Lämna oss inte ensamma!

Så var 1000-årsjubileumsfirandet över för Skara stifts räkning. Så roligt det har varit! Så många som har deltagit! I Skara deltog förra fredagen och lördagen ungefär 12 000 personer. 5000 personer ungefär firade jubileumsmässa utomhus och vädret var oss nådigt. Inga regndroppar föll under mässan. Först på eftermiddagen föll ett ganska lätt regn under någon timme eller två.

Till jubileet kom internationella gäster från när och fjärran fält. Jag fick förmånen att träffa dem alla och gladdes åt kontakt med våra vänstiftsbiskopar från Sydafrika, Tyskland (Bayern) och England (West Yorkshire and the Dales. Det var stimulerande att tala med dem och jag gläds över vår vänrelation. De ”största” mötena var dock med biskop Munib Younan från det Heliga Landet och Jordanien. Han är också ordförande för Lutherska Världsförbundet, samt med biskop Thomas från Egypten. Att få lyssna till dessa bägge biskopars livserfarenhet gällande situationen i Mellanöstern var oerhört viktigt för mig. Jag har frågat medarbetare vad de bär med sig från vårt jubileum, vad som blivit det bestående och det är en fråga som jag också vill bära ut till alla pastorat i vårt stift som fanns med på ett eller anat sätt under jubileumsdagarna. För min del är det två meningar som jag bär med mig. Det var biskop Munib och biskop Thomas som yttrade dem.

”Don´leave us alone’ och ’come and hold our hand’. ’Lämna oss inte ensamma’ och ’kom och håll vår hand’. Det handlar om relation. Det handlar om möte. Det handlar om att bry sig om sina systrar och bröder i den kristna Kyrkans sammanhang. Det spelar ingen roll om man är kopt eller lutheran, katolik eller baptist, anglikan eller reformert o s v. Vi hör ihop som bröder och systrar. Biskop Thomas och hans med kristna och biskop Munib och hans medkristna är mina systrar och bröder. Som kyrka kan vi inte bara nöja oss med att ta upp kollekt. Det är bra att ta upp kollekt och vi ska göra det till Svenska kyrkans internationella arbete som bedriver en så oerhört viktig, ja livsviktig, verksamhet som är kyrkans verksamhet på internationellt plan. Men vi som kristna i våra lokala sammanhang måste fundera över hur vi på olika sätt, i bön och samtal, i studier och gudstjänst, i möten och i text kan vara medbröder och medsystrar med våra syskon på andra delar av vårt klot. I Skara stiftsorganisation vill jag fundera mer över vad detta kan betyda konkret, hur vi än mer konkret kan visa solidaritet, hur vi kan vara en röst och en hand som betyder något. Mycket görs som inte syns i media. Mycket görs som inte hörs i några högtalare. jag sitter i Svenska kyrkans internationella råd och har just fått en uppdatering om mycket sådant som inte ska synas eller höras därför att det är mest effektivt det som sker i det tysta. Men samtidigt behöver vi göra mer och när jag säger vi menar jag alla vi som vill kalla oss kristna, alla vi som med glatt mod sjunger psalmen ”Jag behövde en nästa var Du där, var Du där?” (Sv.Ps 97).

Lämna oss inte ensamma,  vädjade biskop Munib Younan och biskop Thomas. Vi behöver vara en del av deras röst i kampen mot förtryck, orättvisa och orättfärdighet. Vi behöver leva relation – en relation där vi får tillbaka minst lika mycket som vi ger, där vi i vårt kulturland, där kristen tro riskerar att förvandlas till en allmän kulturföreteelse med religiösa inslag, lär oss vad kristen tro på liv och död kan betyda och där vi får inspireras av detta i våra olika kyrkostrukturer.

Biskoparna Munibs och Thomas ord ekar i mitt hjärta: ”Lämna oss inte ensamma!” Kom och håll vår hand!”

Herre förbarma Dig! ”…Världen behöver din kärlek strömmande genom mig!” (Psalm 96)