En julhälsning!


Denna julhälsning utgörs av min julnattspredikan som jag höll i Lidingö kyrka i år. God fortsättning önskar jag alla läsare.

Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren låtit oss veta (Luk 2:15) Och vi begav oss av mot ingången till den stora katedralen vid Krubbans torg, böjde ned huvudet vid själva den lilla och låga ingången som var låg för att inga skulle kunna rida in i kyrkan. Vi passerade det makalösa mosaikgolvet som gick att se under ett trägolv i öppningar gjorda av forskare, vi passerade en av de många ortodoxa altarna som finns i kyrkan liksom många av alla dessa brinnande oljelampor och ikoner och anslöt oss i den starkt rökelsedoftande katedralens inre rum till den lika långa som  förväntansfulla kön av människor som längtade efter att komma ned i det allra heligaste i själva kyrkan – platsen för Jesu födelse. Jag stod där i trappan bland många andra, många kristna från världens alla hörn, och från många av jordens kyrkofamiljer. Vi stod där och längtade, längtade efter att få komma ned i kryptan, ned till altaret där vi kunde böja knä och beskåda stjärnan i golvet under altarskivan, stjärnan i oxiderat silver med den svarta stenen i mitten. Där, under oljelampor och altarskiva, kunde vi beskåda själva platsen. Där föddes Jesus. Och när vi legat på knä tillräckligt länge för att med händerna vidröra den svarta stenen och be någon bön och ta några foton, kunde vi resa oss upp och se inbuktningen där Jesu krubba sägs ha stått. Likt ett mantra kunde vi viska för oss själva: här var det. Här föddes Jesus. Här stod krubban. Här fanns djuren, halmen, värmen, här var skyddet när det inte fanns rum i härberget för den unga gravida kvinnan och hennes betydligt äldre trolovade. Här sökte de skydd. Här förändrades världen genom ett nyfött barns första skrik. Var gång jag är i Betlehem så måste jag likt herdarna gå och se det som har hänt och som Herren låtit mig veta.

Mitt hjärta är entusiastiskt var gång jag får vara i kryptan. Men min hjärna är mera nykter. Ta och lugna ned Dig nu, tycks hjärnan säga var gång. Kan det verkligen ha varit här som det skedde? Kan inte Jesus lika gärna varit född i Nasaret där både hans mamma och hans jordiska pappa fanns?  Har det över huvud taget hänt det som står berättat hos evangelisten Lukas i hans andra kapitel? Har det alls funnits några herdar som vaktat sin hjord om natten och som då fått änglauppenbarelse? Har det alls funnits något stall där Josef och Maria skyddat sig mot vindens och nattens kyla? Har det alls lyst någon sorts stjärnkonstellation? Och stjärntydarna som Matteus berättar om i sitt evangelium – har de alls funnits eller var det bara en tradition som Matteus anknöt till –  att stora män skulle uppvaktas av kungar, religiösa ställföreträdare med vetenskaplig bakgrund? Jag är en kritisk person till mitt sinne och kan mycket väl tänka mig att denna ljuvliga barndomsberättelse bara är en legend och att när jag faller på knä i kryptan i födelsekyrkan på Krubbans torg i Betlehem så är det en plats där det som sägs ha hänt inte har hänt. Samtidigt säger arkeologerna att denna plats mycket tidigt var en kristen kultplats – att romarna byggde ett Adonistempel just där väldigt tidigt för att provocera de kristna. Men varför gjorde man det om det inte var för att den platsen betydde mycket för de kristna väldigt tidigt?

Men med mitt kritiska sinnelag måste jag få vara där i kryptan – jag måste få böja knä, klappa stenen, bedja och kanske ta ett foto när jag är där. Det må vara hur det vill med själva platsens historicitet men vad jag påminns om är att Gud de facto blivit människa, att Gud de facto kommer mig till mötes i ett litet barn – o makalösa mysterium! Men så är det! Det viktiga är inte var detta skedde utan att det har skett, att inkarnationen, Guds människoblivande, har ägt rum i en historisk verklighet.

