Svar till Marcus Birro


Bäste Marcus,

Tack för Ditt svar (http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/oppet-svar-till-ake-bonnier/ )! Min erfarenhet av bloggandet som jag sysslat med sedan 2008 är att man alltid blir påhoppad av de som ”vet bättre”. Och de som ”vet bättre” talar gärna om att den de angriper är en urusel teolog, förkunnare, etc, etc. Ibland tänker jag att det är smällar man får ta om man ”sticker ut sin  näsa” i social media eller i media över huvud taget.  Det hatet i social media kan dock gå över alla gränser och påhoppen kan vara vedervärdiga. Kanske borde vi kristna föregå med gott exempel och inte rallarsvinga så mycket när vi sitter framför tangenterna i vår kammare. Jag tror att vi skulle bli mer trovärdiga om vi sänkte tonen något. Framför allt skulle det vara lättare att föra en juste dialog om olika tro och tolkning. För olikheterna finns ju där och det har de alltid gjort. Dialog om olika tolkningar har funnits i den kristna traditionen sedan Paulus och Petrus tid. Måste man vara omskuren för att bli kristen? Ja, sa Petrus. Nej, sa Paulus. Man kan nästan säga att diskussionerna och debatterna började omedelbart efter Jesu uppståndelse. Jesus visste nog detta när han bad sin översteprästerliga förbön om att vi alla må vara ett. (Joh 17:21) Men hur lever vi denna utmanande förbön? Och vad betyder det att vara ett? Jag tror inte att det betyder att vi alla tillhör en och samma kyrka oavsett om den är evangelisk luthersk eller romersk katolsk. Jag tror att det handlar om en enhet i mångfald, en enhet där vi får vara olika, en enhet där vi får ha lite olika bibeltolkning, olika syn på olika viktiga frågor men där vi får känna att vi hör samman i en ömsesidig kärlek – ja där inget kan skilja oss åt därför att vi lever den ömsesidiga kärleken där vi har Jesus själv mitt ibland oss. Då blir det den ”kör” jag talade om i mitt förra inlägg och dirigenten själv är just Jesus – den inkarnerade, korsfäste och  uppståndne.

Du ställde frågor till mig och undrade var jag var och var Svenska kyrkan var när:

1. du stod upp för välsignelse i skolavslutningssammanhang. Min kyrka framträder på församlings- och stiftsnivå. Det är våra pastorala nivåer. I församlingar runt om i Sverige har rektorer och kyrkoherdar och många andra präster samtalat om hur man ska kunna utforma fina skolavslutningar där alla kunnat känna sig hemma. Likaledes har lokala församlingar kommit överens med den lokala skolan om hur man kan mötas i andra sammanhang på skoltid. Det har handlat om Bibeläventyret, om påskvandringar, julvandringar, allhelgonavandringar och mycket annat. Jag har rest runt i alla pastorat i mitt stift och talat om kyrka-skolarelation och ffa lyssnat till kyrkoherdarnas beskrivningar av allt det myckna som görs. Jag tror inte på att biskopsmöte eller kyrkostyrelse eller andra mer formella organ inom kyrkan ska kräva vad skolan ska gå med på för att vara i kyrkans lokaler. Lika lite tror jag på att utestänga skolan från kyrkans lokaler bara för att prästen inte fått läsa välsignelsen över skolbarnen i samband med avslutningen. Nu tycks det dock bli ett lagändringsförslag som kommer att möjliggöra välsignelse över alla närvarande i samband med skolavslutningar etc. Det viktiga fram tills dess är den goda relationen mellan skolan och kyrkan som möjliggör många möten där Gud, Jesus, Bibeln och mycket annat centralt får presenteras.

2. …jag och Svenska kyrkan var  när Du stod upp för de kristnas svårigheter i världen..? Det är bra att Du och många står upp för de kristnas svåra situation i världen och synliggör den. Det behövs sannerligen så det jag nu skriver ska inte ses som ett angrepp. Men jag undrar: har Du varit inne på Svenska kyrkans hemsida  (http://m.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/forfoljda-kristna-och-utsatta-troende)  och läst hur Svenska kyrkan arbetar internationellt? Om inte kan det vara värt att göra det både för Dig och för alla som undrar. Men det betryder inte att inte fler röster måste höras. Men Svenska kyrkans röst och handlande finns där även om den inte hörs så starkt i Sverige när det gäller just detta. Ibland är det bättre och mer effektivt att verka i det tysta.

