Archive for augusti, 2013

I ärkebiskopsvalet och kvalet.

Aug 31

Nu har ärkebiskopsvalsprocessen börjat. Nomineringsmötet har ägt rum och på torsdag den 5 september är det nomineringsval i alla stift. Det finns många bra kandidater som är nämnda och jag gläder mig åt detta. Ärkebiskopens roll är viktig både som primus interpares i biskopsmötet, som ordförande i kyrkostyrelsen, som representant för Svenska kyrkan nationellt och internationellt, som biskop i några av kontrakten i Uppsala stift och ofattbart mycket annat.

För knappt två år sedan ringde telefonen i mitt dåvarande tjänsterum på Stortorget 1 i Stockholm. Jag lyssnade av telefonsvararen där en röst meddelade att det var dags för biskopsval i Skara stift. Jag fick en förfrågan om jag skulle kunna tänka mig att kandidera. Det var överraskande! Jag hade ställt upp i biskopsvalet i Stockholm och kom på 5 plats i det första biskopsvalet och var helt och hållet inställd på att vara domprost i Stockholm fram till min pension – och gladdes över detta. ”Saved by the bell”, tänkte jag när jag såg allt vad biskopen hade att göra. Efter telefonmeddelandet gick jag hem och talade med min familj och med en god vän till. Skulle jag säga JA till denna mycket tydliga fråga? Skulle jag ställa upp och kandidera till att bli biskop i Sveriges äldsta stift där två av mina släktingar tjänstgjort som kyrkoherdar i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet? Efter överläggningarna på hemmafronten bestämde jag mig för att svara JA. Jag kunde inte tänka mig att detta skulle bli en verklighet. Det fanns säkert fler som var mer lämpade än jag. Detta var säkert inte Guds vilja. Men jag ville ändå vara med, jag ville se vart hän det bar. Jag sa till min fru att om jag kommer på fjärde plats i nomineringsvalet ställer jag inte upp vidare. Då hoppar jag av, vis av erfarenhet. Jag kom på tredje plats och for iväg till Falköping på hearing och intervjuades av två personer inför många hundra både direkt framför scenen i Folkets hus i Falköping och inför alla som såg det via webben. När jag stod på scenen uppfylldes jag av en känsla av att jag verkligen, verkligen ville detta. Jag ville bli Skara stifts 83:e biskop och sa alldeles spontant rakt ut från scenen: ”…så om ni vill ha mig så kommer jag!”

När det första biskopsvalet ägde rum fick jag cirka 47 procent av rösterna. Det var ju överväldigande. Men inte tillräckligt. Ytterligare ett biskopsval krävdes. Många glada tillrop nådde mig under den 14-dagarsperiod som återstod. På själva valdagen – den avgörande dagen, for jag med hustrun och en hel del andra till det Heliga Landet. När jag slog på min mobil på flygplatsen i Tel Aviv strömmade sms och mail in i telefonen. Jag hade vunnit biskopsvalet i Skara med dryga 75% av rösterna. Det var ett enormt resultat. Med varje röst strömmade värme emot mig. Med största möjliga tydlighet verkade det som att Skara stift ville att jag skulle komma och jag blev så oerhört glad. Jag kände verkligen att detta var ett uttryck för Guds vilja.

Den 1:a september förra året togs jag emot i Skara domkyrka och sedan dess har jag verkat i Skara stift. Rest runt, samtalat med alla kyrkoherdar och så gott som alla kyrkorådsordföranden. Jag har vigt, installerat, återinvigt, jubilerat, hållit anföranden, visiterat, lett stiftsstyrelse och domkapitel och jag har gjort det i ett stift som är fantastiskt. Dessutom har jag varit på många biskopsmöten och på Kyrkomötet och nordiskt biskopsmöte samt haft ett antal representationsmiddagar hemma i biskopsgården. Cirka 550 personer har hittills varit hemma hos oss och det har ännu bara gått ett år. Och jag trivs, och jag utmanas, och jag har roligt och jag lär mig mycket och jag har en del att lära ut och jag värnar om läran med de många tolkningsmöjligheterna och jag lyssnar och jag leder.

En sak är alldeles tydlig och klar för mig: Jag ska vara biskop i Skara stift!

