet med den sovjetiska lagen. Att man går ut med en så detaljerad "vägledning" till landets rektorer innebär att Skolverket har tagit sig en rätt att tolka lagarna, som endast tillkommer behörig domstol (Förvaltningsrätten).

Så länge prejudicerande domstolsavgörande saknas, är det en enskilda rektorn som ska tolka lagen och besluta om skolavslutningen kan ske i kyrkan, eller ej. Rektorn bör då inom ramen för den lagtolkning, som han eller hon gör, tillgodose elevers och föräldrars önskemål, som i de omstridda fallen brukar vara att skolavslutningen ska hållas i kyrkan.

Detta är ytterst en demokratifråga, att subsidiaritetsprincipen ska följas, d.v.s att besluten ska tas på "lägsta effektiva nivå". Skolverket ska utarbeta riktlinjer för undervisning, prov och betyg, så att alla elever får en likvärdig bedömning. Men det som kan beslutas på lokal nivå, ska beslutas på lokal nivå - vilket ju också är en förutsättning för att elever och föräldrar får en möjlighet att påverka besluten.

Det är dessutom en fråga om religionsfriheten. Den är inte detsamma som frihet från religion, lika lite som demonstrationsfrihet är detsamma som demonstrationsfri 1 maj. Och lika lite som tryckfrihet är detsamma som förbud mot tryckpressar och tidningar.

Själv har jag aldrig varit med om en skolavslutning i kyrkan. Under min skoltid var det obligagorisk morgonbön i klassrummen varje skoldag. Då fick vi riktig kristendomsundervisning, och en präst undervisade i det ämnet. Rektorn var också ej präst, som senare blev biskop.Det var andra tider då.

Det ter sig lite löjligt att varje gång skolavslutning i kyrkan diskuteras komma dragandes med kyrka /synagoga /moské och präst /rabbin /imam. Sverige är fortfarande ett kristet land, även om staten är sekulär.

För övrigt ser jag inget hinder alls mot att en gammaltestamentlig text läses. Det sker ju varje söndag. Jag ser heller inget hinder mot att en enstaka, oskyldig koranvers läses av exempelvis en förälder som är muslim.

LFL svarar
29 november 2024 – 08:12

Felskrivning: ”Rektorn var ej präst, som senare blev biskop”, ska förstås vara ”Rektorn var en präst, som senare blev biskop”.

Eva-Lisa Söderström svarar
29 november 2024 – 08:12

Snygg härskarteknik du använder dig av för att sänka mitt inlägg.

nya tant lila svarar
29 november 2024 – 08:12

Jag tror,LFL, att du skulle bli mycket förvånad om du såg verkligheten ute i skolorna. Den dramatik du utmålar i de här frågorna lär knappast existera. I våras var det en präst i Blekinge som envisades med att välsigna, men hon var den enda här, och det var för att markera.
Själv märkte jag aldrig av något av detta under mina åtta år som högstadielärare. I Gymnasienämnden kom däremot frågan en gång upp om man kunde ha avslutning i kyrkan vid studenten. Men någon större dramatik gav den inte!
Du är nog ganska ensam om den stora dramatik som du så gärna vill måla in i den här frågan. Dessutom har alltså, återigen, ministrarna Björklund, Hägglund sagt att Skolverket övertolkar.
Och de som säkert allra minst är intresserade av frågan om välsignelsen är så klart eleverna. Det är väl för deras skull som vi har skolan!

Karin Johansson säger
30 november 2012 – 10:24

Godafton.
Jag måste få berätta ( en sann historia) med tanke på biskop Åkes blogg om skolavslutningar, och att inte Guds välsignelse får förekomma längre på den. På min första tjänst som småskollärare, i en skola i Skara stift år 1962 eller möjligen 1963, hände en skoldag den sista lektionen att skolinspektören kom på visitation.
Jag brukade alltid be Guds välsinelse med barnen innan vi slutade för dagen Men denna gång var jag tveksam till hur jag skulle göra, med inspektören sittandes längst ner i skolsalen. Jag sa istället till barnen: "Slut för i dag" och väntade på deras svar. Men då sa en grabb så här: "Vi har ju inte bett" Inspektören sa då: "Gör som ni brukar". Det var väl en solskenshistoria från gången tid!

