I dag nåddes jag av en nyhetsflash på min mobil. ”Påven avgår” stod det från både Expressen och Aftonbladet. Var det en nyhetsanka? Jag undersökte vad DN.se hade att säga om saken och där stod samma sak. Inget på Stockholms katolska stifts hemsida. Då ringde jag den katolske biskopens generalvikarie gällande ekumeniska frågor. Han visste i det läget inget. Men nyheten spreds mer och mer och det visade sig vara en historisk sanning. Påven lämnar sitt verkställande uppdrag den 28 februari, alltså om ca 3 veckor.
Förklaringen är hälsoskäl. Men det är mycket mer än så som ligger bakom. Det handlar om Benediktus XVI kärlek till kyrkan och mänskligheten. Han vet vad det innebär att vara påve. Han vet att det är att leda världens största kyrka – att ur ett katolskt perspektiv anses vara Kristi ställföreträdare på jorden. I kärlek till sin kyrka, i kärlek till mänskligheten och naturligtvis och först och främst i kärlek till Gud drar han sig tillbaka för att ge kyrkan en möjlighet att få en kraftfull påve, en som orkar, en påve med ny energi – en påve i tiden och för tiden.
Man kan naturligtvis (åtminstone som svenskkyrklig lutheran) kritisera påven för en hel del. Men vilken ledare kritiseras inte? Vilken ledare gör alltid som alla vill? Dessutom sitter kritikerna ofta på läktaren. Och det är alltid lättare att spela bandy på läktaren (vet jag som var på bandymatch för första gången i mitt liv i fredags kväll) än att spela nere på rinken.
Det är modigt av påven att välja denna delvis nya väg. En påve på 1400-talet lär ha gjort detsamma av, för mig, okända skäl. Påven Benediktus har valt kärlekens väg också i detta sitt stora och historiska livsval.
Nu får vi alla tillsammans be för den Romersk katolska kyrkans nutid och framtid, be för den konklav (samling av kardinaler) som möts i mars för att välja en ny påve, be för kyrkans enhet där vi lever tillsammans som systrar och bröder i våra olika kyrkogemenskaper och tvärs över gränserna. Vi får be om en ny påve som likt både Benediktus och Johannes Paulus den II har ett stort ekumeniskt sinnelag. Må så Benediktus sista dagar som aktiv påve och sedan som klosterbroder i Vatikanen bära frukt för Guds rike. Må Guds välsignelse omsluta honom!
Tillsammans får vi alla, var och en i sitt eget sammanhang utifrån egna förutsättningar, vandra kärlekens väg.
20 kommentarer
Lubliner säger
12 februari 2013 – 09:30Ett riktigt värmande inlägg i den bästa ekumeniska anden!
Önskar Dig en underbar Alla hjärtans dag !
H.S.
Helene-Dominique säger
12 februari 2013 – 09:37Kloka synpunkter. Bed om den helige Ande för konklaven!
LFL säger
12 februari 2013 – 10:50Kardinal Arinze, som var en av de andra tippade favoriterna när kardinal Ratzinger (Benediktus XVI) valdes till påve är idag 80 år gammal. Men är det inte dags för en afrikansk påve, eller måste afrikanerna lära sig att gå i takt med oss européer innan de blir myndigförklarade? Rolig är han i alla fall, så rolig så att han själv har svårt att hålla sig för skratt. Tänk vilken skandal det hade blivit om en svensk kyrkoman (eller -kvinna) hade sagt något liknande!
