Vi måste höja våra röster mot antisemitismens fula tryne!

Tänk att antisemitismen är på frammarsch! Malmö har förvandlats till en stad där det blir svårare och svårare för våra judiska bröder och systrar att leva (läs DN-artikelhttp://www.dn.se/nyheter/sverige/malmos-judiska-liv-tynar-bort ). Även i Stockholm frodas antisemitiska hot. Synagogan måste ha rigorösa säkerhetskontroller av  var och en som inte går varje fredag eller lördag i synagogan och på det viset är känd av säkerhetspersonalen. Varför? Jo, för att antisemitismens fula tryne dyker upp allt mer och mer. I frustration över mellanösternpolitik blandar man samman judar och politiska beslut i Israel.

Som kristna måste vi tala högt om  antisemitismen. Vi ska visa på den och högljutt fördöma den! Den är en synd liksom främlingsfientlighet är en synd.  Vi måste istället  stå upp för det mångreligiösa och mångkulturella samhälle där vi alla, som bröder och systrar kan leva tillsammans. Vi måste höja våra röster för att höras gent emot alla dem som, påverkade av influenser utifrån eller inifrån, inte ser vad man är delaktig i genom att spotta mot judar, påverka sina barn att inte gå på lektioner ledda av judisk lärare etc, etc. Listan på antisemitiska handlingar i storts som i smått kan göras lång.

Likaså får vi stå upp till försvar för alla de muslimer som vill leva i  Sverige och leva i enlighet med medmänsklighet och kärlek utifrån sin muslimska övertygelse.  Vi är alla Guds skapade och älskade barn. Om vi ska leva den ömsesidiga kärleken, om vi ska ta kärlekens initiativ som kristna, om vi vill vara med och förändra vår värld, måste vi börja där vi själva bor och lever.

Till riksdagsledamöterna skulle jag därför vilja säga att det är viktigt att i alla sammanhang hålla fram att det är något naturligt att omfatta en religiös övertygelse. Sverige som samhälle kan aldrig vara religionsneutralt. Tror vi det göder vi främlingsfientlighet. Vi måste få möjlighet att också i det offentliga rummet leva ut vår tro. Att bära religiösa tecken, speciella kläder etc måste få vara ett naturligt uttryck i vårt samhälle. Här kan riksdagen arbeta med den egna förståelsen och med olika typer av påverkansmöjligheter så att andra lär sig att förstå att det inte är hotfullt att vara religiös utan en naturlig del i vårt samhälle. Naturligtvis borde det då också understrykas att detta med att vara ateist måste få vara lika  naturligt  i samhället. Jag drömmer om t ex en skolavslutning där vi i respekt för varandras olika traditioner skulle kunna ha multireligiösa inslag i kyrkorummet. Det har skett i gudstjänst i samband med riksdagens högtidliga öppnande. Det borde kunna ske  också i skolavslutningssammanhang  (på de platser där det är möjligt och kan bidra till ökad förståelse och ökad respekt) – i respekt för vad kyrkorummet står för och i respekt för människors egen övertygelse.

Om några veckor är det Nationaldag. Jag sitter i Sveriges nationaldagskommitté som leds av talmannen. Min uppgift är att vara Svenska kyrkans representant. Under flera år har jag förespråkat ett multireligiöst inslag från  stora scenen på Skansen under den TV-sändning som sänds samma kväll i TV1. Men var gång jag gjort det har jag mötts av kompakt motstånd.  TV-sändningen är inte platsen för den typen av uttryck. Antagligen (fast jag vet ju inte säkert) bottnar detta kompakta motstånd i tron att religionsutövning är något udda. De religiösa får hålla till i sina byggnader och  bör inte synas i TV om inte TV-programmet ska spegla eller uttrycka religion. Min tanke var att man t ex kunde låta skådespelerskan Stina Ekblad läsa Psaltaren 23 (”Herren är min herde..”) – en text som delas av judar, kristna och muslimer och som är älskad av så många svenskar, religiösa som ickereligiösa. Det skulle vara ett uttryck för  både kultur och religion och en påminnelse för alla oss som vill påminnas om det att Gud själv leder oss steg för steg. Den ickereligiöse kunde se texten som ett inslag från världslitteraturen och en av de mest kända texterna.

Nu har jag inte kunnat vara med i planeringen av årets nationaldagsfirande. Kanske har man ändrat sig i år. Kanske blir jag glatt överraskad. Jag vill tro det tills TV-kamrorna släcks ned och vi lämnar Skansen.

Låt oss stå upp för våra bröder och systrars rätt att få leva sin bekännelse – en bekännelse som  präglas av kärleken till Gud och medmänniskan och låt oss tillsammans bekämpa antisemitismen och islamofobin. Låt oss höja våra röster – kraftfullt!