Denna predikan höll jag på en regnbågsmässa i S:ta Helenakyrkan i Skövde på internationella Aidsdagen den 1:a december. Trots att det är några dagar sedan är den fortsatt aktuell. Texten som jag predikat över är hämtad från Joh 18:36-37
Torka aldrig tårar utan handskar, säger den äldre sköterskan till den yngre i inledningen av Jonas Gardells bok och TV-drama med samma namn. Torka aldrig tårar utan handskar. Så var inställningen till dem som var drabbade av den nya och ofattbara virusinfektionen. Man skulle inte röra vid den drabbade utan skyddsutrustning, oavsett om den drabbade levde eller hade avlidit. Att sprita händerna noggrant var livsviktigt. Man visste ju inte hur virusbakterierna överfördes – vilka begränsningar som fanns. De hiv-smittade och aids-drabbade blev ”de där”, de blev peststämplade, de som man om möjligt skulle undvika och rädslan för de drabbade spred sig – en rädsla som byggde på okunnighet, en okunnighet om smittorisk och smittvägar, en okunnighet där den drabbade riskerade att förvandlas till ett sjukdomsfall snarare än något annat. I vissa religiösa sammanhang talade man om hiv och aids som ett Guds straff, som en ny syndaflod som skulle välla fram över världen och skörda sina offer p gr av att människan var syndig. Var i låg då synden? Jo, sexualiteten – den utlevda sexualiteten som levdes ut utanför heteroäktenskapets trygga ram. Däri låg synden – och den var fasansfull. Men Gud straffade syndaren. Gud slog till mot Sodom.
Kyrkan världen över och också i Sverige har en hel del på sitt samvete, en hel del som vi kan och ska skämmas över. Kyrkans röst borde ha hörts tydligare på 1980-talet – en röst som borde stått upp för rätten att få vara den man är, en röst som borde stått upp för omsorg om den som var slagen, som var drabbad. Säkert fanns det lokala stämmor som ljöd, men kyrkan runt om och nära borde än mer och kraftfullt reagerat mot det utanförskap som så ofattbart många kände både hiv- och aidssjuka i hbtq-sammanhang. Det var enkelt att sjunga om att vara värdefull, att vara älskad för sin egen skull, att ingen annan var som en själv. Det gick an och det var lätt att sjunga sången som ni säkert kan – men det var svårare att leva detta budskap i ett samhälle där många fick smyga med sin identitet, smyga med sitt liv och där sexualiteten delvis tvingades till promiskuitet med bastuklubbar och annat.
Men idag då? Hur är det idag – knappt 30 år senare? Fortfarande stämplas hbt-personer som de där inte minst i religiösa sammanhang. Fortfarande är det fruktansvärt svårt för unga människor att våga komma ut som homosexuella, bisexuella eller transpersoner. Vi lever i ett heteronormativt samhälle där den heterosexuella relationen tas för given i reklamsammanhang, TV-serier, filmer, etc. Jo, det finns undantag men det handlar om undantag.
Hiv och aids idag då? 6 000 personer med hiv lever i Sverige idag. 219 av dem är registrerade i år. Av de 219 rapporterade fallen var 80 kvinnor och 138 män. För ett fall saknas uppgift om kön. Medianåldern för alla fall var 35 år, med en spridning mellan 0 och 75 år. Så ser statistiken ut – en statistik med både heterosexuella och homosexuella.
Det är in i detta vårt eget samhälle – här i Skövde, i Skara stift, som Jesus talar befriande och inkluderande ord. Han säger: Mitt rike hör inte till denna världen (Joh 18:36). Denna världen handlar om strukturer och ramar där ordning är viktigare än omsorg. Det är viktigt att paragrafer följs. Om människor hamnar i kläm, om människor hamnar utanför är det då bara att beklaga. Det kan möjligen ses som individbaserade brister i systemet – men just på individnivå och därmed inte så mycket att göra något åt. Här gäller strukturerna, här gäller ramarna, här gäller det att, bildligt talat, aldrig torka tårar utan handskar.
