Döden förenar!

Rubriken kan kännas lite märklig när vi just nu lever i ”den blomstertid” som jag tror att hela Sverige får ta del av. Rubriken skriver jag med anledning av den ”nyhet” som på fredagsmorgonen kablades ut i Radions nyhetssändningar. Färre deltar i begravningsgudstjänster. Sedan blev det plötsligt oklart om det var begravningsgudstjänster eller minnesstunder och frågor väcktes hur den typen av statistik förs. Man kan fråga sig om inte hela diskussionen handlar om sommarens ”nyhetstorka”. Å andra sidan kan man fråga sig hur det kan finnas ”nyhetstorka” då världen ser ut som den gör med situationen i Syrien och allt det som händer i Egypten och på många andra håll?

I vilket fall förenar döden. Dels förenar den människan med Gud på ett sätt som vi inte har ord för. Vi kan bara tala om det stora gudsmötet i bilder. Men den enskilda människan får, enligt kristen tro, möta Gud – korsets och kärlekens Herre – när tid och rum har upphört, ett möte som handlar om fullkomlighet och därmed är helt annorlunda än det vi kan ana här och nu. Det är ju också detta som aposteln Paulus skriver om i sitt underbara 13:e kapitel i 1 Korinthierbrevet: ” . Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte.”

Döden förenar människor som gått bort. Det finns en kristen tanke att vi ska få återse varandra bortom dödens gräns. Jag vill gärna tro att det är sant även om jag undrar vem jag ska få återse? Men antagligen är den tanken naiv i bemärkelsen att det är min pappa när han var vid en viss ålder och frisk snarare än min pappa som dog för många år sedan. I det ovan nämnda brevet skriver aposteln Paulus om den himmelska kroppen som är något helt annat. (1 Kor 15). Kort sagt – det handlar åter igen om det helt annorlunda.

Döden förenar när människor kommer samman till en begravning oavsett om den är kristen, har en annan religiös grund eller är helt sekulär. Vi möts i de sammanhangen och vi som möts är släktingar och vänner. Ofta möter man släktingar man inte sett på länge och repliken ”det är vid sådana här tillfällen som vi möts” är oerhört vanlig. Men man behöver mötas! Man behöver komma samman! Man behöver få sätta en ”punkt” i den avlidnes liv och i den relation man hade när hen levde.

Döden förenar genom de minnesstunder som ofta förekommer efteråt. Minnesstunden är på sätt och vis lika viktig som begravningen. Man behöver få sitta ned tillsammans, kanske tala något om den döde, dela minnen, dela tankar men också dela liv, det pågående livet. Man behöver uppdatera och uppdateras, man behöver känna gemenskap och att livet är det som pågår där vi behöver varandra. Därför är minnesstunden så viktig. Och visst måste vi ha tid att delta vid en minnesstund. Livet får inte vara så intensivt att detta inte skulle vara möjligt. Detta blogginlägg får därför vara en uppmaning till oss att ha tid för begravningar och ha tid för minnesstund. Vi behöver detta! Vi behöver också i den stunden varandra.

Döden borde förena! Den som förlorat sin nära och kära borde få känna sig omsluten av sina släktingar och vänner. Det är så lätt att säga eller tänka att ”jag ska inte störa”. Men det är kanske snarare en undanflykt. Låt oss ”störa” den som förlorat någon. Låt oss finnas där för varandra! Låt oss stötta varandra och dela livet med varandra så lnge vi vandrar vår jordevandring. Livet är här och nu. Låt oss leva det medan det pågår! – Tillsammans!