Därför ställer jag inte upp i ärkebiskopsvalet! Att rösta på mig i nomineringsvalet är att slänga bort sin röst. Gör inte det! Jag har blivit nominerad mot min vilja. Jag känner den värme som Dag Sandahl uttrycker när han skriver om mig på sin blogg. Men lyssna inte till den nomineringen. Jag är övertygad om att Gud vill att jag ska vara biskop i Svenska kyrkan med huvudsaklig placering i Skara stift – ett fantastiskt stift – ett multistift på så många olika sätt och där jag vill tala tydligt om Jesus och på det viset inspirera mina stiftsbor att i allt ge Jesus äran.

Filed Under: Okategoriserade

För kyrkan i tiden.

Aug 29

Snart är det kyrkoval och jag hoppas verkligen att Du som läser min blogg och tillhör Svenska kyrkan vill vara med och ta ansvar, vill vara med och påverka genom att rösta i kyrkovalet den 15 september.

Svenska kyrkan är inte en kyrka för etniska svenskar endast utan en kyrka där alla svenskar, både nya och infödda ska kunna finna ett hem. Svenska kyrkan förkunar den inkluderande kärleken i ord och handling, även om vi borde bli ännu bättre på det. Mn Kyrkan består ju, som bekant, av en skara förlåtna syndare, som biskop Bo Giertz en gång uttryckte det. Mångfaldens kyrka måste vi stå uppför. Vi ska vara en kyrka i tiden men inte nödvändigtvis av tiden. Att vara ”av tiden” innebär att vara ett rö för vinden som blåser än hit och än dit. Men så länge vi har fokus på Jesus och den Guds kärlek som Han inkarnerade behöver vi inte frukta belackarna som beskyller Svenska kyrkans representanter av olika slag för att vara politiskt korrekta. I mångfaldens kyrka finns inget annat centrum än Jesus på korset men ju närmre korset jag står ju öppnare kan jag vara för alla andra. Jag vet ju vad jag står. En kyrka som är i tiden måste ha Jesus som centrum och våga ut i periferin. Vi ska vara en kyrka för dem som är marginaliserade liksom vi ska vara en kyrka också för dem som känner att de lever sitt liv ”mitt i livet”.

Jag blir så trött när Sverigedemokraterna talar om kristendom och svenskhet i ett tätt förbund. Ägg och sockerkaka i förening. Någon sockerkaka kommer dock inte Svenska kyrkan att vara. Tvärtom är detta med att vara kyrka i tiden att vara ett salt – jordens salt – ett salt som ska svida i sår när det behövs, ett salt som ska ge smak åt det som tas in, ett salt som kan bevara, ett salt som kan utmana.

Må vi tillsammans stå upp för en sådan kyrka och värna mångfaldens kyrka med Jesus i centrum. I kraft av Jesus själv får vi stå upp mot den exkluderande och främlingsfientliga enfalden. Låt oss med Jesus mitt ibland oss därför vara en kyrka i tiden! Din röst behövs – också den 15 september!

Filed Under: Okategoriserade

Jag har en dröm!

Aug 24

I går var det 50-årsjubileum gällande Martin Luther King J:rs fantastiska tal ”I have a dream” ett tal som kommit att betyda så mycket för så många när det gäller segregering. Vi har blivit än mer medvetna om att ingen hudfärg i världen kan skilja oss åt. Vi är människor, bröder och systrar som hör samman. Det är en verklighet på många sätt i vår värld och ändå återstår så mycket – också i Sverige. Vår flyktingpolitik har en hel del att önska av generositet, medmänsklighet, lyhördhet o s v. Men det är ett annat blogginlägg…

Min dröm denna eftermiddag är att vår kyrka i sitt gudstjänstliv, i sin undervisning i sin diakoni och mission ska våga vara en tydlig kyrka, en tydlig röst om kärlek, om människovärde, om försoning och upprättelse. Min dröm denna eftermiddag är en kyrka som inte bara finns i sina speciela byggnader (440 kyrkor i Skara stift) utan som vågar sig utanför byggnaderna i högre utsträckning. Min dröm är en kyrka där vi är bland våra medmänniskor i deras nöd, i deras glädjesammanhang och som visar på och i ord och handling bekräftar att människovärdet inte är beroende av var man har sin huvudsakliga dygnsvila (apropå en DN-artikel ). När Jesus dog var han i enlighet med den kristna traditionen, i dödsriekt. Vi behöver en kyrka – både anställda och ideella, som vågar vara i människors dödsrike mitt i det svåra, mitt i det svarta och som finns där som ljus i mörkret – ljus som kan leda vidare. Vi kallar det diakoni och det förbinds lätt till våra diakonimedarbetare – vigda diakoner och andra. Men diakoni är inget specialområde för några specialutbildade enbart utan något som vi alla är kallade till. Diakoni betyder tjänst. Vi är kallade till tjänst åt medmänniskan och därmed också tjänst åt Gud – Guds tjänst.