Magnus Olsson svarar
1 december 2024 – 08:12

Av barn får vi höra sanningen! Vacker berättelse! / Magnus Olsson

Mali säger
2 december 2012 – 10:45

Jag tänker på att det står någonstans i Bibeln att vi ska välsigna det hem vi kommer in i och om välsignelsen inte mottas så vänder den åter till oss. I kärlek ur vårt hjärta ska ständigt denna välsignelse från Gud nå ut till människor, vår uppgift är inte att avgöra vem som är värdig välsignelsen utan snarare bara dela ut den till de vi möter och låta Gud se om välsignelsen mottas eller ej.
Men det är en kluven fråga om kyrkan och skolavslutningar, för nog är väl Gud så stor att han kan röra människor var han vill särskillt om det finns bön i omlopp, så kanske ska styrkorna riktas till förberedande bön innan skolan dyker upp snarare än ord.

Magnus Olsson svarar
3 december 2024 – 08:12

Exakt! / Magnus Olsson

P-A Rudberg säger
4 december 2012 – 10:35

Bra skrivet om skolavslutningar i kyrkan här: http://www.metro.se/kolumner/gor-eleverna-en-otjanst/EVHllc!Ia5narnzlb93k/

LFL svarar
5 december 2024 – 08:12

Instämmer! En mycket bra artikel.

Kan tillägga att föräldrar tar ledigt från sina jobb för att de vill vara med om skolavslutningen i kyrkan. Det är tydligt att en ny tradition håller på att utvecklas ”underifrån” utan påbud från vares sig kyrklig eller världslig överhet. Detta ligger väl i linje med den allmänna utvecklingen, att besöken i de vanliga söndagsgudstjänsterna minskar och att besöken alltmer koncentreras till storhelger och familjehögtider – till vilka skolavslutningarna kanske också ska räknas.

nya tant lila säger
5 december 2012 – 10:59

Tillägg; men vill verkligen troende människor att kyrkobesök främst ska göras för stämningshöjande verksamhet, utan egentligt religiöst syfte, som det redan många gånger kan vara vid dop och bröllop!?
Ska kyrkan främst vara en plats för kulturens bevarande?

Walther Gartenbaum säger
5 december 2012 – 12:58

Har just läst vad Anna-Karin Hammar har skriviti frågan. Hon frågar om vi ska ha ett gästfritt eller sekulärt samhälle. Bra skrivet. Vill skolan komma till kyrkan, så ska kyrkan vara gästfri, och bjuda in. Men gästen ska inte sätta munkavle på värden. Det är något absurt i detta. Gästen får finna sig i värdens villkor. Men en gästfri kyrka frågar inte "Ni har väl rätt tro? Om ni bara vill komma för att det är tradition, är ni inte välkomna". Så talar inte en gästfri kyrka. Här förstår jag inte alls hur Nya tant lila resonerar, som gått ren holmången med sin ex-pojkvän, för att han velat bena ut vad kristen tro vill säga. Till kyrkan ska alla vara välkomna, men gästerna får finna sig i att kyrkan är kyrka, så att säga.

LFL har för resten en intressant teori, om att skolavslutningar i kyrkan är en ny tradition, som inte har påbjudits uppifrån, utan i stället har växt fram nerifrån, bland föräldrar och barn. Jag har hört gamla människor säga att de har inte varit med om någon skolavslutning i kyrkan. Det tycks alltså vara en ny tradition i Sverige. Men alla gamla traditioner har ju någon gång varit nya. Och kanske har det varit skillnaden mellan städerna och landsbygden i Sverige, där det kanske har saknats profana möteslokaler.

Om denna teori stämmer, att det är en ny tradition som håller på att växa fram, förstår jag paniken hos centralbyråkraterna på Skolverket. Att föräldrar har något med sina barn att göra, har ju aldrig varit en populär tanke hos skolpolitiker och skolbyråkrater. Inställningen från det sekulariserade svenska samhället är ju fortfarande att föräldrar har sina barn till låns från staten. Föräldrar ska spinga på föräldramöten i skolan, men det ska vara en envägskommunikation.

Fastän jag har varit tveksam förstår jag nu att det är bra att den svenska skolan har kommunaliserats. Men är det då inte dags att ta nästa steg också, och låta lokalsamhället bestämma över skolan tillsammans med rektor och lärare, i stället för en snäv krets av kommunala skolpolitiker och tjänstemän, som ängsligt väntar på order från centralbyråkraterna i Stockholm?