Var inte rädda (Luk 2:10), sa änglarna till herdarna. Var inte rädda är budskapet till oss i kväll. För många är rädda, rädda för religion, rädda för att gå in i en gudsrelation, rädda för att tappa greppet om den bild, den förståelse som andra och man själv byggt upp kring det egna jaget. Vad händer om jag blir religiös? Vad händer om jag får en gudsrelation? Vad händer om detta med Gud blir viktigare för mig än bara som en skön stund på julnatten, en tradition, något som jag låter mig beröras av? För tänk om sanningen om Jesu födelse är en djupare sanning som inte främst handlar om var och när utan som handlar om mig själv, dig själv?  Hos många finns föreställningen att s k religiösa människor är annorlunda än andra, att religion för oss ut ur vardagssfären ut till något helt annat, annat beteende, andra vanor, bort från det vi är vana vid, kanske t o m bort från vänner vi umgåtts med. Religion blir något exkluderande och exklusivt. Men Gud blir inte människa i något specialreservat. Gud möter oss inte i någon sorts religiöst betingad nationalpark utan i det vardagliga. Gud är den inkluderande snarare än den exkluderande. När Gud blir människa är det för att visa att just det mänskliga och gudomliga hör ihop. Gud och gudsrelation har med hela tillvaron att göra. Gud och gudsrelation har med klimatfrågor att göra, med andra politiska frågor att göra, med sociala frågor att göra, med hur vi hanterar våra tillgångar att göra o s v. Gud går inte att isolera för Gud har blivit människa i vår verklighet.

På det viset möter oss Gud i relationen. När vi tar in i vårt hjärta att Gud kommit oss mänskligt nära kan vi också ta in vår medbroder och medsyster i vårt hjärta.  Vår väg till Gud och Guds väg till oss går genom vår medbroder och medsyster oavsett vem. Gud inkarnerades inte som en julprydnad. Gud inkarnerades inte som ett minnesmärke. Gud blev människa för att visa att vägen till Gud går via en medmänniska och för att visa oss att Du och jag som är varandras medmänniskor är gränslöst värdefulla. Jo, det har vi svårt att ta in men i kväll får Du stava på den stora sanningen om Dig själv – den sanning som barnet i krubban kom för att visa – sanningen som säger Du är gränslöst älskad, gränslöst värdefull oavsett allt – ett värde som ingen och ingenting kan ta ifrån Dig.

Det sista jag vill säga i denna julnattspredikan är en påminnelse om Maria – Maria som förenar oss med våra katolska och ortodoxa bröder och systrar, Maria – den unga flickan som gav Jesus till världen. Hon får vara vår förebild. För när hon, enligt evangelisten Luka s hade hört herdarnas berättelse, tog hon allt detta till sitt hjärta och begrundade det. (Luk 2:19) Hon tog in det i hjärtat. Hon var beredd att låta sig påverkas, att låta livet förändras, att låta Gud inkluderas i hennes vardag både utanför och innanför de religiösa lokalernas verklighet. Så våga låta Gud ta plats i Ditt hjärta eller ta än större plats i Ditt hjärta. Våga låta Gud spränga Dina förutfattade meningar, Dina förutbestämda åsiktspositioner i frågan om livet, om Dina medmänniskor och om Dig själv.

För om Du är riktigt allvarlig, om Du är beredd att lyssna på djupet, om Du är beredd att ta Din egen innersta längtan på allvar kommer Du att kunna höra ängelns ord som en viskning in i Din egen verklighet: Var inte rädda, jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. (Luk 2:11) Den glädjen handlar om Ditt liv, den glädjen har sin brännpunkt i det barn som föddes i det Heliga Landet för 2000 år sedan och som i kväll kan födas i Ditt hjärta.

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

17 kommentarer

P-A Jonsson säger
27 december 2013 – 08:42

För mig blir just det att det handlar om ett nyfött barn en slags nyckel…

Det sätter för mig ljuset på två saker:
1. Gud väljer att låta det allra största och ovanliga hända i det allra minsta och vanliga. Det är som om han säger till var och en av oss – du kan vara Maria, du kan vara Josef, du kan vara en av herdarna.
2. Han väljer att låta sig födas in i den här farliga världen som ett litet vändlöst barn som är totalt beroende av andra. Han anförtror sig själv åt oss. Han litar på oss. Vi har fått ett ansvar.