http://www.youtube.com/watch?v=kv3MRyKfEHA
Magnus Olsson säger
12 februari 2013 – 10:52Utmärkt blogg med betoning på enhet, bön och Gud. Dock en fundering om tanken om ledarskap kontra kritik med tanke på den bild biskopen levererar av att kritikerna sitter " på läktaren" jämfört med ledarna som då är där " nere" på rinken. Är det en from bild om ju högre desto lägre! Eller ett maktperspektiv som glömmer det " hierarkiska" draget, som väl är påtagligt i såväl romersk katolska som svenskkyrkliga sammanhang. Denna kritik förtar inte bloggens stora värde i sin helhet men nu när jag kritiserat biskopens bildspråk vill jag inte tro att det är så enkelt som att jag sätter mig på läktaren. Relationen mellan makt och kritik, ansvar och brist på detsamma, behöver belysas mer såväl inom Svk som inom ekumeniken. Annorlunda uttryckt: uppgörelse med makten likt Ludvig Jönssons numer sällan sedda bok. / Magnus Olsson
LFL säger
12 februari 2013 – 12:35Jo, världen behöver en påve i tiden och för tiden. Men frågan är då om världen är i otakt med Sverige, eller om Sverige är i otakt med världen. Jag hoppades bli upptagen som medlem i Katolska kyrkan medan Johannes Paulus II var påve, så jag minns mycket väl den tiden. Jag minns att Benediktus motvilligt lät sig väljas till påve därför att "världen inte vara mogen för en afrikansk biskop", vilket självfallet var en omskrivning för att svarta inte ansågs mogna att jämställas med vita. Kristna afrikaner har ju så reaktionära åsikter! (Det hörde vi från Uppsala för bara några dagar sedan.)
Så därför kan man ju spekulera, om Benediktus avgår för att bereda väg för Arinze, som var född i en hednisk familj i östra Nigeria (Biafra) och på sin nionde födelsedag blev den första i sin familj, som övergick till kristendomen. Han blev den första infödda biskopen i sitt stift i östra Nigeria, och en av de många ibo's som tvingades fly från Biafrakriget 1967 - 1970, då minst 2 miljoner ibos dog av krigshandlingar eller svält. Arinze konfronterades också med den terror som islamistiska extremister utövade mot befolkningen i norra Nigeria, och blev känd i hela den katolska världen som medlare mellan kristna och muslimer, som enligt honom skulle mötas med kristen kärlek och "religionsdialog" och inte hat.
Han har varit chef för påvliga rådet för interreligiös dialog, och har mottagit guldmedalj från The International Council of Christians and Jews. Han kom i kontakt med Karol Wojtyla, som senare blev påven Johannes Paulus II under slutskedet av Andra vatikankonciliet. 2005 utnämndes han av den då nye påven Benediktus till biskop i ett av de italienska stift, som blivande påvar ofta har hämtats från. Därmed har Benediktus indirekt utkorat Arinze till sin efterträdare.
nya tant lila säger
12 februari 2013 – 01:11Visst är det väl lite märkligt att på de viktigaste positionerna i världen tycks man kunna vara hur gammal som helst. Och detta till och med i ett land som Italien, som sägs ha ett starkt, åldersdiskriminerande tänkande! Nog är det vettigt att sluta innan hjärnan och kroppen helt har sjunkit ihop! Det ger väl ingen kraft till någon att se en sjuk, hopsjunken gestalt som påve.¨¨
Ja, det blir spännande att se vilken väg katolska kyrkan väljer härnest. Men det är deras sak och inte vår!
--- säger
12 februari 2013 – 01:44Att inte vara mogen,betraktas ha reaktionära åsikter,eller vara en omöjlig människa .Det beror på hur man konstaterar fakta och ser sanningen i vitögat eller om den parlamentariska demokratin ska hörsammas.Det ljuva sinnelaget Fått för intet ge för intet
sixten präst säger
12 februari 2013 – 10:21Måtte den nye påven fortsätta i samma teologiska fotspår som hos JPII och Benedictus XVI, en djup och bibeltrogen teologi, som står nära klassisk luthersk högkyrklig teologi. Det värsta som kunde hända vore att få en påve som skulle falla i den liberala fällan, som tyvärr Svenska kyrkans biskopar har gjort, även denna bloggs biskop. Det är då folk vänder Svenska kyrkan ryggen och i bästa fall konverterar till Rom, Ortodoxin, Missionsprovinsen eller till någon av våra evangelikala kyrkor. Men vi är många som ber för våra biskopar att de skall omvända sig och återvända till den sanna och katolska tron. Endast så kan Svenska kyrkan ha en framtid.