3. … det sekulära Sverige vässat sina knivar… var var då Svenska kyrkan och var  fanns jag? Vilka knivar vässades? Var det Humanisternas? I så fall har väl många fört goda och mindre fruktbara samtal med företrädare för dem. Marcus, du är inte ensam ute och talar om kristen tro och om dess betydelse. Vi är många från många olika håll. Åter igen; vi talar på olika sätt och utifrån olika perspektiv, men vi är många.

Marcus, risken är att den som tar till svärd förgås genom svärd. Det visste vår gemensamme mästare som talade om den etik som älskar fienderna och ber för dem som förföljer. Frågan är vad det kan betyda? Frågan är var vi finner vår livsluft? Är det inomkristen konfrontation som är livsluften eller handlar det om konfrontation mot allt det destruktiva som vill bryta ned, mot allt det som handlar om hat, om förföljelse , om sådant som vi dagligen läser om i tidningarnas spalter och hör om på TV och i radio. Jag tror på det sistnämnda, d v s att vi tillsammans ska stå upp för en fredens värld, en värd där mångfalden får råda i den ömsesidiga kärlekens tecken, en värld vars tillstånd  Bibeln då skulle kalla för shalom (fred, frid, rättvisa, upprättelse etc). En sådan värld får både Du och jag  och alla andra kristna (ja alla andra som vill) kämpa för, i öppenhet för Guds Ande som blåser vart den vill. Det är både viktigare och mer fruktbart än att hacka på varandra i krönikor, bloggar, Facebookinlägg etc.

När jag så skrivit allt detta och tänker på diverse kommentarer jag fått gällande mitt öppna brev till Dig, tänker jag på mitt eget stift, Skara stift. Vi har i stiftsfullmäktige antagit en vision för hela stiftet – en vision som ska genomsyra alla församlingars och pastorats församlingsinstruktioner (ett styrdokumentet för den lokala församlingen). Därmed ska visionen också genomsyra allt praktiskt arbete gällande gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Visionen lyder: ”Tillsammans i Skara stift, i ord och handling, tala tydligt om Jesus.”  Kanske skulle den visionen kunna appliceras på Svenska kyrkan i sin helhet, t o m på kristenheten i sin helhet i Sverige? Inte vet jag, men ett vet jag och det är att tillsammansskapet handlar om att arbeta över gränser för Guds rike och att tillsammansskapet skapar syskonskap. Att tala tydligt om Jesus i ord och handling kan se olika ut på olika ställen. Det måste s a s inkultureras lokalt, men det handlar om att tydliggöra vad Jesus sa och gjorde, att leva som vi lär så att människor kan säga om Dig och mig och om alla oss som vill kalla oss kristna: Jag hör vad Du säger för jag ser hur Du lever.

Marcus, Du har valt att påbörja konverteringsprocessen. Så får det vara. Risken är stor att Du kommer in i en kyrka där paradiset inte är fullbordat. Den fantastiske påven Franciskus I påminner oss alla om detta när han talar om alla vedervärdigheter som förekommit genom pedofili bland präster och biskopar. Han skräder inte orden när han talar om detta. Ingen kyrka är paradisisk. Paradiset får Du och jag och alla andra förhoppningsvis uppleva bortom tidens och rummets begränsning. Fram tills dess får vi söka att leva de bud som Jesus påmint oss om och det bud som han gett oss.

All välsignelse!

25 kommentarer

Karin säger
15 juli 2014 – 07:41

Kärlek

Birger Rikner säger
15 juli 2014 – 07:55

Tack Åke! En fin ton och du beskriver den kyrka jag är en del av och vill vara en del av mitt i min ofullkomlighet. Jag vill inte leva i en så kalld perfekt kyrka där får inte jag plats!

Leif säger
15 juli 2014 – 08:40

Stärkande och uppmuntrande för oss vanliga svenskkyrkliga.

Elisabeth Gerle säger
15 juli 2014 – 09:40

Tack Åke! Kloka ord!

Kerstin Pilblad säger
15 juli 2014 – 09:42

Trevlig ton och ödmjuk hållning - bra skrivet! Angrepp i sociala media på varandras tro och tradition leder inte till något gott.