Så detta handlar inte enbart om något som hände för drygt 2000 år sedan. Det handlar om här och nu. Det handlar om om dig och om mig.

Sven Andersson säger
27 december 2013 – 10:01

FUNDERINGAR och TVIVEL lär vi alltid drabbas av. Mitt logiska tänkande kan inte
acceptera att Gud måste sända sin Son (eller sig själv) för att dö för mina synder
2000 år senare. Men mitt logiska tänkande är bara några elektriska eller kemiska
reaktioner emellan några celler i min hjärna. Vad är det att komma med???
En god präst sa´mej en gång,att han haft problem med GT:s text om "en idisslande
hare". Haren är väl inte idisslare? Men så fick han veta att framförallt små harungar smälte sin mat så dåligt att de gärna åt upp sin egen spillning för att få mera näring. Är detta att idissla? Kanske inte men i princip samma sak -smälta maten i flera etapper. Mycket i bibeln kan ses så: det är sant på "ett annat sätt" än jag kan förstå. Min kunskap är ett styckeverk - "då skall jag tillfullo förstå" !
Lilla människa, tacka för den tankeförmåga, du fått - men försök inse dess stora
BEGRÄNSNING! Lita på ett högre förstånd, som finns i din Bibel!

En anonym en svarar
30 december 2024 – 08:13

Sven Andersson: ”Mitt logiska tänkande kan inte
acceptera att Gud måste sända sin Son (eller sig själv) för att dö för mina synder..”

Varför ska du då envisas med att det där är sant? Är det för att du inte vet VAD du ska göra med dina synder annars?

En anonym en säger
27 december 2013 – 10:23

+Åke: " Vad händer om jag blir religiös? Vad händer om jag får en gudsrelation? "

Och hur ska man berätta om sin nya gudsrelation för andra som inte är troende? Så att de inte tror att man blivit helt knäpp.Jag minns att jag för länge sedan hade väldiga problem med att komma ut som frälst, berätta att Jesus lever i mig. Det måste ju låta helt sjukt! Har samma problem fortfarande. Hur ska man berätta om sin fördjupade gudsrelation för andra troende när man tagit ett nytt steg på sin utvecklingsväg? Mina kristna släktingar vet t ex inte att jag är en mirakelkursstudent. Vilken fegis jag är! ;) Här kan man testa lite hur kristenheten reagerar på en.

P-A Jonsson svarar
27 december 2024 – 08:13

En anonym en,

Man kan AGERA som kristen. Det är MINST lika viktigt som att berätta i ord. Ja, kanske det är viktigare – ord utan handling är bara tomma ord.

Åke Bonnier svarar
27 december 2024 – 08:13

Jag hoppas att Du ska våga vara sann mot Dig själv och trygg i Din övertygelse. Vi kristna delar inte Din tro men har respekt för att Du tror annorlunda. Respekten är alltid viktig. Ibland kan man berätta om det viktiga på ett sätt som gör att människor har lättare att förstå något. Jag tror att Jesus är i mig och jag i Jesus fast för en icketroende skulle jag nog inte uttrycka mig så. Jag skulle nog snarare tala om en stark gudsrelation etc.

Edvin stands säger
28 december 2013 – 09:44

Hej!
Jag tycker det är svårt att tro och min stora undran är varför Gud väntar så länge med att låta oss alla mötas i himlen? Det har ju redan gått över 2000 år!

Lilla jag svarar
29 december 2024 – 08:13

Jag har fått lära mig detta:

Vi ska inte upp.
Han kommer ned.

LFL säger
28 december 2013 – 11:17

2000 år är inte någon väldigt lång tid. Tiden mellan syndafallet och Jesu ankomst var MINST dubbelt så lång.

En anonym en svarar
29 december 2024 – 08:13

”Tiden mellan syndafallet och Jesu ankomst var MINST dubbelt så lång.”

MINST! 🙂 13, 7 miljarder år är nog närmare sanningen.

Edvin stands: ”…varför Gud väntar så länge med att låta oss alla mötas i himlen.”
Det är inte Guds fel att det tar så lång tid utan beror på att vi fortfarande är för rädda för det. Vi måste först uppnå ett tillstånd av frid. Mötet med Gud skulle upplevas som traumatiskt i det tillstånd som vi nu är i. När vi har försonats fullständigt med oss själva, varandra och allt annat, då är vi redo för himlen. Den dagen kommer!