Denna världens människosyn handlar om de och vi. Heteronormen är den styrande. Allt utgår ifrån vit, heterosexuell man. Men Jesus visar på en annan norm, ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att vara i relation till våra medsyskon – den gudomliga normen som inkluderar snarare än exkluderar, som talar om det gränslösa människovärdet oavsett om Du är homosexuell, bisexuell eller transperson eller queer, oavsett om Du vill kalla Dig hon, han eller hen. Jesus vill befria oss från den rädsla där vi gömmer oss i strukturernas skyddsrum. När Jesus möter oss i evangelietexten är det som om han vill säga till oss alla: Kom ut ur Ditt skyddsrum! Våga se Din medbroder och medsyster som den han, hon eller hen är. Våga se och bekräfta Dig själv som den Du är i djupet av Din egen identitet. Jag vill befria Dig från Din rädsla för mitt rike bryter igenom de givna strukturerna, mitt rike är större än denna världens rike.
När Jesus kommer till oss denna kväll, några få timmar innan det är 1:a advent gör han det med ett sanningsanspråk. Han säger till Dig och mig: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak; att vittna för sanningen. (Joh 18:37) Den sanning han vittnar om är allra först sanningen om Gud – Gud som är Gud utan beteckningar. Gud som är den inkluderande. Gud som skapat hela tillvaron och som möter oss människor på så många olika sätt. Gud som har många olika vägar där vi tillsammans med våra syskon i andra religioner kan lovsjunga vår himmelske skapare tillsammans. Men Gud kommer oss också till mötes i Jesus Kristus. Den kosmiska omsorgen får sin brännpunkt som allra tydligast i den man som vid ett givet tillfälle red in på en åsna i Jerusalem. Sanningen om Gud är sanningen att han kommit oss mänskligt nära, att han visar oss vad medmänsklighet är – en medmänsklighet utan skyddsutrusning, en medmänsklighet som ser, bekräftar och upprättar. Den andra sanningen han vittnar om är sanningen om Dig och mig. Du är gränslöst älskad för att Du är Du. Du är gränslöst älskad som den Du är. I en barnvisa som jag sjungit mången gång i skolavslutningssammanhang innan den nya lagstiftningens tid, står det i refrängen: Jag är glad att jag är jag. De orden får vi säga till oss själva och uppmuntra andra att säga till sig själva. För Jesus vill vittna om sanningen om oss – en sanning som fick sin yttersta konsekvens på korset där Jesus dog för kärlekens skull – för att visa att inga strukturer i världen kan stoppa den gudomliga kärleken – inte ens dödens strukturer. Jesus har uppstått från de döda. Kärleken är starkare än allt det som vill bryta ned.
Den tredje sanningen som Jesus vittnar om är sanningen om min medbroder och medsyster – sanningen att just i var och en som jag möter, möter jag Jesus själv. Så får vi se på varandra. I varje enskilt möte möter jag Jesus själv. Då är det Jesus som är ensamstående med två barn och som inte vet hur hon ska få den lilla inkomsten att räcka till. Då är det Jesus som står i kassakön på Konsum, precis framför mig. Då är det Jesus som är hiv-positiv, då är det Jesus som sitter bredvid i kyrkbänken i kväll. Så utmanande är han. Så nära är han, precis som en smak på tungan – för Dig utgiven, för Dig utgjutet.
Vår bön i kväll får bli en bön om hjälp att se Jesus, se Honom vars rike inte är av denna världen, se Honom som kommit för att vittna om sanningen – en sanning som befriar och upprättar – en sanning som öppnar våra ögon så att vi ser att vi är syskon som hör ihop, oavsett sexuell identitet, oavsett stämplande virussjukdom – ja, oavsett allt.
Amen
7 kommentarer
LFL säger
6 december 2012 – 01:54"Men idag då? Hur är det idag – knappt 30 år senare?" Ja, det kan man fråga sig, när aidsskräcken fortfarande sätter sin prägel på nattvardsfirandet. Det är alltså dags att återgå till den traditionella nattvarden, där alla dricker ur den gemensamma kalken.
