Så var det dags att komma ut! Igen och igen…


Eller handlar det om att stiga ned, stiga ned i twitterfloden med tweets? Jag är just nybliven twittrare bland så ofattbart många andra (@biskopBonnier). Detta är nytt och spännande. Tänk att nå ut med budskap så snabbt och ut till ett, bokstavligt talat, oräkneligt antal människor! I kyrkans värd är vi ju vana att kommunicera. Vi präster och biskopar har genom snart sagt ”årtusenden” (om så där en 30-40 år) predikat och skrivit texter av olika slag. De senaste 60-70 åren har vi dessutom skrivit i församlingsblad och andra papperspublikationer. Nu är det social media som gäller. Blogg, facebook, twitter. Där måste kyrkans röster höras. Åter igen skulle jag vilja uppmana kyrkoherdarna i Skara stift att blogga och dessutom våga sätta upp en affisch i den näramste matvarubutiken med budskapet ”kyrkoherden bloggar” och med angivande av bloggadressen. Jag är övertygad om att kyrkoherdarna kommer att få många läsare och är man idog kan man få en hel del följare.

Kyrkans budskap är ju ett evangelium – ett glatt budskap – som vi vill nå ut med i så stor utsträckning som möjligt. Vi menar att evangeliet om Jesus Kristus befriar, upprättar och bekräftar. Därför ska vi alltid tala tydligt om Jesus i både ord och handling. Därför måste vi tolka evangeliet in i vårt eget sammanhang, vår egen tid och utifrån vår tids aktualiteter. Kyrkan ska inte vara politiskt korrekt! Men däremot ska kyrkan vara politisk i den bemärkelsen att evangeliet måste få påverka i en värld fylld av politik. Vi ska inte vara partipolitiska men vi ska våga stå upp för det som befriar, fär det som konkretiserar den kärlek som Jesus talar så mycket om och dessutom själv personifierar. Vi behöver komma ut, komma ut och vara där människor är och lyssna in människors olika livsberättelser. Vi kan inte vänta på att folk ska hitta till kyrkan. Vi måste än mer bygga relation. Det kan handla om att finnas på det lokala torget, biblioteket etc. Detta gäller inte minst alla som är bärare av kyrkans vigningstjänst. Det är sannerligen dags att än mer komma ut! Evangeliet är relevant och vår uppgift, som kyrka i ett av världens mest sekulariserade länder, är att visa på detta i ord och handling.

 

7 kommentarer

Lubliner säger
12 juni 2013 – 07:57

Det tar emot
att komma ut
i nätspionagets tid...

Helena säger
12 juni 2013 – 09:10

Tack! :)
/@heltunik

Magnus Olsson säger
12 juni 2013 – 09:41

Varför menar Biskopen att just kyrkoherdarna i hans stift skall blogga? Hur överensstämmer det med den tidigare bloggen om att det var till präster Gud kallade? Vore intressant att höra ( läsa ) biskop Bonners syn på kyrklig makt och andligt ledarskap!? / Magnus Olsson

Magnus Olsson svarar
12 juni 2024 – 11:13

Ps och gärna biskopens syn på diakonernas roll som företrädare för kyrkans röst också. / Magnus Olsson

Åke Bonnier svarar
12 juni 2024 – 11:13

Gällande kyrkoherdarnas bloggande handlar det om att de oftast är de offentliga företrädarna för församlingen (tillsammans med kyrkorådens ordf och kyrkonämndens ordf). Därav tycker jag att herden ska blogga. Diakonerna är också en viktig del av kyrkans röst. Men återigen vill jag driva herdens roll som företrädare utåt i det officiella mediabruset. Diakonen kan (och ska ibland) gå ut offentligt för att peka på orättvisor och orättfärdiga strukturer och vara lite av kyrkans röst. Naturligtvis i samråd med kyrkoherden.

LFL säger
13 juni 2013 – 12:54

Intressant fråga om diakoner. Jag håller på att endast präster ska vara präster. Varför ska en viss kategori akademiker (socionomer, psykologer, sjuksköterskor) ha en genväg in i prästämbetet, men inte poliser, civilingenjörer, metallarbetare och busschaufförer? Denna fråga p.g.a ständiga påstötningar om att diakoner ska ta över uppgifter från prästerna, bl.a. från Sveriges Socionomförbund.

Iofs vore det kanske inte fel med ett yrke som "halvpräster", men den befrielse från en fullständig prästutbildning som detta innebär, borde grundas på andra meriter än en annan akademisk karriär. Nämligen kallelse och fallenhet för att tjäna Gud som präst i kombination med ett godtagbart skäl för befrielse från en fullständig prästutbildning, framför allt hög ålder eller dålig skolunderbyggnad.

Statliga meritkrav bör ej längre gälla i Svenska kyrkan.

Dessutom tycker jag att det borde finnas någon form av lekmannaorden i Svk för personer som vill tjäna Gud på ett särskilt innerligt sätt i sitt profana yrke, oavsett om det är som sjuksköterska eller undersköterska, som arkitekt eller byggnadsarbetare, som bonde eller mejeriarbetare. Är det inte "lutherskt" att varje arbete är Gud till ära?

Skarastiftspräst svarar
13 juni 2024 – 11:13

Jag håller också med dig, har tänkt samma tanke.

nya tant lila svarar
13 juni 2024 – 11:13

Ja, det är naturligtvis jättekonstigt att utbildningar till yrken som har en människovårdande karaktär skulle vara mera lämpliga som bas för en diakonutbildning än en teknisk utbildning!?
Det är märkligt att saker som för vissa människor är helt naturliga för andra är totalt obegripliga!
Det finns nog uppgifter i en kyrka för alla som vill. Men då bör man kanske också gå till kyrkan ibland!

Duvan säger
13 juni 2013 – 12:07

Jag håller verkligen med dig :) Tack!

Ciccie säger
19 juni 2013 – 05:45

Jag tycker det är suveränt att vi ger oss ut i cyberspace. Kyrkan måste finnas där människorna finns och det är helt klart att mängder av människor finns på internet. Har t o m funderat över om det skulle inrättas någon/några speciella internettjänster för präster/diakoner m fl som har extra mkt intresse för media. Knappast heltidstjänster, men visst vore det väl speciellt om ett gäng intresserade personer tillsammans kunde driva en 24/7 blogg för SvK!?
Jag tror det kommer och tycker det är positivt att Skara har en biskop som är uppdaterad!
Allt gott

P-A Jonsson säger
13 juli 2013 – 10:48

Skapar våra trånga yrkesdefinitioner kanske mer problem än de hjälper? ("Du får inte göra det för det finns inte i din yrkesroll/arbetsbeskrivning".)

Kanske handlar det att vara kyrka och församling om att vi ALLA (oavsett vem/vad/var vi är) agerar?

Kanske vi som kyrka ska våga VARA I VÄRLDEN (om än inte AV världen)? Kanske ska vi påminna oss om att de att leva i Jesus efterföljd inte handlar om att enbart hantera människors andliga privata behov?