Archive for januari, 2013

Äktenskapets mening är att ge vidare den kärlek som är av Gud.

Jan 27

Så står det i inledningsorden till vigselgudstjänstordningen i det förslag till kyrkohandbok som de allra flesta församlingarna i Skara stift nu prövar. Det är en vigselgudstjänstordning som kan användas vid både särkönade och samkönade vigslar.

När jag skriver dessa rader gör jag det som ett svar på den artikel som finns i det senaste numret av tidningen Dagen och som prästen Peter Artman är författare till. Peter skriver att han och flera blir ”starkt provocerade och förvirrade” av den könsneutrala vigselordningen. Naturligtvis beklagar jag detta. Men Peter Artman skriver vidare att likt grodan i tunnan ”vänjer vi oss vid nya temperaturer ganska snart”. I den fortsatta argumentationen talar PeterArtman om att synen på Gud som skapare och designer alltmer sätts på undantag. Men, Gud är inte död, sjuk eller åldrad, konstaterar han. Jag håller med PeterArtman om att Gud inte är död, sjuk eller åldrad. Däremot kan jag tycka att det är bekymmersamt att det finns teologer som hävdar att de har hela sanningen om Guds skapelsemöjligheter, att Guds mångfald begränsas till vissa arter och identiteter, som om Gud inte skulle vara mångfaldens skapare.

Jag har tidigare sagt att Gud inte skapade den heterosexuella människan, utan människan. Detta påstående vidhåller jag. När Gud skapade människan till sin avbild skapade han henne i all den mångfald som vi möter idag. När jag möter en broder eller syster som är gay eller lesbisk är han eller hon eller hen en del av Guds skapelse, älskad och bekräftad som den hon, han eller hen är.

Svenska kyrkan har beslutat att vi ska ha en vigselordning (ännu på försök genom handboksförslaget) som inrymmer möjligheten för samkönade och särkönade att få gifta sig. När två människor, oavsett kön, älskar varandra och inte vill den andra eller sig själv eller någon annan något illa utan tvärt om vill ingå ett livslångt legalt förhållande välsignat av Gud uttryckt i kyrkans gudstjänstliv,  har vi sagt ,genom kyrkomötets beslut, att detta måste kunna vara möjligt. Detta måste kunna ske inom ramen för en vigselgudstjänst och med legala konsekvenser för kontrahenterna.

Äktenskapet som sådant handlar om att uttrycka den kärlek som är den gudomliga kärleken – en kärlek som blir en motkraft till alt det destruktiva i vår tillvaro. När två personer gifter sig blir dessa Guds medarbetare på ett speciellt sätt genom sin ömsesidiga kärlek.

Frågan om barn och äktenskap är naturligtvis inte helt enkel. Det ligger i äktenskapets idé att få barn tillsammans. Samtidigt är det många som gifter sig och som inte kan få egna barn. Antingen är de för gamla eller så är det andra fysiska problem som medför detta. I ett äktenskap med två samkönade kontrahenter kan assisterad befruktning vara en möjlighet. Vissa regnbågsfamiljer har löst befruktningsfrågan så att det finns kända spermadonatorer som också tar på sig uppgiften att vara pappa. Då är det alltså en seriös överenskommelse mellan två par att ta emot och uppfostra ett barn. Egentligen är det inte märkvärdigare än att den biologiska mamman och pappan är frånskilda och omgifta på var sitt håll. Skillnaden är att det handlar om två pappor som bor ihop och två mammor som bor ihop.

PeterArtman berättar om ett klassrumsbesök där han inför en klass med flera av hans tidigare konfirmander fick möjlighet att tala om sin syn på homosexualitet. Det var en lärare som själv är homosexuell och dessutom ateist (enligt Peter Artmans beskrivning) som arrangerade samtalet. Jag måste säga att jag upskattar att läraren bjöd in en ”meningsmotståndare” till samtal. Vi behöver fler sådana möten – möten i respekt och där man kan samtala för att förstå den andre bättre. I både skolans och kyrkans sammanhang behöver vi än mer tala om och tydliggöra både att det finns fler olika sexuella identiteter liksom det finns de som ser olika på detta faktum. I Skara stifts församlingar hoppas jag dock att var och en, oavsett om man är homosexuell, bisexuell, transperson eller queer ska kunna känna sig hemma i sin församling och bli sedd och bekräftad som den man är.

