När jag fick tjänsten som domprost i Stockholms stift underströk jag vikten av att Stockholms domkyrkoförsamling aktivt skulle vara med och fira Kärlekens mässa i samband med Pridefestivalen i Stockholm. Tidigare hade kyrkan varit uthyrd till EKHO som fick ha mässan i kyrkan. Den har firats varje år sedan slutet av 1970-talet då den dåvarande domprosten (pastor primarius) Ludvig Jönsson öppnade kyrkan för gudstjänst för alla som deltog i ”den homosexuella befrielseveckan”, som det hette på den tiden. Jag har sagt att kyrkan måste tala tydligt om den kärlek som är inklusiv. Kärleken är störst och där två människor älskar varandra där kommer kärleken till uttryck. Jag skulle önska att varje mässa i Skara stift (ja egentligen i hela Svenska kyrkan)var en kärlekens mässa där alla oavsett allt skulle kunna känna delaktighet, hemmahörighet, känna sig sedd, bekräftad och upprättad som den man är i sin sexuella identitet.
I dagens nummer av Svenska Dagbladet har en stor artikel belyst en lokal erfarenhet av Svenska kyrkan som fördömande där homosexualitet hålls fram som en synd och där ungdomar rekommenderas att läsa Bibelns ord mot homosexualitet rakt av. ”Det är bara att läsa som det står”. Min biskopskollega har via SvD:s webbsida gått ut och gjort en viktig kommentar till det som skett. I samband med artikeln fanns en spalt som påpekade att det finns en stor tveksamhet gentemot Svenska kyrkan från HBTQ-håll. Svenska kyrkan tycks luddig i frågan om homo och – bisexualitet samt gentemot trans- och queerpersoner. Var står Svenska kyrkan egentligen? Det är en vanlig fråga gällande olika ämnesområden. Svenska kyrkan som trossamfund yttrar sig egentligen bara via kyrkomötet och i någon mån genom biskopsbrev där det samlade biskopsmötet ger uttryck för gemensamma tankegångar. När kyrkomötet fattat beslut gäller det i hela Svenska kyrkan. Kyrkomötet har fattat beslutet att Svenska kyrkans äktenskaps syn rymmer möjligheten för två myndiga personer att gifta sig enligt Svenska kyrkans ordning om följande vilkor uppfylls: 1. Paret ska ge uttryck för ömsesidig och icke påtvingad kärlek och 2. med en vilja att deras ömsesidiga kärleksrelation ska vara tills döden skiljer dem åt. 3. Åtminstone en av kontrahenterna skall vara medlem i Svenska kyrkan. Varje par har rätt att vigas i sin lokala församling eller i sitt pastorat. Allt detta gäller både sam- och särkönade par. Dock är ingen präst idag tvingad att viga samkönade par. Så långt har kyrkomötet yttrat sig.
Som biskop i Skara stift har jag och alla andra i kyrkans vigningstjänst att följa Svenska kyrkans ordning – men vad jag skulle önska är att alla vigselpar oavsett kön skulle få uppleva en underbar vigsel, att de skulle få känna sig sedda och bekräftade som dem de är i samband med sin vigsel. Vidare menar jag att vi som kyrka måste stå upp för den kärlek som är inkluderande. Då går det inte att undervisa om homosexualitet som något man måste få hjälp att ”bli av med” eller att fördöma utlevd homosexualitet. Låt oss i vårt stift tala öppet och tydligt om detta! Må det bli så i vårt stift att ingen tvivlar på vad Svenska kyrkan i Skara stift står för. Ingen kan tvinga enskilda till en bestämd uppfattning i frågan om samkönade vigslar. Ingen kan tvinga någon till en viss uppfattning gällande frågor som rör HBTQ. Frågan är om en, som bärare av vigningstjänstuppdraget i Svenska kyrkan, kan lära ut ( i t ex undervisning och själavård) att utlevd homosexualitet är synd och samtidigt vara trogen Svenska kyrkans tro och lära?
Må vi alltså bli och än mer vara en kyrka som konkretiserar Jesu ord uttryckt i det dubbla kärleksbudet som i förkortning lyder: Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv! I det rymmer också vikten av att kunna älska sig själv, bejaka sig själv som den man är och få bli bejakad som den man är. Då kan man också bejaka sin medbroder eller medsyster som den hen är. Låt oss stå upp för detta och leva detta!