Gud från Ditt hus vår tillflykt Du oss kallar!

Så står det i psalm 288 i Den Svenska Psalmboken! I dag har jag som biskop fått viga fyra kvinnor till speciell tjänst i Svenska kyrkan. En av dem vigdes till präst och tre vigdes till diakoner. När präster och diakoner vigs i vår kyrka vigs de inte till tjänst fram till pension. Det är inte heller så att vigningen enbart är en fest efter fullgjord examen. Vigningsmässan är naturligtvis en fest – en sorts festernas fest men samtidigt vigs kandidaternas liv, varje andetag till tjänst. De är nu präst respektive diakoner livet ut dygnet runt ( även om de inte är i formell tjänst på annat sätt än det som svensk arbetstidslagstiftning stipulerar). Det är en stor sak, omtumlande, glädjande, fantastisk!! Samtidigt sa jag i mitt tal/predikan  i Skara domkyrka att deras djupaste identitet är densamma som för oss andra – simul justus et peccator. Det är det underbara att vi faktiskt inte behöver vara Guds bästa barn utan får vara dem vi är och egentligen inte kan göra annat än att acceptera oss själva sådana vi är – på en gång rättfärdiga och syndare. Teologen Paul Tillich har sagt: Acceptera att Du är accepterad fast Du är oacceptabel. Det är starka ord men samtidigt befriande ord. Så många kan gripas av den krampaktiga viljan och strävan att bli så bra som möjligt – att visa andra att man minsan är något. Då blir själva människovärdet beroende av att vi är duktiga. Då förtjänar vi vårt värde. Den förlorade sonen trodde att det var det han skulle göra när han återvände hem till sin far. Men fadern sprang honom till mötes och omfamnade honom – helt olikt en man på den tiden. Sådan är Gud. Gud springer oss till mötes gång på gång på gång. Gud letar upp det borttappade myntet gång efter gång efter gång. Gud söker upp det förlorade fåret som inte var så förlorat i verkligheten därför att den gode herden hann upp det. Men Gud söjker upp igen och igen och igen.  Så är det också med oss. Gud springer oss till mötes, letar efter oss till Gud finner oss och för oss tillbaka till Gud – tillbaka till gudsgemenskapen om och om igen. Det är Guds verk! Det är nåd!

Vår uppgift är att gå ut och leta upp, springa till mötes, föra tillbaka – inspirerade av Gud själv – inspirerade av Spiritus – Anden. Ibland underar vi hur vi ska få fler att komma till kyrkan, till våra gudstjänster? Jag kan nästan höra Hasse Alfredssons kyrkokritiska (fast ack så träffsäkra) monolog om ringaren. ”Varfär kommer ni inte när vi ringer för?” Men kanske är det inte främst det som det handlar om. Kanske är det inte att få människor att komma på våra gudstjänster som är det viktigaste (även om gudstjänsten verkligen är central i det vi gör i kyrkans sammanhang – en sorts hjärtpunkt som ska ge kraft åt allt det andra) utan snarare att gå ut likt den gode Herden, gå ut likt den förlorade sonens fader och leta upp det borttappade – den borttapade – likt kvinnan som städade sitt hus. Egentligen är det just det som är den nyvigda prästens uppgift och de nyvugda diakonernas uppgift liksom det är Din och min uppgift. Vi får leva i nåden, leva av nåden och leva för nåden. Eller med Luthers ord: Sola Gratia – endast nåden.

Så får vi leva denna vecka då midsommar infaller i nåden och gå ut burna av Gud som bär allt. ”Gå ut!”, säger Jesus. Det är det viktiga!

Må Du som läser denna blogg få en välsignad vecka med en härlig midsommar!

”Gud från Ditt hus vår tillflykt Du oss kallar ut i en värld där stora risker väntar…”

Så får det bli!