Vidare tycks Peter Artman vara tveksam till preventivmedel. Samma hållning som Peter uttrycker återfinns i den Romersk katolska kyrkan. Han uttrycker sitt ogillande indirekt men dock ganska skarpt då han skriver i artikeln: ”I vår tid syndar vi mot sexuallivets innersta mening – att ge livet vidare”. Jag kan inte förstå denna formulering annat än som en negativ inställning till preventivmedel. Det måste då innebära att sexualiteten enbart har ett syfte och det är att frambringa liv. Njutningen i den processen är sekundär. I Svenska kyrkan ser vi på sexiualiteten som en Gudagiven gåva – en gåva som vi ska vara rädda om. Sexualitet och kärlek hör samman, menar många av oss. Att hänge sig åt sexualiteten i de många och kanske lösa förbindelsernas sammanhang är att missbruka denna gåva och skada både sig själv och sin medmänniska. Det måste vara möjligt för två personer som älskar varandra att ge sig själva till den andre helt och fullt utan att det leder till en konception. Vissa preventivmedel skyddar dessutom inte bara mot själva befruktningen utan är också ett skydd mot könssjukdomar.

Med detta inlägg vill jag alltså, i min egenskap av biskop i Skara stift, understryka att Guds skapelse är mångfaldig – en skapelse i regnbågens alla färger – en skapelse där vi får se på varandra som Guds älskade och skapade barn, sådana vi är och där vi, oavsett biologiskt kön kan ingå ett äktenskap på lika villkor med någon annan oavsett biologiskt kön hos denne/denna. I det äktenskapet måste det vara fullt möjligt att tillsammans ta emot och fostra barn och också uttrycka sin djupaste kärlek till varandra i det ömsesidiga sexuallivet.

Äktenskapets mening är att ge vidare av den kärlek som är av Gud, och som är störst av allt!

Filed Under: Okategoriserade

Frimicklare och svartrockar…

Jan 22

Det var epitet som vi satte på varandra inom den kristna familjen. Frimiklarna var ”de där” som sjöng onödigt svängiga sånger, som inte hade liturgi i kyrkorna, vars pastorer inte hade rundkrage utan slips och vattenkammat hår och dessutom talade om Jeesussss. När jag var tonåring och aktiv i min församling i Stockholm tyckte jag att frikyrkliga människor var lite ”speciella”, lite ”udda”. Jag uttryckte mig inte så men känslan var den, minns jag. Svenska kyrkan kändes någorlunda hemtamt, i alla fall det som skedde i min församling och i alla fall det som skedde i min Kyrkans Ungdomsgrupp. Katolska kyrkan visste jag inte så mycket om mer än att min mormor, som dog när jag var 16 år,  hade tillhört den. I övrigt var den dold i ett töcken av rökelse.

Så fördomsfullt resonerade jag då. I dag vet jag tack och lov bättre! I dag känner jag något mer till några av de olika frikyrkosamfunden och gläds över deras existens. Jag känner också något mer till katolska kyrkan och gläds över dess existens. För just glädjen över den andres väg, den andres sätt att uttrycka sin tro är viktig. Vi får glädjas med varandra och vara stolta över vårt eget. Jag tänker på alla kristna trossamfund, av de mer klassiska snitten, som en kör med många stämmor. I kören sjungs samma sång i alla stämmor men med olika melodier i de olika stämmorna. Vi behöver den ekumeniska kören. Den ljuder vackrare än när bara en stämma sjunger.