I mitt landsting blev det en diskussion under vaccinationshysterin kring svininfluensan om nattvarden. Smittskyddsläkaren konstaterade torrt att doppandet inte förebygger någon smittspridning, när alla doppar sina kanske otvättade händer i kalken. I flera församlingar bestämdes då att prästen skulle doppa oblaterna, efter att ha tvättat sina händer med desinfektionsmedel. Sedan svininfluensan klingat av återgick samtliga församlingar till att kommunikanterna fick doppa själva. .
När vi nu talar om kyrkans skuld till fördomarna mot hivpositiva, så är det väl klart att kyrkan bidrar till att fördomarna om att hiv skulle vara extremt smittsamt fortfarande frodas. Det är lättare att förstå pastor Green, som är uppvuxen på en av de många gårdar som drabbades av mul- och klövsjukeepidemin under 1950-talet i Sörmland. Jag har själv arbetat på en av de drabbade gårdarna, men 40 år senare. Man berättade att barnen inte fick gå i skolan under ett halvår. Alla drabbade gårdar var satta i karantän, vilket innebar att man inte fick ha kontakt med andra människor.
Det finns alltid en "annan historia", och den har Jonas Gardell berättat. Men det finns också en "annan annan historia", som förklarar myndigheternas åtgärder. De förefaller överdrivna nu i efterhand, men även i jämförelse med andra länder. Jag har under den senaste tiden funderat på om det fanns ett samband mellan de svenska myndigheternas behandling av de hiv-drabbade och det faktum att de första insjuknandena i aids i Sverige i tid sammanföll med det senaste utbrottet av mul- och klövsjuka i Danmark i början av 1980-talet.
Utbrottet i Danmark berodde på att virus hade transporterats över Östersjön med sydliga vindera från de dåvarande kommuniststaterna söder om Östersjön. Danska gårdar isolerades, och man eldade upp sina kor, som begravdes i massgravar på gårdarna. Ingenting tyckets hjälpa och paniken spred sig bland både sydsvenska bönder och svenska myndigheter.
Mul- och klövsjuka är en extremt smittsam, men inte absolut dödlig sjukdom, som för övrigt inte drabbar människor. Men människor sprider smittan i sina kläder och på sina skor och sina bildäck. Aids var innan bromsmedicinerna fanns en extremt dödlig, men extremt LITE smittsam sjukdom. Om hiv hade varit lika smittsamt som mul- och klövsjukan, hade förmodligen alla människor i hela värden dött ut under 1990-talet.
Strax före utbrottet av aids-epidemin troddes alla epidemier, som drabbar människor, vara utrotade utom i vissa afrikanska länder. Kunskapen om epidemier höll på att gå förlorad. Den allmänna föreställninen om epidemier var att epidemier är speciella sjukdomar, som dessutom är extremt smittsamma och farliga. I själva verket kan nästan vilka sjukdomar som helst utvecklas till epidemier, utan att vi ens tänker på att den senaste förkylningen är en epidemi.
Även om ingen människa, som har sex, kan vara helt säker på att inte smittas av hiv, så kan smittspridningen och därmed andelen smittade av hela befolkningen begränsas med enkla medel, som framför allt går ut på att begränsa antalet personer som man har sex med. Det är ju något som förespråkas av de flesta religioner, inklusive kristendomen.
En sexualmoral, som strängt förbjuder sex före och utanför äktenskapet är det mest effektiva sättet att förhindra spridning av hiv. Oavsett om vi talar om hetero- eller homosexuella äktenskap. Vilket f.ö. är ett starkt argument för att acceptera samkönade äktenskap.
Vi kan ha olika åsikter om huruvida de religiösa "tabuna" bygger på gudomliga uppenbarelser, eller enbart på erfarenheter från de epidemier som har drabbat mänskligheten under historiens gång. Men helt säkert finns det mycket empirisk kunskap bakom "tabuna".. Att man behandlade pestsmittade som pestsmittade , är ett resultat av den enda kunskap, som fanns innan det fanns modern medicinsk kunskap.
Det tillhör också den empiriska kunskapen att både myndigheter och allmänheten ofta reagerar fel i början av en farlig epidemi. Myndigheterna ser som sin uppgift att bekämpa paniken i stället för epidemin, och de anhöriga vill vara tillsammans med de smittade under deras sista tid i livet. Efterhand som den empiriska kunskapen hos myndigheterna växte, så blev det myndigheterna som gjorde vad som måste göras för att bekämpa epidemierna.