Skarastiftspräst svarar
23 april 2024 – 11:25Kära kollega!
Jag instämmer helt med dej. När nu flera Lutherska kyrkor vacklar och följer med i tidens strömningar, så är det viktigt att den katolska kyrkan bevaras från sådana sekulariserande tendenser. Det är gott att veta att vår gamla moderkyrka har ledare som bär upp en kristen tro. De två senaste påvarna har verkligen gjort det. Det kan man dock inte säga om vår svenska kyrka och hennes biskopar. Jag betonar som jag tidigare framfört på denna blogg: Hur sekulariserad kan en kyrka bli och ändå mena att hon fortfarande kan kallas för ”Kristi kyrka”.
Leif Ekstedt säger
13 februari 2013 – 09:10Katolska Kyrkan är steget efter Svenska Kyrkan när det gäller bibelsyn.
Förhoppningsvis blir den vid det gamla:
Anonymous svarar
23 april 2024 – 11:25Hur skulle hon kunna vara annat?
På Petri ämbete byggs ”ekklesia:n”.
--- säger
13 februari 2013 – 10:43Ärade Sixten präst
Att ändra rättfärdighetstänkandet .
I en djup Gudstrogen/bibeltrogen teologi att där få uppleva fred,harmonie känna styrkan i sinne och kropp och säkerhet ,samt sprida kärlek och glädje.
Odla och försvara sitt eget jag och CV:n i en infrastruktur med focus på att förena medkänsla,ansvarstagande och människovärdighet.
Nonchalanta och likgiltiga ,bli occuperad och maklös av de som rättfärdigar hat,segeration och diskriminering emot andra.
De förnekande lögnarna ,de frustrerade.
De friska ska vårda de sjuka på andras bekostnad systemet.
Socialdemokratin som grund = alla ska ha samma storlek på plånboken systemet.
Anneli Magnusson säger
15 februari 2013 – 02:14Visst är det klokt av Benediktus att avgå när han känner att krafterna tryter. Det verkar också vara den allmänna åsikten i internationella katolska media. Faktum är att det sista påven gör är det mest nyskapande under hela hans pontifikat, även om påvar har avgått förr.
Jag har också läst spekulationer om att det till sist blev för många skandaler (pedofila övergrepp, SSPX, ekonomiska tvivelaktigheter, Vatileak osv) och att det var en bidragande orsak till avgången.
Hur som helst är vi många katoliker över hela världen som hoppas på en påve som fullföljer Andra Vatikankonciliets intentioner.
Hoppet är inte stort, men å andra sidan anade ingen när Johannes XXIII valdes vad han skulle åstadkomma...
Anneli Magnusson
Veritas säger
16 februari 2013 – 03:24Bästa Anneli Magnusson. Det är just arbetet med att ta tillbaka Vaticanum II från den stolliga hippiegenerationen och att i sann ortodox katolsk tro genomföra vad som beslutades ( och inte vad vissa sekularistiska semi-protestanter medvetet misstolkat) som kommer att bli Benedikts stora arv till Kyrkan. Jag är övertygad om att nästa påve också blir en sann ortodox katolik som förvaltar arvet från sina företrädare!
LFL säger
16 februari 2013 – 05:49Veritas
Det var ju faktiskt så att det fanns en liten, men högjudd och extremt liberalteololigks opposition redan under Vat 2, som hoppades på ännu mer långtgående reformer än de iofs mycket långtgående reformer som faktiskt beslöts på Vat 2. När denna opposition beskyller de två senaste påvarna för att inte ha svikit Vat 2, så är det snarare oppositionens egna förhoppningar som har svikits. Det torde alltså föreligga en viss historieförfalskning. Vad jag vet var Ratzinger (som nu är påve) en av de drivande bakom de tagna besluten.
