Jag har en dröm!

I går var det 50-årsjubileum gällande Martin Luther King J:rs fantastiska tal ”I have a dream” ett tal som kommit att betyda så mycket för så många när det gäller segregering. Vi har blivit än mer medvetna om att ingen hudfärg i världen kan skilja oss åt. Vi är människor, bröder och systrar som hör samman. Det är en verklighet på många sätt i vår värld och ändå återstår så mycket – också i Sverige. Vår flyktingpolitik har en hel del att önska av generositet, medmänsklighet, lyhördhet o s v. Men det är ett annat blogginlägg…

Min dröm denna eftermiddag är att vår kyrka i sitt gudstjänstliv, i sin undervisning i sin diakoni och mission ska våga vara en tydlig kyrka, en tydlig röst om kärlek, om människovärde, om försoning och upprättelse. Min dröm denna eftermiddag är en kyrka som inte bara finns i sina speciela byggnader (440 kyrkor i Skara stift) utan som vågar sig utanför byggnaderna i högre utsträckning. Min dröm är en kyrka där vi är bland våra medmänniskor i deras nöd, i deras glädjesammanhang och som visar på och i ord och handling bekräftar att människovärdet inte är beroende av var man har sin huvudsakliga dygnsvila (apropå en DN-artikel ). När Jesus dog var han i enlighet med den kristna traditionen, i dödsriekt. Vi behöver en kyrka – både anställda och ideella, som vågar vara i människors dödsrike mitt i det svåra, mitt i det svarta och som finns där som ljus i mörkret – ljus som kan leda vidare. Vi kallar det diakoni och det förbinds lätt till våra diakonimedarbetare – vigda diakoner och andra. Men diakoni är inget specialområde för några specialutbildade enbart utan något som vi alla är kallade till. Diakoni betyder tjänst. Vi är kallade till tjänst åt medmänniskan och därmed också tjänst åt Gud – Guds tjänst.

Jag har en dröm om en kyrka som i allt lever som hon lär och som vågar dela sina misslyckanden med – en kyrka där vi törs tala om våra svagheter med varandra oliksom om våra styrkor, en kyrka därvi inte försöker vara religiösa ”übermenchen” utan en kyrka där Du får vara Du och jag får vara jag. Vi har kommit ett stycke på väg men vi är inte framme.

Jag drömmer om en kyrka där vi firar mässa ofta därför att mässan inte är till för de riktigt fromma utan för alla döpta. Tänk om alla döpta kände det just så. Vi behöver inte vara specialförberedda för att gå i mässan. Nej, vi får komma som vi är.

Jag drömmer om en kyrka där vi än mer läste i Bibeln tillsammans, delade texter och tankar tillsammans, anade djupen tillsammans och vågade tala högre om texternas betydelse i dag.  Jo då, en hel del görs men jag drömmer om att gå ett stycke till.

Jag drömmer om en kyrka där vi inte segregerar utan integrerar. Där vi ser, älskar och bekräftar den andre som den hen vill bli sedd och bekräftad som.

Jag drömmer om en kyrka som utåt verkligen står för det som är vårt sändningsuppdrag – att gå ut och tala om Jesus Kristus, om det han har gjort, om den Han är. Vi ska inte vara buskablyga utan i religionsdialoger och andra dialoger tydligt tala om vår Herre och Mästare.

Må så denna min dröm bli en verkklighet helt och fullt. Jag tror inte att den är utopisk. D v s jag vill inte tro det och så länge jag är biskop i Skara stift kommer jag att tala om detta och med mina misslyckanden och svagheter försöka leva detta. Herre förbarma Dig!

Jag har en dröm!