Jag har en dröm om en kyrka som i allt lever som hon lär och som vågar dela sina misslyckanden med – en kyrka där vi törs tala om våra svagheter med varandra oliksom om våra styrkor, en kyrka därvi inte försöker vara religiösa ”übermenchen” utan en kyrka där Du får vara Du och jag får vara jag. Vi har kommit ett stycke på väg men vi är inte framme.

Jag drömmer om en kyrka där vi firar mässa ofta därför att mässan inte är till för de riktigt fromma utan för alla döpta. Tänk om alla döpta kände det just så. Vi behöver inte vara specialförberedda för att gå i mässan. Nej, vi får komma som vi är.

Jag drömmer om en kyrka där vi än mer läste i Bibeln tillsammans, delade texter och tankar tillsammans, anade djupen tillsammans och vågade tala högre om texternas betydelse i dag.  Jo då, en hel del görs men jag drömmer om att gå ett stycke till.

Jag drömmer om en kyrka där vi inte segregerar utan integrerar. Där vi ser, älskar och bekräftar den andre som den hen vill bli sedd och bekräftad som.

Jag drömmer om en kyrka som utåt verkligen står för det som är vårt sändningsuppdrag – att gå ut och tala om Jesus Kristus, om det han har gjort, om den Han är. Vi ska inte vara buskablyga utan i religionsdialoger och andra dialoger tydligt tala om vår Herre och Mästare.

Må så denna min dröm bli en verkklighet helt och fullt. Jag tror inte att den är utopisk. D v s jag vill inte tro det och så länge jag är biskop i Skara stift kommer jag att tala om detta och med mina misslyckanden och svagheter försöka leva detta. Herre förbarma Dig!

Jag har en dröm!

Filed Under: Okategoriserade

Den dansande elefanten.

Aug 17

I Kyrkans tidning talas det om vikten av att medarbetare, både anställda, ideella och förtroendevalda regelbunedt firar gudstjänst. Det håller jag med om. Det är livsviktigt och inte alltid en realitet. Man talar ofta om ”hur man ska få andra att komma till kyrkan”. Kyrkan ska vara publikdragande. Kanske skulle lite lättsammare musik kunna dra? Kanske skulle lite enklare förkunnelse kunna locka? Kanske skulle lite mer ”happening” kunna vara något?

Men den stora frågan som vi verkligen borde ställa är varför vi vill att människor ska fira gudstjänst. Det räcker inte med att svara att det är en del av Svenska kyrkans grundläggande uppgift. Ja det är det – och? Först måste vi fundera över om vi själva firar gudstjänst regelbundet och hurt det kommer sig. Vi präster, diakoner, biskop, kyrkomusiker, pedagoger, vaktmästare m fl har betalt för att gå i kyrkan vissa söndagar. Men våra församlingsbor har inte betalt och vi önskar att de ska komma. Varför? Vad är det vi har att erbjuda och är det så viktigt att det är värt att spändera en till en och en halv timme per söndag i kyrkorummet? Och hur framställs detta som då är så viktigt?

När vi talar om evangeliet om Jesus Kristus – den inkarnerade, korsfäste och uppståndne, understryker vi att detta budskap är befriande och upprättande, att det ger kraft för dagen och för veckan. Nattvardens bröd och vin är som en andlig måltidsrast längs den vardagliga vägen – en måltidsrast som vi behöver, ett uttryck för Guds kärlek och omsorg till och om var och en av oss. Men hur kommunicerar vi detta? Talar vi om det eller är vi för ”buskablyga?”

