Höj blicken! Se sammanhanget! Lev uppdraget!

I går var jag inbjuden till Bodarne pastorat – ett pastorat som bara är 13 dagar gammalt. Strängnäs stifts biskop Hans-Erik Nordin och jag skulle tillsammans med lokala kyrkoherdar, kontraktsprostar och andra fira mässa och fira att 2 pastorat med tre församlingar och fyra kyrkor nu blivit ett pastorat och att stiftsgränsen dragits om på ett sådant sätt att Tiveds-Finnerödja församling kommit att tillhöra Strängnäs stift istället för Skara stift från årsskiftet. Vi firade en friluftsmässa i ett öppet tält där vi efter processioner, med gemensam slädfärd för de två biskoparna, och en symbolisk handling där vi fick sätta på ett kors på en för dagen byggd träsymbol för det nya pastoratet, firade en något förkortad högmässa med fin körsång. Det var kallt och för första gången någonsin hade jag alla liturgiska kläder utanpå kaftan och yttrerrock. Jag insåg tidigt på morgonen att den förberedda predikan måste kortas. Snön föll och alla gudstjänstdeltagare var tvungna att stå utanför tältet och hålla sig varma så gott det gick. Allt förlöpte väl och efter mässan serverades en härlig soppa i speciella kåsor med ”Bodarne 2014” tryckt på en av kåsans sidor. Trots kylan som trängde innanför allt var det en varm glädje över det innevarande och kommande. Nedan finner Du den predikan som jag inte höll d v s den fullständiga predikan som s a s ”gällde” fram tills söndagsmorgonen.

”Kära alla, allra först vill jag säga hur hedrande det är för mig att få komma hit till detta nya pastorat – Bodarne pastorat i Strängnäs stift – som gästpredikant. Jag gläds över att något nytt har uppstått – ett nytt pastorat med ny energi och nya framtidsplaner där jag hoppas att ni ska se på varandra som en gemenskap – en gemenskap där ni bygger kyrka tillsammans och där ”de där och vi” har ersatts av ett nytt och inkluderande ”vi”, vi tillsammans.   Jag önskar Er verkligen all Guds välsignelse i Ert gemensamma arbete för Guds rike!

Dagens evangelietext är kort. Markus skriver rakt på sak och presenterar huvudpersonen på ett sätt som tycks förutsätta förkunskap hos läsarna. Jesus dyker bara upp och har vandrat från Nasaret i Galileen till Jordanflodens sträckning strax utanför Jerusalem. På något sätt hade Jesus mött Johannes tidigare och förstod att det var viktigt att också han själv genomgick det vattenritual som Johannes utövade. Kanske var Johannes döparen påverkad av den esseiska grupp som fanns i ett område som heter Qumran. Där fanns en klosterkommunitet bestående av män som ville leva ett heligt liv, som talade om Messias ur flera olika perspektiv, som hade reningsritualer genom en typ av vattendop och som nedtecknade klosterregler, bibeltexter och annat på pergamentrullar som gömdes i grottor då romarna härjade i området. Dessa rullar återfanns 1948 och har fått namnet Dödahavsrullarna eller Qumranrullarna. Denna klosterkommunitet kan Johannes döparen ha varit i kontakt med och därav hans iver att döpa till omvändelse och syndernas förlåtelse.

Evangelisten Markus skriver ingenting om varför Jesus lät döpa sig av Johannes. Evangelisten Matteus låter Jesus och Johannes ha en dialog där Jesus ger förklaringen till sin iver att bli döpt: Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. (Matt 3:15) Alla fyra evangelisterna är mer eller mindre tydliga med att Jesus faktiskt döptes av Johannes i Jordan. Det tycks alltså vara en av de händelser i Jesu liv som vi med hyggligt stor säkerhet kan tala om som historiskt belagd. Han döptes verkligen. Vad som sedan exakt hände vid dopet vet vi inte. Evangelisterna Matteus, Markus och Lukas återger själva dopögonblicket med himlen som delas och den heliga Anden symboliserad av en duva som blev synlig och en röst som hördes och som bekräftade Jesu sonskap. De är inte helt överens i sina beskrivningar om vem som får se och höra detta – om det bara är Jesus eller om det är alla de som var samlade vid det tillfället. De tre första evangelisterna är dock överens om att det både är en vision och en audition, både något som kunde erfaras med blicken och som kunde höras och som var utöver det vanliga – något som tillhörde det mystika.

Alla fyra evangelisterna framhåller dopet som en sorts startpunkt för resten av Jesu liv. Omedelbart efter dopet fördes han av den heliga Anden ut i öknen för att där få reflektera över sitt uppdrag, sin identitet och sin gudsrelation. Matteus och Lukas berättar utförligt om denna tid och beskriver hur djävulen frestar honom på olika sätt. Markus skriver bara kort och gott att han  var i öknen i fyrtio dagar och fyrtio nätter och sattes på prov av Satan. (Mark 1:13). För Jesus handlade dopet och den efterföljande frestelsetiden om en nystart, en start som handlade om att se och djupare förstå sitt sammanhang, att djupare förstå själva uppdraget.