I gångan tiders Sverige var det prästernas uppgift att spåra upp de smittade och militärernas uppgift att förhindra smittspridningen - genom att med våld, om så behövdes, förhindra kontakter mellan smittade och icke smittade. När 1 /3-del av befolkningen redan var dödsdömd, var uppgiften att rädda resten av befolkningen.
Nu ställs kyrkan vid skampålen. Under aids-epidemiernas korta historia finns många som har sett som en viktigare uppgift att rädda det fria sexet än att stoppa smittspridningen.
Sven Andersson säger
6 december 2012 – 09:32Var detta en predikan över Joh.18:36-37? Eller sökte Du för slarvigt efter en
text att hänvisa till, utöver Gardell:1:1? Skrevs predikan först, vilket ofta tycks
hända i vår tid. Men visst är det otäckt med 80 kvinnor, 138 män och 1 st hen,
som smittats i år. Det kan inte vara fel att tala om sexualmoral eller åtminstone
om en viss sex-hyfs...
LFL svarar
6 december 2024 – 08:12Det citerade bibelstycket (Joh 18:36) lyder:
”Ja, DÄRTILL är jag född, och DÄRTILL har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen.” (1917 års översättning)
”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna ENDA sak: att vittna för sanningen.” (Bibel 2000)
Varför inte löpa linan ut och ändra ”Evangelium enligt Johannes” till ”Evangelium enligt Gardell”? Och vilken ”sanning” var Jesus kommen till värdlen för att vittna om, om han inte även hade kommit till världen för att frälsa världen?
– – –
Sedan homosexuella par fått möjlighet att reglera sitt sexliv på samma sätt som heterosexuella par, d.v.s inom äktenskapet med en man älskar, så är det ett dubbelt svek av kyrkan att inte inskärpa vikten av äktenskaplig trohet – för alla par. Även om det numera finns bromsmeciner, så är hiv inte att leka med. Internationella aidsdagen vore väl ingen fel dag för en ”moralpredikan”? Eller står det i motsättning till medkänslan med de redan drabbade?
Åke Bonnier svarar
6 december 2024 – 08:12Sven, Ditt misstänkliggörande förstår jag inte. Att Du inte delar min teologiska ståndpunkt i HBTQ-sammanhang har jag däremot förstått för länge sedan.
Magnus Olsson säger
6 december 2012 – 09:04Finner det synnerligen intressant att heteronormen definierad som vit man förs fram i relation till homosexualitet och med så mycket om just HIV och skulle gärna se att biskopen, som väl själv är just vit och man och heterosexuell, ser på att alla homosexuella kanske inte känner igen sig i den argumentationen biskopen använder sig av. Hur ser biskopen på dem? Som varande homosexuell själv tycker jag att 1 vara kristen bland homosexuella är betydligt svårare än att inte vara det. 2 att vara homosexuell i kyrkan betyder inte nödvändigtvis att homofobin är starkast bland dem som intar en negativ syn på utlevd homosexualitet. Jag undrar dessutom varför denna koppling mellan hiv och homosexualitet och då framförallt bögar så ofta framhålls som exempel. Vidare undrar jag över Gardells skildring av detta? Filmen är vacker stämningsfull ja, men också skuldbeläggande. Själv har jag erfarenheter som klart spräcker schablonbilderna av denna fråga och skulle uppskatta en mer nyanserad bild av både då och nu. Verkligheten är ofta betydligt mer komplicerad. Ex det anförda om bastuklubbar och dylikt handlar definitivt inte blott om att dölja något i det offentliga livet utan också om den existentiella smärtan att inte duga bland likasinnade. Det stör mig mycket att bilden inte nyanseras. Det finns många som gått lika ensamma från ex Pride som de kom dit. Det är definitivt inte en vackrare värld bland homosexuella än bland heterosexuella. Drastiskt skulle jag vilja påstå att den är hårdare där än utanför! Det tycker jag biskopen missar. / Magnus Olsson
Magnus Olsson svarar
6 december 2024 – 08:12Ps efter att ha visat min kommentar för en god vän, Stockholmsbög, som på 80-90 tal jobbade i sthlms restaurngvärld lägger jag till hans tanke ” Bonnier pratar utifrån ett utifrånperspektiv medan du försöker sätta fokus på ett innifrånperspektiv” exakt! Jag hör till dem som mycket skulle uppskatta om biskop Bonnier som återkommer till detta tema gjorde det. Vi som på olika sätt var där, gjorde erfarenheter, också i Skara stift. Det tycker jag biskopen skall fundera mycket över. / Magnus Olsson
P-A Rudberg svarar
8 december 2024 – 08:12Magnus Olsson,
Jag upplever att du nu gör något som är väldigt vanligt bland oss bögar – vi tillåter ingen heterosexuell uttala sig om något som har med vår identitet som homosexuella att göra.