Erik Johnsson säger
15 juli 2014 – 10:48

Jag undrar om inte sexantastande ledare inom Svenska kyrkan är ett större problem än inom katolska kyrkan. Notiser och artiklar i ämnet förekommer i mängd varje år, inte minst i samband med konfirmandläger. Om vi håller oss till katolska kyrkan i Sverige finns ett ärende från 1940-talet på biskopens bord, och det råder stor tveksamhet om huruvida det är ett sådant fall över huvud taget.

Jörgen U Bengtsson säger
15 juli 2014 – 10:53

Att i detta sammanhang ta upp ämnet pedofili bland präster och biskopar i katolska kyrkan är inget annat än ett skamgrep. Den stenen kunde gott ha fått bli okastad.

kerstin svarar
15 juli 2024 – 11:14

Tack Jörgen.

Vi är människor med fel och brister men låt oss se upp att vi inte plötsligen befinner oss i en ” polsk riksdag.”

försöka i den mån det går att hålla oss till ämnet utan kiv.

Anders G svarar
16 juli 2024 – 11:14

Jörgen

Ingenting förvånar mig längre.

Pedofili o Kyrkan är ett säkert grepp, när all annan argumentation fallerat.

Kyrie eleison.

Sten säger
15 juli 2014 – 11:04

Så här kan man också uppleva situationen i Svenska kyrkan. Läs och begrunda!

http://helenaedlund.blogspot.se/2014/07/166-oppet-om-ett-oppet-brev.html

LFL säger
16 juli 2014 – 01:04

Tycker inte alls att det var fel av Bonnier att påpeka att ej heller Katolska kyrkan är någon perfekt kyrka. Att K. kyrkan i just Sverige, så vitt känt utåt, inte har drabbats av några pedofilskandaler, kan ju ha sina förklaringar. En förklaring kan ju vara att renlärighets-sekter brukar vara extrema på den ena eller andra sättet. Kanske inte just på det här sättet, utan på helt andra sätt. K. kyrkan i just Sverige uppvisar nämligen många drag av extrem sekt.

Rätt så länge hade vi en lagstiftning som hindrade K. kyrkan i vårt land att bryta sig ur sin sekt-tillvaro och bli en katolsk kyrkan i ordets egentliga bemärkelse. Detta är en tillvaro, som svenskfödda katoliker verkar ha funnit sig väl tillrätta med. De har därigenom alla möjligheter - när man inte längre har landsförrädar-stämpeln på sig - att pösa upp sig som en elit som är bättre och finare än andra. Den efterreformatoriska katolska kyrkan i Sverige började ju faktiskt som en täckmantel för en spion- och agentorganisation, som fick finnas i skydd av den diplomatiska immuniteten hos de katolska ländernas ambassader i Stockholm.

I andra länder är katoliker nationalister eller ultranationalister, som hyllar sina länders stora kungar och inte minst de befrielse-rörelseledare, som har befriat länderna från främmande ockupation. I Sverige hyllar katolikerna gamla landsförrädare som Gustav Trolle, medan Gustav Vasa framställs som en tyrann. (Vilket han kanske var, men inte mer än sina kollegor i andra länder). Det pinsamma Gustav Vasa-hatet har under senare tid alltmer transformerats till ett hat mot socialdemokratin och arbetarrörelsen. Högerpolitiker som Gustaf von Essen har handplockats av biskop Arborelius till lekmannauppdrag i Katolska kyrkan. Marcus Birro går nu på i samma stil. Men så har han ju aspirerat på partiledaruppdraget i von Essens nya parti, Kristdemokraterna. Jag ogillar starkt partipolitiseringen av Svenska kyrkan. Men Katolska kyrkan i Sverige är inte ett dugg bättre.

Efter tre-fyra år av förberedelser avbröt jag min planerade konversion till Katolska kyrkan. Sekterismen stod mig upp i halsen. Jag såg nämligen den förestående konverteringen som ett steg från något bra, med en osäker framtid, till något ännu bättre. Det var denna inställning som fick sekteristerna i Katolska kyrkan att tappa alla koncepter och uppträda som om de vore ett herrefolk. Det fanns ju extremt anti-katolska bloggar (samma slags sekterism här som där), som jag bemötte med att framhålla hur små skillnaderna faktiskt är mellan katolicismen och den gammalkyrkliga lutherdomen, som jag anser mig tillhöra.