Vi måste tala mer med varandra om kyrkans budskap, dela tro och dela liv med varandra bland personalen i församlingen, bland de förtroendevalda i kyrkoråd och i andra sammanhang och bland ideella medarbetare. Vi måste än mer dela vår längtan med varandra, tala om Gud, där vi var och en är ”präster”. Och alla vi som är ansvariga för gudstjänstens utformning, både förtroendevalda, anställda och ideella måste fundera över hur vi kommunicerar i kyrkorummet. Ser vi gravallvarliga ut när vi läser, när vi talar? Ser processionen ut som ett begravningståg? Vilka signaler sänder vi genom vårt agerande till alla dem som också är där för att fira gudstjänst – fast de kanske är där för första gången? Får de en känsla av att de vill komma tillbaka därför att gudstjänsten var präglad av en andlig innerlighet som kändes äkta och som berörde och med en förkunnelse som borrade sig in i hjärtat och med ett nattvardsfirande som inte handlade om belöning för vissa utan om Guds stora kram till var och en? Hade gudstjänsten med det egna livet att göra eller var alltihop ett sorts religiöst isolat som man skulle kunna klara sig utan?

Vi ska fortsätta att tala om och pröva olika gudstjänsttider. Vi ska fortsätta att tala om och pröva olika gudstjänstformer. Men främst ska vi tillsammans och regelbundet fira sådana gudstjänster där vi själva blir berörda, där vi själva känner att vi bärs, för jag menar att det kan smitta så andra känner sig berörda och burna.

Häng med till kyrkan på söndag! Du kommer inte att ångra Dig! Kan vi idag säga detta till någon som inte går så ofta i kyrkan? Om inte, vad kan det bero på? Låt oss tillsammans se vad som då är möjligt att göra för att gudstjänsten ska bli relevant, meningsfylld, glädjefylld. För det handlar ju om evangelium.

Ibland får vi för oss att vi ska pynta elefanten. Vi målar snabeln grön, vi sätter rosetter på svansen, vi målar öronen blåa, d v s vi gör nya agendor, vi sätter altaret på ett visst sätt. Jag vill inte förringa sådant. Men det viktiagste är inte detta. Det viktigaste är att få elefanten att dansa, dansa av glädje, dansa av uppfylldhet, dansa livets dans för gudstjänsten firar vi för livets skull med livets Herre i lovsång till livets Herre.

Vi behöver samtala om gudstjänstens alla delar och om var vi ska fira gudstjänst. Vi behöver komma samman i våra församlingar och pastorat alla vi som älskar att fira gudstjänst och fundera över hur den kärleken till kyrkan kan spridas. Gudstjänsten borde med lite slängig formulering vara ”folklig, festlig och fullsatt” därför att det vi har att dela med varandra är något så fantastiskt, väl värd en till en och en halv timme i veckan – minst.

 

Filed Under: Okategoriserade

Förvalta Ditt liv!

Aug 1

Predikan i Skottlanda 2013-07-31. Luk 12:42-48

Varför ska man överhuvudtaget tro på Gud? Vad ska det vara bra för? Är det inte egentligen till för några som inte riktigt klarar av att hantera livet på egen hand, några som inte inser att de har ett eget ansvar? Dessutom kan man fråga sig om religion inte egentligen är något som människor skapat – kanske i akt och syfte att ha kontroll över varandra och andra? Man kan ju också leva ett mänskligt sätt utmärkt liv utan att alls ha en Gudstro. Vad tjänar då Gudstron till?

Sådana frågor är lätta att ställa och ställs oftast utifrån ett ateistiskt perspektiv. Ateisten tror inte att Gud existerar. Ateisten ser ofta denna tillvaro som allt. Det som existerar är det vi kan se, ta på, mäta, väga, låta våra sinnen uppleva. Men allt är beroende av mänskliga funktioner eller av evolutionen – utvecklingen, den vars ursprung forskare fastställt till någon form av ursprungsexplosion – ”the big bang”. På det sättet är människan bara ansvarig inför sig själv – inte inför någon anan. Möjligen kan man säga att hon är ansvarig inför kommande generationer. Våra barn och barnbarn ärver vår tillvaro av oss och därmed har vi ansvar att lämna vidare en jord som går att leva på, leva av och som de vill leva för. Men något yttersta ansvar finns inte att utkräva. Det finns ingen yttersta dom. Människans värde är då också beroende av överenskommelser. Vi måste vara överens om att människan har ett okränkbart värde. Men är vi överens om detta? Och framför allt har 1900-talshistorien visat oss att sådana överenskommelser går att ändra genom t ex nya lagstiftningar. Tillvaron blir en osäker tillvaro utan Gud.

