I morgon inleds fastlagstiden – en tid då vi egentligen borde ha färgglada fastlagsris i alla våra hem. Jag får erkänna direkt att jag inte har det i biskopsgården i Skara. Troligen kommer jag inte att hinna ordna det innan Askonsdagen, som är nu på onsdag. Då får det istället bli ett ris med violetta fjädrar som påminner mig och alla andra om att fastetiden börjat. men det har den inte i skrivande stund. I morgon är det alltså Fastlagssöndagen och temat är ”Kärlekens väg”. Aposteln Paulus talar om en väg som är överlägsen alla andra (1 Kor 12:31) och sedan kommer de berömda orden om kärleken – en kärlek som är störst om man jämför tro, hopp och kärlek.
Kärlekens väg – var går den? Går den bara i min egen familj, bland mina barn och min fru och min mamma, bland mina syskon och släktingar, kort sagt bland dem som står mig nära? Nej! Men, går den då kanske också bland mina arbetskamrater, de jag har lätt att samarbeta med, de som är sympatiska och som tycker som jag, men inte bland några andra? Nej! Kärlekens väg är en väg som går, ”dit du inte vill”. (Joh 21:18). Jesus för mig fram till min broder och syster oavsett vem och oavsett vad jag spontant tycker om denne/denna. Kärlekens väg handlar om att älska alla, att se Jesus själv i min medmänniska, att göra allt det jag gör för min medmänniskas skull – att ha det medmänskliga perspektivet.
Hur lever vi detta i vår vardaga? För, det handlar om att leva denna kärlek konkret. Hur lever vi denna väg på nätet. Vi kristna, vad använder vi för språk när vi bloggar, när vi twittrar, när vi är ute på facebook? Hur kommenterar vi varandras inlägg? Finner vi lusten i att drämma till den andre därför att vi kämnner oss trygga i anonymitetens dimma? I veckan som gått har nät-mobbing och nät-hot varit belysta på olika sätt. Fasansfulla kommentarer och som handlar om ditrekt hot om att döda förekommer ofta på Facebook bara för att man ogillar någons kommentar. Nu tror jag inte (eller vill inte tro) att någon som skriver så dessutom kallar sig kristen och inte heller jude eller muslim. Grunden i de tre monoteistiska religionerna är ju att få leva i frid – shalom och i relation till den ende Guden – Gud som mötte Mose i den brinnande busken, Gud som också stavas Allah, Gud som uppstod på den tredje dagen.
Denna Gud möter mig och Dig som tydligast i Jesus Kristus och Han visar oss kärlekens väg som vi har att levca konkret i vår vardag. Alla ni som läser min blogg och vill kommentera; fundera över hur ni formulerar er så att ni ger rösten åt den kärlek som fått sin brännpunkt i mannen som gett sitt liv för oss på korset. Alla ni som hugger och drämmer till med ord som kan göra ont, fundera över vad ni vinner på detta – hur ni är med och bygger en mänskligare värld där människor känner sig sedda, bekräftade och upprättade även om de inte alltid tycker lika.
Naturligtvcis måste också jag tänka på vad jag säger, vad jag gör, vad jag tänker. Jag ber om nåden att låta mitt liv också i dessa bemärkelser bli genomlyst av korsets Herre. För tänk om allla vi som bekänner oss som kristna kunde börja leva denna väg- denna kärlekens väg, ta kärlekens initiativ och vara först att älska. Då skulle världen se annorlunda ut. Men jag kan inte vänta på att Du ska börja. Jag måste börja nu. Och Du kan inte vänta på att jag ska börja. Du måste börja nu.
Kärlekens väg är den inkluderande vägen – en väg som är överlägsen alla andra! Låt oss vandra den ett steg i taget ledda av kärlekens Herre – Jesus själv!
Kyrie Eleison!
5 kommentarer
Magnus Olsson säger
9 februari 2013 – 05:46Vilket utmärkt inlägg biskopen! Helt i samklang med skarastiftsprästen som skrev " se vi går upp till Jerusalem". / Magnus Olsson
Sven Andersson säger
9 februari 2013 – 06:42Instämmer i allt utom att Gud stavas Allah. Allah har sin egen profet Muhammed
och det är för mej en nyhet, att också han uppstod på tredje dagen. Har inte läst
koranen alls noggrannt och inte sett att Allah ansågs ha dött. Men låt oss fira vår
Gud som genom "sin Son" gick kärlekens offerväg! God fastetid?