Kyrkans uppgift i detta är att vara öppen, i stället för att ängsligt fråga "Kommer ni för att bli serverade religion eller tradition?"

nya tant lila säger
5 december 2012 – 09:40

Walhter Gartenbaum! Vad är det för trams du skriver? Du kan inte ha mycket kontakt med dagens skolor. Jag skulle vilja se en enda skola som idag BÖRJAR ha sina avslutningar i en kyrka. Det är nog snarare så att skolorna lägger avslutningarna någon annanstans.Men på landet- och jag bor själv i en liten by- finns kanske ingen möjlighet att ha någon annan lokal för avslutningen än i kyrkan som är den enda plats som rymmer alla.Föräldrar har nog i alla tider försökt vara med på dessa avslutningar.Det är inget nytt enligt min erfarenhet av skola på olika håll.
Nej, jag tycker inte om den utveckling jag ser i kyrkan, där det ibland sitter endast några personer på en mässa, medan man fyller kyrkorummet då halvnakna artister framträder! Kyrkan ska inte vara en scen för underhållning! Och det är det som den börjar bli på många håll. Det tror jag är det värsta som kan hända!

nya tant lila säger
5 december 2012 – 09:45

Sedan undrar jag vad det är för konstig panik på Skolverket som ni talar om!? Den lär nog inte existera, och inte är det någon maktkamp som pågår heller.Tjänstemännen har väl helt enkelt bara försökt tolka skollagen. Vad skulle tjänstemännen på Skolverket ha för annat intresse? Detta är ju bara konspirationsteorier! Behövs det dramatik i livet?

nya tant lila säger
5 december 2012 – 09:47

Skolan kan aldrig vara gäst på skolans egen avslutning!

P-A Rudberg svarar
9 december 2024 – 08:12

nya tant lila,

Om skolan vill ha avslutningen i kyrkan så får nog skolan finna sig i att vara gäst.

LFL säger
6 december 2012 – 12:25

Jag tror att Walther har övertolkat Anna Karin Hammar en aning. Men hon skriver uttryckligen att skolan är en gäst i kyrkan. Hennes artikel är intressant eftersom den tillför debatten nya infallsvinklar: "Det är uppenbart för alla att skolan ska bedriva en undervisning som är konfessionellt obunden, icke-konfessionell. Så står det i skollagen. Frågan är bara vad det betyder. "Icke-konfessionell är inte detsamma som sekulär. En icke-konfessionell undervisning tvingar däremot ingen att tro eller inte tro."

http://blogg.svenskakyrkan.se/teologifestivalen/2012/12/05/ett-gastfritt-samhalle-eller-ett-sekulart/

Skolverket har inte bara tolkat skollagen fel. Skolverket har dessutom överskridit sina befogenheter, och har därigenom brutit mot grundlagen RF 12 kap 2 §, när man genom en detaljerad "vägledning" har försökt tvinga kommunala skolförvaltningar att följa Skolverkets egen tolkning, som är identiskt med Förbundet Humanisternas åsikter om att elever inte får utsättas för "religiös påveerkan".

Jag kan gissa hur detta har gått till. Det finns säkert rektorer som är militanta ateister, och som har missbrukat de befogenheter som de iofs har, att med den ena eller andra förevändningen självsvåldigt, utan att väga in vad elever och föräldrar tycker, avstå från skolavslutningar i kyrkan. De har då haft svårt att hantera den reaktion som har blivit, och har vänt sig till sina förbundskamrater inom Skolverket om stöd. Och finns det något bättre stöd än att hänvisa till att man är tvingad av någon statlig myndighet.

Förbundet Humanisterna vill göra skolorna till propagandaverktyg för sina egna åsikter, utan konkurrens från andra livsåskådningar.

nya tant lila säger
6 december 2012 – 09:05

Det är väl klart att kyrkan kan bjuda in skolan till en gudstjänst, och detta kan naturligtvis också ske i anslutning till en avslutning.
Men skolavslutningen som sådan är skolans och inte kyrkans.
Det är länge sedan skolan-kyrkan var i förbund med varandra. Och definitivt inte efter skolornas kommunalisering och Svenska kyrkans skiljande från staten.
Är de förhållandena så svåra att förstå?

nya tant lila säger
6 december 2012 – 09:09

Tror du, LFL, verkligen att föräldrar till den generation som nu är i skolorna i allmänhet tar strid för kristendomen? Fighten är ytterst överdriven och leds av några högljudda röster! Och eleverna struntar nog fullständigt i om de blir välsignade eller ej! De vill ha jullov!