Just nu pågår den ekumeniska böneveckan och många har säkert firat ekumenisk gudstjänst. Så ock jag i Forshems kyrka på Kinnekulle. Vi behöver be tilsammans, sjunga tillsammans, läsa Bibeln tillsammans, glädjas över allt det vi har gemensamt och samtidigt inte rygga för det som skiljer oss åt. Jag skulle innerligt önska att vi fördjupade våra ekumeniska relationer, än mer talade teologi, än mer försökte borra i olikheterna, än mer försökte förstå den andre. Vi behöver inte dela allt. Vi kan inte dela allt, tycka lika om allt, vara övertygade om att den andre har rätt i allt. Men vi kan gör allt för att förstå, göra allt för att verkligen ”lyssna in” den andre.

I kyrkornas ekumeniska uppdrag – ett uppdrag givet av Jesus – ligger det att sträva mot enheten.  Det är inte en enhet som handlar om att alla måste bli romerska katoliker eller evangliska lutheraner, eller reformerta eller… Det går inte. Vi kommer aldrig att komma fram till den enheten – inte i detta livet. Enheten som vi har att leva i  den kristna kyrkofamiljen måste vara en enhet i mångfald, där Du får vara Du och jag får vara jag i glädje över varandra och i stolthet över vårt eget.

Samtal förs idag mellan kyrkosamfund och Sveriges Kristna Råd gör viktiga saker på den ekumeniska resan. Men mycket måste ske lokalt. En gräsrotsekumenik där man möts, samtalar, delar, ber, firar gudstjänster etc. är det allra viktigaste. På sätt och vis är det just där det ”händer”. Samtalen på  stiftsnivå och nationell nivå är också viktiga men om inte det lokala finns blir allt annat bara en vacker överbyggnad.

Som biskop i Skara stift, Sveriges äldsta stift, vill jag vara med och inspirera till fler lokala samtal, lokala engagemang av olika slag. Jag hoppas också kunna göra skillnad  på något sätt på nationell nivå.

I ett Sverige där religion mer och mer blir en privatsak, där färre och färre är öppet bekännande kristna måste vi   som kristna trossamfund än mer tillsammans i vår ”ekumeniska kör” vittna om vår gemensamme Herre.  Vi är inte längre frimicklare och svartrockar eller statskyrkliga. Vi är bröder och systrar i fria kyrkor i en och samma världsvid Kyrka som också kallas Kristi kropp. Så tillsammans får vi ge Jesus äran!

Filed Under: Okategoriserade

Juden Jesus

Jan 13

I kväll har jag varit med och talat vid invigningen av en oerhört viktig utställning i Stockholm. Det är Judiska museet som har arbetat fram både en bra utställning och en strålande katalog om den judiske Jesus. Vid invigningen talade överrabbinen emeritus Morton Narrowe, docent Tord Fornberg, biskop Eva Brunne, Rabbinen David Lazar m fl. Dessutom sjöng den judiske kantorn Maynard Gerber bl a från den Jesajatext som Jesus citerade i Nasarets synagoga. Följande tal höll jag:

Vill Du hjälpa till i konfirmandundervisningen? Hon var praktikant i Lidingö församling, född och uppvuxen på annat håll i Sverige och präglad av en teologi som då kändes lite lockande – en teologi som var välstrukturerad. Hon tog hand om undervisningen gällande Bibeln och berättade för konfirmanderna och mig om den röda tråden i Bibeln. Hon sa: Första skapade Gud alla folk, sen utvalde Gud ett folk. Så blev det så småningom en rest kvar och man började tala om Messias. Så kom Messias, d v s Jesus, han samlade en rest, d v s lärjungarna, de var med och skapade ett folk, d v s kyrkan och kyrkans uppgift är att göra alla folk till lärjungar. Det här tyckte jag lät bra. Så var det ju och judarna hade ju på sätt och vis spelat ut sin roll. Det var de kristna och Kyrkan med stort K som nu hade det nya uppdraget att vara Guds folk. Jag hade läst teologi på 80-talet och inte reflekterat så mycket över annat än att Jesus stod i konflikt med judarna. Så skrev ju Rudolf Bultmann, den store exegeten i sin Johanneskommentar som jag läste.