Det är lite grann som om vi har svårt att acceptera att någon visar solidaritet. Jag får en känsla av att många av oss verkar föredra att vara ”offer” – att ha en tydlig motståndare som är ”alla de andra”.
Men jag är glad att det inte finns en enda mall för vilka upplevelser man som homosexuell har. Själv har jag inga problem att vara öppet kristen bland homosexuella eller att vara öppet homosexuell bland kristna. Det är inte de ”kategorierna” som avgör förakt eller utstötning.
Det finns ingen heltäckande bild av hur det är att vara homosexuell – eller något annat heller för den delen. Det är våra samlade erfarenheter som skapar en helhet. Vi kan inte kritisera någon för att inte ge hela bilden – det är en omöjlighet. Vi kan bara vara tacksamma för varje människa som delar med sig av sin upplevelse av hur det är att vara människa.
Jag är glad och tacksam för att biskop Åke så tydligt står upp för en kyrka som omfattar oss alla. Att han är en vit heterosexuell man tänker jag inte lägga honom till last. 🙂
Sven Andersson säger
7 december 2012 – 01:11Inte var mina synpunkter bara misstänkliggörande. Jag menar att det falsk predikan,
om man hänvisar till ett bibelställe, men sedan låtsas att detta leder till at man kan
återgå till andra gamla "käpphästar". Att du förstått tidigare, att vi har olika syn på
flera frågor, har jag utgått ifrån. (Ditt förstånd har jag aldrig ifrågasatt), men är detta
ett sätt att försöka döma ut mina resonemang i denna fråga? Maktspråk?
LFL svarar
7 december 2024 – 08:12Internationella aids-dagen bör rimligen handla om alla i hela världen som har drabbats av aids, inklusive den svenska kvinnan som lokalpressen skrev om. Hon avled 1985 och hade haft ett enda samlag i hela sitt liv och det var under en häftig förälskelse. Vi fick via tidningsspalterna följa hennes sista månader i livet.
Om alla i hela världen som har drabbats av aids, om barn som fått hiv via modersmjölken, om barn som mist sina båda föräldrar behöver vi höra, om patenrättigheter som hindrat aidssjuka i fattiga länder att få bromsmediciner, och inte om hur synd det är om HELA det svenska hbtq-kollektivet.
Det hedrar Svenska kyrkan under 1980-talet att man INTE uppmanade till ökat risktagande. Att präster och biskopar inte begrep att myndigheternas åtgärder var överdrivna och onödiga må vara dem förlåtet. För vilken kunskap hade de att ifrågasätta den s.k. läkarvetenskapen?
Som borde ha tagit del av senaste internartionella rön beträffande smittvägarna. Kyrkans folk hade samma överdrivna auktoritetstro på läkarvetenskapen då som nu, men idag är det nya offer (andra offer, tillhöriga andra kollektiv), som inte får den hjälp av kyrkan, som de borde få.
Det är för övrigt Åke Bonnier, och inte jag, som har skrivit: ”…där många fick smyga med sin identitet, smyga med sitt liv och där sexualiteten delvis tvingades till promiskuitet med bastuklubbar och annat.” Men det är likväl jag som ska skämmas för att jag tror att möjligheten för homosexuella att reglera sitt sexliv på samma sätt som heterosexuella (inom äktenskapet) kan bidra till minskad promiskuitet bland homosexuella. Det är ju faktiskt de, och inte den heterosexuella majoriteten, som fått rätt att gifta sig helt nyligen.