Vi som är kristna, judar, muslimer o s v säger dock att detta inte är hela sanningen. Vi kan inte reducera tillvaron till det som människan behärskar. Människan själv kan inte reduceras till summan av biologiska processer. Människovärdet är inte beroende av duktighet och duglighet på alla möjliga sätt utan är givet oss av någon som är större än vi själva – större än det mänskliga förnuftet. Hela tillvaron är större! Och i detta större är vi insatta.

Som kristen bekänner jag att Gud är alltings skapare. Skapelsen är en fortgående process som mycket väl kan ha sin konkreta början i den stora explosionen då hela universum – ja alla universa – skapades och började utvecklas. Vi lever i ett expanderande universum, vi lever i den fortgående skapelseprocessen där varje atomkärna med protoner, elektroner och neutroner ropar ut sin lovsång till skapelsens Herre, där varje litet encelligt djur, där varje litet grässtrå, varje blomblad, varje träd och varje sten, varje vattendroppe, varje fisk, varje fågel, varje älg, varje råddjur, varje hare, varje tamdjur, varje vilddjur, varje litet nyfött barn sjunger en stämma i skapelsens mångstämmiga lovsång till skapelsens Herre. Och när man anar denna lovsång, detta brus av ära till Gud ges det vardagliga – det vi alla, oavsett livsåskådning, kan uppleva – en ny dimension, ungefär som att alla vi som en gång såg Kalle Anka på julafton i TV i svartvitt, kunde tycka det vara roligt. Men när det plötsligt visades i färg gavs det ytterligare en dimension. Det var samma film, samma saker hände – men det gavs ytterligare ett djup – färgens djup. På samma sätt är det med gudstron. Det ger färgens djup och vi kan ana hela tillvarons samfällda lovsång till skapelsens Herre. Denna lovsång påminner oss om att vi inte är utlämnade, att vi inte är ensamma. Samma skapelse predikar för oss om Guds kärlek och Guds nåd – den kärlek och nåd som vi får öppna oss för, som vi får ta emot – därför att Gud är sådan . Gud är kärlekens Gud och den kärleken får vi leva i och leva av. Det är ett vågsprång och kanske kan någon säga att ”det där gäller inte mig”. Men jag vill säga att det just är det som det gör. Det gäller Dig, oavsett allt!

Att tro på Gud handlar inte om att vara rädd för hur det ska gå en gång på den yttersta domen. Att tro på Gud handlar om att leva i relation till Gud – men inte i en relation där varje andetag är präglat av fruktan för den yttersta domens straff. Nej, hur det går på den yttersta domen vet vi så lite om. Martin Luther lär en gång ha sagt ord som jag ofta återkommer till. Han lär ha sagt att när han kom till himlen skulle han bli förvånad över tre saker. För det första att så många människor var där som han inte trodde skulle vara där. För det andra att så många människor inte var där som han trodde skulle vara där. Och för det tredje att han själv var där. Kort sagt: Vi vet så lite om livet bortom livet. Men vi har livet här och nu att leva. Vi har det innevarande att vara närvarande i, att ta på allvar, att förvalta. En del av oss säger att livet går så fort, att det är på barn och barnbarn man märker att man blir äldre – för själv är man ju lika ung som förut. Men livet pågår hela tiden, går vidare hela tiden och vår uppgift är inte att stå och se på, likt någon som står på en perrong och ser tåget susa förbi. Livet får inte bli det som pågår medan vi sysslar med något annat, som någon har uttryckt det. Nej, vi har fått livet att förvalta. Vi har fått mycket att förvalta därför att vi har fått det av Gud och vårt förvaltarskap handlar då om hur vi hanterar det givna.

Det är också det som denna kvälls evangelietext uttrycker. Den vill säga något om förvaltarskapets allvar. Jesus är drastisk i sina bilder. Han talar i Matteusevangeliet om den eviga elden, och här talar han om en människa som ska huggas itu och andra som ska piskas. Det låter ju vedervärdigt och det är så lätt att man skyggar för och fastnar i dessa bilder istället för att se vad det faktiskt vill säga. För vad Jesus så ofta talar om är vikten av att leva som människa på denna jord, i detta sammanhang, i Skottlanda, Persbol Väglösa, Jordsbol, Konsterud, Rudskoga, Åtorp, Visnum, Skara och Stockholm. Han talar egentligen hela tiden om Guds rike – ett rike som handlar om att leva i relation och där förvaltarskapet handlar om att förvalta relationen – att odla relationen.