LFL säger
6 december 2012 – 06:05

Men är det då inte naturligt att en tveksam rektor ringer till Skolverket och frågar vad som gäller? Ja, men det betyder inte att Skolverket har någon skyldighet att svara. En myndighet kan tvärtom ha en skyldighet att svara en frågande att myndigheten inte får besvara frågan. Ring till en domstol och fråga, om något som du har tänkt göra är ett brott! Det mest sannolika svaret blir "Det får vi ta ställning till, när du har utfört gärningen."

Att ha en skolavslutning med visst innehåll i kyrkan kan aldrig vara ett brott, och ingen riskerar alltså åtal enligt strafflagen. Men en skolavslutning med ett visst innehåll kan alltså strida mot lagen. Men det avgörs av förvaltningsdomstolarna, som - i likhet med brottmålsdomstolarna - måste ha en faktiskt inträffad händelse att ta ställning till. För att förvaltningsrätten ska pröva ärendet måste det finnas ett överklagat avgörande av Skolinspektionen. För att det ska bli ett prejudikat måste Förvaltningsrättens avgörande överklagas till Kammarrätten.

Att det är processordningen kan vi tycka vad vil vill om, men så säger processlagarna. Skolverket har naturligtvis rätt att informera om innehållet i avkunnade domar, men någon rätt att - i avsaknad av vägledande domar - själv tolka skollagen har Skolverket inte, om det inte gäller den egna verksamheten. Och eftersom de lokala skolorna är kommunala(eller fristående) skolor, tillhör de inte Skolverkets egen verksamhet.

Vad som tillhör Skolverkets egen verksamhet bestämmer regeringen. Som också beslutar om bemyndiganden för de centrala myndigheterna att utfärda bindande föreskrifter, som kommuner och landsting ska följa i sin verksamhet. Det kan t.ex. handla om bindande normer för betygsättning, som alla skolor ska följa. Jag har därför gått igenom alla bemyndiganden, som jag kunnat finna, från regeringen till Skolverket. Och har inte hittat något bemyndigande för Skolverket att bestämma innehållet i skolavslutningar - oavsett om avslutningen hålls i skolan eller i kyrkan.

Att Skolverket ändå - bl.a. genom sin famösa DN-artikel - har försökt ge sken av att Skolverkets s.k. vägledning om skolavslutningar, är en bindande föreskrift, som ska följas av alla kommunala skolor, kan jag inte uppfatta som något annat än uppsåtligt tjänstefel av undertecknarna av artikeln. Jag hoppas att någon gör en formell anmälan till polis eller åklagare om misstänkt brott. Det är uppenbart att undertecknarna har försökt skydda sig mot en fällande dom genom att använda begreppet "vägledning" i stället för "föreskrift". Det är särskilt allvarligt att denna vägledning exakt sammanfaller med Förbundet Humanisternas tolkning av begreppet religionsfrihet som frihet från religion.

Lägg alltså märke till befogenhetshierarkin. Endast riksdagen har befogenhet att stifta lagar. En lag kan innehålla ett bemyndigande för regeringen att utfärda kungörelser. En av regeringen ufärdad kungörelse kan innehålla ett bemyndigande för en central myndighet att utfärda föreskrifter i ett visst ämne. Ofta anges bemyndigandena i lagtexten sålunda: "Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer..". Laghierarkin är alltså: Grundlag - "vanlig" lag - kungörelse - föreskrift. Samtliga led ska vara med för att en myndighets föreskrift ska vara bindande.

En myndighets "allmänna råd" är inte bindande, men ett slags vägledning för tillämpningen av en föreskrift. Ett dokument, som kallas "vägledning" har ingen rättsverkan alls. Att försöka påskina det är lögn och bedrägeri, och inget annat!
Jag har läst statsvetenskap och förvaltningsrätt på universitet och har tjänstgjort som nämndeman i en förvaltningsdomstol.

Jag håller f.ö. med ärkebiskopen, när han menar att skolavslutningar i kyrkan har en ytterst ringa missionseffekt, och därför inte har något stort intresse för kyrkan. Men det betyder att det finns ingen anledning för kyrkan att vika ner sig, om skolan ställer krav som kyrkan inte kan gå med på. Å andra sidan har Anna Karin Hammar rätt i att kyrkan ska vara gästfri och bjuda in, om någon annan än kyrkan själv (t.ex. elever och föräldrar) vill ha skolavslutningen i kyrkan. Jag håller också med AKH om att det i så fall är skolan som är gäst i kyrkan.

Våra kyrkorum är inga profana möteslokaler. Kyrkans regler ska gälla i kyrkan. Inte bara vid skolavslutningar, utan också exempelvis vid konserter.