Förvalta Ditt liv!

Predikan i Skottlanda 2013-07-31. Luk 12:42-48

Varför ska man överhuvudtaget tro på Gud? Vad ska det vara bra för? Är det inte egentligen till för några som inte riktigt klarar av att hantera livet på egen hand, några som inte inser att de har ett eget ansvar? Dessutom kan man fråga sig om religion inte egentligen är något som människor skapat – kanske i akt och syfte att ha kontroll över varandra och andra? Man kan ju också leva ett mänskligt sätt utmärkt liv utan att alls ha en Gudstro. Vad tjänar då Gudstron till?

Sådana frågor är lätta att ställa och ställs oftast utifrån ett ateistiskt perspektiv. Ateisten tror inte att Gud existerar. Ateisten ser ofta denna tillvaro som allt. Det som existerar är det vi kan se, ta på, mäta, väga, låta våra sinnen uppleva. Men allt är beroende av mänskliga funktioner eller av evolutionen – utvecklingen, den vars ursprung forskare fastställt till någon form av ursprungsexplosion – ”the big bang”. På det sättet är människan bara ansvarig inför sig själv – inte inför någon anan. Möjligen kan man säga att hon är ansvarig inför kommande generationer. Våra barn och barnbarn ärver vår tillvaro av oss och därmed har vi ansvar att lämna vidare en jord som går att leva på, leva av och som de vill leva för. Men något yttersta ansvar finns inte att utkräva. Det finns ingen yttersta dom. Människans värde är då också beroende av överenskommelser. Vi måste vara överens om att människan har ett okränkbart värde. Men är vi överens om detta? Och framför allt har 1900-talshistorien visat oss att sådana överenskommelser går att ändra genom t ex nya lagstiftningar. Tillvaron blir en osäker tillvaro utan Gud.

Vi som är kristna, judar, muslimer o s v säger dock att detta inte är hela sanningen. Vi kan inte reducera tillvaron till det som människan behärskar. Människan själv kan inte reduceras till summan av biologiska processer. Människovärdet är inte beroende av duktighet och duglighet på alla möjliga sätt utan är givet oss av någon som är större än vi själva – större än det mänskliga förnuftet. Hela tillvaron är större! Och i detta större är vi insatta.

Som kristen bekänner jag att Gud är alltings skapare. Skapelsen är en fortgående process som mycket väl kan ha sin konkreta början i den stora explosionen då hela universum – ja alla universa – skapades och började utvecklas. Vi lever i ett expanderande universum, vi lever i den fortgående skapelseprocessen där varje atomkärna med protoner, elektroner och neutroner ropar ut sin lovsång till skapelsens Herre, där varje litet encelligt djur, där varje litet grässtrå, varje blomblad, varje träd och varje sten, varje vattendroppe, varje fisk, varje fågel, varje älg, varje råddjur, varje hare, varje tamdjur, varje vilddjur, varje litet nyfött barn sjunger en stämma i skapelsens mångstämmiga lovsång till skapelsens Herre. Och när man anar denna lovsång, detta brus av ära till Gud ges det vardagliga – det vi alla, oavsett livsåskådning, kan uppleva – en ny dimension, ungefär som att alla vi som en gång såg Kalle Anka på julafton i TV i svartvitt, kunde tycka det vara roligt. Men när det plötsligt visades i färg gavs det ytterligare en dimension. Det var samma film, samma saker hände – men det gavs ytterligare ett djup – färgens djup. På samma sätt är det med gudstron. Det ger färgens djup och vi kan ana hela tillvarons samfällda lovsång till skapelsens Herre. Denna lovsång påminner oss om att vi inte är utlämnade, att vi inte är ensamma. Samma skapelse predikar för oss om Guds kärlek och Guds nåd – den kärlek och nåd som vi får öppna oss för, som vi får ta emot – därför att Gud är sådan . Gud är kärlekens Gud och den kärleken får vi leva i och leva av. Det är ett vågsprång och kanske kan någon säga att ”det där gäller inte mig”. Men jag vill säga att det just är det som det gör. Det gäller Dig, oavsett allt!

Att tro på Gud handlar inte om att vara rädd för hur det ska gå en gång på den yttersta domen. Att tro på Gud handlar om att leva i relation till Gud – men inte i en relation där varje andetag är präglat av fruktan för den yttersta domens straff. Nej, hur det går på den yttersta domen vet vi så lite om. Martin Luther lär en gång ha sagt ord som jag ofta återkommer till. Han lär ha sagt att när han kom till himlen skulle han bli förvånad över tre saker. För det första att så många människor var där som han inte trodde skulle vara där. För det andra att så många människor inte var där som han trodde skulle vara där. Och för det tredje att han själv var där. Kort sagt: Vi vet så lite om livet bortom livet. Men vi har livet här och nu att leva. Vi har det innevarande att vara närvarande i, att ta på allvar, att förvalta. En del av oss säger att livet går så fort, att det är på barn och barnbarn man märker att man blir äldre – för själv är man ju lika ung som förut. Men livet pågår hela tiden, går vidare hela tiden och vår uppgift är inte att stå och se på, likt någon som står på en perrong och ser tåget susa förbi. Livet får inte bli det som pågår medan vi sysslar med något annat, som någon har uttryckt det. Nej, vi har fått livet att förvalta. Vi har fått mycket att förvalta därför att vi har fått det av Gud och vårt förvaltarskap handlar då om hur vi hanterar det givna.

