I ett rum på övre våningen.

Idag på Skärtorsdagen har jag firat tre mässor. Den första var tillsammans med många av  Skara stifts präster och diakoner i vår underbara domkyrka. Det blev en stark mässa där prästerna och diakonerna förnyade sina vigningslöften. Efteråt drack vi kaffe och lyssnade till Ingvar Bengtsson, tidigare stiftsprost i Göteborgs stift och dessutom psykoterapeut och teol. dr. som talade om präst- och diakonlöften genom vår svenska kyrkohistoria.

Efter lunch for jag med en präst och en diakon till Johannesbergsanstalten i Mariestad. I ett litet rum/cell var vi en grupp som firade mässa. Det var mest män i olika åldrar som var där. Vi firade en enkel nattvardsgudstjänst med ljuständning, förbön och med några ord om nattvardens betydelse och bakgrund. Enkelt och ändå så strakt. Värmeljusen som var tända av oss alla på det lilla kristusljuset visade på hoppets ljus, livets ljus och att Jesus Kristus själv var närvarande. Orden ”för Dig utgjiven, för Dig utgjutet” påminde om att det inte handlar om duktighet, om skicklighet, om trosövertygelse, om vilken bakgrund man har, om vad man gjort och inte gjort, för att få vara en Jesu lärjunge.

Där i ett rum på övre våningen var vi samlade och Jesus var själv med oss. Inga murar med taggtråd kunde hålla honom borta, inga säkerhetscentraler eller larmanläggningar kunde hindra livets Herre, kärlekens Herre,  förlåtelsens och upprättelsens Herre från att vara där, i rummet på den övre våningen mitt ibland alla oss med olika bakgrund.

Efter tackbönen och innan välsignelsen dukade vi av kontorsbordet som tjänstgjort som altare, släkte ljusen, vek ihop altarduken, stängde skåpet med ikonen. Allt detta under läsning av psaltarens 22 psalm. Kvar fanns det trista sammanträdesbordet med ett enkelt träkors. Där hängde Jesus – han som delat all vår smärta, alla våra nederlag. Han hängde där för vår skull – för kärleks skull. Han hänger där  för att bära vårt eget mörker.

Tack gode Gud att jag fick vara med i rummet på den övre våningen. Också det bär mig.