I början av 90-talet for jag till Jerusalem och Svenska Teologiska Institutet på en kurs. Jag ville ju komma till det Heliga Landet – till Jesus land. Kursen jag gick på i två veckor hette något i stil med:  Att vara präst i ett multireligiöst samhälle. Jag träffade den dåvarande direktorn Åke Skoog och insåg att vad jag lärt mig i Uppsala och vad jag undervisat mina konfirmander om inte var något annat än ersättningsteologi – en teologi som utraderar den judiske Jesus och gör Jesus till en kristen person och som utradera mina judiska bröders och systrars relation till Gud och väg till Gud. Fjell föll från mina ögon och jag började intressera mig mer och mer för min judiske broder Jesus. Vem var han egentligen? Och efter några år började jag att läsa och skriva. Jesus var ju jude och, som jag brukar säga, och han hade inga planer på att konvertera.

Jesus var en mångfacetterad person och knappast lätt att ”fånga in” och etikettera. Bilden av den judiske Jesus rymmer många vinklingar.Den judiske Jesus var en galileisk landsbygdsman som engagerade sig i de marginaliserade människorna, inte som en socialarbetare, men utifrån gudsrikestanken. Dessa marginaliserade, tullindrivare och syndare – var kallade och föredömen då det gällde omvändelsen. De hade bordsgemenskap i Guds rike. Egentligen stod tanken på Guds rikes omedelbara närhet i centrum för juden Jesus, och gudsriket medförde utmaningar gällande fullkomlighet och lagfromhet samtidigt som den som kallades till Guds rike inte kunde vänta sig bekvämlighet utan skulle satsa allt för rikets skull. Med gudsrikets utbredande för ögonen såg nog också den judiske Jesus på sig själv som Messias i den bemärkelsen att han var den som personifierade gudsrikets närvaro och tydligast vittnade om det.  Bröt han mot lagen? Därom tvistar de lärde. Bröt han mot sabbatsbudet? Det beror på tolkningstradition av sabbatsbuden.  Matföreskrifterna höll han med all sannolikhet också.. Jesus var alltså en typisk judisk lärare och karismatiker som disputerade med huvudsakligen fariseer men också med saddukeer.

 Vad vet vi om de underverk som tillskrevs Jesus? Tämligen lite. Men att avfärda dem såsom varande konstruktioner av en uppståndelsetroende kyrka är mer komplicerat än att anta att juden Jesus med all sannolikhet utförde sådana saker som man på den tiden räknade till underverk. Jesus var nog troligen en judisk  karismatiker, en  exorcist, läkare, healer. Sedan levde han säkert i en tradition och i ett sammanhang där detta inte var ovanligt. Kanske skulle man våga påstå att det inte var dessa kraftgärningar som var det viktiga utan snarare hans lära, det han ville visa sina samtida på och där de omvittnade gärningarna snarare får en bekräftande funktion. 

 Jesus tycks också ha stött sig med sina samtida. Den egna familjen tycks ha haft problem med Jesus och det är som om han betonar att  inget, inte ens familjen, får gå före Guds rikes utbredande. Detta gällde lika för både kvinnor och män. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.[1]

Jesus var inte kritisk till sin egen religion. Han var ingen ny religionsgrundare. Kanske skulle man snarare kunna kalla honom för reformator som var kritisk till vissa typer av religionsutövande. Han var jude, ville leva judiskt men betonade samtidigt att det fanns en sak, en huvudsak, som var viktigare än allt annat och det var Guds rike som mycket väl kan ha utmanat till det som juden Jesus på olika sätt poängterade: teshuvah  (omvändelsen), emunah (gudstillit) och gudsunderkastelse.

Nu är jag glad att det i bild och skrift har kunnat tas fram en utställning om Juden Jesus,  min judiske bror som jag önskar att så många ska få lära känna.Tack för att jag fått vara med i goda samtal och diskussioner!

 

 


[1] Matt 12:50.