Det är också det som denna kvälls evangelietext uttrycker. Den vill säga något om förvaltarskapets allvar. Jesus är drastisk i sina bilder. Han talar i Matteusevangeliet om den eviga elden, och här talar han om en människa som ska huggas itu och andra som ska piskas. Det låter ju vedervärdigt och det är så lätt att man skyggar för och fastnar i dessa bilder istället för att se vad det faktiskt vill säga. För vad Jesus så ofta talar om är vikten av att leva som människa på denna jord, i detta sammanhang, i Skottlanda, Persbol Väglösa, Jordsbol, Konsterud, Rudskoga, Åtorp, Visnum, Skara och Stockholm. Han talar egentligen hela tiden om Guds rike – ett rike som handlar om att leva i relation och där förvaltarskapet handlar om att förvalta relationen – att odla relationen.

Att då vara en god förvaltare handlar för det första om att odla relationen till Gud som vill relation med var och en av oss. Denna Guds vilja kommer till utttryck allra starkast genom Jesus. Han förkroppsligar Gud. Han är Gud och visar på Gud på en och samma gång. Och då handlar Guds vilja om det som Jesus påminner oss om och som vi delar med våra judiska bröder och systrar – nämligen det vi kristna kallar ”det dubbla kärleksbudet”. Det är egentligen den grundläggande mänskliga hållningen. Vår uppgift är att älska Gud över allting där det handlar om att som kristen fördjupa relationen med Jesus, ge Honom äran i allt det vi gör och är. Det handlar om att i bön och gudstjänst än mer förstå hans vilja och öppna oss för vad Jesus själv – Gud själv – vill med just vårt eget liv. Därför behöver vi fördjupa bibeltexterna tillsammans och enskilt och dela detta med varandra i olika sammanhang. Vi behöver be tillsammans och enskilt. Vi behöver fira mässa och ta emot Jesus själv konkret i brödets och vinets mysterium. Vi behöver detta för att än mer ana något av Guds gränslösa nåd och kärlek.

Men så behöver vi också leva i relation till varandra, till dem vi är satta att ha runt omkring oss. Det kan handla om grannar, det kan handla om familjen, det kan handla om dem på vårt arbete, det kan handla om dem vi möter i olika föreningssammanhang och församlingssammanhang, det kan handla om andra som vi bara tillfälligt stöter ihop med. Men det handlar om att ge Guds kärlek vidare, att älska vår nästa – oavsett vem och oavsett när, att hela tiden, verkligen hela tiden, koncentrera oss på det goda hos den andre och inte på det som irriterar oss. Vår kallelse som människa handlar om att älska snarare än hata – ja att älska och se att vi i varje människa möter Jesus själv. För han har sagt att: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. ’ (Matt 25:40)

Den tredje relationen är den till oss själva. Vi får inte förneka vårt eget värde. Vi får inte bortse från att vi själva är älskade. Det vore ju att förneka Guds kärlek. För så är det. Var och en av oss är gränslöst älskad och det behöver vi öva oss i att se och förstå. Var och en av oss är gränslöst värdefull. Och detta måste vi träna oss i att bekänna. Vi kan inte älska någon annan om vi inte kan se vårt eget värde. Därför handlar det dubbla kärleksbudet egentligen om tre grundläggande relationer som just handlar om att vara människa – tre grundläggande relationer som vi fått att förvalta. Men i förvaltarskapet som människa handlar det också om att vi har fått vår miljö – skapelsen med dess skönhet och skörhet att ta hand om. Skapelsen är ett lån. Vi har, som sagt, lånat den av våra barnbarn, födda som ofödda och de i sin tur lånar den av sina barnbarn. Hur ger vi skapelsen vidare? I Bibeln talas det om shalom. Ordet är hebreiska och inrymmer både frid och fred. Men shalom innesluter allting. När shalom råder är inte bara krigen slut. Då har människor mat och husrum och kan leva ett människovärdigt liv. Då kan våra systrar och bröder i Syrien, Etiopien, i Eritrea, i Egypten, i Israel och Palestina, i Afghanistan och runt om i världen i övrigt gå ut på gator och torg och skratta tillsammans, tala tillsammans, gråta tillsammans, leka tillsammans. När shalom råder ger åkrar och ängar god skörd. Då kan man bada och fiska, då råder – med ord av Astrid Lindgren – ”lägereldarnas och sagornas tid”. Vår uppgift är att tillsammans utifrån våra egna resurser och möjligheter sträva mot shalom.

Men allra sist får vi också öppna oss för att det är Gud själv som ger oss kraften. Gud ställer kravet, men kraften är gåvan som är större än kravet. Så låt oss öppna oss för Gud som möter oss i Jesus Kristus och låt oss i den öppenheten och med kraften från Guds Ande ta första steget på vår fortsatta mänskliga vandring som förvaltare. Kyrkofadern Kyrillos av Alexandria sammanfattar det hela på ett utmärkt sätt. Han säger att det handlar om ”Fasthet i tron, allvar i den heliga tjänsten, uthållighet i hoppet, orubblighet i tålamodet, villighet till alla goda dygder för att bli en förebild åt andra i ett änglalikt liv”. Det ni! Amen