Sekt-katolikernas artillerield mot kvinnliga präster och homoäktenskap visade sig vara en täckmantel för det gamla protestant-hatet och hatet mot Gustav Vasa och hela det folk, som hade gjort uppror mot danskväldet under början av 1500-talet, och mot hela det moderna folkrörelse-Sverige. Vad som slutligen fick mig att avstå från konverteringen var kravet att jag skulle gå ur Svenska kyrkan INNAN jag kunde upptas i Katolska kyrkan. Jag skulle då inte ha begravningsrätt i någon kyrka under en övergångstid under några timmar. Jag jämförde med byte av försäkringsbolag. Man har inte oförsäkrat under en övergångstid. Jag försökte starta en diskussion om detta, kunde man inte ändra reglerna. Men detta bemöttes med nya hatangrepp mot Svenska kyrkan, allt som Svk gör är värdelöst.

Trots en del meningsskiljaktigheter mellan mig och biskop Bonnier, så är det till honom jag ställer hoppet om en räddning för Svenska kyrkan. Tyvärr är inte hela Svenska kyrkan särskilt Jesus-centrerad, men Bonnier är det.

Jonas Andersson säger
16 juli 2014 – 01:45

Tack Sten för att du förmedlade Helenas upplevelse! Tack Helena för din uppriktighet och tack Marcus för ditt mod att utmana etablissemanget både i samhället och kyrkan!
Lycka till med biskopsjobbet, Åke! Tycker det du skriver tyder på en innerlighet som är välgörande, MEN jag tror det är oerhört viktigt att du vågar se bristerna i ditt eget sammanhang och ta tag i dem!

Bengt Malmgren säger
16 juli 2014 – 09:41

Till er som tycker det är OK att biskopen skall ta emot hur mycket kritik som helst mot Svenska kyrkan men blir mäkta upprörda över att han nämner att Katolska kyrkan också har brister.

Jag är själv katolik och tycker inte alls det var något skamgrepp att peka på något som är uppenbart för alla. Det är okontroversiellt idag att pedofiliproblematiken har funnits och finns i Katolska kyrkan (liksom i många andra sammanhang). Det har upptagit spaltkilometer i pressen och varit föremål för omfattande interna utredningar och åtgärder.

Jag uppfattar inte att Åkes mening var att ge ett tjuvnyp åt Katolska kyrkan, utan mera varna för att idealisera Katolska kyrkan alltför mycket. Påve Franciskus själv skräder ju inte orden och går längre än Åke i att konkretisera kritiken. Katolska kyrkan har självklart också sina brister som man kämpar med, det är jag övertygad om att Marcus Birro kommer att erfara ju mer han närmar sig den.

Vi är alla, katoliker och protestanter, en gemenskap av syndare som strävar efter omvändelse och som tacksamt tar emot den hjälpande hand Gud sträcker ut genom Jesus Kristus.

Kyrkan får inte framstå som en inbördes gemenskap för de perfekta som stänger världen ute, utan som ett fältsjukhus öppet för alla behövande som tar emot och förbinder de sårade, sade påve Franciskus i en intervju förra året.

Erik Johnsson svarar
16 juli 2024 – 11:14

Bengt Malmgren, visst, pedofiliproblematiken har funnits och finns i Katolska kyrkan. Liksom i många andra sammanhang, som du skriver. Men grejen är den att den är större i de andra sammanhangen.

Åke Bonnier svarar
16 juli 2024 – 11:14

Tack Bengt för Din kommentar! Du förstod vad jag menade. Ingen kyrka är perfekt oavsett vilken kyrkofamilj det handlar om.

nya tant lila säger
16 juli 2014 – 09:42

Med stor förvåning har jag sett den uppståndelse som Marcus Birros aviserade konversion till Katolska kyrkan ger.
I svepande ordalag levererar han i Expressen en ytterst osaklig och ytlig kritik av Svenska kyrkan, byggd på lösa tyckanden och förmodanden som bland annat bygger på antaganden om prästers agerande efter programmet i Uppdrag Granskning. Marcus Birro låtsas veta hur hela tillståndet inom Svenska kyrkan är. Varifrån har han den insikten måste man väl fråga sig? Från debatter eller från någon enstaka församling? Han hör väl knappast till de verkligt insattas skara, eller gör han det?
Jag känner inte till författarens kyrkliga liv eller väg till katolicismen, men det är väl inte bara att knäppa med fingrarna och säga att nu konverterar man.
För inte så länge sedan utmanade Marcus Birro KD:s partiledare och ville bli ny ledare för partiet. Är det inte uppenbart att det är uppmärksamhet man söker när man agerar på de här sätten?
För ärligt talat, vad har det för betydelse om Marcus Birro konverterar? Det kan han väl få göra i lugn och ro, och krönikor i tidningar har han naturligtvis rätt att skriva och delge sina privata funderingar.
Men är det inte att ge dessa en alltför stor tyngd genom denna uppmärksamhet om saken? Nog kan man väl tycka att hela den här historien är en märklig storm i ett vattenglas!