Att då vara en god förvaltare handlar för det första om att odla relationen till Gud som vill relation med var och en av oss. Denna Guds vilja kommer till utttryck allra starkast genom Jesus. Han förkroppsligar Gud. Han är Gud och visar på Gud på en och samma gång. Och då handlar Guds vilja om det som Jesus påminner oss om och som vi delar med våra judiska bröder och systrar – nämligen det vi kristna kallar ”det dubbla kärleksbudet”. Det är egentligen den grundläggande mänskliga hållningen. Vår uppgift är att älska Gud över allting där det handlar om att som kristen fördjupa relationen med Jesus, ge Honom äran i allt det vi gör och är. Det handlar om att i bön och gudstjänst än mer förstå hans vilja och öppna oss för vad Jesus själv – Gud själv – vill med just vårt eget liv. Därför behöver vi fördjupa bibeltexterna tillsammans och enskilt och dela detta med varandra i olika sammanhang. Vi behöver be tillsammans och enskilt. Vi behöver fira mässa och ta emot Jesus själv konkret i brödets och vinets mysterium. Vi behöver detta för att än mer ana något av Guds gränslösa nåd och kärlek.

Men så behöver vi också leva i relation till varandra, till dem vi är satta att ha runt omkring oss. Det kan handla om grannar, det kan handla om familjen, det kan handla om dem på vårt arbete, det kan handla om dem vi möter i olika föreningssammanhang och församlingssammanhang, det kan handla om andra som vi bara tillfälligt stöter ihop med. Men det handlar om att ge Guds kärlek vidare, att älska vår nästa – oavsett vem och oavsett när, att hela tiden, verkligen hela tiden, koncentrera oss på det goda hos den andre och inte på det som irriterar oss. Vår kallelse som människa handlar om att älska snarare än hata – ja att älska och se att vi i varje människa möter Jesus själv. För han har sagt att: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. ’ (Matt 25:40)

Den tredje relationen är den till oss själva. Vi får inte förneka vårt eget värde. Vi får inte bortse från att vi själva är älskade. Det vore ju att förneka Guds kärlek. För så är det. Var och en av oss är gränslöst älskad och det behöver vi öva oss i att se och förstå. Var och en av oss är gränslöst värdefull. Och detta måste vi träna oss i att bekänna. Vi kan inte älska någon annan om vi inte kan se vårt eget värde. Därför handlar det dubbla kärleksbudet egentligen om tre grundläggande relationer som just handlar om att vara människa – tre grundläggande relationer som vi fått att förvalta. Men i förvaltarskapet som människa handlar det också om att vi har fått vår miljö – skapelsen med dess skönhet och skörhet att ta hand om. Skapelsen är ett lån. Vi har, som sagt, lånat den av våra barnbarn, födda som ofödda och de i sin tur lånar den av sina barnbarn. Hur ger vi skapelsen vidare? I Bibeln talas det om shalom. Ordet är hebreiska och inrymmer både frid och fred. Men shalom innesluter allting. När shalom råder är inte bara krigen slut. Då har människor mat och husrum och kan leva ett människovärdigt liv. Då kan våra systrar och bröder i Syrien, Etiopien, i Eritrea, i Egypten, i Israel och Palestina, i Afghanistan och runt om i världen i övrigt gå ut på gator och torg och skratta tillsammans, tala tillsammans, gråta tillsammans, leka tillsammans. När shalom råder ger åkrar och ängar god skörd. Då kan man bada och fiska, då råder – med ord av Astrid Lindgren – ”lägereldarnas och sagornas tid”. Vår uppgift är att tillsammans utifrån våra egna resurser och möjligheter sträva mot shalom.

Men allra sist får vi också öppna oss för att det är Gud själv som ger oss kraften. Gud ställer kravet, men kraften är gåvan som är större än kravet. Så låt oss öppna oss för Gud som möter oss i Jesus Kristus och låt oss i den öppenheten och med kraften från Guds Ande ta första steget på vår fortsatta mänskliga vandring som förvaltare. Kyrkofadern Kyrillos av Alexandria sammanfattar det hela på ett utmärkt sätt. Han säger att det handlar om ”Fasthet i tron, allvar i den heliga tjänsten, uthållighet i hoppet, orubblighet i tålamodet, villighet till alla goda dygder för att bli en förebild åt andra i ett änglalikt liv”. Det ni! Amen

Filed Under: Okategoriserade