Filed Under: Okategoriserade

”Altartavlan” och Skara domkyrka

Jan 10

När det gäller altartavlan som Elisabeth Ohlson Wallin har gjort har Skara domkyrkoförsamlings kyrkoråd valt att inte ta emot tavlan bland annat för att gåvan var villkorad. Den skulle användas vid vigslar av samkönade par. Svenska kyrkan har fattat ett beslut att alla par, där minst en av kontrahenterna tillhör Svenska kyrkan, har rätt att vigas i Svenska kyrkan. Vi vill värna livslånga, kärleksfulla och respektfulla parrelationer genom att ge varje älskande par möjlighet att, inom ramen för svensk äktenskapslagstiftning och kyrkoordningen, få vigas i ett svenskkyrkligt kyrkorum. En sådan vigsel visades (valda delar) i kväll på SVT. Kyrkan, lokalt och i stiftet, gläds med de två männen som vigdes i Skara domkyrka i slutet av sommaren förra året och som biskop hoppas jag att många gaypar och lesbiska par ska gifta sig i Skara stift. Vi tror på och vill värna äktenskapet som en livsväg för både särkönade och samkönade par.
Men, kyrkan kommer alltid att förbehålla sig rätten att själv bestämma över vilka konstverk som passar i kyrkorummet och som man vill ska finnas väl synligt i samband med våra gudstjänster. Det gäller än mer altartavlor. Altartavlornas tillkomsthistoria och placering har oftast varit en lång process där många varit involverade. I dag målas nya altartavlor, men så gott som uteslutande på beställning av en församling. Jag har aldrig hört talas om en församling där man fått en altartavla och blivit ombedd att ta emot den under villkorade former – oavsett vad den föreställer. Detta handlar inte om någon homofobisk inställning (som domkyrkoförsamlingen och säkert också jag själv beskylls för)  utan om processen.
Dessutom är det viktigt  att understryka att homosexuella och heterosexuella är skapade till just dem de är. I kyrkans sammanhang ska man inte göra åtskillnad. Alla vigs i en kyrka vid de altare som redan finns och med de konstverk som församlingen beslutat om. Det viktiga är att ingen särbehandlas. Jag myntade i en tidigare debatt uttrycket att ”lika och olika ska behandlas lika”.
Sen kan man naturligtvis bygga kyrkor där andra typer av konstverk kan få en central placering och där andra Jesusbilder, paradisbilder etc kan hänga. Det är viktigt att påminna sig om att Jesus kan framställas på olika sätt och återfinnas i olika konstnärliga uttrycksformer i olika sammanhang. Men det är den lokala församlingens kyrkoråd som i slutänden bestämmer vad man vill ta emot gällande donationer. Konstigare än så är det inte. Det viktiga är att människor, oavsett sexuell identitet, kan få känna sig hemma i det lokala kyrkorummet sådant det är utformat. Det handlar om hur man blir bemött, att man får känna sig som en del av den gudstjänstfirande församlingen. Vill man ha in ett konstverk i kyrkan bör man börja med att resonera med den lokala församlingen och se tillsammans vad som är möjligt och inte möjligt, vad som passar, vad som är kyrkoarkitektoniskt möjligt etc. Det är en lång, lång process där många är involverade.
I den Prideparad som jag gick i för några år sedan då jag var domprost i Stockholm och i den Kärlekens mässa som jag predikade i Storkyrkan i Stockholm hävdade vi att kärleken är störst av allt. Det handlar om Guds kärlek, återspeglad i ett älskande pars ömsesidiga och djupa kärlek. Den kärleken är störst av allt. Varje människa oavsett om man är homosexuell, bisexuell eller transperson är gränslöst älskad som den han, hon eller hen är. Det får vi aldrig glömma. Om detta förkunnas det i Skara domkyrka och i många, många kyrkor i Svenska kyrkans sammanhang.

Filed Under: Okategoriserade

Felaktiga slutsatser av konstkuppen i SVT

Jan 8

Här kan Du läsa en artikel gällande Elisabeth Ohlson Wallins ”altartavla” som publicerats på svd.se.