Jesus säger i ACIM. ”I will never forsake you any more than God will, but I must wait as long as you choose to forsake yourself. Because I wait in love and not in impatience, you will surely ask me truly. ”

Kenneth Wapnick skriver vackert:

”Then be honest when you come to Jesus and say, ”I am not ready to do that yet.” He will lovingly say, ”Then I will wait with you until your fear lessens, and then we can take another step.” That is the Voice that you know belongs to the Holy Spirit because It is gentle, kind, and it has infinite patience.”

Rossina säger
29 december 2013 – 08:23

Tack till Biskop Åke för att vi fått tal del av Din juldagspredikan. I samband med texten tänker jag på det första barndop som jag bevistade där prästen enligt ny ordning visade upp det lilla barnet för församlingen med orden: " Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig".
Jag blir fortfarande lika starkt berörd varje gång jag är med om samma inslag i vår gudstjänst. Det sammanfattar hela den kristna människosynen och det lika människovärdet - men också det stora ansvar vi har att bemöta barn och unga med respekt.
Tack för en god och viktig predikan!

Åke Bonnier säger
29 december 2013 – 11:30

Att tänka sig att de bibliska skapelseberättelserna skildrar ett historiskt verifierbart skeende tror jag är en tveksam hållning. Visst finns det de som anser att Bibeln måste tolkas bokstavligt och visst utgår judisk tideräkning från jordens tillkomst men frågan är om den tideräkningen ska tas bokstavligt i den bemärkelsen eller om det inte snarare är så att det är en tideräkning som man haft under lång tid och som man fortsätter med oavsett tron på den historiska bakgrunden. Dessutom följer många judar den tideräkning som många av oss följer och som bygger på munken Dionysius Exiguus´ tideräkning.
Gällande skapelseberättelserna vill de också tala om att det finns en ordning i tillvaron och inte minst en tidsmässig ordning och där sabbaten är viktig. Biskop em professor Krister Stendal hävdade (och säkert fler) att den första skapelseberättelsen främst ville hålla fram varför judar firar sabbat.

En anonym en svarar
30 december 2024 – 08:13

LFL: ”jorden enligt astronomiska beräkningar bara har funnits under lite drygt 4,5 miljarder år. ”

Jorden, ja, Men jag ser det som att hela universums tillblivelse är ett direkt resultat av syndafallet. Människan vände Gud ryggen och började känna skuld för det. Skulden var (och är fortfarande) så smärtsam att människan i desperat försök att bli av med den började projicera den utanför sig själv. Projektionen ÄR universum. Det kollektiva medvetandet projicerar den fysiska världen och de individuella medvetandena bestämmer för sig själva HUR de upplever den. Vi väljer själva varje ögonblick hur vi förhåller oss till allt som är.

Universum har vissa fördelar för människan oavsett om hon tänker rätt eller fel. Om hon tänker fel så finns det stort antal irritationsmoment (sjukdomar, naturkatastrofer etc) att skylla på när man inte mår bra. En annan fördel är att man kan komma undan den grymma, straffande Gud. Här på jorden kan man t o m vara ateist om man så vill.

Om människan tänker rätt så kan hon se tid-rum systemet som en möjlighet att i sin egen takt förlåta allt och därmed uppnå en inre frid i vilken det känns tryggt att återvända till sin kärleksfulla Gud Fader.

Låter inte detta vettigt även om det inte är bibliskt precis?

LFL säger
30 december 2013 – 01:04

Det är risk att man kommer ut på ett s.k. sluttande plan, om man menar att någon del av Bibeln inte är gudomlig sanning. Detta sluttande plan kan leda till total gudsförnekelse (vanligt) eller (som vi sett prov på under den senaste tiden)till total förnekelse av de fysiska tingens (inkl. våra egna kroppars) existens.