LFL säger
9 februari 2013 – 06:42Nu menar jag förstås att de jordiska ägarna till Facebook faktiskt har ett ansvar för att användarna av detta Satans mobbningsverktyg har fallit i synd, gång på gång. Facebook bedriver dessutom en mycket påträngande och obehaglig marknadsföring. Det kommer minst två mejl per dygn med frågor av typ "Känner du Per Pettersson?" Det är ju frestande att logga in och kolla. Och jag undrar om det är Per Pettersson eller ägarna till Facebook, som försöker tvinga mig att använda deras "tjänster". Vad de inte talar om, är att de säljer personuppgifter till tredje part för användning i reklamsyfte, och att användarna ovetande om det själva har givit copy-righten på det de skriver till företaget Facebook. Sedan är ju den mänskliga naturen sådan att man stressas av påhoppen och "drämmer till" för att få slut på trakasserierna.
Men jag tycker att du har alldeles rätt i det du skriver, att man ska älska alla människor, inte bara dem man tycker om utan även de som man har orsak att tycka riktigt illa om. Men denna kärlek till nästan får inte bara gälla små och marginaliserade grupper, som av tradition har utsatts för hån och förakt. Nu är det de, som utpekas som förföljarna som drabbas av samma sak. Och det kan vara ett felaktigt utpekande. Man är inte en homofob, rasistisk kvinnoförtryckare bara för att man är en vit, heterosexuell man. Och vad ont har den traditionella kristna tron, som nu sitter så trångt i Svenska kyrkan? Den får ju nu skulden för allt ont som det profana samhället har ställt till med, och som enskilda kristna har dragits med i.
Nu gäller det hetsen mot muslimer, som är primär, och den sekundära hetsen mot alla som inte är övertygade om judendom, kristendom och islam är grenar på samma träd, att kristna och muslimer är trossyskon. Vi ska väl älska alla människor, och inte bara de som är våra trossyskon? Vi ska väl även älska ateisterna? Och då inte bara de ateister, som är uppvuxna i den kristna kulturmiljön, utan även ateister, som är uppvuxna i den muslimska kulturmiljön?
Vi behöver inte anysera islam, och ta ställning till om det är en fredsreligion. Det räcker att kristendomen är det. Vi ska ha så stark tro på kristendomen, så att vi tror på den kristna trons kraft, och att vi därför inget har att frukta från våra medmänniskor, som har en annan religion. Man ska inte förfölja sina potentiella förföljare. Dels därför att de allra flesta potentiella förföljarna är oskyldiga, och dels därför att de skyldiga ska förlåtas och uppmanas att omvända sig.
Att Jesus har sagt att det som vi gör mot någon av våra minsta, det har vi gjort även mot Jesus, känner jag till. Detta är ju en logisk konsekvens att att Jesus har dött på korset för våra synders skull, och inte bara på grund av några samtida människors synder (De som korsfäste honom.) Men detta betyder väl inte att JAG är gudomlig, att Jesus är inkarnerad i mig, på samma sätt som Gud inkarnerades i Marias barn? Vore inte den tron att dra för stora växlar på ubikviteten (Guds allestädes närvaro)?
Jag är tacksam om du kan anföra ett bibelcitat, som klargör vad du menar med att "se Jesus i medmänniskan".
För övrigt tillhör jag varken någon fan club eller någon hatarklubb. Men jag har en stark och alls inte ogrundad förhoppning om att Åke Bonnier ska gå till historien som en av de biskopar som återupprättade den kristna tron i Svenska kyrkan, för den är ganska samfilad efter alltför många ifrågasättanden speciellt under senare tid av det trosarv, som vi har mottagit från de kristna som gått före oss. Men sedan är det ju så att Guds vägar är outgrundliga, och därmed också en biskops vägar, om han låter sig ledas av Gud. Och även biskopar kan fela och förleda, åtminstone under en tid.
Det är för mycket ställningskrig i Svenska kyrkan. Vi måste alla vara mer öppna för Andens röst, och verkligen tro att Gud kommer att föra sin kyrka på rätta vägar, och att Han väljer sina redskap för det.
