Vi vigs inte till kyrkoherdar! Tankar kring de nya storpastoratens präster.


I senaste numret av Kyrkans  Tidning talas det om att nuvarande kyrkoherdar degraderas då de blir komministrar i de nya stora pastoraten. Ordet degraderas kan naturligtvis tolkas som ett neutralt ord som vill uttrycka att någon som haft ett visst ledningsuppdrag eller annat högt uppsatt uppdrag, mister det mer eller mindre mot sin vilja. I mina öron är ordet ”degraderas” ett negativt ord. Men vad är det som sker då en kyrkoherde blir komminister eller motsvarande? Jo, komministern har mer tid för att predika, att döpa, att celebrera mässan, att konfirmera, att viga brudpar, att begrava, att leda bibelstudier, att vara ute i den lokala orten och möta människor, att på olika sätt vara engagerad för Guds rike utöver det som ett kyrkoherdeskap innebär. Någon måste vara kyrkoherde. Det är ett tufft jobb. Det innebär chefsskap, ledarskap som inkluderar budgetarbete, arbete med övriga styrdokument, en lång rad av sammanträden. Ibland säger kyrkoherdar: ”Var det verkligen till detta jag vigdes?” Svaret är: ”Nej!” När vi biskopar bekräftar den inre kallelsen genom att anta som prästkandidater och så småningom anta för vigning är det en vigning in i kyrkans vigningstjänst som kommer till uttryck i det vi kallar den prästerliga vigningstjänsten. Det är något oerhört stort, fantastiskt, underbart. Vi vigs inte till kyrkoherdar. Vi vigs till präster och hela vårt liv, varje andetag, varje skeund är vi sedan präster och ska leva vårt liv så att Jesu kärlek blir synliggjord i vår omgivning. Vilken utmaning! Vilket uppdrag! När nu tidigare kyrkoherdar får gå in än mer i detta stora är det bara att gratulera. Det är sannerligen ingen degradering. Det är ett på många sätt nytt uppdrag där Gud sänder vidare. Vi behöver många och bra präster som får vara Verbi Divini Minister – Guds Ords tjänare. Visst är det roligt och viktigt att bli och vara kyrkoherde, men det är inte det som präster vigs till, det är inte främst det som prästkandidater är kallade till.

Till er som funderar över om ni skulle kunna tänka er att bli präster vill jag säga: Lyssna till Er inre kallelse och pröva den, vrid och vänd på den och våga sedan ”språnget” för att låna ett begrepp av filosofen Soeren Kirkegaard. Den prästerliga vägen är fantastisk. Pris ske Gud!

7 kommentarer

Magnus Olsson säger
29 maj 2013 – 07:56

Mycket bra blogg! Tack! Av Svk största predikanter och själasörjare, mer eller mindre kända har dessa ofta varit komministrar men också ofta förföljda av kyrkliga dignitärer med makt. Hur ser biskopen på den farhågan i storpastoratens tid? / Magnus Olsson

Åke Bonnier säger
31 maj 2013 – 06:22

Bäste Magnus, tack för fin kommentar! Gällande predikanter och situationen för kommande storpastorat ser jag ingen större fara. Jag hoppas att det fria ordet i alla predikstolar och enskilda samtal enbart ska ge uttryck för Ordet som befriar.
+Åke

Skarastiftspräst säger
2 juni 2013 – 08:33

Degraderas är ett negativt ord.

Det tycker jag hela frågan om det som är prästens uppgift har blivit i dag. När man går från att ha kallat det "det Heliga Prästämbetet" till "kyrkans vigningstjänst", så är detta en degradering i sig. Det är en väldig skillnad att av Gud ha anförtrotts ett ämbete mot detta att ha vigts in i en tjänst, ett uppdrag. Det finns inget heligt i att bli vigd; man kan inviga en fotbollsplan, en skola, en bostad etc., och det ligger inget heligt i det. Kanske ligger förklaringen i att man numera ser prästens uppgift mer som ett tjänstemannauppdrag och ingenting mer. Med den synen har det verkligen blivit en degradering. Men det är ju något som drabbat hela kyrkan i stort också.

Lubliner säger
3 juni 2013 – 10:43

I min församling blir det snart kyrkoherdebyte. Jag ber då till Gud, att ge den
äldre, avgående kyrkoherden krafter och hälsa, att celebrera mässan,
leda bibelstudier, möta oss, samtala med oss. Det har jag väntat på länge.
Jag hoppas, att den nya, unga kyrkoherdens energi och tid inte enbart
används till budgetarbete, chefskap, arbete med olika dokument och sammanträden.
Tack för biskopens inlägg!
H.S.

Marie Fredin säger
4 juni 2013 – 10:55

Hej "Skarastiftspräst"!
Att viga någon till ett uppdrag och att inviga något är två helt olika saker!
Vigning: Kyrkan bekräftar kallelsen, sänder ut för uppdrag i kyrkans tjänst, med den helige Andes kraft, med Guds välsignelse.
Att inviga betyder ta i bruk för första gången.
Svårt?

Skarastiftspräst svarar
4 juni 2024 – 11:13

Viga- inviga!

Jo, jag kan se skillnaden, men nu var det ju jämförelsen mellan det heliga prästämbetet och vigningstjänsten det handlade om, och där menar jag att det ändå föreligger en degradering i synen på detta, även om det sker en bekräftelse från kyrkans sida på att vigas. Jag hoppas du skall kunna se skillnaden på detta du också. Det borde du göra.

Ciccie säger
22 juni 2013 – 01:28

Man kanske skulle skilja på prästbetet och en alltför stor administrativ tjänst? Finns säkert många strålande personer som kunde ta hand om stora delar av den administration som ibland tenderar att få för mkt utrymme.
(F ö sa min far, som var präst ofta; "En dag utan ett sammanträde är en förlorad dag..." Med en god portion ironi :)

Ciccie säger
22 juni 2013 – 01:30

För övrigt en bra artikel - tack! /