Hade besluten på Vat 2 tagits innan ärkebiskop Nathan Söderbloms ekumeniska möte i Stockholm 1925, så hade Katolska kyrkan inte bojkottat detta möte. Det är jag helt säkert på eftersom jag har läst dokumentet om ekumeniken, som antogs av Vat 2. Jag har även läst dokumentet om interreligiös dialog - med muslimer m.fl. - och enligt dessa dokument så är det en tydlig skillnad mellan ekumenik (med andra kristna samfund) och interreligiös dialog (med andra religioner). Det ena syftar till återförening av kristenheten under biskopen av Roms (d.v.s. påvens) ledning. Det andra syftar till ömsesidig förståelse och arbete för freden).
Om ni katoliker (Jag förmodar att du är katolik) vill ha en återförening under er egen påves ledning, så är valet av påve både en intern katolsk angelägenhet och en angelägenhet för hela kristenheten. Det finns både storleksmässiga och historiska argument för att återföreningen ska ske under den katolska påvens ledning. Vad som talar emot, är dogmen om påvens ofelbarhet.
Det är mycket sorgligt att vi fortfarande inte har nattvardsgemenskap mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, men skulden för detta sorgliga förhållande får nog tyvärr huvudsakligen läggas på Svk, då alltför många Svk-präster inte ens håller fast vid Luthers nattvardssyn, som ligger mycket nära den katolska. Att Luthers nattvardssyn inte torde stå ivägen för nattvardsgemenskap mellan Svk och K. kyrkan har retts ut i förhandlingar mellan K. kyrkan och Lutherska Världsförbundet (Se: "Åkallan och åminnelse" av kyrkoherde em. Kjell Pettersson).
Men tyvärr har det förekommit en hel del desinformation från svenska katolikers sida om den lutherska nattvardssynen, exempelvis att lutheraner inte tror på "realpresens" (Jesu verkliga närvaro i nattvarden), trots att denna tro fortfarande är inskriven i Svk:s Kyrkoordning.
Den nämnda katolska oppositionen (som nu uppträder under benämningar såsom "We are the churdh"), vill helt klart ha en mer långtgående "reformation" än vad Luther förordade, och utgör därmed en stötosten för ekumeniken. Vi får nu hoppas att även nästas påve blir en påve som fullföljer det som faktiskt beslöts av Vat 2. Återföreningen ska självfallet ske på den traditionella kristendomens grund (= den lära som kyrkan mottog från apostlarna, och som Luther slog vakt om. "Re-" i reformation betyder ju återgång) och inte på "modernistisk" grund, vilket vore detsamma som att bygga enheten på lösan sand.
Skarastiftspräst svarar
23 april 2024 – 11:25Jag tycker också det är sorgligt att Sv.k inte har nattvardsgemenskap med katolska kyrkan. Men det är ju inte så konstigt heller med tanke på det sätt Sv.k behandlar sakramentet. Här i vårt stift i varje fall inför man på många ställen användning av druvsaft i stället för vin. Då är det ju bättre i så fall, om man nu inte vill använda vin som element, att man gör som katolska kyrkan att bara dela ut det ena elementet; bröd. Att använda druvsaft är ju helt emot instiftelseordens mening och en hädelse mot nattvarden.
Har just kommit hem från en högmässa, där tjänstgörande präst; en vikarie i sportlovstider, enligt beslut av kyrkorådet tvingades använda just druvsaft.
Det här är ett oskick och en skymf mot både mässbesökare och tillfälligt tjänstgörande präst. När jag efter gudstjänsten påpekade detta för prästen, såg han verkligen skamsen ut. Han gillade inte alls situationen, det förstod jag. Men det är ju inte meningen att vikarierande präst skall behöva ha med sig eget vin när han förrättar en mässa. Men regeln är ju annars att det är tjänstgörande präst som avgör vad som användes i mässan, oavsett vad ett politiskt valt kyrkoråd har beslutat. Men nu är det ju som det är. Tyvärr.
Det här borde kanske vara en sak för denna bloggs ägare att sopa rent i sitt stift från detta oskick att vanära nattvardens sakrament.
Leif Ekstedt säger
16 februari 2013 – 06:08Katolska Kyrkan tycks enligt vissa vara lika goda kålsupare som den Svenska.
Man gruffar inte om samma företeelser men måste tydligen ha igång något att debattera på bloggarna.