kerstin svarar
16 juli 2024 – 11:14

Kanske, men i så fall en betydelsefull ”storm i vattenglas” (vill jag tro).
Välgörande, hoppingivande i den meningen att det blivit en frisk blåst som inte i första hand ”rört om” utan i högre grad ”svept igenom” både ibland oss och i oss var och en.
Har hos mig verkat till större vilja än förut att försöka se från andra horistonter än den egna, att vilja varandra gott.
Och att sporra till innerligare bön om gemenskap trots olikheter – för det krävs öppenhet men också avskildhet inför Herren, söka svar hos honom, livgivande relation med Jesus.

Jörgen U Bengtsson säger
16 juli 2014 – 09:54

Här flöt det sannerligen upp både det ena och det andra! Men låt mig med en gång säga efter ett liv som präst i Svenska kyrkan att vi på vår kant inte har någon som helst orsak att moralisera över mänsklig svaghet och synd i romerskt-katolskt sammanhang. De har sitt och vi har vårt. Ingen av oss går fri här och kan utan hyckleri moralisera över den andre. Där det finns människor, inbegripet vigda ämbetsbärare, där finns det också mänsklig svaghet och synd! Där det enligt min erfarenhet fallerat och där tycks det ha varit på samma sätt även i Rom, är frestelsen att se bort från det obehagliga och sopa sådant under mattan som man med en gång som ansvarig måste ta tag i. Den frestelsen ska avvisas. Det är inte "kristligt" eller barmhärtigt att blunda. Det är totalt meningslöst att servera religiösa moralkakor. Från alkoholisten tar man flaskan och när det gäller pedofiler ser man till att de inte kommer i närheten av barn. När det gäller den senare "svagheten", har jag sett den på nära håll även hos oss. Att det inte blev stort uppslaget på vår kant, beror nog mer på kulturella skillnader i medialandskapet än allvaret i handlingen som sådan. Mer specifik än så tänker jag inte vara. Tystnadsplikten ska ha sitt och i övrigt gäller att när skiten träffar fläkten sitter vi alla nerstänkta och vem vinner på det? Men de värsta bovarna i sammanhanget är enligt min mening de i ansvarig ställning som såg och förstod men valde att inte resolut ta sig an saken. Ett ingripande i tid förhindrar mycket onödigt lidande!

Irene Nordgren säger
16 juli 2014 – 10:55

Återigen tack Åke !

För mig som "född" katolik som har en biskop som - i motsats till Dig - inte ser sig som allas biskop utan enbart som de värdekonservativas biskop är det ingen självklarhet att höra en biskop säga

”Jag tror att det handlar om en enhet i mångfald, en enhet där vi får vara olika, en enhet där vi får ha lite olika bibeltolkning, olika syn på olika viktiga frågor men där vi får känna att vi hör samman i en ömsesidig kärlek – ja där inget kan skilja oss åt därför att vi lever den ömsesidiga kärleken där vi har Jesus själv mitt ibland oss.”

En längre kommentar finns här

http://www.katolskvision.se/blog/?p=13657

Shalom

// Irène

Rudbeckius svarar
17 juli 2024 – 11:14

Irène,

Här blev det väl minst ett fel, eller ett dubbelfel. Skulle Arborelius ha avsagt sig biskopsrollen för somliga katoliker?
Skarabiskopen uppmanar dem som inte delar hans liberala teologi att lämna Svenska kyrkan. Är det vad du kallar att vara biskop ”för alla”?
Förmodligen gläder det dig, men det är inte lätt att vara värdekonservativ i Svenska kyrkan och någon som varit biskop för värdekonservativa i Svenska kyrkan har vi inte haft på länge.
Varför ägnar du så mycket tid åt att kyrkokampen i Svenska kyrkan? Varför har du inte fokus på din egen kyrka?

Monika säger
16 juli 2014 – 08:25

Tack- läste ditt mycket nyanserade svar till Marcus Birro. Du talade om ett VI-och det just det vi är, ett VI !! Diakoner kallades av en teolog för Go- Betweeners... en kallelse jag är glad att få gensvara på!!