Men sanningen? Är det verkligen att säga sanningen att reducera Internationella aidsdagen till en eklusiv fråga för hbtq-kollektivet i Sverige?
Åke Bonnier och alla andra uppmans läsa boken ”Epidemiernas historia och framtid” av Evengård m.fl. Även min vän, som besökte Pestmuséet tillsammans med mig förra sommaren, bör skaffa den boken.
Om man har läst båda böckerna, ”Epidemiernas historia och framtid” samt ”Torka inga tårar”, då är det nog stor chans att man har hela sanningen klar för sig.
P-A Rudberg svarar
8 december 2024 – 08:12Sven Andersson,
Men om vi vänder på det?
Kanske det är din syn som är ”falsk”? Kanske det är du som hänvisar till vissa bibelställen och tolkar dem så att de passar dina gamla käpphästar?
Kan det vara så?
Sven Andersson säger
9 december 2012 – 08:09P-A Rudberg.
Visst kan man vända på allting, men då måste man förstå att en del blir uppochner.
Jag framför ibland avvikande åsikter, då jag tycker att det behövs. Oftast går det
då emot dagens PK-åsikter. Sedan får de resonemangen motsägas av andra. Endast undantagsvis återkommer jag i samma fråga. Men du återkommer otaliga
gånger på många bloggar. Nog är det bättre för meningsutbyten, om ingen uppträder
såsom "teologisk besserwisser" eller duellant. God helg och bättre Nytt År! Sven
P-A Rudberg svarar
9 december 2024 – 08:12Sven Andersson,
Jag följer ett flertal bloggar kopplat till tro, men är endast aktiv på tre av dem.
Ingenstans ägnar jag mig åt att raljera över de andra som skriver. Ingenstans ägnar jag mig åt rent personliga nedsättande kommentarer om andra personer eller andra personers åsikter.
Jag respekterar din åsikt, men jag hoppas att du inser att den enbart är en tolkning? Den har ingen allmänt större giltighet.
Och det där med PK köper jag inte. Vi pratar inte om vindflöjlar utan om saker som är grundade i en djup tro.
LFL säger
11 december 2012 – 01:05I lördags (1 december) var det Internationella aidsdagen och då hölls en mässa, som genom benämningen "regnbågsmässa" exkluderade alla heterosexuella hiv-smittade. En predikan som brännmärkte "heteronormen". Också det exkluderande. Och sanningen, som Jesus kommit för att vittna om, blev plötsligt en annan sanning, som Sven Andersson helt riktikt har framhållit. En sanning, som i varje fall kan diskuteras. Själv blev jag uppmanad att skämmas för att jag inte är homosexuell.
Hbtq-kollektivet "äger" inte hiv och aids. Och för övrigt löper homosexuella kvinnor mindre risk att smittas än heterosexuella kvinnor - som troligen utgör majoriteten av alla smittade på global nivå. Det var ju Internationella aidsdagen och inte Svenska hbtq-aidsdagen.
Det jag skrivit i tidigare kommentarer kan tyckas föråldrat, men är högaktuellt. Konstaterar jag efter att ha "uppdaterat" mina kunskaper i ämnet. Alla epidemier - oavsett bland människor eller djur - följer ett gemensamt mönster, men varje epidemi har sina särdrag.
Sex idkas ofta i samband med alkohol eller droger, speciellt om man har sex med okända. Och då är det inte säkert att kondomen används rätt, om den används alls. Häromåret gjorde landstingets betalda tjänstmän reklam för RFSU genom att dela ut kondomer på krogar, där kontakter - mellan heterosexuella - brukar knytas. Det underliggande budskapet var tydligt: "Vänta inte. Ha sex redan i natt." Samma landsting ställde inte villigt upp med hivtester. Svar som gavs kunde vara: "Du tillhör väl ingen riskgrupp?"
Det var just detta jag tänkte ta upp. Hivtester, och inte kondomer, är det bästa sättet att hindra smittspridning. Men då bör man vänta minst två, men helst fyra veckor efter senaste samlaget med en tidigare partner innan man testar sig, vilket man ska göra innan man har sex med nästa partner. Detta gäller både hetero- och homosexuella.