Vad gör vi då när bibelställen till synes förnekar eller strider mot uppenbara fakta eller självklara moraliska imperativ och /eller moraliska hänsyn? En möjlig hållning är att vi inte förstår Guds vägar eller inte förstår vad Gud vill säga. Det kan väl inte heller helt uteslutas att vi tolkat bibelordet fel, vilket dock är ett mycket magstarkt antagande, om den aktuella tolkningen bygger på den ursprungliga tolkningstradition. Även i vår tid måste vi kanske lämna uppgiften att förstå vissa bibeltexter bättre till kommande generationer. Nya vetenskapliga upptäckter kan kasta nytt ljus över vissa frågeställningar, och det gäller inte minst skapelseberättelsen, frågan om hur allting blev till.

Den nya fysiken och kosmologin, som har utvecklats under 1900-talet, har givit oss nya "verktyg" för att förstå den bibliska skapelseberättelsen. En mycket viktig upptäckt är att tiden inte är någon av materien oberoende konstant. Det har länge varit mycket svårt (och är det väl fortfarande) att få in i människohjärnan att Gud verkar utanför tiden, att tiden har en början och ett slut.

Den s.k. bibelkronologin, som säger att skapelsen ägde rum för drygt 6.000 år sedan, har enligt min mening ett klart samband med den mekanistiska världsbilden under 1600-talet (även om "bibelkalendrar" har funnits även tidigare). Bibeln var länge inte bara världens äldsta kända bok, utan även det äldsta daterbara föremålet. Som allting annat kunde mätas med. Därtill kom en viktig uppfinning under 1600-talet, en klocka (urverk) som gick någorlunda rätt utan att behöva ställas om flera gånger varje dag. Detta gynnade föreställningen om tiden som något oberoende, exakt och oföränderligt. Som även Gud är slav under.

Problemet är helt enkelt att släkttavlorna i Gamla Testamentet, vilka börjar med de första människorna Adam och Eva, inte stämmer med de vetenskapliga dateringarna av de äldsta människorna och de äldsta livsformerna på jorden och jordens egen ålder. Dessa släkttavlor ingår emellertid inte i själva skapelseberättelsen, utan har medtagits i GT av andra skäl än att datera skapelsen.

Visst finns en osäkerhet i de vetenskapliga dateringarna, som kan vara större än vad forskarna själva vill medge, och visst kan det förekomma fusk, bedrägerier och prestigelåsningar även i vetenskapens värld. Men inte i den enorma omfattning, som är nödvändig för att bibelkronologin ska ha rätt. Om nio av tio forskare inom naturvetenskaper blåljuger skulle vi ha härdsmältor i svenska kärnkraftverk, broar som rasar, etc, etc, varje dag.

Skapelseberättelsen säger ju faktiskt också att människorna efter syndafallet, sedan de ätit av kunskapens träd, drevs ut ur lustgården och fick klara sig själva med de resurser som Gud hade givit dem, såsom händer att arbeta med och hjärnor att lära sig, minnas och tänka med.

Trots att dateringen (När skedde skapelsen?) kan diskuteras, så kan vi inte komma runt Skriftens vittnesbörd om VAD som hände. Det var olika skapelseakter. Allting startade inte med en enda urcell. Gud skapade med sitt Ord, som var den pre-existerande Jesus. Detta förklaras i början av Johannes-evangeliet.

Hur skulle någonting, som skedde för så länge sedan, kunna vara historiskt (historievetenskapligt?) verifierbart? När avelsexperiment med djurparksapor, ger människor som resultat, ska jag börja tro på Darwins hittills obevisade teori om människans ursprung. Darwins lära har ju dessutom modifierats flera gånger, eftersom den ursprungliga versionen strider mot senare vetenskapliga upptäckter.

Dessutom strider hela utvecklingsläran (om det inte finns en ordnande Gud) mot värmelärans andra huvudsats, den s.k. entropilagen. Det är många hjälphypoteser om antimateria och parallella världar, mm, som måste till för att hyfsa ekvationen.

Tron på gudomlig skapelse enligt Bibelns modell kallas kreationism. Bibelkronologin skämmer ut hela kreationismen, enligt min mening. Men ännu värre är ACIMs fantasier, som får religiös tro att framstå som en sinnessjukdom, sjuklig verklighetsflykt. Anledningen till att naturvetenskapsmän kan arbeta sida vid sida, oavsett om de är kristna, judar, muslimer eller ateister, är att de delar tron på samma verklighet, den fysiska verkligheten. Om de andliga tingen har de olika tro.