Rossina säger
16 juli 2014 – 08:42

Tack till Biskop Åke för mycket inspirerande text. Särskilt vill jag tacka för orden om att vi kristna borde föregå med gott exempel i debatterna på nätet och att vi skulle vara mera trovärdiga om vi sänkte tonen något. Tänker ofta på Luthers ord om åttonde budet: "Vi skola frukta och älska Gud så att vi icke beluga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa" Rättade vi oss efter denna klokskap skulle mobbrning, samarbetsproblem och trakasserier och grannfejder vara glömda"
Birros engagerade personlighet har lockat fram många olika infallsvinklar.
Margareta Andersson uttrycker sin besvikelse över att det kyrkopolitiska arbetet nedvärderas. Hon har verkligen rätt! Efter flera decennier som prästfru i svensk glesbygd kan jag inte minnas några problem som handlade om politiken. Det gällde "bara" att hitta engagerade människor som ville utveckla kyrkans liv och verksamhet. Enda problemet kunde vara att alla inte ville skriva protokoll och ägde ingen skrivmaskin. Personer som Margareta är värda sin vikt i guld!
Gud är inte mera intresserad av trasslig teologi än av jordbrukspolitik och rättvisesträvanden. Fadern och Skaparen finns i allt! Heder och tack till våra biskopar som pratat ur skägget i den viktiga klimatfrågan.
Vill varmt rekommendera Birro och andra tidskiften Uppdrag Mission som ges ut av Lunds Stifts Missionssällskap - billlig och alltid läsvärd!
Tänk om de kristna kyrkorna i Sverige kunde stötta Thomas Hammarberg och Maria Leisner i deeras arbete för ett värdigt liv åt Europas romer. Hoppas att diakoniarbetare och andra kloka människor tar kontakt med alla dessa arma tiggare som nu besöker vårt land. Trots språkförbistringen går det ibland att utveckla en kontakt och ge lite tröst och lite hopp. Anna Heberlein har rätt: Se den andre i ögonen!
Ännu en gång tack till Åke för alla Dina kloka ord. Glöm inte att också ta semester!

Hans Isaksson säger
16 juli 2014 – 09:04

Tack Åke för ditt kärleksfulla svar. Enbart med kärlek och ödmjukhet bör vi möta varandra även om alla kristna inte alltid har samma åsikter. Tack för tonen i ditt svar.

Leif säger
17 juli 2014 – 08:45

Rekommenderar Håkan Arenius ledare i dagens Dagen. För alla nyttig läsning om Syskon-perspektivet. Adressen: www.dagen.se

Göran Johansson säger
17 juli 2014 – 10:26

Duy skriver:
"Jag tror att vi skulle bli mer trovärdiga om vis sänkte tonen något."
Av sammanhanget framgår det att när du skriver "vi" så är det egentligen "ni" du menar.
Hela ditt resonemang doftar av ett von oben perspektiv.
När du använder gamla klyschor som "hatet på media" faller du in i ett oehört tröttsamt mönster.
Varifrån kommer hatet, alltså vem är det som hatar ?
Vem är det som hatas ?
Vilka människor är det i landet idag som avfärdas med att dom hatar eller avfärdas med ord som vanligen slutar på -ist eller -fob ?

Marie Fredin säger
17 juli 2014 – 03:15

Kan inte låta bli att tänka på om du (biskop Åke) bara hade bjudit in Marcus till ett samtal mellan er två, vad mycket ni hade kunnat reda ut.
Den som vill lämna vår kyrka har något viktigt att säga.

Stefan Borg säger
18 juli 2014 – 02:33

Åke, du skriver: "Jag tror att det handlar om en enhet i mångfald, en enhet där vi får vara olika, en enhet där vi får ha lite olika bibeltolkning, olika syn på olika viktiga frågor". Jag är ledsen att behöva säga att jag inte ger mycket för dina ord, när du inte ens vill svara ja eller nej på frågan om mitt (eller någon annans) medlemskap av SD är förenligt med kristen tro. Sade inte Kristus något om att den kristnes tal ska vara ja, ja och nej, nej? Istället väljer du att vända ryggen till. Det förvånar mig nu inte, eftersom andra svenskkyrkliga redan uppvisat detta beteende, som i mina ögon är ett föga kristligt beteende. Men jag är inte dummare än att jag inser att handlingen att vända ryggen till någon också är ett svar, eller kanske snarare en örfil, avsedd att skrämma motparten till tystnad. Fast här lyckades det visst inte, och rådet jag vill ge dig för din egen skull är att sänka dig till den nivå där s.k. "vanliga" människor (många av oss är faktiskt SD:are) befinner sig och ta debatten med oss, även om du löper risken att själv bli oren. /Stefan Borg

