Det finns ögonblick när tillvaron fryses…

Följande predikan hölls i Sveriges radios gudstjänstsändning i dag på Långfredagen.

Det finns ögonblick när tillvaron fryses, ungefär som en film som stannar mitt i visningen och bara en enda ruta en enda sekund av filmen är det som är påtaglig. Du som nu lyssnar på denna predikan har dina egna erfarenheter av smärtan, mörkret, övergivenhetskänslan. Du kanske har ropat högt eller inbords: Varför just jag? Varför måste detta drabba mig? Kanske har Du erfarenheten av att förlora någon som Du älskade, eller erfarenheten av ett svårt budskap om en svår sjukdom. Så många människor drabbas varje dag av mörkrets budskap där inget ljus lyckas tränga igenom, där det tycks som om mörkret är så kompakt att det liksom slukar allting annat, slukar allt hopp, slukar all glädje, slukar all tillit och bara efterlämnar en enda påtaglig känsla – tomheten, den ekande tomheten.Livsbilden är frusen, mörkret reellt och tomheten – utan några svar, utan någon närvaro – den enda verkliga. Tröstens ord i det sammanhanget når inte fram. De tröstande orden om att Du ska se att det blir bättre, du ska se att det finns möjligheter, du ska se att en ny tid kommer, de orden blir bara fyrkantiga hårda stenklossar som inte säger någonting, som bara blir betydelselösa. Det finns interum för trösten i det tröstlösa tomma mörkret. Det går inte att trösta i den djupa tomhetens, mörkrets och övergivenhetens sammanhang. Och Gud blir den obegriplige, den frånvarande, den som inte har möjligheten – ja, den som dör och är död. Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig.

Det är långfredag och vi möter Simon från Kyrene som tvingas bära Jesu kors.Det var inte detta han hade planerat när han kom in från landet. Det var inte detta som han tänkt sig när han nalkades den stora staden, med det makalösa templet. Han bara råkade vara vid fel plats vid fel ögonblick. Vi känner igen just detta – att vara vid fel plats vid fel tidpunkt. Hur många har inte varit där just då? Hur många har inte drabbats av det oväntade därför att de kom några minuter, några sekunder för sent eller för tidigt. Simon tvingades att ta Jesu kors.

Och han gör det. Han bär korset. Det står inget om huruvida Jesus gick före honom eller efter honom, men jag ser framför mig Simon som följer efter den misshandlade Jesus och bär på korset. När Simon tog upp tvärbjälken till korset och bar det fram till huvudskalleplatsen, Golgota, blev det en sinnebild för lärjungaskapet. Lärjungaskap handlar om att följa Jesus också i det svåra, också då vi överraskas av det helt oväntade. Simon från Kyrene bar korset och följde Jesus och blev genom denna påtvingade handling en modell för oss andra. Också då vi inte spontant vill det, eller tror att vi kan det, eller ens orkar det, får vi följa Jesus, bära vårt kors som är Jesu kors och följa honom mot det allra svåraste, vara nära honom också i det allra mest outhärdliga. När jag bekänner i det multisamhälle som vi lever i, i Sverige idag, att jag är kristen, handlar det inte om att bekänna hur duktig jag är, hur svensk, jag är, hur kyrklig jag är, utan bara det enda – jag är beredd att bära Jesu kors även när det kommer oväntat, även när jag påtvingas det.

Så spikades Jesus fast på korset och smärtan måste varit vansinnig, en smärta som inte gick att hantera och samtidigt en smärta som han inte ville fly bort ifrångenom att dricka bedövningsmedlet vin med myrra. Jesus hängde fullt närvarande i sin smärta och hade allt svårare att andas eftersom lungorna pressades samman av kroppens tyngd.

Där på korset, i det till synes helt meningslösa, i det kompakta mörkret bär Jesus själv det kompakta mörkret i sin kropp. Där på korset, när Jesu rop ljuder ut, sker det ofattbara. Jesus själv bär din och min övergivenhet, bär din och min ensamhet, bär din och min smärta, bär din och min outhärdliga sorg, bär dina och mina misslyckanden, bär din och min skuld. Allt bär han i sin kropp på korset.  Allt det som är mörker, allt det som är destruktivt, allt det som är misslyckanden, allt det som är hat, allt det som är ondska, dras till Jesus på korset som en sorts implosion, som ett mörkt hål som drar allting till sig i dess närhet. Och där på korset får Guds ofattbara kärlek sin brännpunkt – den brännpunkten som förtär allt det som vi betecknar som synd – alla våra misslyckade försök att leva som människa i ordets allra sannaste bemärkelse där vi älskar Gud över allting och vår nästa som oss själva. Där på korset delar Gud i Jesus all mänsklig smärta, alla mänskliga tillkortakommanden, all mänsklig förlust och är närvarande i det som ingen orkar vara närvarande i. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son… (Joh 3:16)

Det finns ögonblick när tillvaron fryses, ungefär som en film som stannar mitt i visningen och bara en enda ruta en enda sekund av filmen är det som är påtaglig. Där i detta enda påtagliga, i tomheten, i den oformulerbara sorgens och smärtans sammanhang i vårt eget liv finns Han som delar också det. När Jesus dör på korset segrar därför kärleken mot alla odds– den kärlek som övervinner allt, eller med Erik Gustaf Geijers ord i den 140:e psalmen i vår psalmbok: Det intet finns / som icke vinns / av kärleken som lider. Amen