En anonym en svarar
30 december 2024 – 08:13

LFL: ”Men ännu värre är ACIMs fantasier, som får religiös tro att framstå som en sinnessjukdom, sjuklig verklighetsflykt. ”
Inte nog med det: Hela vår uppfattade verklighet är enligt ACIM per definition en HALLUCINATION.
Verkligheten är Gud som vi flytt från.

Åke Bonnier svarar
30 december 2024 – 08:13

LFL,
När Du skriver ”gudomlig sanning” – vad menar Du då? Jag kan tänka mig att det uttrycket skulle kunna stå för minst tre olika innebörder:
1) Allt är historiskt sant eftersom Bibeln är Guds ord
2) Allt behöver inte vara historiskt sant men sant på ett sådant plan att Gud vill säga något till mig genom den texten och det gäller att förstå detta in i mitt eget liv och sammanhang.
3) Inget är historiskt sant men sant på ett gudomligt plan med samma konsekvenser som alt 2.

Personligen skulle jag säga att alt 2 är det bibelförhållande som jag har. Allt är inte historiskt sant i bemärkelsen har skett såsom det står beskrivet. Men det kan ha ett viktigt, ja livsviktigt, budskap till mig och de jag möter. Därför är det prästers och biskopars uppgift att tolka texten så att Guds Ord blir levande i varje människas hjärta.

En anonym en säger
30 december 2013 – 10:58

LFL: "Skapelseberättelsen säger ju faktiskt också att människorna efter syndafallet, sedan de ätit av kunskapens träd, drevs ut ur lustgården och fick klara sig själva med de resurser som Gud hade givit dem, såsom händer att arbeta med och hjärnor att lära sig, minnas och tänka med."

VEM var där på plats i paradiset och dokumenterade vad Adam, Eva, Gud och Ormen hade för sig?

Ciccie Pernveden Malm säger
30 december 2013 – 11:32

Tack för en fin predikan!
Hoppas hjärta och hjärna kan hitta harmoni tillsammans!

LFL säger
30 december 2013 – 12:09

Det går inte längre att föra en seriös diskussion på denna blogg p.g.a. av en massa kommentarer, som mest liknar spam. Hart när omöjligt för en utomstående läsare att finna en röd tråd i kommentarerna, vartill religiös tro framstår som en sinnessjukdom. Är det så Svenska kyrkan vill framstå? I så fall tackar jag för mig.

Åke Bonnier svarar
30 december 2024 – 08:13

Dessa spam-kommentarer är kommentarer från dem som inte tycker som Du. Jag delar inte heller allt som skrivs av ”en anonym en”, men jag låter de få finnas där oavsett vad de uttrycker i religiös form så länge det inte handlar om personangrepp. På denna blogg behöver inte alla hålla med varandra. Det vore ju för tråkigt om det var så att det var ett måste. Men man kan föra ett seriöst samtal med människor av annan tro – även med dem som äör ihärdiga i sin egen övertygelse. Det är väl för övrigt Du och jag också, d v s ihärdiga i vår egen tro på Jesus Kristus, den inkarnerade, korsfäste och Uppståndne. Eller hur?

Men om Du vill avstå från att läsa eller skriva på denna blogg är det Ditt val! Vi lever, som Krister Stendal sa, i evangeliets frihet! 🙂

P-A Jonsson svarar
31 december 2024 – 08:13

LFL,

Är det inte livet grovt att insinuera att människor med en annan tro och ett annat sätt att diskutera skulle vara sinnessjuka?
Detta känns som ett rejält personangrepp – faktiskt ett av de värsta jag läst på den här bloggen.

Vi får hoppas att du skrev detta i ett ögonblick av ogenomtänkt frustration….

En anonym en säger
30 december 2013 – 12:42

LFL: "vartill religiös tro framstår som en sinnessjukdom. Är det så Svenska kyrkan vill framstå?"

Svenska Kyrkan (= biskop Åke Bonnier) har ju inte presenterat religiös tro som en sinnessjukdom på denna blogg! Tvärtom för biskopen ut sitt kristna budskap här precis som han ska. Han kan göra det även i DIALOG med de som tror på annat vis.

