Äktenskapets mening är att ge vidare den kärlek som är av Gud.

Så står det i inledningsorden till vigselgudstjänstordningen i det förslag till kyrkohandbok som de allra flesta församlingarna i Skara stift nu prövar. Det är en vigselgudstjänstordning som kan användas vid både särkönade och samkönade vigslar.

När jag skriver dessa rader gör jag det som ett svar på den artikel som finns i det senaste numret av tidningen Dagen och som prästen Peter Artman är författare till. Peter skriver att han och flera blir ”starkt provocerade och förvirrade” av den könsneutrala vigselordningen. Naturligtvis beklagar jag detta. Men Peter Artman skriver vidare att likt grodan i tunnan ”vänjer vi oss vid nya temperaturer ganska snart”. I den fortsatta argumentationen talar PeterArtman om att synen på Gud som skapare och designer alltmer sätts på undantag. Men, Gud är inte död, sjuk eller åldrad, konstaterar han. Jag håller med PeterArtman om att Gud inte är död, sjuk eller åldrad. Däremot kan jag tycka att det är bekymmersamt att det finns teologer som hävdar att de har hela sanningen om Guds skapelsemöjligheter, att Guds mångfald begränsas till vissa arter och identiteter, som om Gud inte skulle vara mångfaldens skapare.

Jag har tidigare sagt att Gud inte skapade den heterosexuella människan, utan människan. Detta påstående vidhåller jag. När Gud skapade människan till sin avbild skapade han henne i all den mångfald som vi möter idag. När jag möter en broder eller syster som är gay eller lesbisk är han eller hon eller hen en del av Guds skapelse, älskad och bekräftad som den hon, han eller hen är.

Svenska kyrkan har beslutat att vi ska ha en vigselordning (ännu på försök genom handboksförslaget) som inrymmer möjligheten för samkönade och särkönade att få gifta sig. När två människor, oavsett kön, älskar varandra och inte vill den andra eller sig själv eller någon annan något illa utan tvärt om vill ingå ett livslångt legalt förhållande välsignat av Gud uttryckt i kyrkans gudstjänstliv,  har vi sagt ,genom kyrkomötets beslut, att detta måste kunna vara möjligt. Detta måste kunna ske inom ramen för en vigselgudstjänst och med legala konsekvenser för kontrahenterna.

Äktenskapet som sådant handlar om att uttrycka den kärlek som är den gudomliga kärleken – en kärlek som blir en motkraft till alt det destruktiva i vår tillvaro. När två personer gifter sig blir dessa Guds medarbetare på ett speciellt sätt genom sin ömsesidiga kärlek.

Frågan om barn och äktenskap är naturligtvis inte helt enkel. Det ligger i äktenskapets idé att få barn tillsammans. Samtidigt är det många som gifter sig och som inte kan få egna barn. Antingen är de för gamla eller så är det andra fysiska problem som medför detta. I ett äktenskap med två samkönade kontrahenter kan assisterad befruktning vara en möjlighet. Vissa regnbågsfamiljer har löst befruktningsfrågan så att det finns kända spermadonatorer som också tar på sig uppgiften att vara pappa. Då är det alltså en seriös överenskommelse mellan två par att ta emot och uppfostra ett barn. Egentligen är det inte märkvärdigare än att den biologiska mamman och pappan är frånskilda och omgifta på var sitt håll. Skillnaden är att det handlar om två pappor som bor ihop och två mammor som bor ihop.

PeterArtman berättar om ett klassrumsbesök där han inför en klass med flera av hans tidigare konfirmander fick möjlighet att tala om sin syn på homosexualitet. Det var en lärare som själv är homosexuell och dessutom ateist (enligt Peter Artmans beskrivning) som arrangerade samtalet. Jag måste säga att jag upskattar att läraren bjöd in en ”meningsmotståndare” till samtal. Vi behöver fler sådana möten – möten i respekt och där man kan samtala för att förstå den andre bättre. I både skolans och kyrkans sammanhang behöver vi än mer tala om och tydliggöra både att det finns fler olika sexuella identiteter liksom det finns de som ser olika på detta faktum. I Skara stifts församlingar hoppas jag dock att var och en, oavsett om man är homosexuell, bisexuell, transperson eller queer ska kunna känna sig hemma i sin församling och bli sedd och bekräftad som den man är.

Vidare tycks Peter Artman vara tveksam till preventivmedel. Samma hållning som Peter uttrycker återfinns i den Romersk katolska kyrkan. Han uttrycker sitt ogillande indirekt men dock ganska skarpt då han skriver i artikeln: ”I vår tid syndar vi mot sexuallivets innersta mening – att ge livet vidare”. Jag kan inte förstå denna formulering annat än som en negativ inställning till preventivmedel. Det måste då innebära att sexualiteten enbart har ett syfte och det är att frambringa liv. Njutningen i den processen är sekundär. I Svenska kyrkan ser vi på sexiualiteten som en Gudagiven gåva – en gåva som vi ska vara rädda om. Sexualitet och kärlek hör samman, menar många av oss. Att hänge sig åt sexualiteten i de många och kanske lösa förbindelsernas sammanhang är att missbruka denna gåva och skada både sig själv och sin medmänniska. Det måste vara möjligt för två personer som älskar varandra att ge sig själva till den andre helt och fullt utan att det leder till en konception. Vissa preventivmedel skyddar dessutom inte bara mot själva befruktningen utan är också ett skydd mot könssjukdomar.

Med detta inlägg vill jag alltså, i min egenskap av biskop i Skara stift, understryka att Guds skapelse är mångfaldig – en skapelse i regnbågens alla färger – en skapelse där vi får se på varandra som Guds älskade och skapade barn, sådana vi är och där vi, oavsett biologiskt kön kan ingå ett äktenskap på lika villkor med någon annan oavsett biologiskt kön hos denne/denna. I det äktenskapet måste det vara fullt möjligt att tillsammans ta emot och fostra barn och också uttrycka sin djupaste kärlek till varandra i det ömsesidiga sexuallivet.

Äktenskapets mening är att ge vidare av den kärlek som är av Gud, och som är störst av allt!