Detta är i och för sig väldigt långt ifrån kyrkans ideal om livslånga monogama förhållanden, utan sex vare sig före eller utanför äktenskapet. Men dock ett steg i den riktningen, jämfört med landstingets kondomkampanj. Men vilkert var Bonniers budskap under regnbågsmässan? Jo, den retoriska frågan: "Var i låg då synden? Jo, sexualiteten – den utlevda sexualiteten som levdes ut utanför heteroäktenskapets trygga ram."
Om vi byter ut "heteroäktenskapets trygga ram" mot "äktenskapets trygga ram"? Så är det fortfarande ingen synd att begå äktenskapsbrott? Varför skulle det vara så känsligt att säga att just detta, som kan få så allvarliga konsekvenser, inte är en synd, men däremot struntsaker som att tränga sig före i en kö?
Det dröjer två till åtta veckor, men sällan mer än fyra veckor, innan en smittad person utvecklar antikroppar mot hiv. Det är också under den närmaste tiden efter smittillfället som hiv-viruset förökar sig som mest, och då är också risken att smitta andra som störst. Hiv har låg virulens, vilket betyder att det behövs en mycket kraftig invasion (flera miljoner virus) för att immunförsvaret inte ska besegra inkräktare. Om så inte sker, kommer inkräktaren i stället att besegra immunförsvaret, men det tar lång tid, flera år. Så länge kan man bära på smittan utan att veta om det.
De mediciner, som numera finns, reducerar mängden virus i kroppen, vilket betyder att en person, som man har sex med, inte kommer att utsättas för en lika kraftig invasion. Men givetvis ska en smittad person inte ha oskyddat sex. Mottagligheten påverkas dessutom av olika faktorer, såsom andra sjukdomar eller menstruation. Det finns dessutom olika hiv-stammar. Det är alltså farligare att ha sex med flera personer än med en enda partner.
Det finns alltså skäl att testa sig innan man har sex med en ny partner. Dels därför att risken att föra smittan vidare är störst under tiden närmast efter det att man själv har blivit smittad. Och dels därför att en tidigt insatt behandling ger störst effekt både för den smittade själv, och ur smittspridningssynpunkt.
Ingen sexuellt aktivt människa kan helt undgå risken att drabbas av hiv. Om en epidemi (alltså om mer än ett fåtal personer smittas) bryter ut, drabbas både enskilda människor, och hela samhället. Det handlar alltså både om behandling av enskilda personer och om hela samhället. Vid epidemier i det förgångna, såsom pesten, har dessa uppgifter kommit i konflikt med varandra.
Det mest effektiva sättet att förhindra en epidemi, är att de som lever promiskuöst, eller bara träffar en ny efter en skiljsmässa, radikalt lägger om sina sexualvanor på det sätt som kyrkan alltid har rekommenderat, eller åt det hållet. Men vad gör då "samhället"? Jo, man ser som viktigare att förhindra en återkomst för den kristna sexualmoralen än att bekämpa epidemin. Riskbeteenden uppmuntras. Följden har blivit att de nationella målen för hivprevention (halvering av antal nysmittade) inte alls har uppnåtts.
Vilket ansvar har kyrkan i detta? Jag vill förtydliga. Om vi får ett ny epidemi, så blir det sannolikt inte bland homosexuella, utan bland dem som säger: "Det kan inte drabba mig, för jag är ju inte bög".
Helena Taubner svarar
11 december 2024 – 08:12Hej LFL!
Du inleder med orden ”I lördags (1 december) var det Internationella aidsdagen och då hölls en mässa, som genom benämningen ”regnbågsmässa” exkluderade alla heterosexuella hiv-smittade.”
Jag vill fråga dig: är det regnbågsmässan i Skövde, där Åke Bonnier predikade som du syftar på? Var du på plats?
/Helena, kommunikatör i Svenska kyrkan i Skövde
Sven Andersson säger
11 december 2012 – 06:51Visst skriver väl alla utifrån Åkes "predikan" i s:t Helena kyrka i Skövde.
Den är ju återgiven i sin helhet, överst i denna blogg. Detta vet vi!