Biskopens blivande chef säger så här:

"Förutsättningarna för dialog har sällan varit så goda som idag. Vi har en uppgift att bidra – och en uppgift att lära – i mötet med systrar och bröder i andra kristna kyrkor, och tillsammans med människor av annan tro. "

Ser du? "TILLSAMMANS MED MÄNNISKOR AV ANNAN TRO"

http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1042111

Hon kommer nog inte ge +Åke sparken bara för att han tillåter t ex mig diskutera kristendom ur ACIM- synvinkel.

LFL säger
30 december 2013 – 01:18

e.a.e

Jag är inte intresserad av någon "dialog" med dig. Du har ingen rätt att tvinga dig på andra och försöka tvinga mig till något slags diskussion med dig. Det du skriver är av djävulen.

En anonym en säger
30 december 2013 – 01:34

LFL: "Jag är inte intresserad av någon ”dialog” med dig."
Jag syftade inte på dig utan på Antje Jackelen. Så vitt jag vet har hon inte sagt att jag skulle vara något undantag när det gäller dialog. Inte + Åke heller.

En faktakoll bara. Är ärkebiskopen en "chef" för biskoparna som man logiskt skulle kunna tänka sig och som jag tidigare menade? Kom plötsligt på att det kunde förhålla sig på annat sätt i SvK.

En anonym en säger
30 december 2013 – 05:10

Plockar ur +Åkes predikan ovan:
"För tänk om sanningen om Jesu födelse är en djupare sanning som inte främst handlar om var och när utan som handlar om mig själv, dig själv?"

Det är just oss den djupare sanningen handlar om! Inte bara Jesus utan även +Åke och jag (och alla andra) är Guds inkarnationer. Det speciella med Jesus var att han blev Gud igen. Hur ska det gå för oss andra?

"Vår väg till Gud och Guds väg till oss går genom vår medbroder och medsyster oavsett vem."
Håller fullständigt med!

Åke Bonnier svarar
30 december 2024 – 08:13

En anonym en,
Här skiljer vi oss åt. Du och jag är inga gudsinkarnationer. Jesus var Gud inkarnerad ( kommen i mänsklig gestalt). Däremot möter jag Gud i Dig och Du möter Gud i mig därför att både Du och jag är Guds skapelse. Ja, jag vill säga att jag möter Jesus i Dig och Du möter Jesus i mig och vi möter Jesus i var och en av de som skriver kommentarer till min blogg och i alla andra också, men vi måste lära oss och öva oss på att se det. Det förändrar vårt förhållningssätt när vi ser Jesus i den andre/andra.

Ciccie Pernveden Malm säger
30 december 2013 – 05:53

Vet inte om det är ok att citera ngn annan här, men Richard Rohr säger väldigt mkt bra saker om tron och dialog, tycker jag. Vill gärna dela detta:

"Only Love Can Handle the Truth

The contemplative mind does not need to prove anything or disprove anything. It’s what the Benedictines called a Lectio Divina, a reading of the Scripture that looks for wisdom instead of quick answers. It first says, “What does this text ask of me? How can I change because of this story?” And not “How can I use this to prove that I am right and others are wrong or sinful?”

The contemplative mind is willing to hear from a beginner’s mind, yet also learn from Scripture, Tradition—and others. It has the humility to move toward Yes/And thinking and not all-or-nothing thinking. It leads to a “Third Way,” which is neither fight nor flight, but standing in between—where I can hold what I do know together with what I don’t know. Holding such a creative tension with humility and patience leads us to wisdom instead of easy answers which largely create opinionated and smug people instead of wise people. We surely need wise people now, who hold their truth humbly and patiently."

En anonym en svarar
29 mars 2024 – 08:40

En tbra och änkvärd text. Rubriken redan en Sanning med stort S.

Men det är så inte lätt att vara ödmjuk när man har de rättaste och bästa åsikterna. 😉 *skrattar*

Åke Bonnier säger
31 december 2013 – 10:58

Avsluta nu denna debatt! Låt nyårsfrid få råda trots lika uppfattningar. Snart kommer jag med ett nytt blogginlägg som ni kan fundera kring. Gott Nytt År Sven, Staffan, LFL, P-A mfl!