Åke Bonnier svarar
18 juli 2024 – 11:14

Stefan,
Jag beklagar att mitt svar har dröjt. Under semestern försöker jag att ta det något lugnare än vanligt.
Gällande om det är förenligt med kristen tro att tillhöra SD vill jag säga att kristen tro handlar om att älska Gud över allting, Gud såsom Gud möter i Jesus Kristus som är sann Gud och sann människa. Dessutom ska man älska sin nästa som sig själv och dessutom vilja leva det bud som Jesus själv har gett oss. Om Du vill vara en Jesu lärjunge och leva denna gränslösa kärlek till Din nästa är Du självklart kristen oavsett vilket politiskt parti Du tillhör. Sedan misslyckas vi alla i att leva det dubba kärleksbudet och Jesu eget bud, men vi får börja om och om igen i kraft av nåden.
Med vänlig hälsning,
+Åke Bonnier

Patrick Ölund säger
20 juli 2014 – 09:04

Du skrev att Petrus tyckte att för att en person skulle kunna vara en kristen måste han vara omskuren. Var har du fått det ifrån? Petrus och Paulus var eniga på att man INTE behöver vara omskuren för att bli en del av Guds familj.

Anders säger
20 juli 2014 – 05:56

Ang. punkt 2:
Informationen på Svenska kyrkans hemsida om vad SvK gör för förföljda kristna i världen lades upp i början på juli. Innan 2 juli fanns i princip ingen information på SvK:s hemsida om vad SvK gjorde för förföljda kristna.

De debattörer som reagerat på Svenska kyrkan inte gör något för förföljda kristna kunde alltså ha fog för sina åsikter i och med att information om det SvK gör för förföljda kristna saknades.

LFL säger
22 juli 2014 – 09:10

Tack, Åke Bonnier, för att du håller rent på bloggen. För den som blir utsatt för kränkande personpåhopp är det alltid vanskligt att avgöra om man ska gå i svaromål eller hoppas att kränkaren ska ha dragit tillräckligt med skam över sig själv. Syftet med dessa personangrepp är att skrämma till tystnad. Det ska vara så obehagligt att framföra åsikter, som kränkaren ogillar, så att man avstår. Medlemmar i andra kyrkosamfund ska inte styra debatten på Svk-bloggar. Om Luther hade skrämts till tystnad, hade vi inte haft några lutherska kyrkor över huvud taget. Och hade vi haft politisk demokrati? Rätten att kritisera "den enda sanna apostoliska och katolska kyrkan" är en del av det lutherska idéarvet. Kan vi inte längre utöva den rätten, för att det blivit för obehagligt på grund av de personangrepp som följer, är vi inte längre lutheraner. Den som vill försvara sin kyrka mot kritik ska göra det med sakargument, och inte genom försök att censurera debatten på Svk-bloggar medelst kränkande personangrepp.

Leif säger
22 juli 2014 – 10:51

En tanke:

Kanske ett bra steg att ta för Sv.kyrkan nu vore ett stort möte eller rådslag med deltagande av alla dess olika grenar. Ett slags "de vanliga troendes synod" där såväl ämetsinnehavare och lekmän skulle delta. Biskopskollegiets roll skulle vara att bistå med teologisk expertis samt med moderation och samtalsledning.
Kanske skulle vi inom Sv.kyrkan då lättare få grepp om varann och tråkigheter i debatter och på nätet kunna minska. Kanske kan de nu ganska åtskilda åsiktslägren i ett ordnat samtal finna mer gemensam mark än vad man nu upplever sig ha.
Stora risker och många praktiska svårigheter givetvis, men kanske också möjligheter för Sv.kyrkan. Inga politiska partier eller agendor, inga tilltrasslade och distanserade teologiska resonemang, endast ett samtal om själva tron där lekfolket får lika stort utrymme som ämbetsinnehavarna.
Och inget pressat högtidsmanifesterande av någonting, samtal, gemensam bön och nattvard endast i mycket enkla former.