Filed Under: Okategoriserade

Bibelsyn

Jan 8

Tidnininge Dagen har i ett av sina nummer ett intressant tema om Bibelsyn (2013/4). ”Bibelsynen delar svensk kristenhet” skriver man som rubrik. Och visst är det så. Bibeln är en helig skrift, ja för oss kristna är det Den Heliga Skrift som vi har att förhålla oss till. Bibeln är därmed grundläggande i den bemärkelsen att vi har att förstå de bibliska texterna in i vårt eget liv, vårt eget sammanhang och låta dem beröra oss i vår egen vardag. Bibln är ingen ”söndagsbok” utan en vardagsbok. Så långt tror jag att alla kan hålla med mig. Sen skiljer sig olika tolkningar från varandra. Vilka typer av Bibelsyn finns då? Tidningen Dagen listar förtjänstfullt 6 olika bibelsyner: Fundamentalism, evangelikal, liberal, konservativ, pentekostal, och apostolisk bibelsyn. Den konservativa är en sorts blandning av fundamentalistisk och evangelikal eller en sammanfattning av dem eller en beteckning för dem som inte känner sig heemma i den fundamentalistiska eller evangelikala. Den pentekostala talar om den Heliga Andens medverkan vid bibelläsning.

När jag läser dessa definitioner känner jag naturligtvis mig hemma i den liberala bibelsynen. Bibeln är inte Guds Ord men Guds Ord finns i Bibeln, skrev den tidigare biskopen i Stockholms Stift, Ingmar Ström. Han var naturligtvis oerhört liberal i sin bibelsyn. Han var mycket tveksam till Jesu kroppsliga uppståndelse och mycket tveksam till om Jesus alls kunde göra under i den bemärkelsen som de återfinns i Nya Testamentet. Jag minns att när jag läste högt hans  Barnabibel (minns inte i skrivande stund vad den heter) för en av mina döttrar,att jag då reagerade  mot att allt som i andra barnbiblar beskrevs som underverk var omskrivna för att göras mer ”begripliga” och mindre som underverk.. Jo, han  hade en oerhört liberal tolkning och förståelse av bibelordet och samtidigt var han en förkunnare av Guds Ord så att det grep tag i ovana människor på ett förunderligt sätt. Han var en viktig biskop i Stockholms stift, i ett av de mer sekulariserade områdena på 1970-talet och han har betytt så ofattbart mycket för så ofattbart många. Det är tack vare hans konfirmandbok ”Kom och se” som jag blev intresserad av att konfirmera mig. Jag  fick den av mina föräldrar och läste den innan min konfirmandtid. Boken var omtvistad i biskopsmötet för att den ansågs för liberal, inte minst då det gällde tolkningen av sjätte budet. Under mitt konfirmandläger lästes boken igen av mig (och för första gången av de övriga konfirmanderna) och jag greps så av dess innehåll och av vikten av att be, läsa Bibeln, fira mässa etc att jag bestämde mig för att fortsätta i kyrkans sammanhang och så blev det som det blev.

För mig, med min liberala bibelsyn, är det ändå grundläggande viktigt att förstå vem Jesus var och är, vad han säger i evangelierna och vad det kan betyda in i vår egen tid, in i vårt eget sammanhang. Varför är nu detta så viktigt? Jo, för att Jesus är Gud själv. Han är Gud inkarnerad på ett sådant sätt att Han är Sann Gud och Sann människa. Hela min utgångspunkt är Jesus. Jag vill ha Honom som min stjärna i livet och önskar att alla i Skara stift ( ja alla i Svenska kyrkan) skulle ha Honom som sin stjärna. Sen förstår vi alla att vi inte kan tolka Jesus på samma sätt. Redan Petrus och Paulus började kivas om vad som var nödvändigt för att vara kristna. Spänningar har alltid funnits mellan kristna. Men, till skillnad från Ingmar Ström, hävdar jag att Jesu kroppsliga uppståndelse är nödvändig ingrediens i den kristna tron. Jesus uppstod inte som en god idé eller som en ny syn på livet, eller som något otydligt men som bär på olika sätt. Nej, graven var tom. Han uppstod de facto från döden. Detta är unikt och måste dessutom kopplas till hans korsdöd. Han dog de facto på korset och vi kristna har förstått denna korsdöd på lite olika sätt. Det har jag skrivit om för några år sedan i ett blogginlägg.