Åke Bonnier svarar
25 april 2024 – 09:50LFL,
Tack för Ditt inlägg! Jag kanske inte delar allt men väldigt mycket av det Du skrev. Visst ska vi som kristna vara välgrundade i vår kristna tro. Vi ska i allt ge Jesus äran, Han som på ett unikt sätt är Gud i mänsklig gestalt, Han som på ett unikt sätt har gett sitt liv för oss på korset. Hans korsdöd visar ju på den kärlekens väg som vunnit över ondskan, som visa oss att det som vill bryta ned i vårt eget liv, i vårt samhälle, i vår värld, inte har sista ordet. Det är tack vare Guds inkarnation i Jesus från Nasaret som jag törs hoppas på och tro på att livet med allt det begränsade inte är allt. Det finns en fortsättning som vi inte har ord för. Vi får säga som aposteln Paulus: ”Då ska vi se ansikte mot ansikte” (1 Kor 13:12)
Men kristen tro handlar om att ge Jesus äran här i detta livet därför att den kroistna tron främst har med detta livet att göra, ett liv som vi fått att leva, att hantera, att förvalta. I detta livet kan vi se att Jesus OCKSÅ möter oss i våra medmänniskor. Men, som Selma Lagerlöf skriver i ”Den heliga natten”: Det gäller att ha sådana ögon som kan se Guds härlighet. (Fritt citerat ur minnet). Det gäller att ha sådana ögon att vi kan se att Jesu möter i varje människa, att älska Jesus i varje människa. Ju mer vi älskar Jesus i varje människa vilket egntligen handlar om att älska varje människa på djupet, ju mer ser vi Jesus själv i den människan, inte som en ny inkarnation, inte som att människan är Gud såsom Jesus var och är Gud. Nej, men att se Jesus i varje människa är att se varje enskild människas unika värde, varje människas potential, varje människas eget varande och vardande (vi är ju inte färdiga som människor). Nu är detta sannerligen inte enkelt och oavsett om man är biskop eller lekman så misslyckas vi ofta med detta när vi försöker. Men då, i misslyckandets stund, får vi förlita oss på Guds nåd – korsets nåd, och börja om igen och igen och igen. För just detta, som också har sin grund i det Du LFl nämnde, Jesu ord från Matt 25 om att allt vi har gjot mot en av dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig… (också fritt citerat), är att vandra steg för steg, stund, för stund, sekund för sekund, på kärlekens väg.
Leif Ekstedt säger
11 februari 2013 – 08:28Det är svårt för en gammal hund att sitta!
Vågspelet att förändra inställningen till Guds ord har blivit vag i den nya icke publicerade Trosförklaring ,som jag anar vara kan vara något som vissa Biskopar och präster i karriären har svårt att klämma fram.
Äktenskapsbalken i sitt nuvarande skick är helt i sin ordning.
Alla människor skall behandlas lika. Men att skilja på teologisk och sekulär
uppfattning borde vara enklare än att sudda i facit.
Alltså samkönade par skall ha rätt att ingå äktenskap i det sekulära samhället.
Men min mening är att SvK kunde tagit det litet lugnare.
Sofia säger
13 februari 2013 – 09:17Tack för en fin betraktelse på bloggen. Kärlekens väg är svår, men ack så viktig. Den kräver mycket av mig som människa, för den kräver att jag väljer att se det goda hos varje människa. Det goda, det sanna som ibland inte ens anas bakom allt annat bråte en människa har samlat på sig. Kärlekens väg - att se, möta, bekräfta den andre, även då den andre är min raka motsats i frågor som är viktiga för mig. Någon har sagt att det största lidandet är att inte vara älskad, inte vara sedd, att inte få vara bekräftad som människa. Vår uppgift är att, precis som Jesus gjorde i evangelierna och än gör, älska, se och bekräfta andra människor, även de som vi inte tycker om.
Jag håller med dig om att varje människa har en bit av Gud inom sig. Jag anar att det ingår i att vara människa, även om vi skulle kalla oss ateister. Därför blir mötet med varje människa ett möta med Gud, även om den människan har en annan tro. Därför blir en hjälpande hand åt en lidande människa, en hand som sträcker sig mot den lidande Kristus.
Att gå kärlekens väg är att varje dag, varje ögonblick välja det goda. Att gå kärlekens väg är att ge kärlek, men också ta emot all den kärlek som ges mig.
Tack för ditt inlägg.
Med önskan om att Han som är Livet skall bo i ditt hjärta.