Svenska Kyrkan har seglat snett vad gäller "Svenssons bibelsyn" och driver vidare på en tolkning som inte helt stämmer överens för alla troende.
Det får man ta och vänta till dess det blåser över.
Katolska Kyrkan måste väl dramatisera valet av nästa Påve - men det brukar lugna ner sig ganska snart. Korgossarna finnes ju kvar - bevara dem väl.
--- säger
17 februari 2013 – 07:27Ärade Skarastiftspräst
Med druvsaft smaken i munnen smakar det gott och man slipper den beska och sura rödvinsandedräkten samt eftersmaken
LFL svarar
23 april 2024 – 11:25—
Om det ska smaka gott kan du väl gå på konditori i stället. Kyrkokören kan ju underhålla med balladen om Fredrik Åkare. Eller varför inte sjunga Flickan i Havana? Lättsamt och nöjsamt.
sixten präst säger
17 februari 2013 – 10:56När man nu på många håll inför druvsaft, så är det allvarliga, att man utestänger många rättrogna lutheraner från HHN. ;Man kan inte gå till nattvarden i en kyrkan utan vidare. Man måste höra sig för om nattvarden firas i enlighet med Kristi instiftelse. t.ex fråga kyrkvärdarna. Det är inte heller möjligt att gå fram och endast ta emot brödet om kalken innehåller druvsaft.. Finns inte de rätta elementen bröd OCH vin kan man inte vara säker om det är en rätt nattvard som firas. Ur själavårdssynpunkt är detta förödande för en församling.
Skarastiftspräst svarar
23 april 2024 – 11:25Jag har varit med om detta i går och det blir både första och sista gången jag utsätter mej för detta. Man känner sig lurad när man går fram till nattvardsbordet i god tro– för skall man inte kunna lita på kyrkan i det fallet?– och dricker av kalken och finner det vara druvsaft. Nej, saften dricker jag i så fall hemma.
Att läsa instiftelseorden över druvsaft, det är ingenting annat än hädelse mot sakramentet. Hur kan en präst vilja nedlåta sig till detta, i synnerhet om det är en order från kyrkorådet? Den stackars pensionerade prästen jag påpekade detta skymfliga handlingssätt för såg skamsen ut och jag förstod att han innerst inne tyckte som jag. Men om man som pensionerad präst tycker att ”Judaspenningen” som ju arvodet innebär är så himla viktigt, så blir det ju på det här sättet. Det är renhårigare att säga till den präst som ber om hjälp med en högmässa, att får jag inte använda vin i mässan så avstår jag från att hjälpa dej.
LFL säger
18 februari 2013 – 01:50Jag har varit med om precis det som du skriver om.
--- säger
19 februari 2013 – 11:44Ärade Sixten präst och Skara stiftspräst
Hädelse mot sakramentet och instiftelseorden.Utestänger många rättrogna Lutheraner från HHN.Inte rätt nattvard Ur själavårdssynpunkt,inte de rätta elementen bröd och vin
Principen -er och discipliner -na
Förr fanns inte saft,sådvida man inte lagade den själv.Det fanns vatten och vin,eventuellt citron vatten(lemonade)
Nattvarden en kärleksmåltid
kommen ifrån Guds hand :vem kan äta och vem kan njuta ,mig förutan.
bryta sönder kroppen ,utgjutas och tala i tungor
Skarastiftspräst svarar
23 april 2024 – 11:25Ärade Lekman!
Du är synnerligen duktig som kan allt det här. Som tydligen vet att det inte fanns saft förr i världen. Varifrån får du sådana dumheter? Människor har väl i alla tider kunnat göra saft, om de hade velat. På Jesus tid gjorde man ingen saft, man gjorde vin i stället. Bättre måltidsdryck, förmodligen också bättre för magen i ett varmare klimat. Jesus hade förmodligen gjort ett ordentligt avsteg från vanlig måltidsordning om han hade lyckats! få tag i en saftflaska eller druvjuice när han firade den sista måltiden med sina lärjungar.