När jag läser Bibeln, vill jag göra det med Jesus som riktmärke eller tolkningsfilter. Men samtidigt är det intressant och viktigt att förstå vad författarna ville säga till sina läsare när de skrev ned texten. Det är också spännande att förstå textens tillkomsthistoria, skrapa på textytan och se vilka källor som kan ligga till grund för den text som idag återfinns i vår bibelöversättning (Bibeln 2000 eller Folkbibeln eller…). När jag citerar Ingmar Ström och säger att Bibeln inte är Guds Ord men att Guds Ord finns i Bibeln, menar jag att bibelordet inte kan läsas rakt av. Bibeln är därmed inte ofelbar i den bemärkelsen att det bara är att läsa som det står och så var det. Nej, När jag läser bibeltexterna vill jag aanvända mig av den bibelvetenskapliga forskningen. Jag vill s a s inte stänga av mitt förnuft och mitt kritiska sinnelag som jag ser som en Guds gåva utan använda mig av det när jag läser texterna, tolkar och förkunnar. Men samtidigt menar jag att Gud talar till mig i texterna. När tidiningen Dagen beskriver liberalteologin talar man om att den anser att det finns texter som inte gäller oss idag och det håller jag med om. Det finns texter som är intressanta, spännande och viktiga ur det perspektivet men som ändå inte berör oss kristna idag därför att de är skrivna i en tid då man inte viste bättre. T ex texter om hur slavar ska hantera sin situation, att kvinnan ska underordna sig mannen etc.

Det finns också texter som måste tolkas och som säkerligen aldrig har varit tänka som vetenskapliga beskrivningar.  Två sådana texter är de inledande skapelseberättelserna. Jo, jag vet, och nyss läst kommentarer till ett annat bblogginlägg, som med kraft driver försök att ge skapelseberöättelserna en sorts vetenskaplig ton. Men såsom jag förstår dessa berättelser vill de säga ATT Gud har skapat allting gott, att hela världen, allt skapat, egentligen är heligt och att det inte finns något profant. Det profana har människan utifrån sina destruktiva val, bidragit med. Bibelns skapelseberättelser vill alltså INTE säga HUR skapelsen har ägt rum, såsom jag utifrån en liberal bibelsyn, läser dem.

När det gäller Jesu barndomsberättelser kan man se dem som underbara berättelser som vill tala om att Gud har blivit människa, att Gud på ett unikt sätt möter oss i mänsklig gestalt, men inte HUR det har gått till. De kan vara (sic!) försök, inspirerade av andra traditioner från andra håll, att beskriva hur det var då Jesus föddes.

När den tidiga kyrkan formulerar sin apostoliska trosbekännelse som enligt traditionen går tillbaka till apostlarna, och skriver att Jesus var född av jungfru Maria var det främst för att hävda att Jesus var född av en hiustorisk person, att Jesus var kött och blod och inte en andlig varelse, o s v.

De nytestamentliga texterna är skrivna i ljuset av uppståndelsen. Det är Jesu död och uppståndelse som är det grundläggande och centrala. När nu detta är skrivet skulle jag vilja säga att för mig som kristen och som biskop i Svenska kyrkan är inkarnationen, Jesu liv ,död och uppståndelse och att Jesus är verksam idag det mest grundläggande och utifrån vilket jag läser och tolkar Bibeln. Med Martin Luther vill jag säga att Jesus är Bibelns kärna och stjärna…

Det blev ett långt blogginlägg denna gång och mer kan nog säggas då det gäller både min och andras bibelsyn. Men det är viktigt att tala om hur vi läser Bibeln. Det viktigaste av allt, menar jag, är dock att leva Bibelordet så att vi älskar Gud över allting och vår nästa som oss själva. Jesus kunde det och är vårt föredömme. Men lever vi så?

Filed Under: Okategoriserade