När jag var ung tonåring fick jag en lp-skiva i julklapp av mina föräldrar. De hade köpt Robban Brobergs skiva som heter ”Tjejer”. Jag spelade den med stort intresse och på skivans andra sida nästan längst in vid pappersetiketten i mitten av vinylskivan  fanns ett kort spår där Robban Broberg upprepande säger:  Är det slut nu? Nej, det är nu det börjar. Är det slut nu? Nej, det är nu det börjar.  Och jag tror att det just är vad vår evangelietext vill säga till oss här idag. Är det slut nu? Nej, det är nu det börjar.

Det är så lätt att man, både inför förändringar och under processen och sedan efteråt, ser sig tillbaka och tänker att det var bättre förr och att man i det nya mest ser svårigheter av både innevarande och kommande slag. Detta händer nästan alltid beroende på att vi i så hög grad är vanemänniskor. Vi är vana vid vissa saker och tycker rätt ofta att det är skönt när det är som det alltid har varit. Då har man ju kontroll över tillvaron.

När Jesus steg ned i Jordanfloden och döptes av Johannes skedde det som ingen hade kontroll över. Gud bekräftade att det gudomliga och det mänskliga hör samman. I den judiska traditionen skiljer man mellan gudomligt och mänskligt medan vi kristna säger att det förenas som allra tydligast i Jesus från Nasaret. Det skiljer våra respektive religioner åt. Det gudomliga och mänskliga hör samman och när Jesus döptes är det som om Gud vill säga också till Dig och mig: Höj blicken! Se sammanhanget! Lev uppdraget!

Vi behöver få hjälp att höja blicken, att höja blicken och se att Gud själv delar vår mänsklighet, se att vi i våra medsystrar och medbröder från Finnerödjas, Tiveds, Ramundebodas och Skagershults församlingar och från andra håll möter Jesus oavsett vilken medmänniska vi stöter på. Gud själv delar vår medmänsklighet. När Jesus steg ned i vattnet i Jordanfloden steg han inte bara ned i en mängd av H2O utan också i det som vatten symboliserar; livets kaos, det destruktiva. Hans dop blev på det viset en föraning av den stora solidaritetshandlingen på korset där Jesus bar allt det som är Ditt och mitt in i försoningen. Dopet vid Jordan vittnade om detta, vittnade om hans kommande uppdrag – ett uppdrag som handlade om att leva Kärleken med stort K – Guds Kärlek – intensivt och helhjärtat och visa på att inget kan stoppa Guds kärlek, inget kaosvatten, ingen död. Så vi får lyfta blicken och se att vi är en del av Guds Kärlek, att vi bärs av Guds Kärlek och att vi kan räta på våra ryggar och glädjas över att vara Guds älskade barn oavsett församlingstillhörighet, oavsett stiftstillhörighet, oavsett kyrkotillhörighet, oavsett religionstillhörighet. Vi är Guds älskade barn oavsett etnisk bakgrund, oavsett sexuell identitet. Vi får höja blicken och se varandra och höra Guds röst som får ljuda in i våra hjärtan där Gud säger till var och en av oss: Du är mitt älskade barn.

Vi får också leva uppdraget – ett uppdrag som handlar om att stå upp för Guds rike. Vi får tala tydligt om Jesus i ord och handling. En kyrka som mumlar, en kyrka som lever på fornstora dar fast de fornstora dagarna kanske inte var så stora har förlorat sin sälta, sin betydelse och riskerar att förvandlas till en ickeförpliktande kulturinstitution med en massa byggnader som vi har att förvalta till minne av det som man kanske inte riktigt minns. Vårt gemensamma uppdrag som både handlar om församling, pastorat och stift men också om enskilda individers liv – ditt och mitt liv är att vi får dela livet med varandra och dela vår tro med varandra. 2014 är ett nytt år, med nystart för hela Svenska kyrkan. Vi omstrukturerar, vilket vi synliggör här idag. I Skara stift firar vi 1000-årsjubileum men där vi vill jubilera med hela den svenska kristenheten därför att den organiserade kyrkan tog sin början för 1000 år sedan. Vi har s a s en gemensam organisatorisk bakgrund oavsett kyrkotillhörighet och det är värt att påminna sig om och att fira – för vi hör ihop. Men det handlar inte främst om detta omstrukturerande och firande. Nej, uppdraget är att leva evangeliet, att leva så att tal och handling , tro och liv speglas i varandra. Man har ibland sagt om oss kristna att jag hör inte vad Du säger för jag ser hur Du lever. Det är ganska förfärligt! Jag skulle önska att man överallt sa om oss att:  jag hör vad Du säger för jag ser hur Du lever. Handling och bön må bli ett, står det i en av psalmerna i psalmboken (Sv.Ps 292). Vårt uppdrag är alltså att leva evangeliet – det glada budskapet om Jesus Kristus som ser, bekräftar och upprättar och som burit allt på korset. För Jesus var hans dop en bekräftelse av hans identitet och en nystart på hans uppdrag. I hans dop fanns hela hans liv och livsuppgift. Vårt dop har med Jesu dop att göra. Det är förbundet med Jesus själv. Vårt dop är en bekräftelse av Guds kärlek och har satt oss in i det stora livsuppdraget – ett uppdrag vi har gemensamt, ett uppdrag som vi får utföra tillsammans, ett uppdrag där vi bärs av den som bär allt (Sv.Ps 62:4).  Så Du får höja blicken, se sammanhanget och leva uppdraget! Eller med Robban Brobergs ord: Är det slut nu? Nej, det är nu det börjar.  I Jesu namn! Amen”