Hur samtalar vi egentligen?

Jag har just kommit hem från ett panelsamtal på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Det är ett dialogcentrum som grundades på 1950-talet av Margit Sahlin som senare kom att bli en av de tre första prästvigda kvinnorna i Svenska kyrkan. Den dagen hon dog var det en viktig röst i svensk kristenhet som tystnade. Tystnar gör dock inte samtalet vid hennes stiftelse. Tvärtom! Många är de som kommer dit och inleder samtal och många är de som kommer för att lyssna och göra inlägg. Under många år har stiftelsen på ett förtjänstfullt sätt letts av den tidigare direktorn Madeleine Åhlstedt som nu gått i pension. Nu är det pastorn vid hovförsamlingen Michael Bjerkhagen som är direktor på deltid och samtalen fortsätter.

I kväll var temat ”Högt till tak – i Svenska kyrkan – eller locket på?”. Inledare var prästen och doktoranden Johanna Andersson från Göteborgs stift, prästkandidaten och vice ordförande i Kristna studentrörelsen Are Kaspersen från Stockholms stift och prästen Maria Klasson Sundin som är lärare i teologisk tolkning vid pastoralinstitutet i Uppsala.

Frågan var hur debatt- eller samtals- eller dialogklimatet är i Svenska kyrkan. Vi konstaterade alla att det på ett sätt var negativt hårt där vi ger varandra olika tillmälen. Vi bedömer och dömmer varandra som varande alla möjliga olika saker. Inte minst i social media sker detta. Det vet ju också alla som läser min blogg. Det finns en risk att falla offer för de snabba, hårda replikerna i social media. Man filar nog inte på varenda formulering när man går in och kommenterar. Tvärtom tar man snabbt fram olika epitet och klassar varandra, delar in varandra i fack och angriper varandra.

Min vision av Svenska kyrkan utifrån ett debattsammanhang eller dialogsammanhang är en kyrka där många olika trostolkningar ryms, en kyrka där vi kan samtala om, diskutera och ge rum åt olika förståelser av våra dogmer. Det måste få vara tillåtet att hålla fast vid tron att Jesus blev till i jungfru Maria genom att Gud lät ängeln Gabriel förmedla det glada budskapet och att Maria var en sexuellt helt oerfaren ung flicka utan några som helst sexuella relationer. ”Född av jungfru Maria”. Men det måste också få vara tillåtet att fundera över om det biologiska är så viktigt, om inte det viktiga snarare kan vara vad detta vill säga oss in i den värld där vi lever idag och så argumentera för en sådan hållning. Jesus behöver då inte alls vara jungfrufödd i en ren biologisk bemärkelse utan det viktiga skulle då kunna vara att han  är född – inte hur det gick till. Inkarnationen snarare än konceptionen skulle då kunna vara det viktigaste. Mångfaldens hållning där vi respekt för den andre lyssnar till den andre, frågar och ifrågasätter utan att döma den andre – den hållningen är viktig.

Låt oss försöka hitta ett samtalsklimat i Svenska kyrkan där vi för dialog om viktiga ting, samtalar och debatterar men utan att ta heder och ära av varandra. När jag säger detta inkluderar jag mig själv och alla andra som vill känna sig inkluderade.

Vi behöver träna på att argumentera för vår uppfattning med schysta metoder.

Men kan man då ifrågasätta allt? Finns det inget som s a s är heligt och icke ”förhandlingsbart” i den kristna tron? Får man tro och tycka vad man vill? Jo, alla får tro vad de vill. Tron finns i hjärtat och tron kan bara Gud styra över – ingen människa. Som vanlig kyrkotillhörig får Du dessutom formulera din egen trosuppfattning på ett sådant sätt att Du kan stå för den. Som vigningstjänstinnehavare d v s biskopar, präster och diakoner, får Du tro vad Du vill i Ditt hjärta men Du får inte lära vad Du vill och Du får inte leva hur Du vill. Tro, lära och liv bör naturligtvis korrespondera så långt det är möjligt. Sedan består kyrkan endast av en skara förlåtna syndare. Så är det, men inriktningen ska vara en samstämmighet i de olika delarna om man ska vara diakon, präst eller biskop. För min del kan jag se tre grundläggande trosuppfattningar eller grundläggande ”stenar” som jag menar är gränslöst viktiga och som jag ofta talar om och som jag personligen tycker är omistliga om man vill kalla sig kristen:

1) Gud som har skapat allting gott och som också är den fortgående skaparen har blivit människa i den historiske personen Jeshua ben Josef från Nasaret någon gång mellan 7-4 f Kr.

2) Denne Jeshua (Jesus)har levt, kallat lärjungar, undervisat om Guds rike, blivit avrättad genom korsfästelse och uppstått igen från de döda. Och jag menar ju väldigt tydligt att korsfästelsen och uppståndelsen var en historisk realitet. Hur den gick till kan ingen av oss svara på, men att den gick till är a och o. Sen måste vi försöka förstå detta stora utifrån vår egen livssituation. Det är kanske inte så meningsfullt med uppståndelsen om inte Jesus också får uppstå i mitt eget hjärta d v s att jag kan bejaka den historiska verkligheten som en del av min egen livsförståelse.

3) Att Jesus själv är verksam idag genom den heliga Anden är också grundläggande viktigt, menar jag och även det trospåstående kan naturligtvis och måste naturligtvis tolkas och förstås utifrån ett 2013-tals perspektiv.

Så grunden är inkarnationen av Gud som är skaparen, korsfästelsen och uppståndelsen. Det är basen för den kristna tron menar nog både Paulus och jag. Som präst och diakon och biskop har vi att förhålla oss till detta, fyllas av detta, bäras av detta och sedan leva trons konsekvenser i våra liv.

Låt oss samtala om trons grundpelare, låt oss samtala om andra viktiga frågor men göra det på ett sätt där vi stimulerar varandra att fila på våra argument i glädje över mångfalden och i stolthet över det vi vill uttrycka.

Allt detta bär jag med mig från kvällens samtal från S:ta Katharinastiftelsen. Må jag leva detta i  mina egna sammanhang och må samtalsklimatet bli därefter.