Nu är det faktiskt så, att det är Jesus själv som har gett oss anvisningar om hur vi skall fira nattvardens måltid; att vi skall använda osyrat bröd som symbol för hans kropp och vanligt vin som symbol för hans blod. Och en kristen vill då följa detta och fira denna traditionella måltid med de rätta elementen. Så har kyrkan gjort sedan urkyrkans dagar. Alla de stora kristna kyrkorna firar det på detta sätt. Att vi nu tummar på denna sed är sorgligt. Det går lika bra med…..osv säger den obstinate svensken som tycks veta bäst. ”Skulle då Gud ha sagt”..var ormens fråga till Eva i Paradiset. Frågorna kommer alltid igen i ny klädedräkt. Det är det förunderliga.
Käre duktige Lekman, du får så gärna dricka din lemonad, saft och juice bäst du vill, men det är för sorgligt när inte vårt Biskopsämbete kan ge direktiv till sin kyrka på vilket sätt nattvardens element skall hanteras och vad däri skall användas, utan slå sig till ro med de avsteg som här sker i allt snabbare takt. Snart är det fritt fram för vad som helst i vår arma kyrka; en kyrka som befinner sig i fritt fall, tycks det.
Vera säger
19 februari 2013 – 12:04Det kristna kärleksbudskapet : tolerans,förståelse,hjälpsamhet,barmhärtighet,ödmjukhet.Balansen i tillvaron och sederna.Vägen in i det heliga och vägen ut till mänskligheten
LFL säger
19 februari 2013 – 03:03Anonym skriver (18 febr 16.12) att eukaristin (nattvarden) är målet och inte ett medel. Det håller jag med om.
Anonym skriver också "I den katolska mässan ska ingen protestant tyvärr (jag tycker det är lika sorgligt som ni) vanligtvis delta, då du måste kunna säga ditt amen till just Kyrkans lära (o liv)!" Detta påstående kan inte vara helt riktigt. Visserligen har Katolska kyrkan för närvarande ingen officiell nattvardsgemenskap med någon protestantisk kyrka. Men man har det sedan något decennium med de ortodoxa kyrkorna, trots att de inte har sagt "amen" till hela den katolska läran. De ortodoxa kyrkorna erkänner nte fullt ut den katolska läran om påveämbetet.
Det väsentliga är att man har samma nattvardssyn, såsom förvandlingen av brödet och (obs!) vinet till Jesu lekamen och blod. I förhandlingarna mellan Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet under 1980-talet utreddes att denna syn på nattvarden delas av Katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna (förutsatt att de står fast vid Luthers lära på den punkten), men att Luther använde ett annat symbolspråk för att förklara detta mirakel.
Denna nattvardssyn delas däremot inte av de protestantiska kyrkor (t.ex. de svenska frikyrkorna), vars nattvardslära utgår reformatorerna Calvin eller Zwingli, som hade starka invändningar mot tanken att Jesus kan vara närvarande i flera kyrkor samtidigt. De hade en "meknistisk" världsbild.
Vid mitten av 1900-talet var nog Svenska kyrkan den protestantiska kyrka som hade den kortaste vägen kvar till nattvardsgemenska med Katolska kyrkan, men verkar idag vara den lutherska kyrka som har längsta vägen kvar. Det är så fruktansvärt tragisktMan , men skulden måste tyvärr läggas på Svenska kyrkans biskopar, som har misskött sitt tillsynsuppdrag utan i stället t.o.m. har uppmuntrat avstegen.
Att det finns lekmän i Svk med en calvinistisk /zwingliansk nattvardssyn tycker jag saknar betydelse, efter som inte heller alla katolska lekmän tror fullt ut på den egna kyrkans lära. Man kan inte kräva av en lekman att han ska förstå allting här i värden, men på en präst bör man dock kunna ställa kravet att han /hon TROR på den egna kyrkans lära.
Såvitt jag vet, tror inte Katolska kyrkan att en präst av egen kraft kan förvandla något till Jesu kropp och bröd, utan att detta åstadkoms av den helige Ande genom prästen.